kan det vara möjligt??

Jag skulle som sagt ha haft mensen i söndags. Igår,  måndag, hade jag en yttepytte blödning men sen kom det inget mer. Sprang på toaletten flera gånger i natt för att se om mensen kommit igång men inte en tillstymmelse av blod. Vågar inte hoppas men har det inte kommit igång under dagen så tar jag ett nytt grav test imorgon. Då är det 17 dagar efter ÄL-omslag och inseminering. Kanske var grav testet för tidigt att ta i fredags (dag 11) eller så lurar kroppen mig. Rätt jobbigt detta när man går och väntar :/

Har jag några läsare som blött lite men ändå varit gravid? Har ju läst om detta med nidblödning i samband med att man skulle haft sin mens. Jag har dock aldrig varit med om det vid mina två andra graviditeter. Å andra sidan brukar jag störtblöda dag 1 och 2 vid mens. Vad tror ni? Är kroppen stressad? Jag tar inget progesteron utan har ju gjort heminsemination i naturlig cykel utan extra hormoner.

Väntar tills i morgon. Passar på att jobba 24-timmars passs under tiden :)

... å dagarna går...

Idag är det 14 dagar sedan ÄL-omslag och inseminationen. Tog ett tidigt grav.test i fredags (dag 11) men det visade minus och idag skall jag ha min mens men den har inte kommit. Väntar nog till onsdag (dag 17) och tar ännu ett grav.test om mensen inte kommit då. Klurigt det här när testet säger minus och kroppen säger plus. Typ. Har varit sjukt trött denna helgen. Helt galet trött alltså. Men beror det inte på graviditet så beror det mest troligt på att jag börjat jobba heltid igen efter 4 månaders sjukskrivning. Det är grymt mycket på jobbet med övertid och psykiskt tuffa arbetspass där jag måste ge av mig själv för att hjälpa våra kunder/klienter. Så det är nog mest troligt en chock för kropp och psyke att kicka igång så pass hårt på jobbfronten.

Denna helgen då. Jo jag var på personalfest i fredags. Trevligt så länge vi lagade middag och umgicks hemma, krogen var trist och enbart jobbigt. Jobbiga människor, tappade bort mina vänner och stökigt. Det är inte riktigt min grej längre att gå ut på krogen. Tycker att det är så mycket trevligare att umgås hemma. Ålderstecken månne? ;) Jag välkomnar det i sånt fall.

Lördagen spenderades hemma med familjen. Lagade fajitas, tittade på True blood, tände ljus, umgicks med vänner och hade det allmänt lugnt och nice. Idag, söndag, har vi testat att laga kycklingburgare, fortsatt titta på True blood, städat, tvättat och diskat (ja samma gamla trudilutt) Har somnat i soffan till och från under dagen. Det är mysigt. Både jag, L och stora dottern kryper upp bland kuddar och filtar i soffan och tittar på vampyrer, feer och varulvar som strider mot varandra =)

Så vi har haft en skön helg. Har även skrivit under ansökan om byte av lägenhet. Har en vän som önskar mindre lägenhet (och vi önskar då så klart större) så nu har vi skrivit under blanketterna och skall skicka in dem i början på veckan. Kommer att bli så skönt att flytta ifrån denna 3:a och flytta till en 4:a på 102 kvadrat. Det är ett radhus med sovrummen på övervåningen, kök och vardagsrum på nedre våningen, två badrum, BADKAR, liten tomt och altan! =) Allt är nyrenoverat och det är fortfarande i samma område som vi nu bor i, vilket gör att stora dottern kan gå kvar i sin skola och fortfarande ha nära till sina vänner. Helt perfekt med andra ord. Hyran ligger på 2.500 kr mer i månaden men det är helt ok.

I övrigt så har vi andra skojsiga saker att se fram emot denna våren. Har skrivit om det tidigare och här kommer en liten uppdatering (jo det fortskrider enligt planerna) Först och främst är det flytten, vilket vi hoppas blir om bara en månad. Sen är det resa till Egypten med vår bästa vän och hennes kids. 7 mars åker vi och resan är betald och klar. På torsdag skall mäklaren komma och värdera vårt hus i norrland för att sen lägga ut det för försäljning på hemnet. Förhoppningsvis får vi det sålt denna våren. Sen den sista och stora grejen som händer är ju bröllopet. 1 juni står vi brud och inbjudningskorten skall börja tillverkas inom några veckor. Har vänner som är duktiga på det här med scrapbookning och har den där perfekta kreativa ådran för att få till det fint. Kyrkan och prästen är bokad, festlokal är hyrd, värdpar är tillfrågade och de har tackat ja (har redan träffats första gången och börjat planera. De har STORA planer med medeltida tält utanför festlokalen där de ska hänga upp lyktor i taket, servera vin och spela musik där. Blir trevligt värre för folk att kunna gå ut från festlokalen och mingla runt även utanför. Är så tacksam och glad över att de tackat ja. Och engagemanget är det verkligen inget fel på. De har även planer på att göra en regnbågsbröllopstårta till oss *s*) De som skall sjunga är tillfrågade och även de har tackat ja. Våran "bonusdotter" skall sjunga med vår stora dotter "Kärleksvisan" med Sarah Dawn Finer och tjejen som är en del av värdparet skall sjunga tillsammans med en vän till oss "You´re my inspiration" med Chicago. Brudföljet kommer att vara av det mer gedigna slaget =) Blivande fruns systrar, bonus kidsen och stora dottern kommer att gå före oss fram till altaret. Frågan är nu... kommer jag att kunna ha en slimmad, tajt brudklänning eller kommer jag att satsa på en gravidklänning? Jag vet ju av erfarenhet att jag blir extremt stor väldigt snabbt. Magen växer explosivartat. När jag är i vecka 10 så går det absolut inte att dölja mer. Ett delikat problem i sånt fall =)

Ja men ni hör ju. Planerna och händelserna är många. Och jag njuter. Verkligen njuter av det. Livet går vidare. Med eller utan mitt barn som slets ifrån mig. Låter kanske hårt men det är så jag upplever och känner det. Jag MÅSTE överleva och ska jag ändå överleva så kan jag lika gärna försöka njuta (hitta det positiva) av det liv jag blir tilldelad. Det är sjukt jävla jobbigt ibland (inte varje dag, men varannan i alla fall) och tårarna rinner och saknaden och sorgen invaderar hela mig. Men jag tror att jag trycker undan det. Det är verkligen för jobbigt att hela tiden gå in i sorgen. Den finns där. Jag tänker på Lennon ofta ofta. Men jag släpper inte fram det. Håller det inom mig. Kanske är det dumt? Jag vet inte. Känns som att jag måste göra så för att klara av livet här och nu. Jag har inget annat val. Jag har gått igenom stora kriser tidigare iom mina föräldrars missbruk (mamma alkoholist och pappa alkoholist och narkoman), min pappas död och min styvpappas självmord, fosterfamiljer där jag blev... ja vad ska vi kalla det? Skändad? Tagen oskulden? Jag tror att det korrekta ordet är våldtäkt och pedofili. Så ja jag har varit med om hårda, jobbiga och tuffa tider tidigare och jag har alltid tagit mig upp igen. Min fina bästaste vän S brukar då och då säga till mig "Jag känner ingen som är så stark som du är. Du reser dig upp gång på gång, trots att livet slår ner dig." Det är inget jag klappar mig på bröstet för men det är något jag är oerhört stolt över. Jag reser mig. Jag faller ofta och jag gör fel men jag reser mig. Många är dem som dömer mig. De har t.o.m polisanmält mig. Men de känner inte mig. (inte heller blev det någon rättegång eftersom polisen lade ner förundersökningarna) De vet inte vem jag är . De som gör det, de som sett mig liten, rädd, svag och behövande vet också att  när det väl gäller så reser jag mig, är stark, kämpar och är en liten fighter.

Oj, hur kom jag hit? Nu blev jag ju väldigt personlig men det gör inget eftersom jag valt att vara hyfsat anonym i denna bloggen. Bara vår donator, L och S som känner mig privat. S vet typ allt om mig. L vet inte allt, långt ifrån, men är en fin omtänksam vän som jag litar mycket på och räknar som en nära vän och donatorn får liksom lära känna mig på detta sättet =)

Nu är klockan halv tolv och jag ska krypa ner i sängen med min L. Fina söta älskade L. Så jag älskar henne! Tror iofs att hon somnat i soffan men då lägger jag på henne en filt och låter henne sova där. Jag kryper ner i sängen med katterna (fattar verkligen inte att jag börjat älska dessa små luddbollar så mycket!! =) Men det gör jag. Det betyder massa.) Godnatt och over and out!

8 dagar efter insemination...

... dagarna går snabbt. Har massor att göra hela tiden så jag hinner inte tänka, känna och hoppas så mycket. Men om jag stillar mig en stund så ska jag försöka sammanfatta de senaste dagarna och hur jag mår och känner just nu.

Vi inseminerade alltså två gånger och det finns både starka positiva (hopp) inslag men även negativa (realistiska/fakta) På den positiva sidan står:

1) Vi träffade donatorn redan efter 8 timmar efter omslag på ÄL-stickan. Ju förr dessto bättre känns det som eftersom spermier lever längre än ett ägg.
2) Två dagar senare träffade vi donatorn igen. Tidigare gånger har vi bara inseminerat en gång/cykel men nu känns det som att chansen dubblats.
3) Donatorn är väldigt påläst och satte spermierna direkt i en spruta. De tidigare gångerna har vi fått det i en liten kopp och så har vi själva fått dra upp det i sprutan vilket gjort att spermierna har varit i kontakt med luft men än nödvändigt. Detta har alltså inte skett denna gången.
4) Vi fick tillbaka en "fylld" spruta med en liten slang på. De andra gångerna vi inseminerat så har vi inte haft någon slag. Även detta känns som något positivt då det rimligtvis borde vara så att man kommer längre in med en slang än bara själva lilla sprutan.

På den negativa/realistiska sidan står:

1) Jag har igentäppta äggledarna/äggledaren. Jag vet inte hur omfattande detta är men är det helt tilltäppt så gör vi ju dessa inseminationer helt förgäves =/ Jag har ju blivit gravid tidigare så jag vet ju att det fungerat men det kanske har hänt något med äggledarna de senaste 13 åren? Men istället för att gå och oroa mig så ringde jag sjukhuset och bad dem skicka hem mina journaler så att jag kan läsa mig till vad deras undersökningar på mina äggledare säger. Kanske är det så att jag bara behöver spola? Kanske är de helt tilltäppta? Får journalerna i mitten på denna veckan.

Sen har jag inga fler negativa saker =) Så de positiva är ju långt fler än de negativa vilket ger hopp. Men samtidigt så vet jag ju att (även om äggledarna skulle vara hur fina som helst) så är det vanligt att man får försöka några månader innan det lyckas. Det är ju inte lika påfrestande med heminseminationer som det är att gå igenom IVF med hormonbehandlingar, äggplock och återinförsel av ägg, så det känns inte så jobbigt att behöva göra detta ett tag för att få ett positivt resultat. Men i bakhuvudet lurar ju alltid tanken "Tänk om du aldrig mer blir gravid? Tänk om du fått dina två barn nu och inga fler? Tänk om du blivit för gammal? Och det allra värsta, Tänk om du får ännu ett sjukt barn som dör ifrån dig?

Det är många tankar och jag kastas mellan hopp och tvivlan. De gånger jag tilllåter mig att tänka och känna vill säga. Som tur är tar jobb och familjeliv mycket av min tid så att jag inte hinner grubbla så mycket.

På fredag har det gått 11 dagar efter inseminationen och jag tänkte testa mig då. Vet inte om det kan synas så tidigt? Någon som vet? Bim är ju på måndag (3 dagar senare) så det borde ju funka att testa på fredag. Jag ska nämligen på personalfest och om jag tror att jag är gravid/väntar eller har fått ett plus så vill jag inte gå eftersom mina arbetskamrater kommer att undra varför jag sitter med ett glas cola =) Iofs så kan jag dricka alkoholfritt vin så kanske inte någon lägger märke till det? Jag vill inte att de ska börja undra om jag redan försöker eller är gravid. Vill hålla det hemligt så länge som möjligt. Hm... dilemman ;)

Fysiska symptom då?

Jo jag har hugg i äggstockarna då och då men det har jag iofs i vanliga fall också. Är väldigt känslig vad gäller ÄL och mens och känner på mig (utan att veta datum eller antalet dagar)  när det är dags. Å andra sidan högg det som sjutton vid senaste graviditeten (mer än vanligt) I övrigt har jag inga symptom alls. Inga ömma bröst eller illamående, men det är ju i tidigaste laget att börja leta efter tecken antar jag. Konstigt det där, jag är en kvinna som varit gravid flera gånger, varit i inseminations- och IVFsvängen i ett ex antal år och jag känner min kropp väldigt väl - ÄNDÅ går jag omkring och undrar och känner och ifrågasätter. Tror att man blir sån när man väntar på en ny liten människa. För hoppet måste vi ha. Det lyfter och bär oss genom den jobbiga väntan, genom den tunga sorgen efter Lennon och ger oss en framtidstro. Blir det sen minus och bakslag så får vi vara besvikna och ledsna. Jag kan ta det. Jag vet att jag klarar vad som helst. Sorg är inget som skrämmer mig. Inte heller "misslyckanden". Jag är beredd att tro och hoppas även om det gör ont när mensen kommer.

Nu måste jag kila vidare här på jobb. Var bara tvungen att sätta några tankar på pränt så att jag kan fokusera på det jag behöver göra idag.

Må gott alla!

Årets första försök

Jahapp då har jag inseminerat mig då. I måndagsmorse tog jag ett ÄL-test som var negativt men jag kände i kroppen att det ändå var dags så jag ringde vår donator och vi bestämde att vi skulle träffas senare på kvällen ändå. Vid lunchtid testade jag igen och den välkända "glada gubben" smilade mot mig. LH-stegringen var ett faktum. Kvällen kom och så gjorde även donatorn ;) I en spruta med slang på och sen fick jag och L inseminera. Låg en halvtimme efteråt och småpratade i sängen (ja med benen högt *s*) och fnissade lite. Tänk vad knasigt det känns. Men samtidigt så är vi så otroligt tacksamma över att få den här möjligheten. Tacksam över att det finns människor som vill donera för att hjälpa oss som inte kan få barn på naturlig väg med varandra.

Två dagar senare (idag alltså) så träffades jag och donatorn igen. Denna gången var inte L med men det gick finfint ändå. Jag var inte nervös alls utan det känns väldigt avslappnat och bra när vi träffas. En komisk situation och inte ett dugg romantiskt vill jag lova men det gick som sagt bra ändå. Ibland gäller det att vara effektiv ;)

NU är det bara att vänta. Vänta på mensen eller, förhoppningsvis, vänta på ett plus på stickan. Jag tvivlar ju så otroligt mycket på att det kommer att fungera. Kommer att vara i chock OM det visar sig bli positivt. Men vi resonerar så här: Om vi inte försöker med insemination så finns det ju NOLL chans att bli gravid. Nu har vi i alla fall gjort allt som står i vår makt för att det ska lyckas. Visar det sig att det tar tid och inte blir positivt så vet vi i alla fall vad vi försökt med och kan, med ro i hjärtat, göra vårat sista IVF-försök genom landstinget. Ingen skada skedd liksom. För helt igenväxta är ju inte mina äggledare utan bara lite trängre på ena sidan. Hoppet lever kvar. Får se hur jag känner om det inte funkar...

Så håll en tumme eller två för att det blir en befruktning och att det fäster. Lyckan kommer att vara total den dagen vi kan ge stora dottern och Lennon ett litet syskon.

Det här med tvåsamhet

Jag och min L. Det är en historia som kan berättas om och om igen. Vi träffades första gången på en brandutbildning genom jobbet (samma arbetsgivare men jobbar inte på samma enhet). Jag såg henne och tänkte "Oj vilken ung grabb. Undra om han är nyanställd?" Sen kom HON närmare och vi tittade varandra i ögonen, hälsade,  och jag såg att det var en tjej! Jag föll totalt. L också. Hon missade soffan hon skulle sätta sig i och höll på att ramla på golvet =) Detta var 2006. Hela dagen försökte vi båda vara så nära varandra vi bara kunde. Genom de praktiska övningarna, den teoretiska lektionen och lunchen. Sen sa vi hejdå och sågs inte på 1 månad.

Ödet såg till att vi hade en gemensam vän och när L firade sin 21-års dag på hans krog så ringde han och frågade om jag inte skulle komma ner och överraska henne? Med svettiga händer och hjärtklappning åkte jag ner till henne. Trodde att det skulle kännas konstigt och konstlat men det gjorde det inte. Vi fick varsin drink av vår gemensamme vän och sen satt vi klistrade vid varandra. När kvällen var slut så åkte hon hem till sig och jag till mig. Dagen efter så bestämde vi att träffas. Hon kom hem till mig. Vi pratade hela natten. Sen sov hon över. Dagen efter fortsatte vi prata och lära känna varandra. Hon åkte inte hem den andra natten heller =)

En vecka senare skulle jag göra en operation. L satt vid min sida hela tiden. Tog hand om mig när jag kom hem, detta fastän vi bara känt varandra i en vecka. Känslan av total samhörighet var så oerhört stark. Vårt gemensamma liv började. Hon flyttade så småningom hem till mig och stora dottern. Tyvärr misstolkade jag hennes ADHD som kontrollbehov och jag var inte redo att settle down utan hade ett stort behov av att "frigöra" mig efter flera flera års äktenskap (gifte mig när jag var 21 år gammal) så vi bröt upp. Gjorde slut.

Det var oerhört svårt att vara ifrån varandra. Vi älskade ju fortfarande varandra. Men jag hade en ny relation och L hade en... ja vad ska jag säga? En osund relation med en människa som inte är sund någonstans. Tyvärr. Efter 1,5 år så insåg jag att jag saknade och älskade L så jag frågade om vi kunde träffas på Max och prata. Ja det gick hon med på. Jag berättade att jag fortfarande älskade henne men att jag denna gången önskade/ville göra det på "rätt" sätt. Total ärlighet. Fullständig tillit. Öppenhet. Och gå väldigt varsamt fram. L kände samma. Så vi började dejta så smått igen. Försiktigt. Med osäkra steg närmade vi oss varandra igen och vi sa flera gånger att detta inte kommer att bli den "enkla" vägen utan att det kommer att krävas mycket av oss. O boj vad vi skulle komma att uppleva det.

Vi har fått deala med svartsjuka, ex, sårade känslor och andra människors tyck och tänk. Vi valde att ta kontakt med en beteendevetare, som vi kallar Birger fastän det är en kvinna, och hon har hjälpt oss så mycket. Idag har vi hittat lugnet. Vi har hittat varandra. Respekten finns idag. Och med det så ökar kärleken.

L är min styrka där jag är svag. Hon är den som får mig att skratta. Hon ger mig trygghet. Vi har idag byggt upp ett hem och har en samhörighet som jag aldrig någonsin känt tidigare. Vi kompletterar varandra på ett sätt som är rätt unikt. Läkarna, psykologerna på Ackis och vår beteendevetare vittnar om det gång på gång och säger "Ni är unika. Ert samspel är väldigt intressant att följa". 

Ibland tvivlar jag. Jag undrar om detta verkligen är rätt. Men jag kan alltid prata med L om det. Jag kan dela mina tvivel med henne och hon får mig på rätt tankar igen. Att jag tvivlar och "knölar" beror mest på att jag är HSP (Highly sensitive personality) och agerar rätt upp och ner på KÄNSLAN utan att ta FAKTA i beaktning. Det är så jag funkar. Tyvärr. Så jag ifrågasätter känslan i nuet väldigt ofta men då tar L ner mig på jorden och säger "Är det rimligt Veronica att du känner så här?" och jag är så tacksam för att hon gör så. För oftast är det inte rimligt. Det är min känsla som sveper bort mig bakom all rim och fason.

Idag är vi i det läget att vi vill gifta oss. L ska ta mitt efternamn och vi har suttit hela kvällen och försökt göra fina inbjudningskort till bröllopet. Vi lyckas inte så bra och måste mest troligt ta hjälp av  lite scrapbooking-kunnande-vänner för att få till det fint =)

Myskväll!

I morse blev jag väckt av att mobilen ringde och jag fick orden "du är in beordrad på jobb NU" i örat. Oh Krajst. Ok ok jag kommer. Rusade upp och slängde ihop en matlåda och drog iväg till jobb. Där var det fullt upp hela dagen. Fick sedan höra att jag inte ens får betalt för kval ö-tid utan måste ta ut "tid mot tid". Men tack då. Detta pga att jag är sjukskriven på 50% och egentligen inte kan bli in beordrad. Men nu var jag ju reda på jobb så då tog jag ledigt på kvällen istället (skulle ha jobbat till 21.00) Gissa om det var skönt att åka hem vid 16.00? =)

Kvällen har ägnats åt att laga middag tillsammans. Fajitas med sallad och guaccamole. Tittat på Gladiatorerna *dreglar över både männen och kvinnorna ju* Spelat sällskapsspel med stora dottern och hennes vänner. Och så har vi tittat på brud-& tärnklänningar på nätet. En sån där skön och avslappnat kväll som känns i hela kroppen. Det känns "Jag mår bra, jag är glad och jag är tacksam!" Vi har hittat fina klänningar till så väl brudarna som till tärnorna. Nu är frågan - vilken stil? Vilka färger? Vilken prisklass? Diskussionerna gick höga =)

Samtidigt satt L och surfade runt efter resor. Första veckan i mars åker vi som sagt utomlands med vår bästa vän och hennes kids. Har hittat all inclusive resor för 4.200 :-/pers. DET är ju sjukt billigt! Ser mycket fram emot allt vad våren har att erbjuda - insemination, resa och bröllop. Och jag tänker inte ha några katastrof tankar. Jag tänker boosta mig själv med idel positiva tankar och goda känslor. Måste tro och hoppas att turen står på vår sida nu.

I morgon ska vi plocka ner julen. Bort med granen, tomtarna och alla ljusstakar. In med vårgardiner och tulpaner. Visst våren är inte här ännu men det KÄNNS som att den kommer snart om man får bort alla skäggprydda gubbar och röda dukar. Vi ska även åka till Panduro i morgon och titta efter inbjudningskort och kuvert. Kanske en lunch på Thai Village? "Bara vara" är något jag uppskattar mer än någonsin. Jag, min blivande fru och stora dottern. Förhoppningsvis även en till liten familjemedlem som förgyller vårt liv framöver.

Ja just ja... igår pratade jag med vår donator för första gången i tele. Hoppas att han känner att det kändes bra att få en röst på den kvinna han vill hjälpa. Blir lite nojig då jag alltid vänder och vrider på allt och tror att jag sagt något knasigt. Fast jag måste, även där, tänka att allt blir till det bästa och jag gör så gott jag kan i alla situationer.

Nu tänker jag krypa i säng. Stora dottern har dock svårt att somna. Hon kommer ut i vardagsrummet titt som tätt och bubblar och babblar om bröllop och resa. Fina älskade unge vad jag älskar dig. Men pleeeeeeeace gå och lägg dig!! Dina mammor behöver lite egentid ;) Godnatt!

Härifrån och framåt

Just nu är det mycket på G. Vi har drömmar och mål som vi vill uppfylla. Punktar upp dem:

1) Först och främst är det BEBIS. Den 9 januari ska jag börja ta ägglossningstest igen. Missade ju förra månadens ÄL pga att jag började ta dem för sent (visade sig att jag haft exakt 28 dagars menscykel två månader i rad och jag trodde att jag hade lite längre cykel) Donatorn är informerad och är med på banan och vi... ja vi är väl också med på banan antar jag. Funderar mycket på det där "sorgeåret" som alla pratar om. Men samtidigt så vet jag så oerhört många som, efter ett missfall eller som vi förlorat sitt levande barn, försöker blir gravid igen på en gång. Jag tror att man kan sörja samtidigt som man planerar för ännu en graviditet. Möjligtvis blir det en tung och känslomässig jobbig graviditet men det kanske det även blir om man väntar ett år också? Jag har ingen manual och jag vet inte vad som är bäst så jag går på maggropskänslan och den säger mig att vi vill bli gravida igen och denna gången skall vårt barn överleva. Så planen är alltså att bli gravid under 2013. Helst då så snart som möjligt.

2) Sen kommer vår andra dröm och längtan och det är en SEMESTERRESA tillsammans med vår bästa vän och hennes barn. Tyvärr tär det ganska mycket på ekonomin att vara sjukskrivna i 4 månader och vi har fått lånat från våra egna besparingar för att klara av räkningarna, julklappar och uppehälle. Dessa pengar måste betalas tillbaka till våra "besparingar" (de pengar vi lagt undan till gravstenen, till vårt bröllopskonto och några tusen på ICA krediten) Så frågan är ju om vi får ihop pengar både till att betala tillbaka dessa lånade pengar från oss själva OCH spara ihop till en resa för tre? Vi har dock ett ess i skjortärmen (Tack S för din briljanta idé) och som det ser ut nu så kommer vi att få ihop pengar. Möjligtvis låna lite från S och betala tillbaka lite varje månad under 2013. För det skulle verkligen vara så oerhört välbehövligt med sol, värme, tid med familj och bästaste vännerna.

3) Sista drömmen är ju att få bli HUSTRUR (säger man så? FRUAR kanske?) Well well vi vill väldigt gärna gifta oss med varandra. Vår bakgrund är både rosenskimrande och samtidigt djupsvart och mörk  men vi har tagit oss igenom allt och idag känner vi starkt att vi är ämnade för varandra. Och varför inte då bekräfta detta i kyrkan med "vår" präst Mats tillsammans med vänner och familj? Detta kräver planering och ekonomi... så som allt annat =) Som jag skrivit om tidigare så är kyrkan och prästen bokad den 1 juni och nu är ju frågan... hur stort bröllop kan vi ha? Egentligen vill vi samla hela släkten och alla vännerna och fira KÄRLEKEN tillsammans med dem. Vet att alla skulle vara så glada för vår skull och skåla, dansa och le tillsammans med oss. Det kommer att bli en dag att minnas. Prästen Mats, som gav mig så mycket hopp och tröst två veckor efter att Lennon dog och som höll i begravningen, har ju som sagt tackat JA till att viga oss. Kyrkan, där Lennon kommer att ha gravstenen, är bokad. Musiker och sångare är tillfrågade, bartender är klart, festfixarna har tackat ja och även toastmastern. Den stora frågan är om Linn ska ha klänning eller kostym? ;)

Det är tre stora ting som vi väldigt gärna vill ska "gå vår väg" detta året. Det är faktiskt vår tur nu. Vår tur att utöka familjen, bli hustrur/fruar och få en välbehövlig semesterresa. Nu gäller det bara att logistiken funkar också. Vi börjar inseminera i januari och blir jag (mot alla odds) gravid så är det ingen fara att åka utomlands i början av graviditeten och skulle det inte bli något plus i januari och februari så hoppar vi över mars eftersom vi så väldigt gärna vill åka utomlands. Sen ska ju graviditet och bröllop också "passa ihop" men har jag en liten mage i juni så får jag intala mig själv att det bara är vackert och att det finns fina klänningar även till mig då =)

Från det ena till det andra... jag har en fin vän som heter L (du vet vem du är) Jag har tänkt mycket idag och jag har så dåligt samvete för att vi inte orkat/kunnat träffa ert mirakel Neo. Jag vet att du förstår men jag vill ändå skriva några rader om det. Snart så kommer vi att kunna komma och snusa på er fina son, snart kan vi umgås och skratta och se framåt. Idag går det inte och det är svårt när man tycker så mycket om sina vänner. Ser ju era bilder på Neo i bloggen och på fb och jag kommentera ofta där hur fantastiskt fin och underbar han är. Så perfekt. Men samtidigt som jag ser hur "bra" ni gjort det så slås jag av hur "dåligt" jag presterade. Jag kunde inte avlasta Lennons sjukdomar även om min kropp verkligen försökte. Jag försökte hålla om honom så mycket jag bara kunde när han låg uppkopplad till att maskiner på neonatalavdelningen på Ackis men jag räckte inte till. Jag försökte så ända in åt h*lvete (så mycket att jag själv höll på att stryka med. Även om jag inte förstod det då. Kommer ni ihåg midsommar i Öregrund? En sån fin och skön dag. Men jag var så trött. Så sjuk. Jag försökte hålla modet uppe. Fan) Jag känner mig misslyckad. Misslyckad som mamma. Även om jag ser att jag gör ett bra "jobb" och "lyckas" med med stora dottern som misslyckades jag med Lennon. Hade jag kunnat gjort mer??? Usch. Det är så jävla tungt. Sorgen är en sak. Den kommer och går. Jag delar den inte längre med andra människor utan behåller den för mig själv. Men känslan av otillräcklighet är nästan outhärdlig. Jag känner mig misslyckad. Dålig mamma som inte kunde rädda sitt barn. Det är mörka mörka tankar som jag bara delar med mig här till er som inte känner mig (förutom L och S dårå)

När jag skriver här så låter jag bara fingrarna dansa över tangentbordet (skriver väldigt snabbt) och jag varken reflekterar eller korrekturläser det jag skriver så ni får ta det för vad det är. Det är direkt från hjärtat. Detta är min plats i cybern där jag kan låta det där mörka, hemska och jobbiga komma fram. Bättre det än att jag dränker det i rödvin som jag försökt göra så många gånger =/

Mina tre mål och drömmar för 2013:

1) Bebis
2) Resa
3) Bröllop

Jag är herre över mitt eget universum och jag styr min egen båt.

She flies with her own wings! ;)