Då var det dags då...

Idag ska vi åka till RPC och få "domen", för det är så det känns. Tänk om inget ägg blivit befruktat under helgen? Urk är sjuk av nervositet. Hade planerat att sova så länge som möjligt idag så att dagen går snabbt fram till 13.00 då vi har vår tid. Men 06.00 ringde väckarklockan så det var bara och masa sig upp eftersom jag skulle skjutsa en väns dotter till skolan. Väl hemma igen var det vår egen dotter som skulle väckas och puschas på femtioelva gånger innan hon kom igång och kom iväg till skolan. Sådana här mornar blir jag som en duracell kanin och har hunnit plocka undan i vardagsrummet, diskat, gett djuren mat och vikt tvätt. Allt innan 08.00 på morgonen. Så godmorgon dårå! =)

Som tur är så har jag lite ärenden att göra på förmiddagen. Vill ju att tiden ska gå snabbt. Men vi har bestämt att innan vi åker upp till RPC så ska vi käka sushi till lunch och bara andas lite. Kan vara en bra idé kanske? Sen fick jag order om att inte kissa på 2 timmar innan vi kommer upp, är det någon som vet varför? Är det för att de ska ta ett grav.test, för säkerhetens skull, innan de för in det befruktade ägget? Vet ju att de ville göra ett grav.test på mig på första mötet med läkaren för att utesluta att jag blivit med barn. Men läkaren fnissade lite för sig själv när han kom på att det inte fanns någon som hellst chans till det. Well well... jag får väl skippa toabesöket två timmar innan om de nu vill ha ett urinprov till något annat.

Nu vaknade precis fästmön så vi ska ta en långfrukost tillsammans. Det fina med att jobba helger och oregelbundna tider är att man kan ha en vanlig måndag tillsammans. Det är liksom så där extra nice att ha mysfrukost när alla andra masar sig till jobbet =) Så lite mat i magen, lite kärlek, lite måsten, lite sushi och lite bebisgörande - det låter väl som en bra dag?

Fulgråter

Har hållit mig borta från program så som "En unge i minuten" men idag när jag ligger hemma och har ont i magen/äggstockarna och har allmänt tråkigt så kom det här programmet på tv:n. Ja men herre gud vad jag gråter. Gosh säger jag bara. Gråter när det går bra, gråter när det går sämre, gråter när föräldrarna tittar på varandra med kärlek, gråter hela tiden...

Utanför kroppen - In vitro

Förhoppningsvis ligger nu något av mina ägg i laboratoriet tillsammans med "Donator nr 96" spermier och försöker hitta varandra. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan denna helgen. Läser en massa bloggar av par som går igenom IVF behandlingar och som efter några dagar får den fruktade mensen =( Läser om alla som måste börja om med spray och sprutor och den långa väntan och oron. Försöker se det från den positiva sidan och det är 1. Jag har fina äggstockar och livmoder. 2. De fick ut många ägg som var tillräckligt stora. 3. Jag har inga sjukdomar så som pco, endometrios eller cellförändringar som gör att det är svårare för mig att bli gravid. 4. Donatorn är noga testad och har mycket god kvalitet på sina spermier. 5. Jag har varit gravid (på naturlig väg) tidigare och vet därför att det åtminstone har funkat en gång tidigare med en full graviditet som har resulterat i ett friskt barn.



Bara känslan av att det kommer att gå åt skogen infinner sig när jag åker hissen upp till femte våningen och kliver innanför dörrarna till RPC. Känslan när jag sitter i väntrummet tillsammans med ofrivilligt barnlösa och andra par som förtvivlat längtar och väntar efter en till familjemedlem gör att jag tvivlar på att det kommer att funka för mig. Men jag måste försöka skaka av mig den känslan. Det är ju så himla onödigt att ta ut sorgen i förväg och vara orolig. Men jag kan ändå inte låta bli. Det enda "fel" på mig är att jag har en trång passage på ena äggledaren (därför gör vi IVF istället för insemination) och sen det faktum att min livskamrat inte kan befrukta mig då hon också är en tjej =)



Så imorgon när det är dags för insättning av ägget ska jag försöka tänka positivt. Allt kommer att gå bra. jag kommer att bli mammi och min sambo och fästmö kommer att bli mamma. Stora dottern kommer äntligen att få bli storasyster. Så lilla embryo - se till att dela er så som ni ska och så fäster ni inuti mig i morgon och stannar kvar. Ok? Btw jag har börjat ta vaggisar nu. 3 ggr om dagen. Kladdigt och kletigt är det helt klart  och man kan aldrig riktigt slappna av eftersom det alltid är något medicinskt man ska göra med kroppen flera gånger om dagen. Är det värt det? Ja helt klart. Alla gånger. Så håll gärna en tumme för oss imorgon när det är dags att sätta in ägget igen. Vi behöver tummarna och en jävla massa tur =)

Äggplock idag

Imorse kl 08.00 åkte vi in till sjukhuset och fick ett rum där jag fick ta på mig sjukhusskjorta, strumpor och snigg mössa. Ca 09.30 var det min tur att få lokalbedövning och morfin innan äggplocket skedde. Det gjorde inte så jätteont men nu så här efteråt gör det ont. Ligger i soffan och knaprar Alvedon (6 stycken får jag ta idag) och har en värmekudde på magen. Vet inte riktigt hur många ägg de fick ut sammanlagt men vi fick se, via en skärm, 8 stycken stora och fina ägg som de fick ut från ena äggstocken. Så nu håller vi tummarna att något ägg är perfekt att ta emot spermier från vår donator och att ägget delar sig fint så att vi kan sätta in det på måndag kl 13.00. Oj vilken resa det här. Å ena sidan går det så långsamt och det är så lång väntan men å andra sidan så går det för snabbt och vi hinner inte riktigt med. TÄNK om vi blir mamma och mammi snart?? För det kan ju faktiskt lyckas på första försöket. Jag tänker hoppas och tro att det ska fästa och allt ska gå bra. Visar det sig att mensen kommer så tar jag den besvikelsen då - nu är jag förväntansfull och glad.


Så nu ligger jag här i soffan och tittar på gamla repriser på tv:n och dricker cola zero. Har två stycken kissebebisar som turas om att värma min mage och själ =) Stora dottern är hos sin pappa denna helgen och fästmön är på jobbet så jag är alldeles ensam och alena. Men det gör ingenting. Jag har det fint här. Vet ju att de kommer hem sen så jag kan njuta av att slumra i soffan när jag vill, inte behöva laga middag, ta hand om hemmet, läsa läxor och annat vardagligt. Jag kan faktiskt ligga här utan att få dåligt samvete. Det är inte så ofta det händer som mamma till en tonåring och heltidsarbetande med två extra uppdrag inom kommunen.


Så trevlig helg på er! =)

Nu börjar det närma sig

Igår, måndag, var vi på ytterligare ett ultraljud. Det visade sig att jag hade många ägg! (ca 12-15 stycken på varje äggstock) Det var skönt att höra eftersom jag inte hade så många själv innan vi började med hormonsprutorna. Av dessa är det ca 3-4 stycken på varje äggstock som är tillräckligt stora för äggplock (de skall vara ca 17 mm för att kunna plockas och användas) Så nu får jag verkligen in i slutfasen på denna resa. Skall ta hormonspruta ikväll också och imorgon, onsdag, skall jag ta ägglossningssprutan PREGNYL kl 20.30 och sluta ta nässprayen SUPRECUR. Torsdag händer inget och på fredag kl 08.00 är det dags att infinna sig på Reproduktionscenter för äggplock! Tydligen ska det göra lite ont så jag skulle sjukskriva mig från mina arbetspass i helgen. Tänker ligga i soffan och titta på Dexter, äta god mat och sitta i solen på balkongen och försöka samla tankar och känslor.


Det är svårt att hänga med i psyket vad som händer. Vi har ju förberett oss sen i somras för att bli gravid. Började att kolla min ägglossning redan i April förra året (oj har det redan gått ett år??) Hade noll koll på min menscykel så jag ville börja kolla det först några månader. Sen sökte vi efter en donator på nätet (via Rfsl) och träffade honom i juli. Jag blev gravid men fick ett tidigt missfall. Både jag och min fästmö tyckte att det var påfrestande att hålla på att ta ägglossningstest och den morgonen det visade en glad gubbe skulle man ta ledigt från jobbet, åka genom Sverige, boka hotell och få till en insemination. Nästa månad, augusti - september, så tänkte vi göra ett försök till men då visade det sig att "vår" donator gått upp i rök och inte längre ville ha kontakt med oss. Jättetråkigt att han inte hade stake nog att säg att han ville dra sig ur utan bara gjorde sig själv okontaktbar. Så den morgonen då jag hade ägglossning så försökte jag få kontakt med de andra donatorerna som vi hade på "reservlistan" och en nappade. En man som är väldigt seriös och som har många barn i Sverige. Vi hade pratat med honom både via nätet och telefonen innan så han kom upp till oss. Jag tänkte inte så långt utan bara lät honom komma. Glad att det såg ut att bli insemination även denna gången och vi hoppades ju självklart att det inte skulle sluta med missfall. Så glad och inte med logiken i behåll så bokar vi att han ska komma till oss. Problemet var att han även är donator till ett par som vi känner. HAN var väldigt klar och tydlig med att han donerar till vem han vill och att det finns fler i vår stad som han är biologisk pappa till. Våra vänner gick dock i taket. Så istället för att prata med oss och säga att det inte kändes bra så bröt de kontakten med oss. Det märkliga är att de också visste att han är en känd donator som har flera barn i vår stad och att risken finns att deras barn får halvsyskon i deras bekantskapskrets (jag menar flatvärlden är inte så stor) men ändå ansåg de att han var "deras" och sa upp vänskapen med oss. Vi träffade honom (eftersom han redan bokat tågbiljetter) men satt mest och pratade hela natten =) Inga bebisar gjorda. Detta vet inte våra sk vänner om. Och vi har inte sagt något eftersom de inte verkar intresserade av att veta vilket beslut vi tillslut tog. Så efter denna händelse så la vi ner projekt-försöka-hitta-en-privat-donator-för-heminsemination.



Vi vilade några månade och bestämde oss för att gå via landstinget. Det får ta den tid det tar, tänkte vi. Och som ni vet, om ni läser min blogg, så gick det väldigt snabbt och vi är så glada. Första samtalet till Reproduktionscenter var i slutet på december 2010. Första läkarbesöket och kuratorsamtalet var i början på januari. Vi blev, som ni också vet, godkända och sen har det bara rullat på. Nu har vi spermier från en donator som är lång, mörk hårig med blå ögon som väntar på oss och på måndag(!!!!!) är det dags att sätta in ägget. (Fick ju IVF på en gång eftersom det visade sig att jag ev hade en trång passage på ena äggledaren. Jag tackade och tog emot även om jag blev gravid i somras, vilket torde innebära att det inte är helt igentäppt utan bara en trängre passage, och har ett barn sedan tidigare)



Börjar se slutet på denna resa. IVF resan. Nu håller vi alla tummar att ägget fastnar så som det ska och att allt går bra. Just nu är bara tanken på att börja om med nässpray och sprutor nästan outhärdlig men det är ju för att jag precis gått igenom det. NU vill vi ha resultat! Och bebis! =) Har gått omkring och inte kunnat längta eller glädjas då jag tänkt att det säkert kommer att sluta med missfall men så får jag ju inte tänka. Jag tänker längta och hoppas och vara glad för att vi ska få en bebis. Om det slutar i gråt så tar vi den sorgen då. Nu tänker jag vara glad. =)



Vet att jag skriver i denna bloggen lite hipp som happ =) Låter faktiskt bara fingrarna dansa över tangentbordet för att få ner mina tankar och känslor. Den är inte så strukturerad och jag återupprepar mig säkert många gånger. Men det är just därför jag har öppnat bloggen - för att skriva av mig. Och självklart för att kunna gå tillbaka senare och läsa hur jag tänkte och kände i början av resan. Och det blir långa inlägg... förstår ju verkligen att man inte orkar (och att det inte är speciellt intressant) att läsa igenom allt detta men kanske kan någon som också går igenom samma sak finna något som kan vara till gagn =) Följer er andra (de som jag har i min blogglistan längst ner på sidan) med spänning och kan riktigt känna er förväntan och glädje när det är dags för insemination eller graviditetstest. Känner även med er som får ledsamma besked. Keep up the good work. En dag är lyckan där!

Kärlekshandling

Varje kväll sitter min fästmö och blandar ihop vätskan med 4 ampuller pulver och ger mig sprutan i magen. Det känns som en kärlekshandling varje gång. När hon tittar mig i ögonen så är ord överflödiga och vi båda känner samma totala kärlek till varandra och samma längtan efter att få ett till barn. Det är en härlig känsla att känna sig så nära en annan människa. Hon är inte bara min blivande fru och livskamrat, hon är min allra bästa vän också. Det är som en gåva! Och jag är enormt tacksam för att ha henne i mitt liv.



Ikväll var det 7 dagen som vi tog hormonsprutor. Om 2 dagar ska vi göra ultraljudet! Tänk om äggblåsorna är fina så att det bli äggplock på fredag??? Gud vad jag blir nervös samtidigt bubblande glad! Oj oj oj .... lilla lesbian mother vet knappt vilket ben hon ska stå på. Men jag bestämmer mig för att stå stadigt den mesta tiden och därimellan flyger jag upp bland molnen, gör några loopar och kanske en och annan piruett ;)

Jag älskar mina hormoner!!

Jag ska aldrig någonsin mer klaga på att humöret är uppochner pga hormoner. Lovar. För OJ så bra jag mår nu när jag börjat ta hormonsprutorna. Det absolut värsta med IVF är att avreglera mina egna hormoner. Men nu är den biten klar och jag är inne på dag 6 med sprutor.


Var och tog blodprov i morse och på eftermiddagen skulle läkaren ringa mig och säga hur det såg ut. Vid ett tiden ringde de och sa att allt såg fint ut och att jag skulle fortsätta ta sprutor och komma in på torsdag för ultraljud. Då ska vi se hur stora äggblåsorna blivit och har de vuxit bra så får vi en tid för äggplock. Och om de behöver några dagar till på sig för att kunna plockas så får vi komma på ultraljud på måndagen efter. Jag är så glad! Hittills har det gått så otroligt smidigt och bra *peppar peppar* Ringde första samtalet 17 dec 2010 och nu 3 månader senare har vi gjort utredning, haft kuratorsamtal och vilken dag som helst plocka ut äggen och befrukta. Det är så overkligt att alldeles snart sätts ett befruktat ägg in. Spermierna får vi av en donator som går under namnet "Donator 96" och han är lång, mörk med blå ögon. Liknar på min fästmö i på alla tre punkterna.


Idag har jag gått omkring med ett leende på läpparna igen. Lyssnar på skön musik och har börjat vårstäda på ena balkongen. Tog en stor kopp kaffe och min bok och satte mig i solen mitt på dagen och jag bara njöt. Får livet verkligen vara så här härligt? Det fina är att det får det! =) Nu ringde just stora dottern och var påväg hem från skolan och meddelade att hon var hungrig, bara att börja med middagen med andra ord =)



Tillsist
Gode Någon som är i Himlen
låt vår familj utökas med ett litet väääääää.... (smeknamn på bebisen som ännu inte finns *s*)

Bröllopsdatum är spikat!

Kärleken till min familj har inga gränser. En stark Vi-känsla uppfyller mig och jag ser på framtiden med nyfikna ögon. Bebisplanerna fortskrider så som planerat och i morgon ska jag åka och ta blodprov. Har ju tagit hormonsprutan Menopur i 5 dagar så imorgon är det dags att åka till REP-centrum för att lämna lite blod och i mitten av veckan är det dags för ultraljudsundersökning för att se hur stora äggblåsorna har blivit. Tanken och planen är att det blir äggplock nästa vecka!!! Är spänd av förväntan men för er som följer mig på bloggen så vågar jag ju inte ropa Hej eller börja längta för mycket. Är alldeles för rädd att jag ska få missfall. En dag i taget. Ibland kan det vara jobbigt nog med ett andetag i taget. Så med små små steg vandrar vi vidare på denna stigen och hoppas att allt blir till det bästa.


Pratade med mamma idag och hon är ju rädd att min kropp inte ska orka med en graviditet (har genomgått en magsäcksoperation för 6 år sedan) men jag har tagit extra blodprov på vårdcentralen och det visade sig att alla mina värden ligger bra nu (har haft lågt hb, järnbrist och zinkbrist under en period) och när hon fick höra det blev hon lugn igen. Lilla älskade mamma =) Hon är glad och hoppas ju självklart på att få bli mormor en gång till. Frågade också om vi har bestämt datum för bröllop än, vilket vi inte hade gjort. Men ikväll satte vi oss och tittade i almanackan för 2012 och bestämde oss för att Pingstafton nästa år blir perfekt. Så den 26 maj 2012 står vi brud! Förhoppningsvis har barnet blivit fött och jag har haft några månader på mig att loosa graviditetskilona *s* Vill ju vara så vacker det går på min lyckliga dag! När min fästmö och livskamrat ska bli min fru.


Det går bra nu. Jag mår mycket bättre när jag fått börja ta hormoner igen (deppade ju nästan totalt ihop förra veckan) Längtan efter bebisen börjar ta fart, familjen är samlad (Stora dottern har varit hos sin pappa denna helgen men har nu kommit hem igen) Jag känner mig nyförälskad i min Vackra Flicka och livet är liksom så där allmänt vardagsgott! Precis så som jag vill ha det!


Nu är det dags att krypa i säng. Har jobbat hela helgen och är väldigt trött. Det fina i kråksången är att jag är ledig måndag och tisdag (när alla andra måste jobba) och jag ska njuta av att solen skiner några timmar på dagen, jag ska sova mycket, hitta någon bra bok att börja läsa (läste ut den senaste i natt på jobbet) och så ska jag försöka mig på att börja vårstäda lite här hemma. Livet på en pinne. En vanlig enkel pinne men det är min pinne och jag sitter nöjd =)

Vaknar med ett leende idag!

I två dagar har jag deppat och tyckt allmänt synd om mig själv. Tror att hormonerna spelar mig ett spratt och känslorna bubblar över på ett sätt jag inte är van med. (note to self: lär dig att hantera hormontuppjucken) Men idag när jag vaknade och hjälpte dottern iväg till skolan så fylldes jag med massa energi. Har redan hunnit köra igång en tvättmaskin, diskat undan och dammtorkat. Går omkring med ett leende på läpparna och kanske är det så att det faktiskt börjar sjunka in att snart, mycket snart, kommer jag att åka till sjukhuset och de ska plocka ut mina ägg och förhoppningsvis finns det ett eller fler som är fina som vi kan befrukta. Sen två dagar senare så ska det befruktade ägget föras in i mig igen!!! Gud det är ju spännande, läskigt, overkligt och samtidigt helt fantastiskt! Jag måste släppa tankarna på att jag antagligen kommer att få missfall - nu om någonsin måste jag leva efter mitt eget motto som är "Ta ut all glädje i förväg, det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan!"


Lilla älskade bebis... stanna kvar hos oss och låt oss lära känna dig! Min längtan blir bara större och större för varje dag. Försöker att inte prata om det så mycket med mina nära och kära eftersom jag tror att de tycker att jag "snöat" in totalt utan jag försöker att leva som vanligt. Men inom mig börjar en längtan ta plats som är svår att beskriva. Jag är mer än redo att bli mamma en gång till. Min fästmö är förväntansfull att bli mamma igen och få vara med från början (hon kom in i vårat liv då dottern var 8 år) och stora dottern längtar efter ett lillasyskon. Vi är redo och jag tänker njuta av denna väntan. Inte gå omkring och oroa mig för att det ska bli bakslag och tårar.


Nu är det hög tid att spraya i näsan första gången idag. Sen ska jag vattna blommorna och dra fram dammsugaren. Som sagt... t.o.m städet gör jag med ett leende på läpparna idag. Jag njuter! Fler sådana här dagar tack! =)

Börjat med sprutor nu

Idag var första dagen med hormonsprutan. Shit så läskigt. Och så verkligt allt börjar bli. Hitintills har jag ju bara sprayat nässpray 3 ggr/dag men nu ska jag ta dessa sprutor i magen. Det var ett himla trixande och jag är lite rädd att göra fel på något sätt men nu är den tagen i alla fall.


Det märkliga är att jag nu äntligen kommit till fas 2 som jag kallar det. Har längtat efter den här dagen för det betyder att om 6 dagar ska jag ta blodprov och göra ultraljud för att se hur mycket äggblåsorna har vuxit och sen få ett datum för att plocka ut äggen. Borde ju känna mig förväntansfull och glad men jag vill bara gråta. Det är så mycket känslor. Vågar inte tro att det kommer att gå bra hela vägen utan förbereder mig på att få missfall. Biverkningarna är jobbiga. Huvudvärk, trötthet som är förlamande, humörsvängningar, deppighet, mardrömmar, svettningar, finnar och värk i ben och händer. Så nu sitter jag här och vet inte riktigt om jag är glad eller ledsen. Vågar ju som sagt inte hoppas på att bebisen vill stanna kvar inom mig och jag vet inte om jag orkar med besvikelsen när mensen kommer. Så jag går omkring i något slags ingemansland och liksom bara väntar. Har ju väntat på denna andra fas och nu när jag är där så freakar jag ut lite.


Hade behövt fästmön här hos mig ikväll men istället för att säga det så säger jag att det går bra när hon vill åka till vänner. Bad henne åka förbi affären först och köpa jordnötsringar till mig (är sjukt sugen och hungrig hela tiden) och det gjorde hon. Kom hem med påsen och gick sen igen. Fan vad jag ville skrika och gapa på henne och ge henne dåligt samvete för att hon lämnar mig med alla känslor. Men när jag tänker logiskt och rationellt så är det ju självklart att hon ska få åka till sin vän. Jag har aldrig något emot det. Så hur ska hon kunna veta att just ikväll ville jag att hon skulle prioritera mig?? Jag kan komma på 1000 anledningar men de finns liksom bara i min skruvade lilla hormonstinna värld just nu. Så jag kniper käft. Försöker att inte visa mig besviken för då är det risk för ett onödigt tjafs och bråk och det orkar jag verkligen inte med. Jag överreagerar väl antagligen men just nu är det så här det känns. Att hon prioriterar vänner före mig. Vad fan är en jordnötspåse?? GUUUUUUDDDDD vad jag är orättvis. Men det får jag vara för det här min blogg och jag orkar inte vara något annat är orättvis och tycka synd om mig själv just nu. Blääää för mig.


Så. Antingen gör jag det bästa av situationen. Tänder lite ljus. Får barnet i säng och ger fästmön massa kärlek när hon kommer hem och talar om för henne att behöver närhet och kramar. Eller så bitchar jag mig och fryser ut genom att låtsas vara överdrivet engagerad i något tråkigt program på tv. Valet är inte speciellt svårt. Jag vet. Men just nu känns det inte som att jag har kontrollen på mina känslor. Men just nu bestämmer jag mig för att lämna de överdrivet dumma känslorna här i bloggen och hämtar lite nya ljus. Hoppar in i duschen och tar på mig myskläder och liksom känner att jag har det jävligt bra. =)


Är det inte bra med blogg så säg? *s* Well ville mest berätta för er att jag börjat med dessa sprutor nu och att jag är labil som en kossa och så ville jag skriva av mig lite jobbiga känslor. Tror att jag fått med allt. Right? =)

My sweet lovely girl - I LOVE YOU!

Tänk att vi planerar barn tillsammans? Det är ju helt galet härligt underbart! Jag har fått en envis hosta som håller mig vaken på nätterna och som gjorde att jag vaknad 06.00 imorse fastän jag har en ledig lördag. Gissa om jag blir så där glad och varm i hela kroppen när jag masar mig upp och ser att min fästmö har förberett både te och kaffe till mig. Och en liten lapp bredvid där det stod "Godmorgon älskling. Jag älskar dig!" =) Jag valde kaffe. Var bara att trycka på knappen och vänta några minuter. Så nu sitter jag här framför datorn och dricker morgonkaffe. Känner att livet är fint. Det känns som att vi har en hemlighet som flätar oss samman med de starkaste av kärlekstrådar. Hon och jag. Alltid. Älskar min vackra flicka mer än ord kan beskriva! Mycket snart så blir vår familj större. Jag, min blivande fru, våran tonåring och förhoppningsvis en liten bebis. Behöver jag säga att jag är så där skönt lugn och harmonisk idag? *s*

Godmorgon bloggläsare! Önskar er en fin dag!

Sprayar vidare...

... vardagen liksom bara rullar på nu. Traskar till jobbet, gör det jag ska, umgås med vänner, lagar middag/städar/diskar/tvättar i hemmet, tar hand om barn, försöker överleva förkylningar och sprayar Suprecur 3 ggr/dag. Men det finns något tryggt i det invanda och tråkiga. Vi räknar ner dagar och nu är det bara 6 dagar kvar innan vi får börja med hormonsprutor. DÅ känns det som att vi gått in i fas 2 och sen kommer tredje delmålet med ultraljud och äggplock och SEN (äntligen) införande av ett befruktat ägg. Det börjar bli mer och mer verkligt och jag känner mig nervös för att det inte ska funka. Tänk om jag inte får några fina ägg? Eller om det bara blir ett ägg och det misslyckas och jag måste börja om med hela proceduren? Just nu känns det nästan som en omöjlighet =/ Fast står man inför det faktum så är det bara att gilla läget och försöka se det positiva.

Vi har börjat fundera på namn. Är ju så mysigt att sitta och drömma sig bort tillsammans. Jag och dottern är förtjusta i Ture och fästmön vill gärna ha Teodor. Tjejnamn är vi överens om - Belle. Det betyder "vacker" på Franska  och vi tycker att det är väldigt fint. Men vi hinner ändra oss många många gånger men som sagt det är mysigt att ligga i sängen på kvällarna tillsammans med våran tonåring och prata och göra detta med bebisen så verkligt som möjligt. Hela familjen ska ju vara förberedd så gott det går och hela familjen är delaktiga och vi diskuterar namn, färg på barnvagn och boende med liv och lust =)

Är lycklig i min lilla del av världen trots mycket vardag och att det känns som att jag sprayat i näsan i en halv evighet. Förkyld håller jag också på att bli - hostar så att det skär i lungorna =/ Vill verkligen inte få den här förkylningen som alla går och drar på. Ska nog börja hutta kanjang i helgen och boosta mig ordentligt med färskpressad apelsin juice och kiwi.

Önskar er en fin helg!