Dan före doppareda´n

Ja då sitter jag här, kvällen innan julafton. Har jobbat hela dagen idag och det var med blandade känslor som jag var där. Glad att jag tagit mig tillbaka till arbetslivet efter bara 3,5 månad efter Lennons död men samtidigt ledsen över att inte vara mammaledig och fira första julen tillsammans med båda mina två barn. Tårarna brände bakom ögonlocken samtidigt som jag var tvungen att göra mina arbetsuppgifter. Jobbade dessutom ensam så jag hade ingen kollega som kunde byta av mig så att jag kunde gå undan en stund och samla kraft. Det gör ganska ont och sliter rätt mycket att behöva bita ihop så.

När jag kom hem somnade jag en timme men sen griljerade vi skinkan, fixade middag och gjorde saffransskorpor. Nu sitter vi och tittar på Bingolottos uppesittarkväll, tänkte att vi skulle bli miljonärer ikväll =)

Har de där välkända "huggen i äggstockarna" och kan väl sätta mitt huvud på att jag får ÄL imorgon på självaste julafton. Går ju inte att inseminera då. Suck dumma dumma kroppaskrälle. Hade väl kunnat producera fram ett ägg för någon dag sedan? Nå väl då får vi väl vänta till januari och det är ju ingen nackdel utan mer en fördel då cykeln blir mer och mer regelbunden och chanserna för att bli gravid blir större. Men det är ändå jobbigt att behöva hoppa över en cykel då man liksom är redo och går och väntar. Får se vad stickan säger i morgon.

Nu har jag i alla fall förberett det mesta inför morgondagen. Utan stress. Det enda vi behöver göra i morgon är att bjuda på hembakat och kaffe till stora dotterns pappa på förmiddagen och sen slänga ihop en janssons frestelse och koka/grilla revbensspjäll lagom till middagen på kvällen. Svärmor och hennes man kommer och firar jul med oss. Det känns bra. Min mamma backade ut i sista sekund fastän vi betalat in tågbiljetten till henne för över 2000 kr. Ledsen och besviken på henne är jag, men inte kan jag göra något åt det. Bara att acceptera att hon inte kan bättre och att hon aldrig kommer att bete sig som en mamma utan att jag kommer att få vara hennes "mamma" resten av livet. Jag är den som räddar henne ekonomiskt gång på gång, jag är den som äger huset hon bor i och jag är den som tröstar henne fastän min son gått bort. Det gör ont men å andra sidan är jag van. Jag har alltid tagit hand om henne. Hon är bara 16 år äldre än mig men ofta känns det som att det är jag som är 16 år äldre än henne.

Men denna julaftonen tänker jag njuta av lugnet, familjen (de som kommer), maten, glöggen, titta på dottern när hon öppnar sina julklappar och bara softa. Älskar julen och tänker inte låta knepiga ägglossningstider eller avsaknad av mamma förstöra den utan njuta av de som finns här och nu.

Passar på att  önska mina läsare en God jul! Må ni få det era hjärtan önskar.

Nästa år är "vårt" år!

2013 ska bli vårt år. Det har bestämt. Eller jag försöker boosta mig med positiva tankar om att nästa år kommer att bli ett sånt där finfint år. Nästa år kommer jag att vara gravid igen, vi kommer att säga JA till varandra i kyrkan, vi kommer att åka utomlands tillsammans med bästa vännerna och vi kommer att vara friska. Det ligger inte för mig att vara bitter och älta. Jag ser väldigt lätt framåt, uppåt och tror alltid på att det blir bättre.

HUR jag ska lyckas bli gravid verkar vara skrivet i stjärnorna. Har, som jag skrivit tidigare, tagit ÄL-test nu i en veckas tid utan att det visat någon stegring. Men jag fortsätter, det är ju inte direkt jobbigt att kissa på en sticka varje morgon, men dyrt som sjutton blir det. Även här är jag helt säker på att det kommer att gå vägen en tredje gång. Gravid kan jag ju blir. Barn kan jag ju få. Men vägen dit brukar vara ganska krokig. Får se hur det blir denna gången. Får vila i tanken att jag KAN blir gravid och att vi får de barn vi önskar i sinomtid. Det fina i kråksången är ju att om det inte skulle lyckas för mig att bli gravid så är ju fästmön 9 år yngre än mig och kan också tänka sig att bli gravid. Så oddsen är på vår sida.

Men innan vi går in i nästa år så tänker jag njuta av julen och nyåret. Igår storstädade jag ju hela hemmet - från golv till tak. Idag har vi julhandlat (gissa om vi svimmade när kvittot visade summan 4.300 kr?? Men då har vi handlat nyårsmiddagen och hela januari månads middagar. Men ändå... 4.300!! Gulp.) På kvällen har jag lagt in sill. Har f.d svärmors recept som är så enkelt och helt klart godast. Traditioner måste upprätthållas =) Har även hunnit med snickerskakorna, hallon cheesecake, tacopaj och saffrans skorpor. Effektiva Berta is my middle name =)

Nu ikväll installerar fästmön HD-kanalerna i rätt ordning. Man blir ju galen när man ska titta på tv och så måste man bläddra igenom sjutusen kanaler innan man hittar rätt. Morr. Stora dotterns pappa kom förbi och tittade på hennes betyg och stämde hennes gitarr. Nice att vi har en sån bra relation fastän vi är skilda och fastän dottern valt att inte bo hos honom utan enbart träffa honom då hon själv önskar. Han kommer även bra överens med L idag, och så har det inte alltid varit tyvärr. Men nu bestämde vi att han skulle komma över igen på julaftonsmorgonen och ge dottern hennes julklappar + belöning för sitt betyg =) Jag är glad att han kan uppmuntra henne och tala om för henne hur duktig hon är och att han är stolt över att hon gjort sitt allra bästa i skolan även om hösten varit väldigt jobbig för vår familj och hon har förlorat sin lillebror. Fina fina älskade dotter. Jag är så grymt stolt över att vara hennes mamma. Önskar så hett att vi kan få ge henne en lillebror eller lillasyster i framtiden. Hon är duktig med små barn och längtar mycket efter att  vi ska utöka familjen också. Hoppet lever fortfarande kvar hos oss alla tre. DET är jag tacksam för. Tacksam för att vi inte förlorat hoppet eller gett upp.

Julen närmar sig...

... och som den kontrollfreak jag är så har jag allt under kontroll. Julklapparna är inköpta och inslagna, jag har städat hela hemmet grundligt idag och julbaket är i stort sett klart. Liiiite stressad var jag i morse då jag insåg att helgen liksom "går bort" då vi är bjudna på middag av L´s moster med familj och så ska jag klämma in ett rejält arbetspass också men med älsklingens uppmärksamhet och hjälp så ordnade det sig. Njuter av att hemmet doftar apelsin med nejlikor, hyacint och Ajax ;) Imorgon skall vi hänga på låstet på city gross för att införskaffa det vi behöver till självaste julafton men även en till två veckor efter. Måste fylla på förråden med kyckling, kött, skaldjur, fisk och grönsaker.

Jo jag har nog ganska mycket julefrid. Älskar julen! Älskar att pyssla med grankvistar, röda äpplen och ljuslyktor på uteplatsen, slå in vackra paket och baka sjutusen olika sorters kakor. Bara jag har struktur och planering så funkar det finfint.

Mitt i allt detta så tar jag ägglossningstest varje morgon. Varje morgon tänker jag "Oh shit, tänk om det är en glad gubbe idag... hur i hela fridens namn skall både vi och donatorn ha tid att träffas inom 24 timmar??" Men varje morgon är det en "icke gubbe" :( . Antingen är min cykel extremt lång denna månad eller så missade jag ÄL med 2 dagar då jag egentligen skulle ha börjat ta testerna på lucia men kom inte iväg till Apoteket förräns 2 dagar senare och har missat den. Sjukt jobbigt att ha sån oregelbunden cykel så här 3 månader efter graviditet och förlossning. Men jag tänkte testa över helgen men om det inte visat positivt till jul så väntar vi till nästa månad. Donator är ju världens mest sociala, trevliga, omtänksamma och fina människa så han förstår nog att det är lite "krångligt" så här några månader efter grav/förloss. Men det är en stress i sig att inte riktigt veta från dag till dag om vi skall ställa in oss på att inseminera eller om vi skall ligga på alla fyra och julstäda. Typ. =)

Försöker hitta balansen mellan julefriden och "måsten" och det där att vi så oerhört mycket vill ha ÄL och göra ett inseminationsförsök. Det är svårt. Svårt är det också för att tankarna är "hit och dit", jag gör mina älskade fina vänner besvikna för att jag inte tänkt igenom varje steg på vägen när det gäller att kunna resa ca 3-5 timmar för att umgås (vilket jag längtar mycket efter) och så måste jag ställa in. Men jag har bett om förlåtelse och ska försöka blir bättre på att tänka igenom allt innan jag slänger ur mig "ska vi träffas?" eller "ska jag komma till Åland till er?". Usch tycker verkligen inte om att mina vänner blir besvikna på mig. Jag vill säga förlåt och försöka göra bättre. Min S och hennes kids är för värdefulla för att jag ska vara upphov till besvikelse. Sen har jag "vänner" som svikit mig. Endel har bara slutat höra av sig. Endel har gått så långt att de sagt upp bekantskapen med mig. Det gör ont. Det gör det faktiskt. Men jag försöker tänka att det inte är "riktiga" vänner och att jag har det bättre utan dem. Men ont gör det.

Nu tänker jag njuta lite av barnledig kväll/natt och pussa lite på min älskling.

Denna väntan...

Att vilja bli gravid och aktivt jobba för det är både spännande/hoppfullt men även oerhört påfrestande med all denna väntan. Just nu står vi i startgroparna. Igen. Är liksom på ruta 0 och ägglossningstest tas varje morgon. Än har ingen glad gubbe eller två lika starka streck visat sig. Min förhoppning är att det inträffar innan jul. Så den långa vägen som kallas Väntan har inletts. Väntan på LH-stegring, väntan på att kunna göra graviditetstest, väntan på att ta sig förbi den magiska vecka 10, väntan på att förlossningen skall starta och SEN är det ju tänkt att belöningen kommer. Men vi har lång väg kvar att vandra. Fast det gör faktiskt inte så mycket. Vi har tid. Jag tänker inte känna varken press eller stress. Allt har sin tid och det är bara att ta det lugnt och lära sig tålamod och hitta en skön rytm i denna väntan.


Under tiden vi väntar så försöker vi hitta tillbaka till känslan av att livet är gott att leva. Att vi är tacksamma för att vi har varandra. Att jag överlevde trots att jag blev allvarligt sjuk i Mirror Syndrome. Att stora dottern är en sådan glädje och välsignelse. Att vi har ett hem vi trivs och känner oss trygga. Att vi hittat (eller han hittade nog oss) en donator som vi har en god kontakt med. Att vi med tillförsikt ser fram emot 2013. Att vi älskar varandra. Att vi funnit en styrka inom oss själva som vi inte trodde fanns då Lennon lämnade oss. Att jag är fertil och kan få barn. Att vi kan skratta gott tillsammans.


Denna helgen har varit en väldigt skön helg. Jag och L fick en kväll/natt utan stora dottern, vi satt länge och pratade och umgicks den natten. Egentid är inte så ofta förekommande hos oss men när det väl händer (Plötsligt händer det) så uppskattar vi att spendera tiden med att spela gamla låtar som ger oss fina minnen från 2006 då vi blev tillsammans, prata om det som varit, drömma om framtiden, skoja och skratta tillsammans. Lördagen spenderades i city, bland resten av stadens befolkning, för att införskaffa julklappar till barnen i släkten. Lite middagsfix och knäckkokning hanns också med. Jag känner ingen stress alls inför jul, inhandlingslistan till julmiddagen är klar, granen är klädd och i alla fönstren trängs tomtar med juleljusen. Svärmor tar med sig lite hemgjord rödbetssallad, gravad lax, hovmästarsås och nån halvmeter korv de köpt på nån marknad =) Resten fixar vi och all bakning är klar. För bara 3 månader sedan trodde jag aldrig att jag ens skulle kunna fira jul. Stora dottern sa "Den här julen suger. Alla kommer ju bara att gråta hela tiden". Gissa om det skar i mitt hjärta? Men av någon outgrundlig anledning så har vi tagit oss igenom de tre första månaderna av sorg. Vi ser, som sagt, ljust på framtiden. Vi pratar mycket om Lennon och stora dottern har skrivit en novell om lillebror som inte fick stanna hos oss utan som blev en ängla pojke. Novellen vann första pris i hela skolan och hon fick gå upp på scen och ta emot pris. Gissa om hon var stolt? Gissa om jag är stolt över henne? Hennes sätt att bearbeta sorgen. Hennes förmåga att kunna sätta ord på sina känslor. Hennes glädje över att ha vunnit i en tävling där hela högstadiet var med och tävlade (Hon går i 7:an)

Det finns vissa saker som gör för ont fortfarande. Vi har en garderob där vi samlat alla Lennons saker. Kläder, hand-och fotavtryck, usb-minne med massa fotografier från neo, bäddset, gåvor och nappar. Dessa har jagi inte klarat av att rensa ut ännu. Jag vill inte. Jag har inte öppnat dörren till den garderoben en enda gång efter att vi kom hem från BB utan vår son. Barnvagnen (min drömbarnvagn) vaggan, babysittern och bilbarnstolen har vi dock paketerat in och ställt undan. Det är inte så att jag känner att jag skjuter undan eller förnekar hans existens utan mer att jag vet att det kommer att vara så känslomässigt jobbigt att packa undan det som finns i garderoben. Och jag behöver all min styrka för att vara mamma till stora dottern och för att kunna fortsätta mitt vardagliga liv. Det gör också för ont att umgås med våra vänner som fått barn samma höst som oss. De som jag trodde att jag skulle vara mammaledig tillsammans med och gå på öppna förskolan tillsammans med. Ont gör det också att lyssna på Lennons låt "Imagine" med The Beatles. L spelade den för magen varje kväll. Vi lyssnade på hjärtljuden, som slog så fint, i dopplern och sjöng med i Beatles finaste sång. DET gör för ont att lyssna på. Det hugger i hjärtat och tårarna rinner utan att jag märker det. Jag sörjer mitt barn. Varje dag. Men utåt ser det ut som att livet går vidare, vilket det också gör. Vardagen går sin gilla gång. Livet går vidare. Men hjärtat blöder fortfarande varje dag. Många av våra vänner har slutat höra av sig. Kanske ett samtal på två veckor, eller ett sms med frågan "Allt ok eller?". VAD svarar man på det?? Jo, tack vi mår fint. För det gör vi ju för det mesta. Det är svårt att förklara att sorgen liksom flyttat in på heltid, antaligen för resten av livet. Men vi har lärt oss att leva med det. Jag kan deala med det. Det är som att jag är två personer. En utåt - på jobbet, i samhället och bland dem som jag bara känner ytligt. Och så är jag en tillsammans med L. Där känslorna kommer. Utan att jag håller tillbaka. Vet inte om jag har några läsare som själva har änglabarn, men jag tror att ni kanske har ett hum om vad jag pratar om?

Denna måndagen avrundar jag med att ta en kopp te och "prata" lite med "vår" donator (Jooooo det blev väldigt mycket "" i den meningen) Snart är det sängen tillsammans med min fina L. Varma, starka, underbara L. Vad jag älskar dig! Du, jag, stora dottern och förhoppningsvis ett litet syskon i framtiden =)

Framtiden... vågar vi?

Nu  när alla provsvar och läkarundersökningar är klar och jag har fått OK-stämpel på att jag är fullt frisk förklarad, och att det inte ligger några hinder till att bli gravid igen, så börjar ju tankarna att snurra. Ska vi våga försöka igen? De befruktade äggen vi har i frysen på Reproduktionscenter får vi inte använda förrän alla prover är klar. Vilket sorts syndrom hade Lennon och ligger även de sjuka generna (den felaktiga genuppsättningen) i de befruktade äggen? Om det visar sig att det finns risk för återupprepning av det som hänt så kasseras äggen (inte bara mina utan också alla andra par som har sina ägg befruktade med denna donator) Då har vi förbrukat 2 IVF försök (den första gav oss 4 ägg men ingen graviditet, den andra gav oss också 4 ägg och ett blev alltså Lennon men de ägg som är kvar måste kastas) och då har vi bara 1 IVF försök kvar. Detta kommer att ta tid. Dels för att vänta på vad utredningarna visar och dels för att sätta startdatum för att börja nedreglering och börja ta hormonsprutor igen. Frågan är vill passivt vi vänta så länge? Jag blir ju inte yngre direkt om man säger så.

Ett tag kändes det hopplöst. Kommer vi inte att få ett levande barn? Kommer vi aldrig att få ta fram våran vagn och kommer L inte att få möjlighet att göra klart vaggan hon började på till sonen? Kommer stora dottern aldrig att få blir storasyster?

Men så kom vi i kontakt med en donator. Möjligheterna började visa sig och nu ett-två-tre ser det ut som att vi kan få chansen att få göra insemination under tiden vi väntar på IVF. Jag har blivit gravid på "normal" väg en gång (tog ca 3 månader att bli gravid) sen har jag gjort insemination men inte fått något plus på stickan och sen dessa IVF-försök då som resulterade i ett barn. Så min förhoppning på att bli gravid genom insemination är ju inte skyhöga men det skadar ju inte att försöka.

Så i dag gick vi till Apoteket och köpte ägglossningsstickor. Första testet visade inte någon LH-stegring. Får se i morgon. Förhoppningen är just nu att när jag har ägglossning inom de närmsta dagarna och att logistiken fungerar för oss och donatorn för att kunna inseminera i hemmet. Detta mina läsare betyder att chansen för att bli gravid faktiskt finns till jul/nyår. Nu hoppar vi ju inte jämfota av förväntan men hoppets låga brinner så där lite lite lite.

Vi har pratat med vår kurator/beteendevetare om detta att vilja och våga blir gravid igen så snart efter vi förlorat sonen. Många rekommenderar ju ett sk "sorgeår" för att hinna bearbeta och sörja det barn som inte fick leva kvar hos oss. Men lika många rekommenderar att man ser framåt och att man kan sörja/bearbeta samtidigt som man aktivt jobbar för att utöka familjen. Om vi skulle skjuta alla känslor under mattan och inte låtsas om att det hänt, inte prata om det och inte ta professionell hjälp så skulle det nog inte vara så bra. Men eftersom Lennon är så levande för oss, finns med i vårat minne, sörjs och pratas mycket om så ser vi det som ett sundhetstecken att vi vågar se en framtid som kanske kan få vara ljus även för oss.

Detta med heminseminationen håller vi så klart hemligt för alla. Dels för att det finns så många i vår direkta närhet som är orolig för att jag ska bli sjuk igen och dels för att vi knappt själva tror att det är möjligt för mig att bli gravid genom insemination. Men jag har två vänner som fått adressen till denna blogg och ev läser här då och då, men de (S och L) litar jag på till 100 % att de inte säger  något till någon annan. Det känns för privat för att gå ut med det.

Ikväll har vi knäckkokning här hemma. Juleljusen är tända, stora dottern tittar på C More film och lugnet har liksom flyttat in. Det är gott. Det känns gott i hela magen. Har haft en tuff vecka på jobbet med mycket känslor. Jag har tur som har så oerhört fina arbetskamrater. Ledig denna helgen men sen jobbar vi på igen, sakta men säkert går vi upp i procent och förhoppningsvis är vi båda uppe i heltid igen om någon månad. Har sagt det förr, och säger det igen, jag har en enorm förmåga att se det ljusa och fina i saker och ting. Även när det är som allra tyngst. Det väller upp en inomboende stryka när livet blir så där helvetiskt jobbigt och jag vägrar ge upp. Det är något jag är stolt över. Jag är också stolt över att jag vågar visa mig liten, ledsen och sårbar. Ibland bryter jag  ihop och det känns som att jag aldrig någonsin mer ska kunna skratta och uppskatta livet. Men så vänder det. Jag ser vad mycket fint jag har i min familj och i mina vänner. Jag tycker om mig själv många fler dagar om året än för bara några år sedan. Jag börjar få lite grepp på varför jag är som jag är och fungerar så som jag fungerar och lär mig att acceptera det.

Så jag fortsätter min fredagkväll. Tar ett glas vin. Förhoppningsvis är det sista glaset på länge ;) Kokar knäck, umgås med mina tjejer och låter hoppet spira lite inom mig att vi kanske kanske får uppleva ett plus på stickan igen inom några dagar. Håller ni en tumme eller två? =)

Familjetid!

Alla mynt har två sidor. Så även detta myntet som jag väljer att kalla helveteshösten. Förlusten av Lennon har gett mig djupare sår än jag någonsin trott var möjligt. Saknaden efter hans lilla varma kropp kan göra mig insane vissa dagar. Sorgen över att inte få ha honom här är så stor. Den andra sidan av  myntet är att jag utvecklats mycket som människa (låter som en löjlig klyscha men det är verkligen så, jag har vuxit och lärt mig saker om mig själv och det ser jag som utveckling). Jag har lärt känna mig själv ännu mycket mer. Jag litar på min instinkt/maggropskänsla/intuition. Jag uppskattar små vardagliga ting och känner en djup tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv.

Detta har visat sig starkt i att familjebanden har stärkts. Inte bara i vår lilla familj utan även i släkten. Mina svärföräldrar är skilda men vi har bra kontakt med dem båda och deras respektive. Vi bor i samma stad och umgås ganska frekvent. MEN... jag har aldrig riktigt känt mig som en naturlig del av dessa familjer. Det har mer känts som att jag liksom skall bevisa för dem att jag verkligen duger för deras flicka, att jag testas för att se om jag passar in. Det har alltid varit vänligt och trevligt när vi träffats men lite stelt. Lite artigt och inte så där familjärt och öppenhjärtligt. Men efter att Lennon gått bort så har detta ändrats.

Dagen efter hans död så kom de upp till sjukhuset till oss och ville ta farväl av Lennon. Först jag "Nej, det får ni inte. Vem fan vill se en död bebis??" Men sen förstod jag. Jag förstod hur viktigt det var för dem att få komma till "Stilla rummet" och se honom, hålla i honom, låta tårar av sorg få rinna och tala om för honom hur efterlängtad han varit och hur mycket han kommer att saknas dem. Mamma och ena lilla systern kom först. Vi spelade Beatles "Imagine" på mobilen, grät och kramade varandra. Sen kom pappa, Marie och lilla lillasystern. Pappa tog upp Lennon i famnen och han grät när han viskade "Varför skulle du ha så bråttom här i från? Lilla älskade barnbarn, varför skulle du ha så bråttom?". DÅ förstod jag. Det är inte bara vi som väntat och längtat. Det har ju även de gjort.

Någonting hände i vår relation efter detta. Sättet vi pratar med varandra, känslan av att det är viktigt att tala om hur mycket vi betyder för varandra och vikten av att träffas oftare blev viktig. De ringer inte bara till L, de ringer även till mig. De frågar hur jag mår, de kommer och hälsar på oss oftare och det är värme i kramarna.

Stärkt av känslan av att tillhöra en familj/en släkt fortsätter vi in i vintermånaderna. Hösten har passerat. Förlossningen har kommit och gått. Så även Lennon. Vi har beställt gravstenen och på den ska det stå:

Vår kämpe
Kjell Wilhelm Lennon G****
* 31 augusti 2012
+ 6 september 2012

Stenen kommer vecka 1 men pga den frusna marken så kommer vi inte att kunna gravsätta förrän till våren. Då vill vi nog ha en liten liten cermoni. Prästen Mats, jag, L och stora dottern kommer nog att samlas och ta ett allra sista farväl. Plantera vårblommor och känna solens strålar i våra ansikten. Livet går vidare. Det gör det. Jag är mamma till två barn. Tvåbarnsmamma. En vacker, strålande, livfull tonåring och en änglapojke. Med mig på resan har jag självklart min lilla familj men även nya släkten. Det betyder så mycket för mig. Hoppas att jag kan förmedla till dem hur mycket jag tycker om dem och hur viktiga de är för mig.

Ikväll har vi haft traditionella fredagsmyset =) Dottern hade kompis här och vi lagade middag tillsammans. Ikväll blev det helstekt fläskfilé, baconinlindad sparris, tagliatelle och ädelostsås. Efter middagen satt vi kvar länge vid köksbordet och pratade om vänskap, killar, mens och förälskelse. Ljusen tändes och jag och L tog med oss glasen med det röda vinet in till vardagsrummet och slötittade på en dokumentär om grafitti i Senegal (intressant som sjutton *s*) Kidsen fick nachochips, guaccamole, salsa och julmust =)  Känslan av total avslappning och trivsamhet (jo det finns ett ord som heter så) var fullständig. Det här är precis de stunder som jag försöker formulera för er. Vanligt Svensson Fredagsmys när det är som allra allra bäst. När värmen sprider sig i magen och orden blir fattiga.

Har sagt det förr och kommer att tjata om det, jag är en välsignad och lyckligt lottad kvinna som har så mycket fint omkring mig.

I morgon ska vi till julmarknad. Svärmor står och säljer sina silversmycken och de har lovat -4 grader och sol. Det ser lovande ut =) På kvällen skall stora dottern  till sin pappa och jag och L är bjudna hem till kusinen där det är traditionsenligt pepparkakshusbak =) Vattenpipa, rödvin, härliga människor och så en jädra massa pepparkaksdeg står på schemat. Söndagen ägnas åt lilla morfar som skall få flytta tillbaka till sitt älskade boende efter en helrenovering. Bära möbler hela dagen. Bäst att inte röka för mycket vattenpipa och hålla sig till några glas rödtjut så att man orkar vara med morfar och bära han saker =)

Oh my... ett skitlångt inlägg igen. Antar att ingen orkar läsa allt jag skriver. Men det är ok. Jag skriver mest för mig själv. Terapi stavas det visst ;) Men om någon orkar hela vägen så bör ni ha en medalj. Ge mig gärna en kommentar så att jag inte känner mig så ensam här =) Har över 100 unika besökare om dagen men inte många kommenterar. Fast jag är kass själv på att kommentera fastän jag slaviskt följer massa bloggar varje dag så jag förstår. Men ändå. Kommentera. ;)

Nu tar jag och kryper i säng. L har somnat i soffan och stora dottern sover i sin säng. Ska gå runt och blåsa ut ljus och släcka lampor först. Ja just, rensa kattlådan och kasta soporna som står utanför dörren. Ja men ni ser... allt är inte rosenskimrande *s* vardagen pockar på uppmärksamhet mitt i fredagsmyset och familjekärleken ;)

Det här med kärlek

Det är ofta som jag får ett fånigt leende på läpparna när jag tänker på min L. När jag tittar på henne fastän hon inte ser. Eller när jag hör henne pedagogiskt och engagerat förklarar hur världshavens strömmar påverkar vårt klimat för stora dottern. Små vardagliga stunder som gör mig varm i kroppen. Leendet sprids i mitt ansikte och jag tänker vilken tur jag haft som träffat henne. Inte bara en gång, utan två. För vi har haft våra duster. Vi har gjort slut, flyttat ifrån varandra och varit bittra fiender. Men hittat tillbaka. Jobbat på det som känts omöjligt, tagit itu med issues som varit nödvändiga, pratat med en familjeterapeut, lärt oss tålamod och respekt inför varandra och vågat hoppas och tro på en framtid tillsammans.

Framtiden kom. Vår längtan efter att utöka vår familj blev sann. I februari satte vi in ett befruktat ägg i min kropp och efter 18 dagar fick vi vårt efterlängtade plus på stickan. Vi började på riktigt förstå att vår gemensamma dröm hade gått i uppfyllelse. Vi hade jobbat oss igenom adhd-diagnos, missförstånd och svartsjuka. Vi började hitta ett lugn och en trygghet i att vi faktiskt älskade varandra och att vi var beredd på att leva resten av våra liv tillsammans. Och nu med både stora dottern och det lilla livet som växte i min mage. Växte gjorde som sagt vår kärlek till varandra också.

Det som inte får hända hände. Det växande barnet i magen var sjuk. Barnet som liksom var "beviset" på att vi var seriösa och verkligen ville vara en stor familj som värnar, älskar och lever tillsammans fick inte längre vara med oss. Vi föll. Hårt. Dygnen på neonatalavdelningen gick vi som i dimma. Jag grät och grät och grät. L vakade vid både min och sonens sjuksäng. Hon var den starka. Jag föll så hårt. Var tredje timme satt jag och pumpade ut bröstmjölk medan tårarna rann. Sömnen ville inte rädda mig utan jag satt vaken dygnet runt. L sov när hon väl hamnade i sängen. Bråken avlöste varandra. Anklagande hårda ord kom från min mun. Sånt som sårar. Sorgen tog över allt. Jag ville skrika och förbanna hela världen. Den som fick ta emot allt var L. Min starka, vackra L.

När Lennon tagit sitt sista andetag trodde jag att jag också skulle ta mitt sista andetag. Känslan när personalen frågar om de kan ta honom (efter att vi suttit i timmar med honom i famnen fastän hjärtat slutat slå) skär fortfarande som knivar inuti mig. Vi vandrade ut från neonatalavdelningen. Hand i hand. Utan vårt barn. Gick upp på mitt rum på BB-avdelningen för kvinnor med komplikationer efter förlossningen. Alla andra hade sina små bebisar i små plastsängar eller i sin famn. Mammorna såg trött och slut ut, efter tunga och jobbiga förlossningar, men de hade sina barn med sig. Barnen skrek i var och vartannat rum. Vi gick i korridoren helt ensamma. Men fortfarande hand i hand. Den som höll mig uppe var min L. Återigen var hon den starka.

Efter 4 dagar blir jag utskriven och vi får åka hem. Vi går upp för trappen till vårt hem. Vårt hem som vi förberett för ännu en liten människa. Som tur är har vi L´s lillasyster med oss hem. Hon var en räddande ängel då allt brast på kvällen och det kändes som att jag ville döda någon. Ilskan och sorgen var så påtaglig, så stark. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag och L bråkade. Ett jättegräl över några varma smörgåsar. Dumt. Så himla dumt. Men så var det. Vi lugnade oss dock och försökte sova den där första natten.

När vi vaknade dagen efter så var ilskan som bortblåst. Istället kände jag bara sorg. Sorg och ledsamhet. Så var det ca 8-10 veckor. Livet var dock tvunget att fortsätta ändå. Stora dottern behövde sina mammor och vi fanns där. VAD som än händer i livet så kommer vi alltid att finnas för henne. Efter begravningen och efter att de flesta läkarbesöken blivit avklarade så började återigen känslan av KÄRLEK att smyga sig på. Sakta sakta kände jag värme och goda känslor i maggropen. Vi pratade/pratar mycket med varandra och det känns så skönt att återigen kunna säga "Jag älskar dig L" och mena det med varje fiber i kroppen.

Nu har det gått 3 månader efter att Lennon dog. 3 månader är egentligen ingenting men för mig känns det som ett helt liv. Varje dag har, mer eller mindre, varit och är en kamp. Varje dag måste jag aktivt påminna mig om allt fint jag faktiskt har runt omkring mig. Stora dottern är orsaken till att jag vill leva. Mitt allra allra finaste i hela världen. Min L är den andra anledningen. Att kärleken till varandra vuxit sig djupare och blivit mer mogen är så påtagligt att man nästan kan ta på det. Vi har en styrka tillsammans och börjar lära oss att utnyttja att vi är så olika istället för att motarbeta varandra hela tiden. Bröllop står ju för dörren. Jag är 100% säker på att jag vill bli hennes fru. Jag vill dela mitt liv med henne. DET är en fantastisk känsla när man varit tillsammans så pass många år som vi varit och gått igenom så mycket som vi gjort och ändå känna denna känslan så starkt.

Så jag ler. Mitt i all sorg så ler jag. När jag ser min långa, mörkhåriga fästmö med ett hjärta av guld, vimsig som en yr höna, charmig till tusen och med håret på ända så ler jag. Hon får mig att våga precis den jag är. Hon får mig att skratta. Hon får mig att vilja bli en bättre människa. Utvecklas. Hon får mig att känna, visa och prata om alla sorters känslor och jag vågar ta för mig av livet som jag aldrig gjort tidigare.

Det är inga problem att känna sig kär och förälskad när man nyss träffats eller varit tillsammans nåt år. Det är inga problem att känna att "vi klarar allt" när allt går på räls. Det är när man varit tillsammans ett tag och vardagen tar över och när jobbigheter hotar att krossa en som den äkta, varaktiga, genuina kärleken visar sig. Jag är glad och oerhört tacksam över att få uppleva det. Jag är en välsignad människa.

Förevigt nu älskar jag dig L.
Jag är din.

Framtiden!

Idag hade vi återbesök hos överläkaren Karin Eurenius på Specialistmödravården. Det var med lättat hjärta vi gick därifrån. Alla prover ser bra ut. Jag är frisk som en nötkärna igen. Inga tecken på tumör på hypofysen, inget fel på sköldkörteln eller njurarna. Och ingen Sjögrens syndrom. Nu står det inskrivet i mina journalen att jag är fullt frisk i från Mirror syndrom som jag fick i samband med graviditeten. Alla mina sjukdomar berodde på att jag speglade och försökte avlasta sonens sjukdomar. När sonen fötts så började kroppen tillfriskna igen. Detta innebär att jag fått JA till att bli gravid igen och få hjälp med detta fortsättningsvis också genom landstinget. Det finns inget som tyder på att jag skulle bli lika sjuk igen om jag skulle bli gravid. Nu till dilemmat.

Vi måste få reda på exakt vilket syndrom sonen hade och vilken genmanipulation om gjorde honom så sjuk. Får genetikcenter inte reda på det genom sin forskning och sina provresultat så måste donatorn stoppas och våra befruktade ägg, som ligger i frysen, måste kasseras. Detta är ännu inte helt klart. Det är prio no1 för gentetikcenter att ta reda på detta så snabbt som möjligt eftersom det är flera familjer som vill göra syskonförsök och även de har nedfrysta ägg. Det påverkar många människor om alla dessa befruktade ägg måste kastas. Det som är så dumt är att om våra ägg (på IVF-försök nr 2) måste kastas så har vi bara ett IVF-försök kvar. Jag tycker att vi borde "få tillbaka" försök nr 2 eftersom det inte är vårt fel att de befruktade äggen (potentiella syskon) inte går att använda. Men enligt min läkare på REP-center så får vi inte "göra om" försök nr 2. Märkligt. Eller?

Så nu väntar vi. Väntar på att genetikforskarna skall göra sitt jobb. Utgången kan jag inte sia om. Men jag och L har bestämt oss för att ta kontakt med en privat spermadonator under tiden vi väntar. Jag har mens just nu och borde inom en 2-3 veckors period ha ägglossning. Vi har varit i kontakt med denna donator tidigare och vet att han är seriös och att han fått fullt friska barn tidigare. Ska skicka ett mail till honom och höra om han är intresserad av att hjälpa oss så här "mitt i mellan". Jag har något tilltäppta äggledare på ena sidan och därför fick vi IVF godkänt från landstinget istället för insemination. MEN jag har blivit spontangravid en gång tidigare i livet och det finns tydligen inget som tyder på att det är omöjligt för mig att bli gravid genom insemination (möjligtvis tar det längre tid och eftersom jag är 36 år så rekommenderade/godkände REP-center IVF istället för insemination) Detta gör mig både uppspelt och en aning nervös. Ska vi gå igenom detta med att ta ägglossningstest, panikringa donatorn som bor 60 mil ifrån oss, planera en resa ner eller han en resa upp till oss inom 24 timmar, träffas och genomgå detta märkliga att han ger oss en msk spermier som vi ska spruta upp i min mutta och sen säga "hejdå. Tack." Typ. Äh... det är en MYCKET märklig situation vill jag lova. Som tur är har vi en donator som är professionell, tydlig och målmedveten. Men det känns ändå konstigt. Detta var ju anledningen till att vi avslutade heminseminationerna och övergick till att få hjälp av landstinget. Men som det känns nu så vill vi försöka med heminsemination i december/januari. Funkar inte det så står vi ju fortfarande kvar som "patienter" i landstinget och kommer att få hjälp därifrån.

Vet att några av mina absolut närmsta vännner och några familjemedlemar är rädda och oroliga inför det faktum att jag vill bli gravid igen. Jag kan inte riktigt förklara varför det är så viktigt för mig att få bli det igen och denna gången föda ett friskt barn som överlever, men det känns viktigt. Min fästmö och blivande fru har aldrig någonsin haft en längtan att bli gravid. Hon vill ha barn men hon har aldrig kunnat se sig själv som gravid. Nu har hon sagt att om det inte funkar med mig (om jag inte vågar/vill bli gravid) så kan hon bli det. Men det viktigaste för henne är inte att vara gravid och få biologiska barn utan att ha en familj. Så lotten ligger på mig. Jag VILL bli gravid och nu har jag alltså fått ett kvitto på att det är OK också. Det känns skönt. Nu kan jag i lugn och ro ta beslutet själv om jag orkar/vill/vågar gå igenom ännu en hormonbehandling, graviditet med risk att det återigen blir ett genetiskt fel eller det psykiskt jobbiga med att ta kontakt med vår privata donator. Det är ingen annan som väljer det åt mig. Sen kanske det inte fungerar. DET vet man aldrig. Hur många gånger har man inte stirrat på den där förbannade stickan och låtit tårarna rinna när minuset hånat en rakt i ansiktet? Hur många gånger har besvikelsen inte sköljt över en när blodet börjat rinna mellan benen?MEN  nu finns det  hopp. Stora dottern och ängla sonen kanske får ett syskon en dag. Kanske kanske. Jag inser själv hur fruktansvärt stark jag är som ens vågar och orkar tro på en framtid och har ett hopp om att vi kommer att få det vi önskar. Låter det kaxigt? Nä inte ett dugg. Jag är inte kaxig. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag inte kan  påverka ett enda dugg, men jag kan hoppas och önska. Jag kan välja att leva i tacksamhet för allt fint jag har omkring mig och jag kan tro på en framtid där våra drömmar blir till verklighet.

Nu blev det ett sånt där skitlångt inlägg igen. Måste nog skriva oftare för jag har så mycket på hjärtat. Sånt som inte kommer fram i vanliga fall och sånt som jag går och bär på hela tiden. Detta är min plats (ta emot det med ödmjukhet och respekt är du snäll för jag är känslig) och här är jag 100% ärlig ( på gott och ont antagligen men det det gör inget för det är bara flickvännen och bästaste vännen som fått bloggadressen. I övrig är jag ju fortfarande anonym. Men det är klart, känner du mig och snubblat in på sidan så kan du ju lägga ihop ett och ett. Men är det så, så ber jag dig att visa respekt. Detta är min plats i cybern där jag är sårbar. Hugg inte ner mig)

Over and out. Idag har vi fixat framsidan på vår balkong. Kastat höstljungen, prydnadskålen och sommarens örter (jo det var på tiden *s*) och satt upp granris och ljusslingor. Hela lilla familjen engagerade sig och skratten avlöste varandra. Låter det som en statusuppdatering på fb? Haha... men så var det. Vi skrattade, skojade, kände glädje i att vara tillsammans och gemensamt göra det julfint. Vi har många sådana stunder. Kanske är vi extra noga med att tala om att vi älskar varandra och visa varandra respekt och kärlek efter att vi förlorat vår son/lillebror? Jag vet inte. Kanske har vi alltid varit sådana (L och jag har dock bråkat mycket förut pga svartsjuka och jobbigheter) Nåväl. Lite julgodis är bakat, pepparkakor hänger i fönstren, granriset och ljusslingorna är uppsatta utomhus och inne brinner första ljuset i staken. Vi trivs. Vi uppskattar och trivs i varandras sällskap. Tyvärr saknas dock en liten kille. Vår lilla efterlängtade saknade älskade son. Men han finns med oss. Varje dag. Han namn är Lennon.