Dan före doppareda´n

Ja då sitter jag här, kvällen innan julafton. Har jobbat hela dagen idag och det var med blandade känslor som jag var där. Glad att jag tagit mig tillbaka till arbetslivet efter bara 3,5 månad efter Lennons död men samtidigt ledsen över att inte vara mammaledig och fira första julen tillsammans med båda mina två barn. Tårarna brände bakom ögonlocken samtidigt som jag var tvungen att göra mina arbetsuppgifter. Jobbade dessutom ensam så jag hade ingen kollega som kunde byta av mig så att jag kunde gå undan en stund och samla kraft. Det gör ganska ont och sliter rätt mycket att behöva bita ihop så.

När jag kom hem somnade jag en timme men sen griljerade vi skinkan, fixade middag och gjorde saffransskorpor. Nu sitter vi och tittar på Bingolottos uppesittarkväll, tänkte att vi skulle bli miljonärer ikväll =)

Har de där välkända "huggen i äggstockarna" och kan väl sätta mitt huvud på att jag får ÄL imorgon på självaste julafton. Går ju inte att inseminera då. Suck dumma dumma kroppaskrälle. Hade väl kunnat producera fram ett ägg för någon dag sedan? Nå väl då får vi väl vänta till januari och det är ju ingen nackdel utan mer en fördel då cykeln blir mer och mer regelbunden och chanserna för att bli gravid blir större. Men det är ändå jobbigt att behöva hoppa över en cykel då man liksom är redo och går och väntar. Får se vad stickan säger i morgon.

Nu har jag i alla fall förberett det mesta inför morgondagen. Utan stress. Det enda vi behöver göra i morgon är att bjuda på hembakat och kaffe till stora dotterns pappa på förmiddagen och sen slänga ihop en janssons frestelse och koka/grilla revbensspjäll lagom till middagen på kvällen. Svärmor och hennes man kommer och firar jul med oss. Det känns bra. Min mamma backade ut i sista sekund fastän vi betalat in tågbiljetten till henne för över 2000 kr. Ledsen och besviken på henne är jag, men inte kan jag göra något åt det. Bara att acceptera att hon inte kan bättre och att hon aldrig kommer att bete sig som en mamma utan att jag kommer att få vara hennes "mamma" resten av livet. Jag är den som räddar henne ekonomiskt gång på gång, jag är den som äger huset hon bor i och jag är den som tröstar henne fastän min son gått bort. Det gör ont men å andra sidan är jag van. Jag har alltid tagit hand om henne. Hon är bara 16 år äldre än mig men ofta känns det som att det är jag som är 16 år äldre än henne.

Men denna julaftonen tänker jag njuta av lugnet, familjen (de som kommer), maten, glöggen, titta på dottern när hon öppnar sina julklappar och bara softa. Älskar julen och tänker inte låta knepiga ägglossningstider eller avsaknad av mamma förstöra den utan njuta av de som finns här och nu.

Passar på att  önska mina läsare en God jul! Må ni få det era hjärtan önskar.

Nästa år är "vårt" år!

2013 ska bli vårt år. Det har bestämt. Eller jag försöker boosta mig med positiva tankar om att nästa år kommer att bli ett sånt där finfint år. Nästa år kommer jag att vara gravid igen, vi kommer att säga JA till varandra i kyrkan, vi kommer att åka utomlands tillsammans med bästa vännerna och vi kommer att vara friska. Det ligger inte för mig att vara bitter och älta. Jag ser väldigt lätt framåt, uppåt och tror alltid på att det blir bättre.

HUR jag ska lyckas bli gravid verkar vara skrivet i stjärnorna. Har, som jag skrivit tidigare, tagit ÄL-test nu i en veckas tid utan att det visat någon stegring. Men jag fortsätter, det är ju inte direkt jobbigt att kissa på en sticka varje morgon, men dyrt som sjutton blir det. Även här är jag helt säker på att det kommer att gå vägen en tredje gång. Gravid kan jag ju blir. Barn kan jag ju få. Men vägen dit brukar vara ganska krokig. Får se hur det blir denna gången. Får vila i tanken att jag KAN blir gravid och att vi får de barn vi önskar i sinomtid. Det fina i kråksången är ju att om det inte skulle lyckas för mig att bli gravid så är ju fästmön 9 år yngre än mig och kan också tänka sig att bli gravid. Så oddsen är på vår sida.

Men innan vi går in i nästa år så tänker jag njuta av julen och nyåret. Igår storstädade jag ju hela hemmet - från golv till tak. Idag har vi julhandlat (gissa om vi svimmade när kvittot visade summan 4.300 kr?? Men då har vi handlat nyårsmiddagen och hela januari månads middagar. Men ändå... 4.300!! Gulp.) På kvällen har jag lagt in sill. Har f.d svärmors recept som är så enkelt och helt klart godast. Traditioner måste upprätthållas =) Har även hunnit med snickerskakorna, hallon cheesecake, tacopaj och saffrans skorpor. Effektiva Berta is my middle name =)

Nu ikväll installerar fästmön HD-kanalerna i rätt ordning. Man blir ju galen när man ska titta på tv och så måste man bläddra igenom sjutusen kanaler innan man hittar rätt. Morr. Stora dotterns pappa kom förbi och tittade på hennes betyg och stämde hennes gitarr. Nice att vi har en sån bra relation fastän vi är skilda och fastän dottern valt att inte bo hos honom utan enbart träffa honom då hon själv önskar. Han kommer även bra överens med L idag, och så har det inte alltid varit tyvärr. Men nu bestämde vi att han skulle komma över igen på julaftonsmorgonen och ge dottern hennes julklappar + belöning för sitt betyg =) Jag är glad att han kan uppmuntra henne och tala om för henne hur duktig hon är och att han är stolt över att hon gjort sitt allra bästa i skolan även om hösten varit väldigt jobbig för vår familj och hon har förlorat sin lillebror. Fina fina älskade dotter. Jag är så grymt stolt över att vara hennes mamma. Önskar så hett att vi kan få ge henne en lillebror eller lillasyster i framtiden. Hon är duktig med små barn och längtar mycket efter att  vi ska utöka familjen också. Hoppet lever fortfarande kvar hos oss alla tre. DET är jag tacksam för. Tacksam för att vi inte förlorat hoppet eller gett upp.

Julen närmar sig...

... och som den kontrollfreak jag är så har jag allt under kontroll. Julklapparna är inköpta och inslagna, jag har städat hela hemmet grundligt idag och julbaket är i stort sett klart. Liiiite stressad var jag i morse då jag insåg att helgen liksom "går bort" då vi är bjudna på middag av L´s moster med familj och så ska jag klämma in ett rejält arbetspass också men med älsklingens uppmärksamhet och hjälp så ordnade det sig. Njuter av att hemmet doftar apelsin med nejlikor, hyacint och Ajax ;) Imorgon skall vi hänga på låstet på city gross för att införskaffa det vi behöver till självaste julafton men även en till två veckor efter. Måste fylla på förråden med kyckling, kött, skaldjur, fisk och grönsaker.

Jo jag har nog ganska mycket julefrid. Älskar julen! Älskar att pyssla med grankvistar, röda äpplen och ljuslyktor på uteplatsen, slå in vackra paket och baka sjutusen olika sorters kakor. Bara jag har struktur och planering så funkar det finfint.

Mitt i allt detta så tar jag ägglossningstest varje morgon. Varje morgon tänker jag "Oh shit, tänk om det är en glad gubbe idag... hur i hela fridens namn skall både vi och donatorn ha tid att träffas inom 24 timmar??" Men varje morgon är det en "icke gubbe" :( . Antingen är min cykel extremt lång denna månad eller så missade jag ÄL med 2 dagar då jag egentligen skulle ha börjat ta testerna på lucia men kom inte iväg till Apoteket förräns 2 dagar senare och har missat den. Sjukt jobbigt att ha sån oregelbunden cykel så här 3 månader efter graviditet och förlossning. Men jag tänkte testa över helgen men om det inte visat positivt till jul så väntar vi till nästa månad. Donator är ju världens mest sociala, trevliga, omtänksamma och fina människa så han förstår nog att det är lite "krångligt" så här några månader efter grav/förloss. Men det är en stress i sig att inte riktigt veta från dag till dag om vi skall ställa in oss på att inseminera eller om vi skall ligga på alla fyra och julstäda. Typ. =)

Försöker hitta balansen mellan julefriden och "måsten" och det där att vi så oerhört mycket vill ha ÄL och göra ett inseminationsförsök. Det är svårt. Svårt är det också för att tankarna är "hit och dit", jag gör mina älskade fina vänner besvikna för att jag inte tänkt igenom varje steg på vägen när det gäller att kunna resa ca 3-5 timmar för att umgås (vilket jag längtar mycket efter) och så måste jag ställa in. Men jag har bett om förlåtelse och ska försöka blir bättre på att tänka igenom allt innan jag slänger ur mig "ska vi träffas?" eller "ska jag komma till Åland till er?". Usch tycker verkligen inte om att mina vänner blir besvikna på mig. Jag vill säga förlåt och försöka göra bättre. Min S och hennes kids är för värdefulla för att jag ska vara upphov till besvikelse. Sen har jag "vänner" som svikit mig. Endel har bara slutat höra av sig. Endel har gått så långt att de sagt upp bekantskapen med mig. Det gör ont. Det gör det faktiskt. Men jag försöker tänka att det inte är "riktiga" vänner och att jag har det bättre utan dem. Men ont gör det.

Nu tänker jag njuta lite av barnledig kväll/natt och pussa lite på min älskling.

Denna väntan...

Att vilja bli gravid och aktivt jobba för det är både spännande/hoppfullt men även oerhört påfrestande med all denna väntan. Just nu står vi i startgroparna. Igen. Är liksom på ruta 0 och ägglossningstest tas varje morgon. Än har ingen glad gubbe eller två lika starka streck visat sig. Min förhoppning är att det inträffar innan jul. Så den långa vägen som kallas Väntan har inletts. Väntan på LH-stegring, väntan på att kunna göra graviditetstest, väntan på att ta sig förbi den magiska vecka 10, väntan på att förlossningen skall starta och SEN är det ju tänkt att belöningen kommer. Men vi har lång väg kvar att vandra. Fast det gör faktiskt inte så mycket. Vi har tid. Jag tänker inte känna varken press eller stress. Allt har sin tid och det är bara att ta det lugnt och lära sig tålamod och hitta en skön rytm i denna väntan.


Under tiden vi väntar så försöker vi hitta tillbaka till känslan av att livet är gott att leva. Att vi är tacksamma för att vi har varandra. Att jag överlevde trots att jag blev allvarligt sjuk i Mirror Syndrome. Att stora dottern är en sådan glädje och välsignelse. Att vi har ett hem vi trivs och känner oss trygga. Att vi hittat (eller han hittade nog oss) en donator som vi har en god kontakt med. Att vi med tillförsikt ser fram emot 2013. Att vi älskar varandra. Att vi funnit en styrka inom oss själva som vi inte trodde fanns då Lennon lämnade oss. Att jag är fertil och kan få barn. Att vi kan skratta gott tillsammans.


Denna helgen har varit en väldigt skön helg. Jag och L fick en kväll/natt utan stora dottern, vi satt länge och pratade och umgicks den natten. Egentid är inte så ofta förekommande hos oss men när det väl händer (Plötsligt händer det) så uppskattar vi att spendera tiden med att spela gamla låtar som ger oss fina minnen från 2006 då vi blev tillsammans, prata om det som varit, drömma om framtiden, skoja och skratta tillsammans. Lördagen spenderades i city, bland resten av stadens befolkning, för att införskaffa julklappar till barnen i släkten. Lite middagsfix och knäckkokning hanns också med. Jag känner ingen stress alls inför jul, inhandlingslistan till julmiddagen är klar, granen är klädd och i alla fönstren trängs tomtar med juleljusen. Svärmor tar med sig lite hemgjord rödbetssallad, gravad lax, hovmästarsås och nån halvmeter korv de köpt på nån marknad =) Resten fixar vi och all bakning är klar. För bara 3 månader sedan trodde jag aldrig att jag ens skulle kunna fira jul. Stora dottern sa "Den här julen suger. Alla kommer ju bara att gråta hela tiden". Gissa om det skar i mitt hjärta? Men av någon outgrundlig anledning så har vi tagit oss igenom de tre första månaderna av sorg. Vi ser, som sagt, ljust på framtiden. Vi pratar mycket om Lennon och stora dottern har skrivit en novell om lillebror som inte fick stanna hos oss utan som blev en ängla pojke. Novellen vann första pris i hela skolan och hon fick gå upp på scen och ta emot pris. Gissa om hon var stolt? Gissa om jag är stolt över henne? Hennes sätt att bearbeta sorgen. Hennes förmåga att kunna sätta ord på sina känslor. Hennes glädje över att ha vunnit i en tävling där hela högstadiet var med och tävlade (Hon går i 7:an)

Det finns vissa saker som gör för ont fortfarande. Vi har en garderob där vi samlat alla Lennons saker. Kläder, hand-och fotavtryck, usb-minne med massa fotografier från neo, bäddset, gåvor och nappar. Dessa har jagi inte klarat av att rensa ut ännu. Jag vill inte. Jag har inte öppnat dörren till den garderoben en enda gång efter att vi kom hem från BB utan vår son. Barnvagnen (min drömbarnvagn) vaggan, babysittern och bilbarnstolen har vi dock paketerat in och ställt undan. Det är inte så att jag känner att jag skjuter undan eller förnekar hans existens utan mer att jag vet att det kommer att vara så känslomässigt jobbigt att packa undan det som finns i garderoben. Och jag behöver all min styrka för att vara mamma till stora dottern och för att kunna fortsätta mitt vardagliga liv. Det gör också för ont att umgås med våra vänner som fått barn samma höst som oss. De som jag trodde att jag skulle vara mammaledig tillsammans med och gå på öppna förskolan tillsammans med. Ont gör det också att lyssna på Lennons låt "Imagine" med The Beatles. L spelade den för magen varje kväll. Vi lyssnade på hjärtljuden, som slog så fint, i dopplern och sjöng med i Beatles finaste sång. DET gör för ont att lyssna på. Det hugger i hjärtat och tårarna rinner utan att jag märker det. Jag sörjer mitt barn. Varje dag. Men utåt ser det ut som att livet går vidare, vilket det också gör. Vardagen går sin gilla gång. Livet går vidare. Men hjärtat blöder fortfarande varje dag. Många av våra vänner har slutat höra av sig. Kanske ett samtal på två veckor, eller ett sms med frågan "Allt ok eller?". VAD svarar man på det?? Jo, tack vi mår fint. För det gör vi ju för det mesta. Det är svårt att förklara att sorgen liksom flyttat in på heltid, antaligen för resten av livet. Men vi har lärt oss att leva med det. Jag kan deala med det. Det är som att jag är två personer. En utåt - på jobbet, i samhället och bland dem som jag bara känner ytligt. Och så är jag en tillsammans med L. Där känslorna kommer. Utan att jag håller tillbaka. Vet inte om jag har några läsare som själva har änglabarn, men jag tror att ni kanske har ett hum om vad jag pratar om?

Denna måndagen avrundar jag med att ta en kopp te och "prata" lite med "vår" donator (Jooooo det blev väldigt mycket "" i den meningen) Snart är det sängen tillsammans med min fina L. Varma, starka, underbara L. Vad jag älskar dig! Du, jag, stora dottern och förhoppningsvis ett litet syskon i framtiden =)

Framtiden... vågar vi?

Nu  när alla provsvar och läkarundersökningar är klar och jag har fått OK-stämpel på att jag är fullt frisk förklarad, och att det inte ligger några hinder till att bli gravid igen, så börjar ju tankarna att snurra. Ska vi våga försöka igen? De befruktade äggen vi har i frysen på Reproduktionscenter får vi inte använda förrän alla prover är klar. Vilket sorts syndrom hade Lennon och ligger även de sjuka generna (den felaktiga genuppsättningen) i de befruktade äggen? Om det visar sig att det finns risk för återupprepning av det som hänt så kasseras äggen (inte bara mina utan också alla andra par som har sina ägg befruktade med denna donator) Då har vi förbrukat 2 IVF försök (den första gav oss 4 ägg men ingen graviditet, den andra gav oss också 4 ägg och ett blev alltså Lennon men de ägg som är kvar måste kastas) och då har vi bara 1 IVF försök kvar. Detta kommer att ta tid. Dels för att vänta på vad utredningarna visar och dels för att sätta startdatum för att börja nedreglering och börja ta hormonsprutor igen. Frågan är vill passivt vi vänta så länge? Jag blir ju inte yngre direkt om man säger så.

Ett tag kändes det hopplöst. Kommer vi inte att få ett levande barn? Kommer vi aldrig att få ta fram våran vagn och kommer L inte att få möjlighet att göra klart vaggan hon började på till sonen? Kommer stora dottern aldrig att få blir storasyster?

Men så kom vi i kontakt med en donator. Möjligheterna började visa sig och nu ett-två-tre ser det ut som att vi kan få chansen att få göra insemination under tiden vi väntar på IVF. Jag har blivit gravid på "normal" väg en gång (tog ca 3 månader att bli gravid) sen har jag gjort insemination men inte fått något plus på stickan och sen dessa IVF-försök då som resulterade i ett barn. Så min förhoppning på att bli gravid genom insemination är ju inte skyhöga men det skadar ju inte att försöka.

Så i dag gick vi till Apoteket och köpte ägglossningsstickor. Första testet visade inte någon LH-stegring. Får se i morgon. Förhoppningen är just nu att när jag har ägglossning inom de närmsta dagarna och att logistiken fungerar för oss och donatorn för att kunna inseminera i hemmet. Detta mina läsare betyder att chansen för att bli gravid faktiskt finns till jul/nyår. Nu hoppar vi ju inte jämfota av förväntan men hoppets låga brinner så där lite lite lite.

Vi har pratat med vår kurator/beteendevetare om detta att vilja och våga blir gravid igen så snart efter vi förlorat sonen. Många rekommenderar ju ett sk "sorgeår" för att hinna bearbeta och sörja det barn som inte fick leva kvar hos oss. Men lika många rekommenderar att man ser framåt och att man kan sörja/bearbeta samtidigt som man aktivt jobbar för att utöka familjen. Om vi skulle skjuta alla känslor under mattan och inte låtsas om att det hänt, inte prata om det och inte ta professionell hjälp så skulle det nog inte vara så bra. Men eftersom Lennon är så levande för oss, finns med i vårat minne, sörjs och pratas mycket om så ser vi det som ett sundhetstecken att vi vågar se en framtid som kanske kan få vara ljus även för oss.

Detta med heminseminationen håller vi så klart hemligt för alla. Dels för att det finns så många i vår direkta närhet som är orolig för att jag ska bli sjuk igen och dels för att vi knappt själva tror att det är möjligt för mig att bli gravid genom insemination. Men jag har två vänner som fått adressen till denna blogg och ev läser här då och då, men de (S och L) litar jag på till 100 % att de inte säger  något till någon annan. Det känns för privat för att gå ut med det.

Ikväll har vi knäckkokning här hemma. Juleljusen är tända, stora dottern tittar på C More film och lugnet har liksom flyttat in. Det är gott. Det känns gott i hela magen. Har haft en tuff vecka på jobbet med mycket känslor. Jag har tur som har så oerhört fina arbetskamrater. Ledig denna helgen men sen jobbar vi på igen, sakta men säkert går vi upp i procent och förhoppningsvis är vi båda uppe i heltid igen om någon månad. Har sagt det förr, och säger det igen, jag har en enorm förmåga att se det ljusa och fina i saker och ting. Även när det är som allra tyngst. Det väller upp en inomboende stryka när livet blir så där helvetiskt jobbigt och jag vägrar ge upp. Det är något jag är stolt över. Jag är också stolt över att jag vågar visa mig liten, ledsen och sårbar. Ibland bryter jag  ihop och det känns som att jag aldrig någonsin mer ska kunna skratta och uppskatta livet. Men så vänder det. Jag ser vad mycket fint jag har i min familj och i mina vänner. Jag tycker om mig själv många fler dagar om året än för bara några år sedan. Jag börjar få lite grepp på varför jag är som jag är och fungerar så som jag fungerar och lär mig att acceptera det.

Så jag fortsätter min fredagkväll. Tar ett glas vin. Förhoppningsvis är det sista glaset på länge ;) Kokar knäck, umgås med mina tjejer och låter hoppet spira lite inom mig att vi kanske kanske får uppleva ett plus på stickan igen inom några dagar. Håller ni en tumme eller två? =)

Familjetid!

Alla mynt har två sidor. Så även detta myntet som jag väljer att kalla helveteshösten. Förlusten av Lennon har gett mig djupare sår än jag någonsin trott var möjligt. Saknaden efter hans lilla varma kropp kan göra mig insane vissa dagar. Sorgen över att inte få ha honom här är så stor. Den andra sidan av  myntet är att jag utvecklats mycket som människa (låter som en löjlig klyscha men det är verkligen så, jag har vuxit och lärt mig saker om mig själv och det ser jag som utveckling). Jag har lärt känna mig själv ännu mycket mer. Jag litar på min instinkt/maggropskänsla/intuition. Jag uppskattar små vardagliga ting och känner en djup tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv.

Detta har visat sig starkt i att familjebanden har stärkts. Inte bara i vår lilla familj utan även i släkten. Mina svärföräldrar är skilda men vi har bra kontakt med dem båda och deras respektive. Vi bor i samma stad och umgås ganska frekvent. MEN... jag har aldrig riktigt känt mig som en naturlig del av dessa familjer. Det har mer känts som att jag liksom skall bevisa för dem att jag verkligen duger för deras flicka, att jag testas för att se om jag passar in. Det har alltid varit vänligt och trevligt när vi träffats men lite stelt. Lite artigt och inte så där familjärt och öppenhjärtligt. Men efter att Lennon gått bort så har detta ändrats.

Dagen efter hans död så kom de upp till sjukhuset till oss och ville ta farväl av Lennon. Först jag "Nej, det får ni inte. Vem fan vill se en död bebis??" Men sen förstod jag. Jag förstod hur viktigt det var för dem att få komma till "Stilla rummet" och se honom, hålla i honom, låta tårar av sorg få rinna och tala om för honom hur efterlängtad han varit och hur mycket han kommer att saknas dem. Mamma och ena lilla systern kom först. Vi spelade Beatles "Imagine" på mobilen, grät och kramade varandra. Sen kom pappa, Marie och lilla lillasystern. Pappa tog upp Lennon i famnen och han grät när han viskade "Varför skulle du ha så bråttom här i från? Lilla älskade barnbarn, varför skulle du ha så bråttom?". DÅ förstod jag. Det är inte bara vi som väntat och längtat. Det har ju även de gjort.

Någonting hände i vår relation efter detta. Sättet vi pratar med varandra, känslan av att det är viktigt att tala om hur mycket vi betyder för varandra och vikten av att träffas oftare blev viktig. De ringer inte bara till L, de ringer även till mig. De frågar hur jag mår, de kommer och hälsar på oss oftare och det är värme i kramarna.

Stärkt av känslan av att tillhöra en familj/en släkt fortsätter vi in i vintermånaderna. Hösten har passerat. Förlossningen har kommit och gått. Så även Lennon. Vi har beställt gravstenen och på den ska det stå:

Vår kämpe
Kjell Wilhelm Lennon G****
* 31 augusti 2012
+ 6 september 2012

Stenen kommer vecka 1 men pga den frusna marken så kommer vi inte att kunna gravsätta förrän till våren. Då vill vi nog ha en liten liten cermoni. Prästen Mats, jag, L och stora dottern kommer nog att samlas och ta ett allra sista farväl. Plantera vårblommor och känna solens strålar i våra ansikten. Livet går vidare. Det gör det. Jag är mamma till två barn. Tvåbarnsmamma. En vacker, strålande, livfull tonåring och en änglapojke. Med mig på resan har jag självklart min lilla familj men även nya släkten. Det betyder så mycket för mig. Hoppas att jag kan förmedla till dem hur mycket jag tycker om dem och hur viktiga de är för mig.

Ikväll har vi haft traditionella fredagsmyset =) Dottern hade kompis här och vi lagade middag tillsammans. Ikväll blev det helstekt fläskfilé, baconinlindad sparris, tagliatelle och ädelostsås. Efter middagen satt vi kvar länge vid köksbordet och pratade om vänskap, killar, mens och förälskelse. Ljusen tändes och jag och L tog med oss glasen med det röda vinet in till vardagsrummet och slötittade på en dokumentär om grafitti i Senegal (intressant som sjutton *s*) Kidsen fick nachochips, guaccamole, salsa och julmust =)  Känslan av total avslappning och trivsamhet (jo det finns ett ord som heter så) var fullständig. Det här är precis de stunder som jag försöker formulera för er. Vanligt Svensson Fredagsmys när det är som allra allra bäst. När värmen sprider sig i magen och orden blir fattiga.

Har sagt det förr och kommer att tjata om det, jag är en välsignad och lyckligt lottad kvinna som har så mycket fint omkring mig.

I morgon ska vi till julmarknad. Svärmor står och säljer sina silversmycken och de har lovat -4 grader och sol. Det ser lovande ut =) På kvällen skall stora dottern  till sin pappa och jag och L är bjudna hem till kusinen där det är traditionsenligt pepparkakshusbak =) Vattenpipa, rödvin, härliga människor och så en jädra massa pepparkaksdeg står på schemat. Söndagen ägnas åt lilla morfar som skall få flytta tillbaka till sitt älskade boende efter en helrenovering. Bära möbler hela dagen. Bäst att inte röka för mycket vattenpipa och hålla sig till några glas rödtjut så att man orkar vara med morfar och bära han saker =)

Oh my... ett skitlångt inlägg igen. Antar att ingen orkar läsa allt jag skriver. Men det är ok. Jag skriver mest för mig själv. Terapi stavas det visst ;) Men om någon orkar hela vägen så bör ni ha en medalj. Ge mig gärna en kommentar så att jag inte känner mig så ensam här =) Har över 100 unika besökare om dagen men inte många kommenterar. Fast jag är kass själv på att kommentera fastän jag slaviskt följer massa bloggar varje dag så jag förstår. Men ändå. Kommentera. ;)

Nu tar jag och kryper i säng. L har somnat i soffan och stora dottern sover i sin säng. Ska gå runt och blåsa ut ljus och släcka lampor först. Ja just, rensa kattlådan och kasta soporna som står utanför dörren. Ja men ni ser... allt är inte rosenskimrande *s* vardagen pockar på uppmärksamhet mitt i fredagsmyset och familjekärleken ;)

Det här med kärlek

Det är ofta som jag får ett fånigt leende på läpparna när jag tänker på min L. När jag tittar på henne fastän hon inte ser. Eller när jag hör henne pedagogiskt och engagerat förklarar hur världshavens strömmar påverkar vårt klimat för stora dottern. Små vardagliga stunder som gör mig varm i kroppen. Leendet sprids i mitt ansikte och jag tänker vilken tur jag haft som träffat henne. Inte bara en gång, utan två. För vi har haft våra duster. Vi har gjort slut, flyttat ifrån varandra och varit bittra fiender. Men hittat tillbaka. Jobbat på det som känts omöjligt, tagit itu med issues som varit nödvändiga, pratat med en familjeterapeut, lärt oss tålamod och respekt inför varandra och vågat hoppas och tro på en framtid tillsammans.

Framtiden kom. Vår längtan efter att utöka vår familj blev sann. I februari satte vi in ett befruktat ägg i min kropp och efter 18 dagar fick vi vårt efterlängtade plus på stickan. Vi började på riktigt förstå att vår gemensamma dröm hade gått i uppfyllelse. Vi hade jobbat oss igenom adhd-diagnos, missförstånd och svartsjuka. Vi började hitta ett lugn och en trygghet i att vi faktiskt älskade varandra och att vi var beredd på att leva resten av våra liv tillsammans. Och nu med både stora dottern och det lilla livet som växte i min mage. Växte gjorde som sagt vår kärlek till varandra också.

Det som inte får hända hände. Det växande barnet i magen var sjuk. Barnet som liksom var "beviset" på att vi var seriösa och verkligen ville vara en stor familj som värnar, älskar och lever tillsammans fick inte längre vara med oss. Vi föll. Hårt. Dygnen på neonatalavdelningen gick vi som i dimma. Jag grät och grät och grät. L vakade vid både min och sonens sjuksäng. Hon var den starka. Jag föll så hårt. Var tredje timme satt jag och pumpade ut bröstmjölk medan tårarna rann. Sömnen ville inte rädda mig utan jag satt vaken dygnet runt. L sov när hon väl hamnade i sängen. Bråken avlöste varandra. Anklagande hårda ord kom från min mun. Sånt som sårar. Sorgen tog över allt. Jag ville skrika och förbanna hela världen. Den som fick ta emot allt var L. Min starka, vackra L.

När Lennon tagit sitt sista andetag trodde jag att jag också skulle ta mitt sista andetag. Känslan när personalen frågar om de kan ta honom (efter att vi suttit i timmar med honom i famnen fastän hjärtat slutat slå) skär fortfarande som knivar inuti mig. Vi vandrade ut från neonatalavdelningen. Hand i hand. Utan vårt barn. Gick upp på mitt rum på BB-avdelningen för kvinnor med komplikationer efter förlossningen. Alla andra hade sina små bebisar i små plastsängar eller i sin famn. Mammorna såg trött och slut ut, efter tunga och jobbiga förlossningar, men de hade sina barn med sig. Barnen skrek i var och vartannat rum. Vi gick i korridoren helt ensamma. Men fortfarande hand i hand. Den som höll mig uppe var min L. Återigen var hon den starka.

Efter 4 dagar blir jag utskriven och vi får åka hem. Vi går upp för trappen till vårt hem. Vårt hem som vi förberett för ännu en liten människa. Som tur är har vi L´s lillasyster med oss hem. Hon var en räddande ängel då allt brast på kvällen och det kändes som att jag ville döda någon. Ilskan och sorgen var så påtaglig, så stark. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag och L bråkade. Ett jättegräl över några varma smörgåsar. Dumt. Så himla dumt. Men så var det. Vi lugnade oss dock och försökte sova den där första natten.

När vi vaknade dagen efter så var ilskan som bortblåst. Istället kände jag bara sorg. Sorg och ledsamhet. Så var det ca 8-10 veckor. Livet var dock tvunget att fortsätta ändå. Stora dottern behövde sina mammor och vi fanns där. VAD som än händer i livet så kommer vi alltid att finnas för henne. Efter begravningen och efter att de flesta läkarbesöken blivit avklarade så började återigen känslan av KÄRLEK att smyga sig på. Sakta sakta kände jag värme och goda känslor i maggropen. Vi pratade/pratar mycket med varandra och det känns så skönt att återigen kunna säga "Jag älskar dig L" och mena det med varje fiber i kroppen.

Nu har det gått 3 månader efter att Lennon dog. 3 månader är egentligen ingenting men för mig känns det som ett helt liv. Varje dag har, mer eller mindre, varit och är en kamp. Varje dag måste jag aktivt påminna mig om allt fint jag faktiskt har runt omkring mig. Stora dottern är orsaken till att jag vill leva. Mitt allra allra finaste i hela världen. Min L är den andra anledningen. Att kärleken till varandra vuxit sig djupare och blivit mer mogen är så påtagligt att man nästan kan ta på det. Vi har en styrka tillsammans och börjar lära oss att utnyttja att vi är så olika istället för att motarbeta varandra hela tiden. Bröllop står ju för dörren. Jag är 100% säker på att jag vill bli hennes fru. Jag vill dela mitt liv med henne. DET är en fantastisk känsla när man varit tillsammans så pass många år som vi varit och gått igenom så mycket som vi gjort och ändå känna denna känslan så starkt.

Så jag ler. Mitt i all sorg så ler jag. När jag ser min långa, mörkhåriga fästmö med ett hjärta av guld, vimsig som en yr höna, charmig till tusen och med håret på ända så ler jag. Hon får mig att våga precis den jag är. Hon får mig att skratta. Hon får mig att vilja bli en bättre människa. Utvecklas. Hon får mig att känna, visa och prata om alla sorters känslor och jag vågar ta för mig av livet som jag aldrig gjort tidigare.

Det är inga problem att känna sig kär och förälskad när man nyss träffats eller varit tillsammans nåt år. Det är inga problem att känna att "vi klarar allt" när allt går på räls. Det är när man varit tillsammans ett tag och vardagen tar över och när jobbigheter hotar att krossa en som den äkta, varaktiga, genuina kärleken visar sig. Jag är glad och oerhört tacksam över att få uppleva det. Jag är en välsignad människa.

Förevigt nu älskar jag dig L.
Jag är din.

Framtiden!

Idag hade vi återbesök hos överläkaren Karin Eurenius på Specialistmödravården. Det var med lättat hjärta vi gick därifrån. Alla prover ser bra ut. Jag är frisk som en nötkärna igen. Inga tecken på tumör på hypofysen, inget fel på sköldkörteln eller njurarna. Och ingen Sjögrens syndrom. Nu står det inskrivet i mina journalen att jag är fullt frisk i från Mirror syndrom som jag fick i samband med graviditeten. Alla mina sjukdomar berodde på att jag speglade och försökte avlasta sonens sjukdomar. När sonen fötts så började kroppen tillfriskna igen. Detta innebär att jag fått JA till att bli gravid igen och få hjälp med detta fortsättningsvis också genom landstinget. Det finns inget som tyder på att jag skulle bli lika sjuk igen om jag skulle bli gravid. Nu till dilemmat.

Vi måste få reda på exakt vilket syndrom sonen hade och vilken genmanipulation om gjorde honom så sjuk. Får genetikcenter inte reda på det genom sin forskning och sina provresultat så måste donatorn stoppas och våra befruktade ägg, som ligger i frysen, måste kasseras. Detta är ännu inte helt klart. Det är prio no1 för gentetikcenter att ta reda på detta så snabbt som möjligt eftersom det är flera familjer som vill göra syskonförsök och även de har nedfrysta ägg. Det påverkar många människor om alla dessa befruktade ägg måste kastas. Det som är så dumt är att om våra ägg (på IVF-försök nr 2) måste kastas så har vi bara ett IVF-försök kvar. Jag tycker att vi borde "få tillbaka" försök nr 2 eftersom det inte är vårt fel att de befruktade äggen (potentiella syskon) inte går att använda. Men enligt min läkare på REP-center så får vi inte "göra om" försök nr 2. Märkligt. Eller?

Så nu väntar vi. Väntar på att genetikforskarna skall göra sitt jobb. Utgången kan jag inte sia om. Men jag och L har bestämt oss för att ta kontakt med en privat spermadonator under tiden vi väntar. Jag har mens just nu och borde inom en 2-3 veckors period ha ägglossning. Vi har varit i kontakt med denna donator tidigare och vet att han är seriös och att han fått fullt friska barn tidigare. Ska skicka ett mail till honom och höra om han är intresserad av att hjälpa oss så här "mitt i mellan". Jag har något tilltäppta äggledare på ena sidan och därför fick vi IVF godkänt från landstinget istället för insemination. MEN jag har blivit spontangravid en gång tidigare i livet och det finns tydligen inget som tyder på att det är omöjligt för mig att bli gravid genom insemination (möjligtvis tar det längre tid och eftersom jag är 36 år så rekommenderade/godkände REP-center IVF istället för insemination) Detta gör mig både uppspelt och en aning nervös. Ska vi gå igenom detta med att ta ägglossningstest, panikringa donatorn som bor 60 mil ifrån oss, planera en resa ner eller han en resa upp till oss inom 24 timmar, träffas och genomgå detta märkliga att han ger oss en msk spermier som vi ska spruta upp i min mutta och sen säga "hejdå. Tack." Typ. Äh... det är en MYCKET märklig situation vill jag lova. Som tur är har vi en donator som är professionell, tydlig och målmedveten. Men det känns ändå konstigt. Detta var ju anledningen till att vi avslutade heminseminationerna och övergick till att få hjälp av landstinget. Men som det känns nu så vill vi försöka med heminsemination i december/januari. Funkar inte det så står vi ju fortfarande kvar som "patienter" i landstinget och kommer att få hjälp därifrån.

Vet att några av mina absolut närmsta vännner och några familjemedlemar är rädda och oroliga inför det faktum att jag vill bli gravid igen. Jag kan inte riktigt förklara varför det är så viktigt för mig att få bli det igen och denna gången föda ett friskt barn som överlever, men det känns viktigt. Min fästmö och blivande fru har aldrig någonsin haft en längtan att bli gravid. Hon vill ha barn men hon har aldrig kunnat se sig själv som gravid. Nu har hon sagt att om det inte funkar med mig (om jag inte vågar/vill bli gravid) så kan hon bli det. Men det viktigaste för henne är inte att vara gravid och få biologiska barn utan att ha en familj. Så lotten ligger på mig. Jag VILL bli gravid och nu har jag alltså fått ett kvitto på att det är OK också. Det känns skönt. Nu kan jag i lugn och ro ta beslutet själv om jag orkar/vill/vågar gå igenom ännu en hormonbehandling, graviditet med risk att det återigen blir ett genetiskt fel eller det psykiskt jobbiga med att ta kontakt med vår privata donator. Det är ingen annan som väljer det åt mig. Sen kanske det inte fungerar. DET vet man aldrig. Hur många gånger har man inte stirrat på den där förbannade stickan och låtit tårarna rinna när minuset hånat en rakt i ansiktet? Hur många gånger har besvikelsen inte sköljt över en när blodet börjat rinna mellan benen?MEN  nu finns det  hopp. Stora dottern och ängla sonen kanske får ett syskon en dag. Kanske kanske. Jag inser själv hur fruktansvärt stark jag är som ens vågar och orkar tro på en framtid och har ett hopp om att vi kommer att få det vi önskar. Låter det kaxigt? Nä inte ett dugg. Jag är inte kaxig. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag inte kan  påverka ett enda dugg, men jag kan hoppas och önska. Jag kan välja att leva i tacksamhet för allt fint jag har omkring mig och jag kan tro på en framtid där våra drömmar blir till verklighet.

Nu blev det ett sånt där skitlångt inlägg igen. Måste nog skriva oftare för jag har så mycket på hjärtat. Sånt som inte kommer fram i vanliga fall och sånt som jag går och bär på hela tiden. Detta är min plats (ta emot det med ödmjukhet och respekt är du snäll för jag är känslig) och här är jag 100% ärlig ( på gott och ont antagligen men det det gör inget för det är bara flickvännen och bästaste vännen som fått bloggadressen. I övrig är jag ju fortfarande anonym. Men det är klart, känner du mig och snubblat in på sidan så kan du ju lägga ihop ett och ett. Men är det så, så ber jag dig att visa respekt. Detta är min plats i cybern där jag är sårbar. Hugg inte ner mig)

Over and out. Idag har vi fixat framsidan på vår balkong. Kastat höstljungen, prydnadskålen och sommarens örter (jo det var på tiden *s*) och satt upp granris och ljusslingor. Hela lilla familjen engagerade sig och skratten avlöste varandra. Låter det som en statusuppdatering på fb? Haha... men så var det. Vi skrattade, skojade, kände glädje i att vara tillsammans och gemensamt göra det julfint. Vi har många sådana stunder. Kanske är vi extra noga med att tala om att vi älskar varandra och visa varandra respekt och kärlek efter att vi förlorat vår son/lillebror? Jag vet inte. Kanske har vi alltid varit sådana (L och jag har dock bråkat mycket förut pga svartsjuka och jobbigheter) Nåväl. Lite julgodis är bakat, pepparkakor hänger i fönstren, granriset och ljusslingorna är uppsatta utomhus och inne brinner första ljuset i staken. Vi trivs. Vi uppskattar och trivs i varandras sällskap. Tyvärr saknas dock en liten kille. Vår lilla efterlängtade saknade älskade son. Men han finns med oss. Varje dag. Han namn är Lennon.

Idag har jag haft ett möte med min chef för att samtala om återgången till jobbet och se över schemat. Resultatet blev: Jag bestämmer själv hur mycket jag vill jobba (jag och min läkare tycker att 25 % är lagom att börja med) Jag bestämmer själv hur jag vill jobba (25 % på min heltid är ynka 9,25 timmar/veckan och jag valde själv när jag ville lägga dessa tider) Jag fick erbjudande att börja på ett annat jobb (även detta fast heltidsanställning) men samtidigt fick jag höra av min chef att hon mer än gärna ser att jag stannar kvar (bra för självförtroendet att både få ett jobberbjudande plus att jag är välkommen och behövd på mitt nuvarande jobb) Passade även på att kila förbi facket, då jag är facklig representant på min arbetsplats, och fick även höra där att de saknat mig. Det är precis sånt jag behöver få höra just nu. Jag behöver få höra att jag fortfarande "räknas" och att jag är efterlängtad. Jag behöver få känslan av att livet fortsätter, trots att jag trodde att mitt hjärta skulle sluta slå, och att jag har en del i den här världen. Så om två veckor är det dags för mig att utsättas för ännu en prövning - återgången till jobbet.

Lägger in en bild (första  "personlig"a bilden jag lagt in här på bloggen då jag valt att vara anonym hittills) på sonens kista, endel av blommorna och gosedjuren. Som jag skrev i förra inlägget så var vi ca 20 personer på begravningen. Enbart de närmsta. Prästen Mats tog jag kontakt med bara några veckor efter att sonen dött. Jag ville prata med någon som trodde på Gud. Någon som tror på en GOD Gud. Jag ville ställa denna personen mot väggen och fråga "Hur fan kan du tro  på det goda när något sånt här händer? Och kan du se någon mening med det?" Jag var full av bitterhet men ville så förtvivlat gärna få prata med någon som har en sån där orubblig tro på en Högre makt. Och jag är så tacksam över att vi fick kontakt med Mats. När vi berättade vår historia så sa han, med tårar i ögonen, "När jag hör om sånt här så tvivlar även jag. Jag ifrågasätter den Gud som jag tror på och jag sörjer". DET förändrade mig. Jag träffade en präst, som vigt sitt liv till att tjäna Gud, som säger "Jag är människa, jag tvivlar, jag sörjer. Men jag söker ändå tröst och tror att det alltid kommer något gott ur allt. Man måste bara vara öppen för det" DET gav mig styrka. Det gav mig styrka att känna att i slutändan så kommer det att komma något gott ur detta. Det finns en mening med allt. ALLT. Kan en präst tvivla och förbanna så kan jag. Kan en präst tro så kan jag. Kan en präst se någon liten ljusglimt i allt mörker så kan jag.

Det har aldrig någonsin trott att det skulle vara viktigt för mig att ordna med en begravning. Jag har mer tänkt att det är häftigt/coolt att sprida askan för vinden eftersom själen ändå inte är kvar. Men efter sonens död så blev det plötsligt jätteviktigt med ritualen kring begravningen. Att han var nerbäddad i kistan av oss i varma täcken, att vi hade vår familj närvarande vid avskedet och att det var just en värdig begravning och en fin gravsten. Jag har omvärderat en hel del. Från att ha trott på någon slags new age-filosofi till att faktiskt tro att det kanske möjligtvis finns en Gud (Skapare, Högre Makt) som man kan ha en personlig relation med. Inte så att jag blir religiös och fantatisk fundamentalist men mer en inre tro på något större än mig själv som ger styrka. Det är rofyllt och fint. Jag har Mats att tacka för det. En personlig och härlig man som visat mig att livet är inte svart/vitt utan är mer regnbågsliknande.

Denna präst Mats har jag nu åter kontaktat. Denna gången frågade jag honom om han kunde tänkta sig att viga två kvinnor. Han blev glad för vår skull och tackade JA med orden "Det är en ära för mig att få viga er till hustru och hustru!" Så den 1 juni är tanken att jag ska stå brud med min L =) Ni som följt oss längre tillbaka vet att vi haft det tufft. Det har varit irritationer och ADHD-utredningar och vi har liksom inte hittat något lugn i vårt förhållande. Men nu är det som att allt vänt. Jag ser på henne på ett annat sätt och mycket är tack vare vår beteendevetare som vi går till en gång i veckan. Jag har fått en större acceptans och förståelse för hur L funkar och jag känner i varje fiber att jag älskar henne och att det är henne jag vill dela mitt liv med. Så nu är kyrkan bokad, prästen bokad, bartender fixad och fotografer tillfrågade. Nu saknas bara pengarna =/ Plånboken blir ju inte fet av att vara sjukskriven om man säger så. Men om det går som jag önskar så jobbar jag, som sagt, 25 % i december, går upp till halvtid i januari och börjar på heltid i februari.

Någon av er läsare som gift er? Har ni några bra spartips? Att göra buffe istället för 3-rätters middag, att ha bar till självkostnadspris och ordna med fotograf, frisör och dekoration själv vet jag blir billigare. Men finns det något annat att tänka på? Dyrast är ju ringar, lokal och kläder till oss och brudtärnorna. Tips någon? Skulle dessutom verkligen behöva ha någon/några som kunde sjunga. Ingen av våra vänner är musikaliska :/ Vad gör man då? Hyr in någon? Låter kantorn sjunga? Sjunga själv? Spela cd? Hmmm... detta tål att tänkas på. Och det gör jag så gärna. Vi behöver verkligen känna att 2013 blir "vårt" år. Att vi har något roligt att se fram emot. Kanske blir det bebis också. Då skulle lyckan vara total =)

Tillbaka...

25 oktober (beräknat förlossningsdatum) har kommit och gått. Jag har varit alldeles för sjuk och sen alldeles för ledsen för att orka blogga. Ska försöka sammanfatta. Vet ej om jag har några läsare kvar men om jag inte har det så skriver jag för mig själv (men finns det någon därute som läser så får ni gärna göra en kommentar så att jag inte känner mig allt för ensam)

Så. En sammanfattning på en höst som varit lång som ett helt liv. Ser att sista blogginlägget var från vecka 25. Det som hände sedan var att sommaren kom, vi spenderade tid i vår sommarstuga i Norrland och var hos svärföräldrarna på Gotland. Jag mådde allt annat än bra. Gick och la mig för att sova redan kl 21.00 VARJE kväll eftersom jag var så trött så trött, mörkerseendet blev bara sämre och sämre och tillslut såg jag i stort sett ingenting. Jag blev mer eller mindre blind. Vi satte upp starka lampor i hemmet, använde ficklampor fastän solen sken och försökte hela tiden anpassa oss efter att min syn försvann. Jag började fylla  på med vätska. Sjukt mycket vätska. Gick sammanlagt upp 33 kg. BM tyckte att jag skulle gå till en dietist för att inte "dra på mig för många överviktskilon", jag fick dessutom göra två glucosbelastningar för att se om jag hade graviditetsdiabetes. Gång på gång talade jag om för BM att jag inte åt onyttigt och att det var vätska och inte fett som jag gick upp i vikt av, men hon ignorerade detta gång på gång. Ingen graviditesdiabets eller högt blodtryck kunde dock skådas och BM kliade sig i huvudet. När jag berättade att synen blivit sämre och att jag i stort sett inte såg någonting alls så sa hon bara "Åhhh vad koooooonstigt. Jag har aaaaaaaaldrig hört talas något liknande. Men blir det värre får du höra av dig". Hur mycket värre kan det bli??? Här sitter jag full av vätska, blind och är fullständigt slut, orkade verkligen ingenting. Ville bara sova. Men som alla sa "Håll ut, det är jobbigt att vara gravid men du vet ju var du får i slutändan". Ja men eller hur?? Jag ska berätta vad jag fick.

I vecka 31 så åker jag och flickvännen på tillväxtkontroll av fostret. Vi vet fortfarande inte vad det är för kön så vi är uppspelta och hoppas på att få veta om det är en son eller dotter som kommer till oss. Ultraljudsköterskan sätter gele på magen och börjar ultraljudet. Vi frågar om hon ser könet. Hon svarar undvikande att det är svårt att se. Sen säger hon orden som får vårt liv att rasa "Jag vill att en mer erfaren doktor tittar också. Jag ser lite vätska i buken på bebisen." Vi får sätta oss i väntrummet ytterligare i 30 minuter och sen kan överläkaren ta emot oss. Ultraljud igen. Orden som kommer emot oss kommer jag aldrig någonsin att glömma "Ert barn har två stora avvikelser. Det första som vi ser är att det är vattenskalle och det andra är att det finns vätska i buken". KUB-test är gjort redan i vecka 12 (detta visade en risk på 1 av 25000 att det skulle vara något syndrom så vi valde att inte göra fostervattensprov) men nu skulle vi göra ett fostervattensprov. Jag kommer inte ens ihåg detta. Jag vet inte heller vad provet visade. Antagligen visade det att vårt barn hade ett syndrom. Detta fick vi inte veta i det här skeendet utan vi fick bara höra att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. Chockade och skakade åkte vi hem. Googlade om vattenskalle och fick mardrömmar. Skulle vårt barn se ut som en alien? Skulle det bli förståndshandikappat? Vad betydde det att det fanns vätska i buken??

Vi dealade med detta under en veckas tid och kom fram till att vi kommer att älska barnet och ta hand om det. Så klart. Vilket alternativ har man? Nä inga. Det var vårt barn och om det skulle visa sig att det hade grava handikapp så får vi göra det bästa av situationen. Vi älskade vårt barn ändå. Så klart.

Återbesök hos specialistmödravården veckan efter (graviditesvecka 32) och nya ultraljud görs. Vi blir inlagda och börjar förstå allvaret. Egentligen vill de plocka ut barnet med akut kejsarsnitt på en gång men eftersom det finns avvikelser så vill de ha fullt läkarteam beredd. Kejsarsnittet planeras därför till dagen efter. Fästmön åker till barnens hus och köper en ny pyjamas med knäppning hela vägen upp till halsen eftersom vi förstår att barnet har ett större huvud än normalt och att det kanske inte går att trä en "vanlig"  pyjamas över huvudet. Jag messar och ringer till alla nära och kära och talar om att vi är inlagda men att det blir kejsarsnitt i morgon. Allt är lugnt. Kanske är barnet gravt handikappat men snart snart är vår bebis hos oss.

Dagen för kejsarsnittet kommer. Har självklart fästmön med mig i op-salen och jag fattar nog inte riktigt vad som händer. Efter att de slitit och dragit i min mage så kommer han. Vår son. Världens finaste lilla pojke. Det var ingen alien, han såg precis ut som vilken liten nyfödd bebis som helst. Lyckan var total. Nu har han här. Nu ska vi kämpa tillsammans emot handikapp och vattenskalle och syndrom. Jag rullas till uppvaket och piggar på mig, fästmön är mest hos sonen och övervakar vad alla läkare gör.

Sen är det lite blankt. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände. Jag vet att jag var alldeles för svag för att sitta i rullstol så jag blev inrullad i sjukhussängen till sonens kuvös på neonatal intensiven. Blind som jag fortfarande var så såg jag inte honom men jag kände honom. jag fick hålla hans hand. Sen rullades jag upp på  BB-avdelningen till mitt rum.

De 6 dagarna som sedan kommer är i ett ända töcken. Jag var svårt sjuk eftersom jag tydligen fått något som heter Mirror syndrom. Detta innebär att man som mamma speglar barnet i magen och försöker avlasta dennes sjukdomar. I vårt fall så visade detta sig genom att jag hade svårt att andas (sonen dog pga att lungorna inte hade plats eller styrka att fylla sig), jag tappade synen (sonen hade missbildade ögon), och jag samlade på mig abnorma mängder vätska (sonen hade vattenskalle och hade vätska i buken och även resten av kroppen) Detta ledde till att jag fick ta en massa prover. Leverprover, njurprover och jag fick blodtransfusion pga anemi och ett hb på under 70. Dessa dygn var ett bland det värsta jag någonsin varit med om. Flera gånger låg jag i sängen och kunde inte ta mig upp och larmet gick nere hos sonen, varpå personalen på den avdelningen jag låg på, rusade in i mitt rum och rullade ner mig till källaren där sonen låg. Timmar och åter timmar låg jag bredvid min son och bara höll hans lilla hand. Jag såg honom inte men jag kände. Jag pratade med honom. Jag pussade på honom. Stora dottern kom dit och fick vara med lillebror, vi läste läxa tillsammans på neonatalavdelningen och vi åt cafeteriamiddag. Men vi var tillsammans. Detta skulle ordna sig. Snart så skulle sonens tillstånd vända och han skulle börja andas själv, utan maskiner. Men det gjorde han inte.

6 dygn senare. Den 6 september kl 07.05 tog han sitt sista andetag. Vi hade fått honom till vårt bröst och höll honom nära nära. I över 12 timmar satt vi och vakade över honom, hud mot hud. Vi förstod att det snart var slut. Vi förbannade Gud och läkarna. Vi grät. Vi tog hand- och fotavtryck. Vi tog fotografier. Vi satt i källaren, utan att ha tagit ett enda andetag ute i friska luften på en vecka, och bara vakade över vår son. Hoppet svek mig först. Sista dygnet öppnade han sina ögon och tittade på mig genom sina små springor. Inom mig hörde jag "Nu är det dags för mig att lämna er. Jag kommer att dö nu mamma". Jag visste att han skulle dö ifrån oss ett dygn innan fästmön förstod det, hon höll hoppets låga brinnande ända in i slutet.

Vi fick 6 dygn. Jag och min älskade efterlängtade son. 6 dygn. Vi såg varandra i ögonen och jag vet att vi kommer att ses igen. En dag. Inte nu. Men sen. Jag måste finnas kvar här för stora dotterns skull, annars hade jag följt med sonen. Men det kan jag inte. Jag måste fortsätta. Jag måste fortsätta leva mitt liv.

Begravningen hade vi den 2 oktober. Vi var 20 stycken i kyrkan och spelade Beatles "Imagine". Lilla vita kistan med så mycket blommor och gosedjur runtomkring. Det var fint och vackert. Vår präst Mats talade om framtiden och att det finns hopp. Vi ville ha det så. Vi sa hejdå till älskade lilla ungen och tårarna rann. De rinner fortfarande. Inte varje dag. Men ofta. Saknaden är så stor. Sorgen över att ha mist honom är så djup.

Nu är det snart första advent. Vi har hängt upp julgardiner och ställt fram ljusstakarna. Jag, fästmön och stora dottern. Vi har skrattat och talat om att vi älskar varandra. Många många gånger. För det är så vi gör. Vi kramas mycket och talar om att "Jag älskar dig". Inom oss finns saknaden och sorgen. Vi är fortfarande sjukskrivna men ska börja jobba på 50% nu i december. Det känns rätt skönt. Som att det finns en morgondag. Hur tung den än är. Hur mycket vår lilla kille saknas oss så fortsätter vi leva våra liv. Finns vänner och människor som tagit avstånd. Som tycker att det är för jobbigt. Men det tar jag i ett annat blogginlägg. Jag har massa att skriva av mig om. Fortsättningen - vågar jag bli gravid igen? Tänk om jag blir lika sjuk igen och tappar synen? Vänner och familj som tystnar och slutar höra av sig. Sorgen. Längtan efter ett friskt och levande barn. Avundsjukan på de som får friska barn. Irritationen över de som bara klagar på att de inte får sova på nätterna pga amning och skrik från sina nyfödda. Depression. Återgången till jobbet. Ja men jag har mycket att skriva om. Som sagt, jag vet inte om jag har några läsare kvar, men om jag har.... skriv en rad för jag tror att jag behöver det.

Vecka 25 - börjar få lite krämpor

Visst känns det att magen växer nu alltså! Men, som tur är har jag stannat i viktuppgången. Jag brukar väga 84 kg, under ett års hormonbehandling och mitt i IVF-karusellen och det faktum att jag slutade röka så gick jag upp 7 kg. Så vid invägningen hos BM vägde jag alltså 91 kg, sen small det till och jag var helt plötsligt uppe i 101 kg och jag trodde jag skulle dö. Men det visade sig att jag samlade på mig vätska under en varm period i maj, så jag gick ner till 97 kg och där har jag stannat. Så från start med IVF har jag gått upp 13 kg och från inskrivning hos BM har jag gått upp 6 kg. Dessa sluta-röka-kilon, ledsen-och-orolig-över-embryon-som-inte-vill-överleva-i-min-livmoder och nu graviditetskilon får jag ta tag i när bebisen fötts. Beräknat datum är den 25 oktober så om jag är realistisk så låter jag första tiden gå över advent, jul och nyår. Dels för att se vad amningen gör och dels för att det just är bästa högtiden på året :) Så lite jobbigt tycker jag att detta med vikten är. Andra krämpor som smugit sig på är andfåddhet (även när jag bara sitter still och pratar) nästäppa, måste gå på toaletten ofta, sköra slemhinnor både i underliv och tandköttet, åderbråck, klåda och utslag på mage och lår, jättedåligt mörkerseende, början på foglossning (känns mest då jag suttit still en hel dag. Ja lite vanliga krämpor med andra ord :) Men det som är jobbigt är att jag börjat se så otroligt dåligt. Törs inte köra bil på kvällarna längre och här hemma går jag och tänder alla lampor för att se något. Måste kolla om jag har A-vitaminbrist :/ Men jag välkomnar denna graviditet och längtar väldigt mycket efter bebisen! Tänk om ca 118 dagar är du här! Tror att jag vill ha en till (om det lyckas vill säga) ganska snart efter :)

Det går fort nu...

Vecka 23 passerade innan jag hann blinka och vi är nu mitt i vecka 24. Kan inte fatta det, tycker att det var nyss jag plussade men det var ju någon gång i februari :) Sen jag blev uttagen ur jobb så har jag njutit av lediga dagar tillsammans med stora dottern som har sommarlov. Hade hon gått i skolan hela dagarna hade jag blivit galen av tristessen men nu kan vi massamassa mamma-dotter-tid innan bebisen kommer. Så i det stora hela mår både jag och bebisen väldigt bra just nu. Jag är ganska stor men inte otymplig vilket gör att jag kan göra en massa saker utan att bli helt slut (får bara ta det i lite lugnare tempo) Just nu så har vi två heldagar på Kolmården där jag måste stå och gå i branta backar hela dagarna men det går hittills över förväntan, kanske grund fysiken inte är så dålig ändå ;)

Vecka 22

Galet så snabbt tiden går nu och så fort magen växer!! Jag hinner inte riktigt med känns det som :) Bara att hänga med så gott det går. Jag är fortfarande lika trött och har fått en klåda på magen och låten som gör mig galen. Har fullt med hudförändringar också fastän jag inte solat något. Undrar vad det kan vara? Ska till specialist mödravården om två dagar, får fråga då. Jag och fästmön har fått komma till gruppsamtalen ang hennes ADHD och det är otroligt bra. Vi lär oss båda två att hantera känslor, förväntningar, besvikelser och det faktum att ADHD finns och kommer att finnas i vår vardag. Acceptans är nästan A och O. Vi är på god väg :) Älskar henne så djupt! Vi klarar allt tillsammans :) I övrigt tycker jag att det liksom knallar på med graviditeten,magen växer och bebisen sparkar varje dag. Känner inte mycket men det räcker med små buffar från insidan så blir jag lugn. Ska ta nya prover på måndag för att se hur blodvärdet ligger nu, hoppas att det stigit lite från botten noteringen på 89 i alla fall. Klådan har jag nämnt. Tröttheten är lamslående vissa dagar men eftersom jag blivit utplockad ur jobb så har jag all möjlighet i världen att vila när jag behöver. Jag har gått ner 4 kg men jag tror att det är vätskan i kroppen som försvunnit den sista veckan. Blir det varmt väder igen och jag står och går mycket så kommer jag antagligen gå upp igen. Nu ska jag äta lite sill och potatis :)

Vecka 21 och bebisen börjar röra på sig :)

Som jag har väntat på att denna lilla krabat skall börja röra mer på sig! Nu känner jag i alla fall små kickar och inte bara fladder :) Denna verkar också vara lugn (precis som storasyster) Magen växer fortfarande explosionsartat från vecka till vecka och så även min vikt :/ Mycket är nog vatten eftersom jag svullnat upp ganska mycket men många kilon är nog, tyvärr, fett också. Jag har inte rört lika mycket på mig som jag brukar utan har legat som en död sill i soffan när jag kommit hem från jobb. Hb- värdet har ju sjunkit till 90 och zink- och järnbristen är tydlig. Så motion har inte varit någon prioritet för mig vilket har resulterat viktippgång på 9 kg! Hur är det i övrigt då? Jo då... som vanligt höll jag på att säga. Det som är vanligt för vår familj alltså. Vi kämpar fortfarande hårt med att få vardagen, samspelet och kommunikationen att funka så smärtfritt som möjligt. Älsklingen har nu i alla fall fått sina första tider inbokade för att gå vidare i adhd- utredningen. Hoppas bara hon kommer ihåg att gå dit! Förra veckan missade hon en psykologtid fast jag påminde henne kvällen innan. Tankarna har börjat snurra kring att vi kanske skall bo åtskilda under vardagarna och bara umgås på helgerna då kraven sänks för henne. Jag tror att det blir lugnast så för alla. Speciellt stora dottern som jag har så grymt dåligt samvete över iom allt bråk :/ Men vi tar en sak i taget. Nu är det bara att gilla läget. Jag måste hålla ihop för barnens skull och det är ju bara att hålla tummarna för att älsklingen får professionell hjälp och ev medicinering innan bebisen kommer. Idag tänkte jsg och dottern i alla fall ta oss ut på äventyr tillsammans. Vi behöver mamma/dotter tid! Så dagen blir nog fin så kag tänker njuta av den i varje sekund!!!

Vecka 20 - Halvlek!

Nu har halva graviditeten gått och jag njuter mer än någonsin. Börjar känna bebisens sparkar nu :) Har ju varit orolig för att jag inte känt så mycket men fick svaret på RUL, min moderkaka ligger i framkant så sparkarna blir dämpade. I övrigt fick vi veta att bebisen växer som den ska och allt ser bra ut. Tyvärr ville h*n inte visa vilket kön det var så det är fortfarande en överraskning! Jag är fortfarande halvtidssjukskriven men kommer förhoppningsvis bli bort plockad ur jobb pga den risk som föreligger om hot och våld. Ska träffa chefen i morgon och diskutera det. Det är tungt att ha ett psykiskt påfrestande jobb och samtidigt ha ett blodvärde på 90 (120 är nedre gränsen) så jag skulle välkomna en sommar där jag var helt ledig och kunde fokusera på att vila, ta medicinerna (alla vitamintillskott pga näringsbrister) och äta rätt och röra på mig varje dag. Har gått upp 8 kg och det är INTE ok. Jag har nog inte ätit mer men jag har rört mig betydligt mindre. Hamnar ju i soffan efter jobbet eftersom jag är så trött och slut. Men rent psykiskt mår jag bättre. Strukturer och vardagsrutiner börjar ta form igen efter en svacka.eller är det så att jag tar mer ansvar nu igen fadtän jsg är sjukskriven och SJUKT trött. Men jag ser till att det finns en matlista på kylskåpet så alla vet vad vi ska äta och hjälper till så gott man kan med detta, men det är ofta jag som både lagar och diskar. Jag städar hemmet, gör listor till min sambo vad hon ska prioritera osv. Det fina i kråksången är att sambons utredning verkar gå framåt då hon ska på två gruppsamtal och föreläsningar, dels om hur man kan strukturera upp sitt liv och vardagen. För som det är nu så gör jag 75% av alla hushållssysslor just pga att hon fastnar i att pilla med dator i en evighet, mixtrar med sladdar en hel kväll, somnar på soffan istället för att hjälpa till med disken, sover på mornarna istället för att gå upp med stora tjejen 07.30 varje dag, slipar och målar utemöbler i 2 månader osv osv men jag har lovat att göra mer hemma eftersom hon blir så stressad och surmulen om hon har för mycket att tänka på. Hoppas kurserna ger aha-upplevelser och att hon får tid att reflektera, prata om och acceptera den här sidan. För ibland blir det extremt jobbigt att leva med :( Men det värsta är inte det omstrukturerade kaoset som gärna blir i vardagen, det värsta är känslostormarna. Men jag har läst om det och letar information på nätet och börjar kunna urskilja hennes känsloinferno som kommer från ingenstans och slår till och äter upp. Jag börjar lära mig att INTE låta hennes känslor påverka mig , för de är hennes och hon får bära dem. Inte jag. Jag har nog med mina. Ja usch å fy jag blir så ledsen då jag tänker på det :( För kärleken mellan oss är så stark, helt orubblig faktiskt. Och så får en dum diagnos förstöra så mycket. Jag är ju speciellt känslig nu när jag är gravid också. Jag blir besviken så ofta. Som igår, hon hade sagt att "när jag kommer hem ikväll ska jag kanske skämma bort dig älskling?" JA TACK!!!! Tänker jag. När hon kommer hem så blir det inte så. Detta hände: JAG lagade middagen, dukade fram och tände ljus och gjorde mysigt. Hon plockade undan från bordet men jag fick diska. Vi åker och handlar, JAG är den som har en lista i huvudet på vad som ska handlas, hon lägger in i kylen när vi kommer hem men JAG hackar upp grönsaker och frukt, ställer fram på bordet, tänder ljus och återigen ser till att liksom allt är med, slutklämmen kommer och liksom tänker till. Så mycket för att bli bortskämd :/ Nåja det gör inte så mycket, det var inte bråk i alla fall. Det höll på att bli om inte jag hållit mig lugn. Jag råkade ju nämna mitt ex namn på affären och då fick kag en salva. Typ i stil med "vad faaan det är ju jävligt märkligt att ALLA personer som vi inte vill ha i vårt liv, finns i vårt liv och vet saker om oss!!" och sen rabblar hon upp namn på löpande band :/ Och ja ba.... Öhhh? Jag sa bara att nötter var bra mellanmål, mitt ex hade hört det av sin PT. VAD har det med alla dem du muttrar och är sur över nu??? Och vaddå finns i våra liv? Vi fick en kasse med kläder av ens mamma, de ringer mig ibland och frågar saker men jag kontaktar ALDRIG dem. Det är ju inte konstigt att folk tolkar henne som extremt svartsjuk och långsint :/ Och den som får ta skiten det är jag. Den som står närmast får ta emot (och försöka stå pall för dessa känslostormar) och det är jag som ska orka. Och när jag känner mig orättvist behandlad eller anklagad eller bara är jävligt less så blir jag onödigt nedlåtande och sur tillbaka. Men jag orkar ju inte jämt. Det är här jag känner mig ensam ofta. Ensam i hur det är att leva med ADHD. Märker att hand i hand med att jag förbereder mig för bebisen så bearbetar jag det faktum att ADHD finns i vår vardag. Och jag står pall för det mesta men jag har sagt INTE ett bråk till på flera timmar. Händer det får vi lösa vår familjesituation på ett annat sätt. För barnen ska inte behöva växa upp i den skiten. No way. Så jag är väl medveten om att vardagen flyter på nu pga att jag insett att jag måste låta min sambo få koncentrera sig på sitt jobb och sen ett projekt i taget här hemma.djupa andetag helt enkelt. Då går det. Och det kommer att gå lättare om jag slipper jobba helt, då orkar jag ta ännu mer ansvar. Som det är nu somnar jag kl 21 i soffan, helt slut efter dagen och pga att jag har ett blodvärde som skulle få de flesta att däcka. Men jag måste orka. För tonåringen och för bebisen. Tack gode Gud att bebisen mår bra. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om den skulle vara stressad pga att jag känner mig stressad över situationen. Så håll en tumme för att utredningen på ADHD går snabbt (de skulle prioritera vårt fall sa de) och att jag får sluta jobba nu inom de närmsta veckorna så att jag orkar.

Vecka 19 och mycket gladare!

Förra veckan var en gråtvecka då allt händes hopplöst, denna vecka mår jag mycket bättre. Jag och sambon har åter hittat tillbaka till den struktur och ordning vi måste ha här hemma. Och vi har pratat ut om varför det blev så här kaotiskt, känslomässig berg-och-dal-bana. Kombinationen graviditet, nytt krävande jobb och ADHD gör att det lätt blir kaotiskt i vår tillvaro. Det är då det krävs att åtminstone en av oss orkar vara stark och få oss båda på benen igen. Släpper båda greppet och tappar sig fullständigt i känslor (och glömmer förnuftet) helt så blir det bara tråkigt och trist. Men det är en svår svår balansgång att bemästra. Vi övar och kämpar, ni som lever med adhd (din egen eller en familjemedlem) vet vad jag pratar om. Hur som helst så är det lugna gatan igen :) Graviditeten tickar på som vanligt och vi har kommit in i vecka 19. Jag är stor som ett hus!! Magen växer enormt snabbt och det känns eftersom det drar, sliter och hugger i ligamenten. Lite besvärligt är det också att andas - pollen allergi, förkylningshosta och så grav på det. Blir inte direkt några raska promenader i det här läget. Andra graviditetskrämpor jag känner av: bröstvårtorna är betydligt större och vårtgårdarna är mörkare, sväller upp i händer och fötter speciellt då det är varmt, det fladdrar i magen (inga riktiga sparkar än) nästäppa och trött. I övrigt mår jag fint! Nästa vecka är det dags för rutinultraljud, hoppas få se om det blir en pojke eller flicka då! :)

Vecka 18

Vecka 18 är här och snart över. Det går fort nu och magen växer explosionsartat från vecka till vecka. Jag kan dock inte glädjas, känner mig ensam i det här. Min partner har klart och tydligt både visat och talat om att det är för mycket krav och när det blir för mycket krav så blir hon stressad, elak, grinig, har dålig attityd gentemot mig och är nedlåtande. Känns väl inte som en dröm graviditet direkt när all fokus måste läggas på min partners issues. Men det är ganska vanligt fenomen, alla strålkastare på henne. På ett eller annat sätt. Är det inte genom positiva ting så går det lika gärna med negativ uppmärksamhet. Tex ramla slå sig, prata högst av alla, svära och ha ett "fult" ordförråd, bli irriterad eller förbannad osv. Graviditeten, den stora dottern, hemmet och allt runt omkring det tar jag hand om. ADHD är en hemsk funktionsnedsättning och handikapp i vardagen för alla som lever i närheten. Jag är väldigt trött och skulle behöva en stark famn att luta mig mot. Men nu får jag vara min egna starka famn. Jsg vet att jsg kan vara stark för allas skull. Men när man blir hånad, förlöjligad, skämtad om att man är ful och pratad till på bebisspråk ena stunden för att få höra det ständiga "Fy faaaann vad du är låg, vad du är nedlåtande i din ton" för att man påpekat att utemöblerna skulle det vara nice att de blev slipade och målade klart snart (har hållit på med dem i 2 månader nu) eller när jag påminner om att vi ska vara kattvakt om 1,5 vecka, kanske det är dags att sätta upp skyddsnätet på balkongen?? Nä då pikar jag :/ Men vad fan vill du då? Ska jag fixa det? Ok men säg det då!! För du har jag fått höra hur betungande det är med jobb, läxläsning, slipa utemöbler, handla kläder med tonåringar och gravid flickvän, ge massage osv osv. Välkommen till LIVET säger jag. Säg till när du är redo att vara min jämlike, och stå vid min sida igen. Fram tills dess så sköter jag det praktiska i hemmet. Men ensam, ja det känner man sig :/ Bebisen i magen? Jo jag bryr mig inte så mycket just nu. Det som räknas det är att hålla ihop för stora dotterns skull. Livet blir inte alltid vad man tänkt sig. Jag som sökt efter TRYGGHET i hela mitt liv, är förlovad och väntar barn med en person som har ADHD. Vi har till och med blivit erbjuden boendestöd när bebisen föds. Vet inte om jag ska skratta eller gråta längre...

Vecka 17 och anemi from hell :/

Har nu gått in i vecka 17 och magen växer från vecka till vecka. Börjar känna av lite typiska graviditetskrämpor så som foglossning,hugg och stickor ligamenten som töjs och näsblod. Men jag tar tacksamt emot det då jag fortfarande är rädd att bebisen har eller kommer att dö i magen utan att kroppen stöter bort det. Vet inte varför jag fått denna irrationella rädsla för MA men den finns där som en mörk skugga i bakgrunden hela tiden. Vi har inte vågat köpa något till bebisen än (min sambo och fästmö har dock köpt ett par baggy jeans i stl 56) För trots två UL så är jag rädd för detta. Trots att jag både ser och känner att magen växer så är jag rädd. Det är verkligen sjukt :/ Sjukt jobbigt är det också :/ Men jsg har läst så pass många bloggar där det faktiskt hänt så det har etsat sig fast. Läser därför inte så många bloggar längre. För att skydda mig själv helt enkelt. Läser dock Anne utan e's blogg och känner så för henne och hennes man. Så om du läser här Anne - jag kan inte kommentera i din blogg från min mobil men ni finns i mina tankar och jag sänder er de varmaste kramar av uppriktig medkänsla till er båda! Livet är verkligen inte rättvist på en fläck ibland och inget kan vi göra åt det mer än att acceptera det bi inte kan förändra på. En sak jag dock önskar kunna förändra på är mitt sjunkande hb, min järnbrist och anemin :/ Dags att gå till läkaren för tredje gången den här veckan för att få järn intravenöst. Hoppas verkligen att detta hjälper nu för den här tröttheten och orkeslösheten är väldigt jobbig att leva med. Som tur är så är jag fortfarande sjukskriven på 50% så det blir mycket vila för den här mamman. I helgen ska vi åka och hälsa på goda vänner, åker båt dit och har beställt buffé till kl 20.00 ikväll så det ser jag fram emot. Jag och lilla regnbågsfamiljen :)

Jag älskar er också!

Fick en kommentar av en Anonym på förra inlägget med orden "Jag älskar dig!" :) Tror att jag vet vem denna anonyma är och kag älskar dig med - till evigheten och tillbaka. Förevigt nu. Vi ska bli mammor och ibland fylls jag av en obeskrivlig lycklig känsla av att allt kommer att ordna sig. Vi kommer att njuta av vår familj på precis det sätt vi önskar med precis de förutsättningar vi kommer att skapa, tillsammans. I övrigt har jag kommit in i vecka 16 nu och mår för det mesta bra förutom att jag har svårt att äta och förutom min anemi. Men ätandet går bättre nu då jag är sjukskriven på 50% och anemin håller läkarna på att behandla genom att jag får dubbelsidig järn intravenöst under några omgångar. Idag skiner solen och stora dottern önskar hitta på något så vi har bestämt oss för bakluckeloppis. Mysigt att vandra runt bland skrot och guldkorn tillsammans med dottern och sen kanske ta en lunch i solen. Söndagar när de är som allra bäst :) Ikväll kommer hon som säger "Jag älskar dig" hem och hela familjen är samlad. Då är jag hel. Ha en fin söndag!

Vecka 15

Veckorna tickar på och jag känner mig mer och mer lugn i att bebisen vill stanna hos oss. Två UL har vi gjort och båda visade ett perfekt litet hjärta som slog. Vardagen lunkar på och vi har bestämt oss för att inte flytta till större lägenhet utan bo kvar här och planeringen för att byta ut alla mörka och murriga tapeter till ljusa fräscha har dragit igång. Vi behöver också lägga ner mycket tankeverksamhet på hur vi skall få till förvaringen på bästa sätt. Det är mycket att göra eftersom det innefattar alla rum men det kommer nog att bli grymt bra när det är klart :) I övrigt då? Hur mår jag? Jo mycket bra skulle jsg nog vilja säga! Förutom att jag har svårt att äta :( Det tar mig fortfarande upp mot 1 timme att få i mig mat och eftersom den tiden inte finns på jobbet så är jag halvtidssjukskriven i en månad. Sen väntar möte med försäkringskassan och min chef för att se vad som kan göras. Att jobba heltid (psykosocial hård belastning och långa dygnspass) funkar helt enkelt inte. Jag blir stressad och det tar tvärstopp när jag ska äta. Illamående, kallsvettig, yr och extremt trött blir jag. Men 50% funkar fint än så länge i alla fall :) nu ska jag ta lite frukost och sen göra mig ordning för planeringsdag på jobbet. Tuffar vidare i min graviditet med ett leende på läpparna. Sänder även en extra tanke till Anne och Krister idag!

KUB-test idag!

Så var det då dags för det fruktade UL som skulle tala om hur stor sannolikhet det är att vårt barn föds med Downs syndrom (och några andra kromosomförändringar) Vi fick en siffra på 1:3500 vilket räknades som en minimal risk. Gissa om jag andades ut? ;) Vi bad om ett kort och hon tog sig tid att ta ett fint kort och skriva ut det fastän hon inte behövde. Kön kunde hon dock inte se utan vi får vänta ca 5 veckor till RUL. Vi är lyckliga och rusiga. Det blev så verkligt att det faktiskt bor en liten bebis i min mage som hör kullerbyttor och suger på tummen. Längtar tills h*n är hos oss!!

Vecka 14

Nu är veckan här som jag väntat på. På torsdag skall vi göra ännu ett VUL för att göra ett KUB-test (blodproven är redan tagna förra veckan) Jag är inte rädd för ev en dom om Down Syndrom (även om tanken finns där och vi har pratat om att det finns en ökad risk för kromosom förändringar. Men risken borde vara liten eftersom jag inte ens fyllt 36 år än) Jag är mer livrädd att hjärtat slutat slå. Kan inte hjälpa det :( Logiken och förnuftet säger att jag då rimligen skulle ha fått blödning och smärta vid ett ev missfall. Men jsg är inte längre rationell när denna rädsla slår in utan tänker att bebisen kan ha dött typ igår och därför har inte kroppen stött ut det. Går omkring och tror att denna rädsla (med dess destruktiva tankar) kommer att gå över på torsdag men jag är rädd att det inte gör det. Jag var aldrig så här nojig vid min första graviditet. Men då fanns det inte en miljon bloggar som man kunde läsa sig sjuk på, inte heller var tillgången till internet lika självklar som nu. Nu kan jag sitta och googla på död och elände i timmar från min mobil, det kunde jsg inte då. Och inte heller var jag så hemskt rädd hela tiden heller. Summan av kardemumman är att jag inte ska läsa så mycket om andras graviditeter utan fokusera mer på min egen och vara så där naivt och självklart lycklig som jag förra gången. så pepp pepp lesbian mother, du kommer att ha din bebis i dina armar i oktober :) och nu kan du njuta av att gå in i vecka14 ;)

Vecka 13

Jag har varit på glukosbelastning (det är rutin att göra om man hade det vid sin första graviditet, vilket jag hade med stora dottern) Traskade iväg kl 08.00 till barnmorskan på fastande mage och tog ett stick i fingret som visade 4,7 i blodsocker. Sen fick jag dricka två stora glas med någon blandning som smakade fan och sött som sjutton. Tanken är nu att överbelasta kroppen med socker och se om man bildar tillräckligt med insulin för att ta hand om det. Vilket jag gjorde. Blodsockret visade 4,8 trots sockerchocken :) Då kan jag bocka av det på listan i alla fall :)

Sen har jag träffat läkare igen som sjukskrivit mig en vecka till så att jag förhoppningsvis får ordning på ätandet, uppsvälldheten och magkatarren. Sen ska jag tydligen upp i deras diskussion-grupp för att se om specialist mödravården behöver ta över eller om jag kan fortsätta hos min vanliga barnmorska.

VUL är inbokat om exakt en vecka för KUB-testet. Då är jag i vecka 14 och om hjärtat slår på bebisen så kommer vi att berätta för allmänheten att vi väntar barn. Det känns skönt eftersom jag blir lite isolerad här då magen redan är så stor att det inte går att dölja. Men vi vill som sagt vänta en vecka till. Är sjukt nervös att vi inte ska se något hjärta som slår. Det vore den absolut största mardrömmen. Jag försöker att inte tänka på det men hoppas att tiden går fort till torsdag.

I övrigt är jag ju överlycklig att kommit förbi vecka 12 utan blödningar eller missfall. Tänk om det verkligen är vår tur nu??

Sjukskriven

Jahapp i morse ringde barnmorskan och väckte mig kl 08.00 och sa att hon tänkt på mig sen inskrivningssamtalet igår och att hon ville att en läkare skulle titta på mig eftersom jag berättat att jag upplever stress på jobbet iom att jag jobbar 24 timmar i sträck och att det inte finns tid för matpauser och eftersom jag knappt får i mig mat och behöver lång tid på mig att äta så blir det att jag inte får i mig tillräckligt med näring. Så både näringsbrist, stress, risk för hot och våld och att min mage är väldigt uppsvullen gjorde att de tror att jag har typ magkatarr fast inte i magsäcken utan i tolvfingertarmen. Har aldrig hört något liknande men det kan tydligen uppstå och jag har blivit beordrad vila vila vila.

Vidare kommer jag att bli kallad till specialist mödravården för extra tillväxt kontroller eftersom jag har dessa näringsbrister och pga det jobb jag har och att jag har stress symptom. KUB-test skall också bokas och Glucos belastning. Phu. Det är mycket nu. Känns ganska skönt att få koncentrera mig på mat tider, näring, sömn och motion. Må-bra-grejer helt enkelt.

Vecka 12 och inskrivning hos barnmorskan

... Och jag andas ut ännu lite mer. Jag börjar nästan tro på att denna lilla ska stanna hos oss. Illamåendet har nästan helt släppt, mår bara illa om jag fått i mig för lite näring under dagen eller om jag stressat mycket på jobbet. Men i övrigt börjar jag må fint på dagarna :) Ska på inskrivningssamtal hos barnmorskan idag och har nyss kissat i en liten burk för att kunna ta med mig morgonurin till henne :) Har även läst på om fostervattensprov och vi är rörande överens om att vi inte vill ta det. Men vi kommer att ta ett KUB-test. Detta mest för att man får göra ett UL extra men också för att man på ett säkert sätt faktiskt får reda på om bebisen har Downs syndrom och på så sätt så kan vi förbereda oss på det. För vi skulle aldrig någonsin kunna abortera bort fostret för att den har en sjukdom eller ett kromosomfel. Men det kan vara bra att få bearbeta och sörja att man inte får ett friskt barn och planera så att livet blir så bra som möjligt. Så resonerar vi. Men mest är det faktiskt för att få se den lilla en extra gång. Det är en sån härlig känsla att se hjärtat slå :)) Nu är det dags för några timmars möte på jobb innan jag tar min lilla mugg med kiss och travar iväg till MVC :)

Vecka 11 (10+1)

Så börjar jag att närma mig den magiska gränsen där risken för missfall minskar drastiskt. Är inte så orolig eftersom jag inte kan märka några konstigheter eller avvikelser mer än att jag mår bättre och är inte lika extremt trött längre. Den pessimistiske skulle ju kunna tolka det som att hormonhalterna börjar sjunka pga att något är fel men det positiva (jag) tänker att det är för att det SKA bli bättre runt vecka 10-12 :) Går inte att noja sig för allt, då blir man ju knäpp tillslut. Så jag har bestämt mig för att lille Spooky mår alldeles förträffligt här inne i magen. Jag har i alla fall fått tummen ur och bokat in mig hos barnmorskan. Fick tid för inskrivning redan om 5 dagar. Då skulle jag ta med urinprov och så skulle jag ha läst på om fostervattensprov eftersom jag är över 35 år (fyller 36 i år) Så jag ska läsa allt jag kommer över om detta med prover hit och dit och ta ställning till om jag/vi vill ta det. Nu är det äntligen helg, har haft en sjukt jobbig vecka på jobbet. Ska njuta med familjen och så hoppas jag på lite sol så att vi kan bege oss ut i skog och mark. Längtar efter naturen, sol, värme, skog och strand! :)

Lycklig och äntligen lite lugn :)

Visst var det ett litet hjärta som slog idag på VUL :) Men Gud så nervös vi båda var! Så nu har vi tagit oss förbi ytterligare ett hinder och det känns så otroligt skönt. Det var sista gången på REP-center för nu är det dags att ringa barnmorskan på vanliga BVC och skriva in oss :) Jag hade tydligen räknat lite fel på vilken vecka jag är i, blev framflyttad lite så nu är jag i vecka 10 :) Förhoppningsvis får jag börja njuta av vårt lilla mirakel istället för att bara sova och må illa dagarna igenom. Men det är ju helt normalt att må crap de första 3 månaderna så jag intalar mig att jag bara behöver stå ut två veckor till och sen vänder det :) Idag är jag löjligt lycklig och bryr mig inte ett dugg om jag får spendera huvudet i spyhinken. Tänk vi ska bli mammor!!!

Graviditetsvecka 9

Dagarna och veckorna sniglar sig verkligen fram. Känns som att jag räknar timmarna tills denna sjuka illamående ska gå över. Känner mig helt förlamad. Går konstant med ett illamående och liksom får vätska i munnen så att jag måste svälja hela tiden och sen kräks jag.Borde det inte bli bättre snart så att man njuta av detta mirakel och känna att man kan leva igen.

Imorgon är det i alla fall dags för ultraljud. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Önskar att vi får se ett litethjärta som slår.

Graviditetsvecka 8

Enligt alla beräkningar är jag nu på 7+3, alltså graviditetsvecka 8. Nästa vecka är det dags för ultraljud och jag blir mer och mer nervös för att de inte ska hitta något hjärta som slår. Värst blir oron när jag nu haft några dagar där jag INTE mått illa. Får då för mig att graviditetshormonerna sjunkit. Samtidigt är det då skönt med dessa stunder då jag inte mår illa och vill spy. Annars går mest mina dagar ut på att försöka hålla mig vaken och klara av jobbet men det är svårt och jag har sjukskrivit mig några arbetspass. Snart snart är det VUL och jag kan förhoppningsvis börja glädjas över att vi ska bli mammor igen! Än så länge försöker jag bara stå ut, vill inte börja tro och hoppas för mycket.

6+4

Som jag förstått det så är jag i grav.vecka 7 nu. Tycker dagarna sniglar sig fram alltså. Längtar till VUL den 19 mars så att jag ser att allt är ok. Jag mår lite bättre nu, detta beror nog främst på att jag lärt mig hur och hur ofta jag måste äta på dagarna. Symptom jag har är: ömma stora bröst, smått illa mående om jag inte äter på länge, trött, uppsvälld mage, trög mage och förändrat smaksinne. Ganska klassiska symptom antar jag :) så det knatar på och jag trallar vidare i min lilla gravidbubbla.

Upp och ner

Vissa dagar mår jag skit och spyr och känner att jag blivit totalt handikappad. Andra dagar mår jag fysiskt bra men då är jag ju rädd att jag inte längre har embryot kvar. Detta är en jobbig tid, längtar till ultraljudet den 19 mars så att vi kan få se ett hjärta som slår. Men emellan all oro och spya så är jag LYCKLIG!!! :)) Tänk om det är vår tur att få en bebis! :)

Usch

Det här blev ju bra mycket jobbigare än jag någonsin hade räknat med. Kräkts i natt igen :/ Illamåendet är konstant och jag känner ingen glädje alls :/ Det var ju inte så här det skulle vara.

Det hugger och drar...

På förmiddagarna mår jag som allra bäst, men ju längre mot kvällen jag går dessto sämre mår jag. Det hugger och drar i magen/livmodern, jag blir uppsvälld något groteskt mycket i magen, jag mår småilla och det liksom suger i magen vilket gör att det är alldeles för lätt att gå och småäta konstant och jag kan inte gå på toaletten trots att det känns som att jag behöver. Dessutom har jag svårt att hålla humöret uppe och känner mig grinig och låg. Längtar tills om två veckor då vi ska på ultraljud, kanske klankat få det där lyckoruset alla pratar om? För just nu känner jag det inte utan skyddar mig själv från besvikelse om något skulle gå galet. Dumt att känna så och inte njuta av denna hemlighet men jag hoppas som sagt att det släpper lite då vi har fått se lilla ärtan.

Invaderat min kropp!

Något har totalt invaderat min kropp, jag har inte längre kontroll på det mest basala så som toalettbestyr, mat och sömn. Hård i magen, konstant hungrig och illa mående. Och sömn, ja det verkar jag inte få nog av. Knepigt det där när kroppen börjar bete sig annorlunda ;)

Det börjar gå in...

... att det fastnat ett litet liv här inne. Har tagit några dagar att verkligen förstå att vi ska bli mammor ännu en gång :) det är så stort och jag känner ett stort behov av att ta hand om mig själv genom att äta mycket frukt och grönt och vara ute i solen och ta promenader. Må bra saker som ger positiv effekt på det lilla livet inuti mig :)

Tog ett grav test till...

... Denna gången med CB's Digitala och det visade samma resultat - GRAVID! Stod 2-3 veckor sen befruktning, vilket betyder att jag borde gå in i vecka 6 nu:) Ringde REP-center och fick tid för ultraljud den 19 mars. Det är ju bara 3 veckor dit :)

Hur mår jag då? Jo då lite illamående ibland, VÄLDIGT trött och spända bröst. Humöret är väl inte det bästa heller. Får verkligen anstränga mig för att inte fräsa ifrån till höger och vänster :)

Overkligt!

Jo det känns nog helt overkligt. Åkte och köpte ett grav.test till idag som jag tänker ta i morgon som är min egentliga TD och sen ringa till Rep-center och meddela resultatet. Så många gånger jag fått ringa och berätta att det blivit minus. Men denna gången får jag säga att det blev positivt. Vilken lycka!

Tack alla ni som skrivit och gratulerat och gläds med mig. Det betyder mycket med det stödet då man går igenom IVF eftersom det kanske inte är något man basunerar ut irl och därför kan känna sig lite ensam. Så tack igen! Jag blir varm och glad.

Ruvardag 17

Men wow! Jag fick ett plus i morse! Ett starkt plus till och med! Kan inte fatta att det är sant. Väckte sambon och vi satt i sängen och stirrade på Stickan länge. Det är svårt att ta in. Måste nog smälta detta tror jag :)

Herre Gud jag har klarat dag 16!

Alltså nu börjar ju även jag hoppas och tro att detta kan gå vägen. Fatta besvikelsen om det inte gör det? Jag har ju varit med ett tag i IVF-svängen så jag borde ju vara van eller åtminstone känna på mig att det fäst denna gången? Men nä. Jag tvivlar på allt vad min kropp talar om för mig och tror ändå att den bara luras :/ Jag har kommit att bli en av dessa desperata kvinnorna som hamnat i Bebiskarusellen, men det är väl kanske inte så konstigt att jag mest känner rädsla då vi aldrig ens lyckats få ett plus. Bara alla dessa minus. Symptom eller ej. Just nu mår jag illa och har ont i brösten. Måtte det bli ett plus i morgon. Jag har nämligen utsett det till min testdag fastän jag egentligen ska vänta en dag till. Men jag vill inte göra testet då vi har huset fullt av kids (är kontaktfamilj/stödfamilj) Men en dag tidigare kan väl inte göra något när jag är på ruvardag 17? Usch tror fan jag mår illa av nervositet. Sambon också :/

Ruvardag 16

Jag vågade inte ta testet i morse. Igår kväll inbillade jag mig att alla symptom försvunnit. Jag var inte lika trött, brösten ömmade nästan ingenting och jag var inte lika svullen i magen. Låg och googlade på andra som upplevt samma men blev inte mycket klokare för det. Och det är ju så dumt att göra det för ALLA upplever det olika. Men när jag vaknade i morse så ömmade brösten igen. Jag blir galen på detta!!

Men nu går jag in i dag 16 och om jag inte börjar blöda så testar jag i morgonbitti. Ännu en dag av papperanalys med andra ord :/

Hittade ett grav test...

... i lådan men jag har inte vågat använda det. Får se hur jag gör i morgonbitti. Klarat denna dagen utan blod i alla fall. Det går långsamt framåt :/

Ruvardag 15

Klarade hela dag 14 :) Så här länge har jag aldrig varit ruvare och jag vet att jag kan ta ett test nu egentligen och att det antagligen skulle visa ett starkt plus OM det fäst. Men min testdag är ju fredag på ruvdag 18 så jag väntar.

Hur mår jag då? Jag vet inte om jag inbillar mig eller är skengravid men jag börjar se ett mönster:

- ont långt ner i magen. Det spänner och liksom trycker. Samma känsla som när jag tog hormonsprutorna för att äggen skulle växa. Blev ju lite överstimulerad så jag tänker att det kan vara sviterna efter det. Enda gången det inte känns är när jag ligger ner.

- trött. Är helt vimsig av trötthet. Somnar så fort jag sätter mig för att kolla på en film och måste gå och lägga mig redan vid 22.00 vilket jag aldrig behövt göra förut. Men det är ju en biverkning på proggisarna också.

- spända bröst. Har ont i brösten hela tiden. De är mycket större än vanligt och ömmar. Till och med när jag varit utan b-h på natten så ömmar de på morgonen. Också biverkning?

- illamående. Får ett smått illamående då jag är hungrig men även efter att jag ätit. Det har jag aldrig känt vid tidigare ruvningar.

- torr i munnen. Har aldrig känt tidigare heller. Förkylning på G?

- känner mig låg. Känner mig sorgsen och små deppig då och då. Kan ju ha att göra med proggisarna också. Och det faktum att jag är nervös och orolig och har haft ont i snart 3 veckor. Det knäcker ju vem som helst. Skulle inte vara lika jobbigt med alla dessa krämpor och symptom om man visste att det skulle bli en bebis. Men nu känns det bara hopplöst och jobbigt att behöva gå igenom allt detta gång på gång utan att få se ett plus.

Så nu går jag in i ruvardag 15 och håller fortfarande tummarna för att det ska bli ytterligare en dag utan besvikelse och tårar. Vågar jag börja hoppas eller skall jag bli kastad ner i misslyckande hålet igen och behöva kravla mig upp därifrån?

Halvlek

Usch så jag springer på toaletten. Vågar fortfarande inte hoppas. För tänk om det är så överjävligt att jag ruvat så här länge utan minsta lilla tecken på blödning och så är det ändå inget embryo som fäst? Men tänk tänk om det är vår tur nu??

Ruvardag 14

Detta är ju min 2:a IVF och därför är det nästan ofrånkomligt att jag jämför med första omgången. Vid min första IVF blev 5 ägg befruktade. Satte så klart in ett ET som inte fäste. De andra 4 FET sattes också in med jämna mellanrum under förra året men tyvärr fäste de inte heller.

Nu då? Det blev ett ägg mindre än första omgången. Ett ruvar jag på nu och tre till frysen. Det är jag glad för. 4 försök till med andra ord. Har fått testa lite andra mediciner, både under hormonstimuleringen och nu efter insättningen. Kanske är det ett vinnande koncept? Äggen såg ju så perfekta och fina ut att de valde att fotografera dem och använda i studiesyfte. Det måste väl betyda något?? (ja jag greppar varje halmstrå här)

Annat som jag jämför med då? Jo den sista insättningen (FET NR4) var den jag ruvade längst. De andra äggen ruvade jag 11-13 dagar, sen kom antingen bruna spottings eller direkt klar rött blod. Men en gång ruvade jag så länge som 14 dagar. Nu vid denna ruvning är jag på dag 14 och jag mår illa av nervositet. Ska jag klara denna dagen då det ALLTID skitit sig förut? Försöker även jämföra "krämpor" och tidiga grav.tecken. Brösten ömmar fortfarande väldigt mycket, det hugger och moler i äggstockarna. Magen är uppsvälld på kvällarna och jag kan bara äta lite åt gången annars mår jag väldigt illa.

Så det är mycket som är annorlunda om jag jämför med förra omgången. Ska jag våga hoppas att vi också skall få den stora lyckan att se ett plus? Än vågar jag inte ropa hej och jag vågar definitivt inte testa innan testdagen den 24/2 (fredag)

Läser igenom detta inlägg och ser att det är väldigt rörigt. Dels orkar jag inte rätta stavfelen som ofta blir med autokorrigeringen på mobilen som jag bloggar ifrån och dels så är nog min hjärna så här rörig av alla tankar och känslor. Måtte det klarna lite snart.

Överlevt denna dagen också

Så var ruvardag 13 till ända och helt utan blod. Har varit extremt trött, lite illa mående och haft ont långt ner i magen, mest på höger sida. Har sprungit på toaletten en gång i timmen men som sagt allt är lugnt än så länge. Phu. Detta knäcker mig snart.

Ruvardag 13

Kvällen igår gick bra, inget brunt och inget blod. Efter middagen vid 21.00 var jag så trött att jag lånade värdinnans säng för att vila lite. Trots höga skratt och techomusik så sov jag som en klubbad säl i två timmar :/ Det om något är väl ett tecken på grav???? Men som vanligt så kan det även vara en biverkning. Efter att ha agerat fyllechaffis ner till krogen åkte jag hem och somnade på soffan och sov där hela natten. Det första jag gjorde när jag vaknade var att springa på toaletten och se om jag börjat blöda. Men det var som sagt ok. Nu håller vi tummarna för att denna dagen fortsätter så.

Ruvardag 12

Ikväll skall vi på fest och jag är inte ett dugg sugen på det. Tänk om jag börjar blöda under kvällen? Hur ska jag hålla ihop och inte visa något då? En av mina vänner som är gravid kommer också att vara där så jag måste deala med det också. Som tur är så kan jag säga att jag är chafför och därför inte tar ett glas vin. Fy så jobbigt detta är. Och hur sjutton ska jag orka hålla mig vaken? Går ju och lägger mig 22.00 nu för tiden eftersom jag är så trött att jag är näst intill okontaktbar då. Ja det här lär bli en utmaning. Hoppas bara för allt i världen att jag slipper blodet. Det är det enda jag tänker på just nu. Jag låter helt manisk här i mina blogginlägg men det är för att jag bara skriver om denna IVF resa här och med allt vad det innebär. Skönt att skriva ner sin oro på ett och samma ställe. Så ruvardag 12... Låt mig få skriva dag 13 i morgon.

Klarat dag 11

Ruvardag 11 är snart till enda och inte en tillstymmelse till blod eller bruna spottings. Känns som en seger i sig eftersom det bruna kom denna dagen på vårt förra ET. Idag har jag varit på språng på förmiddagen och det liksom "drog" i nedre delen av magen och jag kände mig tung, som att jag skulle väga 100 kg typ. Vi käkade wok på stan till lunch och jag höll på att spy av den färska koriandern. När vi kom hem la jag mig på soffan och somnade och sov i 2 timmar!! Det händer aldrig mig i vanliga fall. Visst jan jag somna på soffan men då sover jag Max 30-45 minuter. Men jag är så fruktansvärt trött alltså. Jag vill ju så gärna tro att allt detta är för att embryot har fäst och jag är gravid men så tänker jsg i nästa sekund att det är dessa jävla biverkningar :/

Men inget blod ännu som sagt och så länge det inte kommit så finns det fortfarande en chans. Håller fortfarande tummarna och hoppas