Kan inte sova

Av någon outgrundlig anledning kan jag inte sova. Somnade inte förrän vid 01.30 och är vaken nu endast efter 3 timmars sömn. Det första jag gjorde var såklart att gå och kissa för att se om jag börjat blöda, vilket jag inte hade. Med andra ord är jag nu på ruvardag 16. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv att "det som sker det sker" och att jag ska slappna av och ta dagen som den kommer. Jag håller på att analysera mig själv till fördärvet. Så här ser den, smått sjuka, analysen ut:

1) Brösten ömmar fortfarande. När jag har bh på mig är det fruktansvärt obekvämt och ömmar ännu mer. De ömmar lite mindre när jag varit utan bh under natten och när jag duschar på morgonen gör de inte ont alls vilket gör att jag slänger på mig bhn så fort jag kan och klämmer och känner på brösten som värsta psykpatienten tills de börjar ömma igen.

2) Det hugger och sticker. Både inuti slidan och lite längre upp. Sambon satt och googlade på "tidiga graviditetstecken" igår för att se om det är vanligt. Om jag är vanlig (läs normal) Men vi hittade bara andra gravida som kände av det som var i slutet på grav. Tolkar detta som att mensen är påväg.

3) Laddat ner en grav app på iphonen. Den säger att jag är i vecka 5+3 och att jag kan må illa. Mest på mornarna. Men jag känner av ett smått illamående både på morgonen och om jag inte ätit på några timmar. Inbillning?

4) Tog ju ett "tjuvtest" på ruvdag 14 och det visade minus. Försöker intala mig själv att det var för tidigt men å andra sidan läste jag en annan blogg som hade tjuvtestat på ruvdag 9 och fått positivt. Där sjönk hoppat. Sambon började googla återigen och hittade en tjej som inte testade positivt förrän dag 20. Men VAD??? Kan det vara så olika? Varför kan det inte finnas enkla svar på mina frågor och en säker mall/ordning som man kan följa? När jag testade hade jag ju kissat 2,5 timme så jag försöker även där intala mig att det kanske inte hade samlats tillräckligt med hormoner (eller vad det nu är som mäts) Planen är att inte kissa på minst 5 timmar på fredag då min egentliga testdag är.

Ja men ni ser ju själva hur jag håller på. Tror att jag håller på att bli knäpp :/ Beter mig helt konstigt och jag känner inte igen mig själv. Sambon är nervös och ringer eller smsar flera gånger per dag för att höra om jag börjat blöda. Och vi försöker intala oss själva att ta det lugnt och inte stressa upp oss :)

Så summan av kardemmumman är: minus på Stickan men ingen mens. Snacka om att hamna i ingemansland. Fortsätter att hålla tummarna för att jag ska klara av ruvardag 16 utan blod. Kan väl få vara vår tur nu?

Ruvardag 15

Så här långt mot en graviditet har vi aldrig kommit. Vi är både nervösa, oroliga och förväntansfulla. Men hoppet börjar gro mer och mer för varje timme som jag inte börjat blöda. Gjorde ju som sagt gravtest igår på ruvardag 14 men det visade minus. Tänkte inte ta några fler "tjuvtest" förrän på fredag då rep-center sagt att vi ska testa. Blir bara kortslutning i hjärnan då. För å ena sidan visar det minus men å andra sidan ömmar brösten mer och mer och jag blöder inte. Lika bra att försöka leva som vanligt och inte stressa upp sig.

Var faktiskt och köpte byxor igår. Det är första gången på 1,5 år!! Jag har hela tiden tänkt att det inte är någon ide eftersom magen kommer att börja växa snart men nu har jag alltså lagt ner den dumma tanken. Jag kommer med glädje lägga undan de här byxorna om/när de blir för små. Och det kan ju ta tid, det har jag ju erfarenhet av så att säga. Men jag tycker faktiskt att det ska vara vår tur nu!! Läkarna säger ju att både jag och donatorn är fullt friska och fullt kapabla att göra ett barn i värmeskåpet :)

Så nu fortsätter vi hålla tummarna varje timme.

Ruvardag 14

Jag är lite smått förvirrad. I Uppsala skall man göra sitt gravtest på dag 18 men när jag googlar runt så ser jag att de flesta andra kliniker rekommenderar att göra gravtest på dag 14 efter insättning. Så i morse kunde jag inte hålla mig utan gjorde ett test - som visade minus. Självklart blev jag besviken men samtidigt har inte hoppet släckts helt ännu just pga att vår rep-center säger att vi skall vänta till fredag. Och just för att jag inte blöder så klart. Så jag fortsätter några dagar till med att nervöst springa på toaletten för att se om jag fått mensen :/ Avskyr verkligen denna perioden av ruvartiden. Så nu håller vi tummarna här hemma för att det var lite för tidigt för ett test och att dagarna fram till fredag, som är ruvardag 18, går snabbt och utan den förhatliga mensen.

Försöker igen...

(privat bild från REP-center Akademiska sjukhuset)

Då var det dags igen. I måndags satte vi in vårat sista frysta ägg och det såg fint ut. Alla mina ägg har sett fina ut och har befruktats fint med dontorns spermier och delat sig opimalt. Men ändå börjar jag blöda på ruvardag 5 - 13. Det är ju inte så konstigt att man börjar undra vad det är för fel? Detta är vårat sista ägg från frysen. Om detta inte heller vill fästa så måste vi påbörja hormonbehandlingen igen för att kunna plocka ut nya ägg. Helt seriöst så vet jag inte om jag orkar med det. Kanske tar vi en paus över jul och nyår och tar nya friska tag nästa år? Dumt att tänka så kanske? Jag menar jag har ju inte börjat blöda ännu. Men jag börjar kunna detta nu. Insättningen går fint. Börjar få ont i brösten efter bara 4-5 dagar. Efter ca 2 veckor börjar jag  må lite lite illa och blir känslig för lukter. Sen börjar den molande värken i magen och jag springer på toaletten stup i kvarten och kollar om jag börjat blöda. Blir glad varje gång det INTE syns  något på pappret. Sen kommer det. Antingen lite bruna flytningar eller så blir det störtblödning med klart blod på en gång. Det varierar. Besvikelsen som kommer är svår att hantera. Det är även jobbigt att sedan fortsätta så som inget hänt inför familj, arbetskamrater och vänner. Det är inte så att det är hemligt att vi genomgår IVF och längtar efter ett barn men de vet inte exakt när vi sätter in ägg eller när jag då mister det. Vi har valt att inte berätta det för så många (endast de allra allra närmaste vet) just för att frågor så som "Hur är det nu? Är du gravid nu?" blir så jobbiga att svara på. Så vi säger bara att vi genomgår detta nu och säger till om/när det lyckas. Just nu är förhoppningarna inte så stora.


Läser en massa andra bloggar om IVF-resan och gläds med dem som lyckas bli gravida och gråter med dem som upplever samma besvikelse varje månad som mig. Men det är viktigt att kunna följa dessa kvinnor. Jag känner samhörighet fastän de inte ens vet om att jag läser och de vet antagligen inte att jag skriver då och då här i min hemliga blogg heller. Jag är ju inte så aktiv här. Detta beror främst på att det liksom inte händer något. Jag sätter in ett ägg. Jag väntar. Jag börjar blöda. Story of my life. Men jag smyger runt och läser deras och uppskattar dem mycket. Suger in all information och alla livsberättelser.


Nåväl. Nu är jag alltså med embryo igen =) Uppdaterar på min header längst upp om det blir misslyckat igen. Blir det lyckat och jag får se det efterlängtade strecket så kommer jag nog att skriva ut min glädje =)

Uppdatering!

Sen sist jag skrev har vi hunnit med ännu ett frysförsök. M.a.o har vi nu satt in sammanlagt 4:a stycken befruktade ägg och inga har fäst. Börjar tvivla på mig själv och undrar vad som är fel. Jag har ju en dotter sedan tidigare (13 år sedan jag blev gravid med henne) så jag vet ju att jag faktiskt KAN få barn. Läkarna på REP-center har ju även undersökt mig på längden och tvären och min livmoder ser bra ut och de har fått ut fina ägg som blir befruktade av donatorns spermier och delar sig fint. Men ändå blir jag inte gravid. Det är tungt. Mycket tungt. Har ett fryst ägg kvar som vi vill sätta in så snart som möjligt. Har mens just nu så om några dagar måste jag börja ta ÄL-test igen (har ju så varierande menscykel att det kan vara så att jag har ägglossning bara några dagar efter mensen slutat) Vi kommer att kunna sätta in det sista frysta ägget denna hösten  men lyckas inte heller det så måste vi köra igång ännu en omgång med hormonbehandling och äggplock. Förhoppningsvis kan vi göra detta under decembermånad så att vi har nya ägg i början på nästa år.

Ja men ni ser ju. Jag planerar redan för att det inte ska funka  nästa gång heller. Försöker läsa på andras bloggar om andra par som fått kämpa länge med IVF och då handlar det nästan uteslutande om par där antingen mannen har dålig kvalitet på sina spermier eller att kvinnan har Endometrios eller PCO vilket försvårar för dem. Men vi sitter ju i en helt annan sits. Jag är fullt frisk och donatorn är fullt frisk. Så varför funkar det inte??? Har frågat läkarna på REP-center så klart och de svarade mig att det är vanligare att det INTE funkar de första gångerna än ATT det funkar. Att jag ska ta det lugnt och fortsätta sätta in ägg för att vi förr eller senare kommer att få vårt barn. Det är skönt att höra dem säga så eftersom jag själv tvivlar så. Men jag får helt enkelt ta det lugnt och bara fortsätta försöka. En vacker dag kanske det fäster? Men just nu varken orkar eller törs jag hoppas på det. Jag bara ÄR just nu. Försöker hitta små ljusglimtar i tillvaron och vårt liv. Försöker njuta av det vi har istället för att bara längta efter det vi inte har.


Just nu är det svart och mörkt. Inget hopp alls. Hoppas verkligen att det vänder under mörka vinterhalvåret och att jag och min älskade kvinna ska få vårat efterlängtade barn.

Hösten ruskar för fullt utanför mitt fönster

Vaknar med ett leende på läpparna idag. Kramar på sambon innan hon måste kliva upp för att åka på jobbet, själv är jag ledig idag. Tassar upp och ser till att dottern kommer iväg till skolan och kokar mig sen en stor mugg te. Utanför regnar och blåser det ordentligt idag. Höstrusk när det är som allra allra mysigast. Brösten ömmar (kan det verkligen börja ömma redan nu???) och jag är på Ruvardag 5. Lilla frö fäst och stanna kvar hos oss nu.


Idag har jag verkligen ingenting inplanerat. Tänkte titta på film och baka lite på dagen. På eftermiddagen/kvällen kommer familjen hem och då är det ju det vanliga - middag, disk, läxläsning osv som står på schemat. Vardagsliv helt enkelt. T.o.m det känns fint just nu. Tror att jag kan säga att jag mår rätt bra och är rätt nöjd. Det är good enought helt enkelt. Tar tillvara på denna dagen och denna sköna känsla. Samlar på mig god energi inför den mörka, kalla och långa vintern. Håller tummarna att jag kommer att vara gravid då! Och kanske står brud =)

3:e IVF är i full gång!

Nu har jag haft ägglossning och fem dagar senare var det återigen dags att återinföra ett befruktat ägg. Ägget såg fint ut och även den påbörjade befruktningen/delningen. Så nu har jag ett litet embryo i magen och bara hoppas att det ska fästa och vilja stanna kvar hos oss. Om jag jämför med de två tidigare gångerna så känns det annorlunda - brösten ömmar redan och det liksom nyper till i nedre delen av magen (äggstockarna/livmodern) Får hålla tummarna att det är något bra =)

Sommaruppehåll!

Nu har sommaren kommit och gått. Sista IVF misslyckades totalt då ägget inte ens fäste. Stor besvikelse varje gång. Pga semesterstängt på kliniken så har vi varit tvungna att vänta några månader men nu har de öppnat igen och jag har haft min mens. Om några dagar ska jag börja ta ÄL-test igen. Eftersom jag har väldigt oregelbunden mens så kan min menscykel vara allt mellan 28-39 dagar, detta tär lite eftersom jag måste hålla på att ta ÄL-test i så många dagar. Men det är det värt eftersom jag inte vill missa en ägglossning. Uppdaterar så snart det händer något och så håller vi alla tummarna för att lilla bebisen vill stanna hos oss denna gången.

Inte denna gången heller...

Satte in ägget i tisdags och 5 dagar senare började jag blöda :( fattar inte riktigt hur det går till? Jag menar om ägget inte fäster så ska det väl ändå ta typ 14 dagar innan det stöts ut och man får mens? Någon vänlig själ som vet hur det funkar? Jag har inte ont men jag blöder rikligt, precis som vanlig menstruation. Igår mådde jag dock så illa att jag kräktes. Ska ringa reproduktionscenter idag och meddela läget. Känns som ett misslyckande. Rent känslomässigt alltså. Tänker jag logiskt så vet jag att många måste göra flera försök innan det lyckas. Jag vet ju att det inte är "något fel på mig" då jag har ett barn redan. Men ändå... Längtan är stor och nu kommer REP-center att ha sommarstängt i 4 veckor. Väntan blir lång, besvikelsen är svår att bearbeta och oron sätter sig som en klump i magen. Försöker tänka om och se det positiva. En sommar där jag kan gå ner mina 5 kg som jag lagt på mig under vintern, njuta av ett glas rose och resa tillsammans med familjen. Hoppas att det går bättre för er andra som jag följer här på nätet.

Helg!

Då bar det helg igen. Har jobbat kväll och kom hem vid niotiden. Dottern sover hos kompis och fästmön jobbar hela natten. Så fruktansvärt ensamt alltså. När man är van att ha hemmet fullt av liv och rörelse så blir det liksom för tyst när man är själv. Tog mig något att äta, slog på tv:n, kollade fejset och tig en varm dusch. Men tankarna snurrar ändå och jag börjar tro att det inte finns något litet liv inuti mig :( jag vet ju rent logiskt att det är alldeles för tidigt för att känna något ÄNDÅ går jag och nojar mig över att brösten inte ömmar och att magen är lika platt som vanligt. Vill ha graviditetssymptom!!! Knasfia är vad jag är. Jag vet. Men eftersom förra försöket inte gick bra så vill man ju så gärna att detta ska gå vägen. Och ett tecken på att det "går vägen" är ju att man mår illa, brösten ömmar och man är konstant trött. So hit me! Pleace! :))

Det gick bra!

Enligt läkaren på REP-centrum var mitt frysta ägg fint och hade tinat och var befruktat precis så som det skulle. Bra där. Vi satte in ägget igår och det hela var över på några minuter. Inget dramatiskt eller så, utan jag kände mig som vanligt när jag gick därifrån. Nu väntar jag bara på några graviditetssymptom så att man känner att något finns där inne. 18 dagars väntan innan grav.test ska man vänta, det är ju en halv evighet. Så 2/7 skall jag ta grav.test om jag inte börjat blöda som förra gången. Nu håller vi tummarna för att 4:e försöket lyckas (2 indeminationer och nu andra IVF)

Väntan har varit lång men nu är det dags igen!

Jag har tackat gudarna många gånger för att jag har sådan lång menscykel, men när man vill bli gravid är det en sjukt jobbig väntan att ha 40 dagars cykel. Men nu är det dags igen. 1:a frysförsöket i morgon. Känner mig märkligt lugn, kanske för att jag vet vad som kommer att hända? Skönt är det i alla fall att slippa känna press och stress. Vi har valt att inte berätta för varken familj eller närmsta vännerna att vi ska sätta in ett ägg igen. De vet om att vi går igenom IVF behandling och förra gången visste de om tidpunkten men inte denna gången alltså. Så nu håller vi tummarna för att det ska fästa och att jag får vara gravid denna sommaren.

Väntan...

Länge sedan jag bloggade men det har faktiskt inte hänt så mycket här. Livet knallar på. Vi njuter hämningslöst av Våren, Värmen och Varandra. De tre V:a liksom ;) Vi jobbar på och försöker finna tid för vänner och gemenskap därimellan.

Första IVF blev ju misslyckat. Inget ägg som fäste. En paus ville de att jag skulle ge mig själv och min kropp. Så nu väntar jag in mensen och sen ska jag börja ta ägglossningstest igen. Så om en sisådär 2-3 veckor är det dags igen. Håller tummarna för att ett av de frysta äggen vill fästa och ge oss ett barn. Men under tiden vi väntar så liksom har vi det rätt gött =)

Ville bara ge ett litet livstecken härifrån och önskar er som läser en fin vecka!

Nu är det fakta.

Nu finns det inget utrymmet för "kanske" och "eventuellt" och "hoppas" - fakta är att jag störtblöder och har ont i magen. Gravtest visar ett starkt minus och jag sitter med en märklig känsla. Trodde att jag skulle bli väldigt ledsen men jag gör inte det. Ringde till Reproduktionscenter och berättade att vårat lilla liv inte stannade kvar inuti mig och frågade hur vi skulle gå tillväga nu. "Din kropp och ditt psyke behöver vila" fick jag som svar och jag känner att jag kan vila i det. De sätter inte in ett ägg till denna ägglossning utan jag ska nu blöda klar, invänta nästa mens och SEN börja ta ÄL-test. Den dagen jag får utslag ska jag ringa RPC och två dagar senare sätter de in ett av de fyra ägg som ligger och väntar i frysen. Kände hur all press och stress rann av mig. Kände hur jag nu bara kan VARA, få tid att fatta att vårt första IVF misslyckades och låta hormonerna som rusat runt i kroppen få lugna sig och låta min kropp komma in i rätt cykel igen.


Kanske är det bara ett sätt för mig att skydda mig själv från allt för stor besvikelse? Kanske är det mitt sätt att tackla livet - det som sker det sker. Jag kan inte påverka detta och därför är det viktigt att jag vågar känna alla känslor och utifrån dem agera och ta beslut. Jag tror på en blandning av dessa två. Hur det än är så är jag i alla fall inte jätteledsen. Det är väldigt skönt. Förra året, då vi hade en privat donator och gjorde heminsemination, så blev jag jätteledsen och besviken då mensen kom. Jag vet inte om jag hade orkat med en vår av tårar och sorg. Så jag är oerhört tacksam för att jag KÄNNER men inte enbart jobbiga känslor utan även har hoppet kvar och jag tror att detta kan föra mig och fästmön närmare varandra. Det är en klyscha men ändock så sant - Det som inte dödar, härdar. Det som härdats blir stark och genuint. En stabil grund. Vi har mycket att gå igenom, jag och fästmön. Vi har ett bagage som är ganska kringelkrokigt kan man säga och vi har bestämt oss för att det ska inte längre få påverka vårat liv tillsammans.


Så hitintills har bloggen enbart handlat om nässpray, väntan, hormonsprutor, väntan, äggplock, väntan, ägginsättning, väntan. Under några veckor kommer den nog att ta en liten annan inriktning. Dock samma mål - att ta hand om, värna om, bygga på och göra vår familj stabil. Med de familjemedlemar som nu finns och de vi väntar så mycket på. Jag kommer nog att skriva av mig och använda bloggen för att sortera upp mina känslor och sätta ord på det som händer mellan mig och fästmön. Detta är ju också vår väg mot ett starkare och större "vi". Det är så lätt att glömma bort varandra i allt detta och det vill vi ju verkligen inte. Så inte enbart bebisblogg (är det det du är intresserad av att läsa om får du komma tillbaka om ca 1 månad då det är dags att börja ta ÄL-test igen *s*) utan en familje- och känsloblogg.


Summering. Jag är inte gravid. Det gör mig ledsen. Men inte nedslagen. Jag blöder massor och har lite ont. Men inte så ont att jag lider. Jag älskar min familj och det vi har tillsammans är starkt men vi vill bygga upp något ännu starkare, något orubbligt. Ha en grundöverenskommelse mellan oss som man tryggt kan vila i när det blåser starka vindar.


Idag är det fredag och vi har ledig helg. Stora dottern ligger hemma med feber och fästmön likaså. Det blir nog en vääääldigt lugn helg tror jag. Sova, dricka te, se på film och kura ihop oss i en enda stor hög i soffan. Önskar mina få bloggläsare en skön helg - vart ni än står i livet!

Äsch

Jag bara fortsätter att blöda. Har inte ont (inte ens menssmärtor) men jag mår väldigt illa. Dumma dumma mig har rökt flera cigg idag (ja jag vet DET är tabu och fruktansvärt fel) men jag är så säker på att det lilla livet som planterats i mig inte ville fästa och oron, stressen och pressen lindras lite av några bloss på en äcklig Marlboro. (jag har slutat röka egentligen men vad ska jag säga??? Jag började idag igen. Slutar imorgon igen. Lovar mig själv det. För jag är värd att vara rökfri)

Hursomhelst så har jag rökt, blött och mått illa. Vilken ljuvlig dag. Jag hade tänkt skita i att ta grav.test imorgon (vad spelar det för roll liksom?) Men jag förstår ju att Reproduktionscentrum vill att jag ska ta ett när jag ringer dem imorgon eftersom det är 18 dagar sedan insättningen. Lika bra att göra som man blivit tillsagd. Torka tårarna och gå vidare. Hoppas att IVF 2 och något av mina 4 frysta ägg vill ge oss ett litet barn nästa gång. En sak är säker och det är en jävla resa detta. Ett bland det jobbigaste jag gjort faktiskt. Nerverna ligger utanpå och jag har ett enormt behov av att grotta in mig själv, i mig själv. Helst av allt vill jag gömma mig för hela världen och bara ruva ifred. Ligga i fosterställning och vänta ut tiden. Hoppas på det bästa. Men nu är allt hopp förbi och jag ska ta det där jävla testet imorgon och se minuset lysa in my face. Som ett stopplyse. Rött. Nej. Stopp. Här är det förbjudet att gå vidare. Allt negativt man kan uppbringa kommer detta blåa lilla strecka att skriva tyst åt mig när jag kissar på stickan i min ensamhet.

Nä idag är ingen bra dag. Pendlar mellan att det är ok, vi gör ett nytt försök snart igen och att det kommer att bli bra. För att i nästa minut vilja gråta som ett barn och låta någon hålla om mig och trösta mig. Äsch jag går och lägger mig. Orkar inte tänka på detta mer. Antar att denna bloggen är ett bland det tristaste och tråkigaste man kan läsa men jag orkar inte upprätthålla någon fasad här. Har ju en annan blogg där jag smilar och dricker kaffe och lever livet. Så jävla falskt. Det här är jag. Nu. Eller vänta... det är inte alls falskt - det är bara en annan sida av mig. Det här mörka och dystra är inte heller bara jag, men just nu är det en del av mig. Små små delar av one part of the lesbian mothers liksom. Sunk. Å. Fy. Godnatt.

Fortsätter att blöda...

... blöder idag också. Nu har jag tappat allt hopp om att detta lilla liv ska stanna kvar hos oss. Det märkliga är att jag inte har ett dugg ont. Det blöder inte heller mycket. Men blöder det gör jag. Spelar ingen roll att jag läser om alla dessa kvinnor som blödit i början av graviditeten. Läser ju om dem som blöder varje månad, och därför inte ens fattar att de är gravida, men ändå har lilla livet fäst och mår bra. DET låter ju som ett mirakel och mirakel är inte för mig =/

Nä hoppet har släkts och jag är ledsen. Men jag har en förmåga att se det ljusa i tillvaron och just nu är jag tacksam och glad för att:

1) Jag har världens finaste dotter! Igår kramade jag henne extra mycket och talade om för henne tusen gånger att jag älskade henne och att om det inte blir något litet liv så gör det inget för jag har redan fått högsta vinsten i henne!

2) Jag har 4 stycken nerfrysta ägg på sjukhuset som är stora och fina och bara väntar på att sättas in i mig. Detta betyder att jag inte behöver gå igenom hela IVF-proceduren igen vilket känns oerhört skönt. Jag behöver bara sätta in det igen (förhoppningsvis nästa ägglossning)

3) Jag och fästmön har pratat mycket och kommit överrens om att ta fram papper och penna. Skriva ner allt som tillhör det förflutna (vår väg tillsammans har inte varit rosenskimrande hela tiden) Vi båda sätter oss och skriver ner allt det som sårat, sånt som gör ont, sånt som man blivit besviken på osv. Sen läser man upp sak för sak och får berätta varför just detta känns så jobbigt och den andre lyssnar. När man gjort det så river man sönder lappen och lägger i en låda. När sedan livet rullar på och vi hamnar i denna onda cirkel av anklagelse, bitterhet och känner dessa sårade känslor så kan man hänvisa till lapparna som är sönderrivna. Vi kan båda påminna varandra om att det ligger i det förflutna. Det är preskriberat och inte längre viktigt i vårat förhållande. Vi har då, i en ritual/ett specifikt tillfälle, bestämt oss för att förlåta och bli förlåten för sånt som hänt tidigare och gemensamt bearbetat detta. INTE mitt i ett bråk då känslorna ligger på ytan utan helt lugnt och sansat. Det blir en grund överenskommelse och vårt sätt att fortsätta vårat gemensamma liv tillsammans. Utan att anklaga eller dra upp gammalt skit. Det ser ljust ut. Kärleken får chans att fortsätta att växa och gro istället för att det bara ska vara irritation och smågnabb hela tiden.

4) Jag vet (av erfarenhet eftersom jag har ett barn sedan tidigare och genom alla tester som tagits på RPC) att jag är fullt frisk och fullt kapabel att få barn. Jag har inget som gör att det försvårar för mig. Precis som vilket annat par som hellst så kan det ta några månader/några försök innan det fäster ordentligt och graviditeten fortskrider så som det ska. Jag behöver inte panika ur för detta utan hålla mig lugn och hoppas att det går bättre nästa gång. Allt har sin tid. Det är en skön tanke att vila i just nu.

5) Jag är en lycklig kvinna som har en sån fin familj. Stora dottern, fästmön som ska bli min fru nästa år och våra djur. En familj full av kärlek till varandra, som stöttar och står vid varandras sida både i med- och motgång. Just nu är det motgång och jag känner deras omsorg och kärlek. Jag är så sjukt tacksam för vad jag har. Vi längtar efter en till familjemedlem och den dagen kommer. Bara inte just nu.


Har sjukskrivit mig idag (skulle ha jobbat 25 timmar i sträck) och tänker ligga i soffan och bara ta det lugnt. Stora dottern är hemma från skolan och har feber så vi kan mysa ner oss tillsammans och bara vara. Det behöver vi just nu. Om det visar sig att jag börjar blöda mer och missfallet är ett faktum så vill jag inte vara på jobbet. Är dessutom ledig i helgen så nu tänker jag vila i 5 hela dagar. Välbehövligt vill jag lova.

Ruvardag 16 och jag har börjat blöda

Vet varken ut eller in. Ska jag våga hoppas att detta går bra eller ska jag ge upp? Har i två dagar haft bruna flytningar och idag fick jag blödningar. Rött klart blod. Brösten som har ömmat massor de senaste två veckorna gör inte ett dugg ont längre. Tecken på att graviditeten är avbruten. MEN jag har inte ont. Jag har inga magsmärtor över huvudtaget. Vad är detta? Googlar och läser på div olika forum om blödning tidigt i graviditet och det är förvånansvärt många som blött både en och två och massa gånger och ändå har det inte inneburit missfall.

Just nu går jag omkring i en bubbla och bara liksom väntar. Väntar på att jag ska få magsmärtor eller att jag ska störtblöda. Går till jobbet så som inget hänt, försöker hålla fasaden uppe. Kommer hem, lagar mat, läser läxor med stora dottern och lever vidare mitt liv. Samtidigt som jag håller på att gå sönder. Jag och fästmön har bråkat något kopiöst den senaste tiden. Anklagat varandra, hållit saker emot varandra, dragit upp skit från förr osv osv Nerverna ligger utanpå för oss båda. Det är verkligen jobbigt detta. Hoppet i mig har släkts men ändå kan jag inte låta bli och hoppas. Hoppas att blödningarna slutat imorgon. Hoppas att brösten börjar ömma igen. Hoppas att jag ska må illa och kräkas i morgonbitti. I övermorgon ska jag ta grav.test och sen ringa IVF-kliniken och berätta om det är positivt eller negativt. Just nu ser det mörkt ut...


Förresten. Hon skrev sen i ett sms att hon Älskade mig och att hon står vid min sida föralltid. ;)

...

... nu sa hon inte ens puss i telefonen. Jag gråter och försöker bita ihop...

Vet varken ut eller in...

... fan vad det tär på kroppen med en hormonbehandling och IVF. Nu är jag på ruvardag 14 och har haft bruna flytningar igen. Ser helt klart ut som gammalt blod. Kroppen och psyket är i konstant stressläge och det känns som att jag är ensammen och ingen förstår mig. Jag gör tydligen bara en massa fel hela tiden och jag känner inte att duger åt min fästmö. Just nu är allt skit och jag bara gråter. Fan. Ont i magen har jag också... inte mycket.. det är en molande värk. Det värker mest i hjärtat faktiskt. Jag är verkligen en dålig människa som inte kan skilja på rätt och fel. Hur fan ska jag kunna bli mamma igen???? Det är verkligen synd om min fästmö som måste ha mig i sitt liv, vilken jävla nitlott =(

Håller andan

Hade inga fler bruna flytningar/sekret/slem/kalladetvadduvill. Bara mitt på dagen. Inte heller fick jag ont i magen. Håller andan och hoppas att jag fick uppleva detta som så många andra tydligen gör under första veckorna som gravid.


Jag tror att jag går in in vecka 5 nu. Eller 6. Har lite svårt att räkna ut. Skall jag börja räkna 3:e veckan då jag tog ägglossningssprutan? Eller då de plockade ägget och lät det bli befruktat i värmeskåpet på sjukan? Eller då de satte in det för att sedan själv fästa i livmodern? Jag är ingen expert på detta men rimligtvis är jag i vecka 5. Alldeles alldeles i början av en graviditet med andra ord. Har ju inte ens gjort något gravtest ännu. Ska göra det denna veckan tänkte jag. Så jag fortsätter hålla andan att den lill* känner för att klamra sig fast inuti mig och göra oss till mammor en gång till i livet.


Idag är det dags för ett dygn på jobbet. Vill verkligen inte behöva uppleva flytningar/blod (läs oro, rädsla, besvikelse) när jag är själv mitt i natten. urk. Men man kan ju inte sjukskriva sig för att man är orolig heller. Gör så som jag skulle råda andra i min situation - försök att slappna av. Det är bättre för bebisen också. Ta en dag i taget och passa på att uppleva, känna, njuta av att du är gravid nu istället för att noja dig och oroa dig. Hmmm... ja ja ja jag ska försöka. Vet att du egentligen är en klok, rationell, vis och stabil kvinna - varför flippa nu? ;)

Orolig.

Nu är jag orolig. Hade bruna flytningar i förmiddags när jag torkade mig. Satte mig vid datorn och sökte information på nätet och läser att mellan 25-40 % av alla gravida har bruna/ljusrosa flytningar i början av graviditeten. Detta kan komma då mensen skulle ha kommit, att man haft sex eller ansträngt sig. Blodkärlen är känsliga och blodkärlen är sköra det är lätt att de brister och då kan man ha brunaktiga flytningar. Jag har haft två missfall tidigare i livet. Första gången vaknade jag på natten av att jag störtblödde och hade magsmärtor så att jag grät. Andra gången hade jag också ont i magen och började blöda efter en dag och då var det rött blod på en gång. Denna gången är det annorlunda så jag försöker intala mig själv att det är helt normalt, men det är svårt. Jag har inte ont i magen utan bara en molande värk och ibland liksom sticker det till i området kring äggstockarna, livmodern.


Det dumma är att jag rev ut allt ur förrådet idag och flyttade möbler, bokhyllor och alla våra böcker. Nu tror jag ju att jag fått mf för att jag överanstängt mig =/ Jag och fästmön har bråkat mycket också den senaste tiden, det tär på psyket att gå igenom en IVF och all denna oro som det medför. Så inre stress och lyfta tungt kanske inte var så bra? Förhoppningsvis är det därför jag har dessa flytningar. att något blodkärl spruckit. Eller? Urk vad det här är jobbigt. Nu ska jag pussa lite på stora dottern (om hon vill.. tonåringar ni vet *s*) och vänta på att fästmön ska komma hem från jobbet. Ska försöka ta det lugnt och vila mycket ikväll och i morgon på förmiddagen. Sen börjar jag jobba 14.00 och ska vara på jobbet 25 timmar =/ Bara att hoppas att det blir ett lugnt arbetspass. (fästmön vill egentligen inte ens att jag ska vara kvar på mitt jobb då jag är gravid då det är mycket hot och våld och psykisk press. Men jag trivs så jag tänker jobba, men det får väldigt gärna vara lugnt just på mina arbetspass)


TACK för uppmuntran i förra inlägget. Betyder mycket med en liten kommentar i sådana här situationer.

Två långa veckor har nu snart gått...

... och vi väntar fortfarande. Nu är det 12 dagar sedan de satte in det befruktade ägget. Om två dagar kan vi ta graviditetstest för att se om det fäst men jag kommer inte att vilja ta grav.test. Är för rädd för vad det ska visa. Så jag tänker vänta. Vänta och se om jag börjar blöda, då vet jag ju att det inte fäst och släppt. Just as simple as that.


Känner mig väldigt ensam i det här. Har ju självklart min sambo att prata med men i övrigt så snurrar tankar och känslor och jag känner att jag har inget att relatera till eller någon att prata med som gått igenom IVF. Det är påfrestande på ett annat sätt att VETA att man är befruktad men inte om det vill stanna kvar än att inte veta om man blivit befruktad eller ej. Nu är jag liksom orolig från dag 1 att det ska släppa. Tidigare då vi inseminerat så har jag varit lugnare och väntat i godan ro på BIM dagarna. Men jag ska försöka att slappna av även nu. Sitter på jobbet (jobbar jour denna helgen) men måste nog krypa i säng så att jag orkar med morgondagen. 28 timmars arbetspass (med 6 timmars jour vilket betyder att man får sova om verksamheten tillåter) kräver att jag sover alla de timmarna jag kan och får. Ett är då väldigt säkert och det är att man blir fruktansvärt trött och sömnig av att vara gravid. Så om jag bara ska kalkylera på sömnbehovet så är jag verkligen jättegravid! =)


Önskar er en skön helg. Följer några bloggar (har blogglistan längst ner på denna sida) och håller tummarna för alla som längtar så mycket efter ett barn. Läser om er sorg, förhoppning, förtvivlan och lycka. Oj så det berör. All styrka till er!

Ruvardag 10

Det är en vecka kvar tills jag ska ta grav.test. Tiden går så långsamt och det är så jobbigt att inte veta om det fäst eller inte. Brösten ömmar som fan men det kan ju bero på progesteronet som jag tar 3ggr/dag. Men jag hoppas ju att det beror på att jag bildar så mycket eget progesteron just för att jag är gravid. Men en vecka kvar. Nästa torsdag. Suck. Men det är ju bara att gilla läget och hoppas att det går vägen. Om det inte gör det så har vi 4 stycken nerfrusna befruktade ägg på RPC. Det är bra. Då behöver jag inte gå igenom hela proceduren med spray och hormonsprutor igen utan kan sätta in ägget redan nästa period. Men vi håller alla tummar vi har att det ska gå bra.

Då var det dags då...

Idag ska vi åka till RPC och få "domen", för det är så det känns. Tänk om inget ägg blivit befruktat under helgen? Urk är sjuk av nervositet. Hade planerat att sova så länge som möjligt idag så att dagen går snabbt fram till 13.00 då vi har vår tid. Men 06.00 ringde väckarklockan så det var bara och masa sig upp eftersom jag skulle skjutsa en väns dotter till skolan. Väl hemma igen var det vår egen dotter som skulle väckas och puschas på femtioelva gånger innan hon kom igång och kom iväg till skolan. Sådana här mornar blir jag som en duracell kanin och har hunnit plocka undan i vardagsrummet, diskat, gett djuren mat och vikt tvätt. Allt innan 08.00 på morgonen. Så godmorgon dårå! =)

Som tur är så har jag lite ärenden att göra på förmiddagen. Vill ju att tiden ska gå snabbt. Men vi har bestämt att innan vi åker upp till RPC så ska vi käka sushi till lunch och bara andas lite. Kan vara en bra idé kanske? Sen fick jag order om att inte kissa på 2 timmar innan vi kommer upp, är det någon som vet varför? Är det för att de ska ta ett grav.test, för säkerhetens skull, innan de för in det befruktade ägget? Vet ju att de ville göra ett grav.test på mig på första mötet med läkaren för att utesluta att jag blivit med barn. Men läkaren fnissade lite för sig själv när han kom på att det inte fanns någon som hellst chans till det. Well well... jag får väl skippa toabesöket två timmar innan om de nu vill ha ett urinprov till något annat.

Nu vaknade precis fästmön så vi ska ta en långfrukost tillsammans. Det fina med att jobba helger och oregelbundna tider är att man kan ha en vanlig måndag tillsammans. Det är liksom så där extra nice att ha mysfrukost när alla andra masar sig till jobbet =) Så lite mat i magen, lite kärlek, lite måsten, lite sushi och lite bebisgörande - det låter väl som en bra dag?

Fulgråter

Har hållit mig borta från program så som "En unge i minuten" men idag när jag ligger hemma och har ont i magen/äggstockarna och har allmänt tråkigt så kom det här programmet på tv:n. Ja men herre gud vad jag gråter. Gosh säger jag bara. Gråter när det går bra, gråter när det går sämre, gråter när föräldrarna tittar på varandra med kärlek, gråter hela tiden...

Utanför kroppen - In vitro

Förhoppningsvis ligger nu något av mina ägg i laboratoriet tillsammans med "Donator nr 96" spermier och försöker hitta varandra. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan denna helgen. Läser en massa bloggar av par som går igenom IVF behandlingar och som efter några dagar får den fruktade mensen =( Läser om alla som måste börja om med spray och sprutor och den långa väntan och oron. Försöker se det från den positiva sidan och det är 1. Jag har fina äggstockar och livmoder. 2. De fick ut många ägg som var tillräckligt stora. 3. Jag har inga sjukdomar så som pco, endometrios eller cellförändringar som gör att det är svårare för mig att bli gravid. 4. Donatorn är noga testad och har mycket god kvalitet på sina spermier. 5. Jag har varit gravid (på naturlig väg) tidigare och vet därför att det åtminstone har funkat en gång tidigare med en full graviditet som har resulterat i ett friskt barn.



Bara känslan av att det kommer att gå åt skogen infinner sig när jag åker hissen upp till femte våningen och kliver innanför dörrarna till RPC. Känslan när jag sitter i väntrummet tillsammans med ofrivilligt barnlösa och andra par som förtvivlat längtar och väntar efter en till familjemedlem gör att jag tvivlar på att det kommer att funka för mig. Men jag måste försöka skaka av mig den känslan. Det är ju så himla onödigt att ta ut sorgen i förväg och vara orolig. Men jag kan ändå inte låta bli. Det enda "fel" på mig är att jag har en trång passage på ena äggledaren (därför gör vi IVF istället för insemination) och sen det faktum att min livskamrat inte kan befrukta mig då hon också är en tjej =)



Så imorgon när det är dags för insättning av ägget ska jag försöka tänka positivt. Allt kommer att gå bra. jag kommer att bli mammi och min sambo och fästmö kommer att bli mamma. Stora dottern kommer äntligen att få bli storasyster. Så lilla embryo - se till att dela er så som ni ska och så fäster ni inuti mig i morgon och stannar kvar. Ok? Btw jag har börjat ta vaggisar nu. 3 ggr om dagen. Kladdigt och kletigt är det helt klart  och man kan aldrig riktigt slappna av eftersom det alltid är något medicinskt man ska göra med kroppen flera gånger om dagen. Är det värt det? Ja helt klart. Alla gånger. Så håll gärna en tumme för oss imorgon när det är dags att sätta in ägget igen. Vi behöver tummarna och en jävla massa tur =)

Äggplock idag

Imorse kl 08.00 åkte vi in till sjukhuset och fick ett rum där jag fick ta på mig sjukhusskjorta, strumpor och snigg mössa. Ca 09.30 var det min tur att få lokalbedövning och morfin innan äggplocket skedde. Det gjorde inte så jätteont men nu så här efteråt gör det ont. Ligger i soffan och knaprar Alvedon (6 stycken får jag ta idag) och har en värmekudde på magen. Vet inte riktigt hur många ägg de fick ut sammanlagt men vi fick se, via en skärm, 8 stycken stora och fina ägg som de fick ut från ena äggstocken. Så nu håller vi tummarna att något ägg är perfekt att ta emot spermier från vår donator och att ägget delar sig fint så att vi kan sätta in det på måndag kl 13.00. Oj vilken resa det här. Å ena sidan går det så långsamt och det är så lång väntan men å andra sidan så går det för snabbt och vi hinner inte riktigt med. TÄNK om vi blir mamma och mammi snart?? För det kan ju faktiskt lyckas på första försöket. Jag tänker hoppas och tro att det ska fästa och allt ska gå bra. Visar det sig att mensen kommer så tar jag den besvikelsen då - nu är jag förväntansfull och glad.


Så nu ligger jag här i soffan och tittar på gamla repriser på tv:n och dricker cola zero. Har två stycken kissebebisar som turas om att värma min mage och själ =) Stora dottern är hos sin pappa denna helgen och fästmön är på jobbet så jag är alldeles ensam och alena. Men det gör ingenting. Jag har det fint här. Vet ju att de kommer hem sen så jag kan njuta av att slumra i soffan när jag vill, inte behöva laga middag, ta hand om hemmet, läsa läxor och annat vardagligt. Jag kan faktiskt ligga här utan att få dåligt samvete. Det är inte så ofta det händer som mamma till en tonåring och heltidsarbetande med två extra uppdrag inom kommunen.


Så trevlig helg på er! =)

Nu börjar det närma sig

Igår, måndag, var vi på ytterligare ett ultraljud. Det visade sig att jag hade många ägg! (ca 12-15 stycken på varje äggstock) Det var skönt att höra eftersom jag inte hade så många själv innan vi började med hormonsprutorna. Av dessa är det ca 3-4 stycken på varje äggstock som är tillräckligt stora för äggplock (de skall vara ca 17 mm för att kunna plockas och användas) Så nu får jag verkligen in i slutfasen på denna resa. Skall ta hormonspruta ikväll också och imorgon, onsdag, skall jag ta ägglossningssprutan PREGNYL kl 20.30 och sluta ta nässprayen SUPRECUR. Torsdag händer inget och på fredag kl 08.00 är det dags att infinna sig på Reproduktionscenter för äggplock! Tydligen ska det göra lite ont så jag skulle sjukskriva mig från mina arbetspass i helgen. Tänker ligga i soffan och titta på Dexter, äta god mat och sitta i solen på balkongen och försöka samla tankar och känslor.


Det är svårt att hänga med i psyket vad som händer. Vi har ju förberett oss sen i somras för att bli gravid. Började att kolla min ägglossning redan i April förra året (oj har det redan gått ett år??) Hade noll koll på min menscykel så jag ville börja kolla det först några månader. Sen sökte vi efter en donator på nätet (via Rfsl) och träffade honom i juli. Jag blev gravid men fick ett tidigt missfall. Både jag och min fästmö tyckte att det var påfrestande att hålla på att ta ägglossningstest och den morgonen det visade en glad gubbe skulle man ta ledigt från jobbet, åka genom Sverige, boka hotell och få till en insemination. Nästa månad, augusti - september, så tänkte vi göra ett försök till men då visade det sig att "vår" donator gått upp i rök och inte längre ville ha kontakt med oss. Jättetråkigt att han inte hade stake nog att säg att han ville dra sig ur utan bara gjorde sig själv okontaktbar. Så den morgonen då jag hade ägglossning så försökte jag få kontakt med de andra donatorerna som vi hade på "reservlistan" och en nappade. En man som är väldigt seriös och som har många barn i Sverige. Vi hade pratat med honom både via nätet och telefonen innan så han kom upp till oss. Jag tänkte inte så långt utan bara lät honom komma. Glad att det såg ut att bli insemination även denna gången och vi hoppades ju självklart att det inte skulle sluta med missfall. Så glad och inte med logiken i behåll så bokar vi att han ska komma till oss. Problemet var att han även är donator till ett par som vi känner. HAN var väldigt klar och tydlig med att han donerar till vem han vill och att det finns fler i vår stad som han är biologisk pappa till. Våra vänner gick dock i taket. Så istället för att prata med oss och säga att det inte kändes bra så bröt de kontakten med oss. Det märkliga är att de också visste att han är en känd donator som har flera barn i vår stad och att risken finns att deras barn får halvsyskon i deras bekantskapskrets (jag menar flatvärlden är inte så stor) men ändå ansåg de att han var "deras" och sa upp vänskapen med oss. Vi träffade honom (eftersom han redan bokat tågbiljetter) men satt mest och pratade hela natten =) Inga bebisar gjorda. Detta vet inte våra sk vänner om. Och vi har inte sagt något eftersom de inte verkar intresserade av att veta vilket beslut vi tillslut tog. Så efter denna händelse så la vi ner projekt-försöka-hitta-en-privat-donator-för-heminsemination.



Vi vilade några månade och bestämde oss för att gå via landstinget. Det får ta den tid det tar, tänkte vi. Och som ni vet, om ni läser min blogg, så gick det väldigt snabbt och vi är så glada. Första samtalet till Reproduktionscenter var i slutet på december 2010. Första läkarbesöket och kuratorsamtalet var i början på januari. Vi blev, som ni också vet, godkända och sen har det bara rullat på. Nu har vi spermier från en donator som är lång, mörk hårig med blå ögon som väntar på oss och på måndag(!!!!!) är det dags att sätta in ägget. (Fick ju IVF på en gång eftersom det visade sig att jag ev hade en trång passage på ena äggledaren. Jag tackade och tog emot även om jag blev gravid i somras, vilket torde innebära att det inte är helt igentäppt utan bara en trängre passage, och har ett barn sedan tidigare)



Börjar se slutet på denna resa. IVF resan. Nu håller vi alla tummar att ägget fastnar så som det ska och att allt går bra. Just nu är bara tanken på att börja om med nässpray och sprutor nästan outhärdlig men det är ju för att jag precis gått igenom det. NU vill vi ha resultat! Och bebis! =) Har gått omkring och inte kunnat längta eller glädjas då jag tänkt att det säkert kommer att sluta med missfall men så får jag ju inte tänka. Jag tänker längta och hoppas och vara glad för att vi ska få en bebis. Om det slutar i gråt så tar vi den sorgen då. Nu tänker jag vara glad. =)



Vet att jag skriver i denna bloggen lite hipp som happ =) Låter faktiskt bara fingrarna dansa över tangentbordet för att få ner mina tankar och känslor. Den är inte så strukturerad och jag återupprepar mig säkert många gånger. Men det är just därför jag har öppnat bloggen - för att skriva av mig. Och självklart för att kunna gå tillbaka senare och läsa hur jag tänkte och kände i början av resan. Och det blir långa inlägg... förstår ju verkligen att man inte orkar (och att det inte är speciellt intressant) att läsa igenom allt detta men kanske kan någon som också går igenom samma sak finna något som kan vara till gagn =) Följer er andra (de som jag har i min blogglistan längst ner på sidan) med spänning och kan riktigt känna er förväntan och glädje när det är dags för insemination eller graviditetstest. Känner även med er som får ledsamma besked. Keep up the good work. En dag är lyckan där!

Kärlekshandling

Varje kväll sitter min fästmö och blandar ihop vätskan med 4 ampuller pulver och ger mig sprutan i magen. Det känns som en kärlekshandling varje gång. När hon tittar mig i ögonen så är ord överflödiga och vi båda känner samma totala kärlek till varandra och samma längtan efter att få ett till barn. Det är en härlig känsla att känna sig så nära en annan människa. Hon är inte bara min blivande fru och livskamrat, hon är min allra bästa vän också. Det är som en gåva! Och jag är enormt tacksam för att ha henne i mitt liv.



Ikväll var det 7 dagen som vi tog hormonsprutor. Om 2 dagar ska vi göra ultraljudet! Tänk om äggblåsorna är fina så att det bli äggplock på fredag??? Gud vad jag blir nervös samtidigt bubblande glad! Oj oj oj .... lilla lesbian mother vet knappt vilket ben hon ska stå på. Men jag bestämmer mig för att stå stadigt den mesta tiden och därimellan flyger jag upp bland molnen, gör några loopar och kanske en och annan piruett ;)

Jag älskar mina hormoner!!

Jag ska aldrig någonsin mer klaga på att humöret är uppochner pga hormoner. Lovar. För OJ så bra jag mår nu när jag börjat ta hormonsprutorna. Det absolut värsta med IVF är att avreglera mina egna hormoner. Men nu är den biten klar och jag är inne på dag 6 med sprutor.


Var och tog blodprov i morse och på eftermiddagen skulle läkaren ringa mig och säga hur det såg ut. Vid ett tiden ringde de och sa att allt såg fint ut och att jag skulle fortsätta ta sprutor och komma in på torsdag för ultraljud. Då ska vi se hur stora äggblåsorna blivit och har de vuxit bra så får vi en tid för äggplock. Och om de behöver några dagar till på sig för att kunna plockas så får vi komma på ultraljud på måndagen efter. Jag är så glad! Hittills har det gått så otroligt smidigt och bra *peppar peppar* Ringde första samtalet 17 dec 2010 och nu 3 månader senare har vi gjort utredning, haft kuratorsamtal och vilken dag som helst plocka ut äggen och befrukta. Det är så overkligt att alldeles snart sätts ett befruktat ägg in. Spermierna får vi av en donator som går under namnet "Donator 96" och han är lång, mörk med blå ögon. Liknar på min fästmö i på alla tre punkterna.


Idag har jag gått omkring med ett leende på läpparna igen. Lyssnar på skön musik och har börjat vårstäda på ena balkongen. Tog en stor kopp kaffe och min bok och satte mig i solen mitt på dagen och jag bara njöt. Får livet verkligen vara så här härligt? Det fina är att det får det! =) Nu ringde just stora dottern och var påväg hem från skolan och meddelade att hon var hungrig, bara att börja med middagen med andra ord =)



Tillsist
Gode Någon som är i Himlen
låt vår familj utökas med ett litet väääääää.... (smeknamn på bebisen som ännu inte finns *s*)

Bröllopsdatum är spikat!

Kärleken till min familj har inga gränser. En stark Vi-känsla uppfyller mig och jag ser på framtiden med nyfikna ögon. Bebisplanerna fortskrider så som planerat och i morgon ska jag åka och ta blodprov. Har ju tagit hormonsprutan Menopur i 5 dagar så imorgon är det dags att åka till REP-centrum för att lämna lite blod och i mitten av veckan är det dags för ultraljudsundersökning för att se hur stora äggblåsorna har blivit. Tanken och planen är att det blir äggplock nästa vecka!!! Är spänd av förväntan men för er som följer mig på bloggen så vågar jag ju inte ropa Hej eller börja längta för mycket. Är alldeles för rädd att jag ska få missfall. En dag i taget. Ibland kan det vara jobbigt nog med ett andetag i taget. Så med små små steg vandrar vi vidare på denna stigen och hoppas att allt blir till det bästa.


Pratade med mamma idag och hon är ju rädd att min kropp inte ska orka med en graviditet (har genomgått en magsäcksoperation för 6 år sedan) men jag har tagit extra blodprov på vårdcentralen och det visade sig att alla mina värden ligger bra nu (har haft lågt hb, järnbrist och zinkbrist under en period) och när hon fick höra det blev hon lugn igen. Lilla älskade mamma =) Hon är glad och hoppas ju självklart på att få bli mormor en gång till. Frågade också om vi har bestämt datum för bröllop än, vilket vi inte hade gjort. Men ikväll satte vi oss och tittade i almanackan för 2012 och bestämde oss för att Pingstafton nästa år blir perfekt. Så den 26 maj 2012 står vi brud! Förhoppningsvis har barnet blivit fött och jag har haft några månader på mig att loosa graviditetskilona *s* Vill ju vara så vacker det går på min lyckliga dag! När min fästmö och livskamrat ska bli min fru.


Det går bra nu. Jag mår mycket bättre när jag fått börja ta hormoner igen (deppade ju nästan totalt ihop förra veckan) Längtan efter bebisen börjar ta fart, familjen är samlad (Stora dottern har varit hos sin pappa denna helgen men har nu kommit hem igen) Jag känner mig nyförälskad i min Vackra Flicka och livet är liksom så där allmänt vardagsgott! Precis så som jag vill ha det!


Nu är det dags att krypa i säng. Har jobbat hela helgen och är väldigt trött. Det fina i kråksången är att jag är ledig måndag och tisdag (när alla andra måste jobba) och jag ska njuta av att solen skiner några timmar på dagen, jag ska sova mycket, hitta någon bra bok att börja läsa (läste ut den senaste i natt på jobbet) och så ska jag försöka mig på att börja vårstäda lite här hemma. Livet på en pinne. En vanlig enkel pinne men det är min pinne och jag sitter nöjd =)

Vaknar med ett leende idag!

I två dagar har jag deppat och tyckt allmänt synd om mig själv. Tror att hormonerna spelar mig ett spratt och känslorna bubblar över på ett sätt jag inte är van med. (note to self: lär dig att hantera hormontuppjucken) Men idag när jag vaknade och hjälpte dottern iväg till skolan så fylldes jag med massa energi. Har redan hunnit köra igång en tvättmaskin, diskat undan och dammtorkat. Går omkring med ett leende på läpparna och kanske är det så att det faktiskt börjar sjunka in att snart, mycket snart, kommer jag att åka till sjukhuset och de ska plocka ut mina ägg och förhoppningsvis finns det ett eller fler som är fina som vi kan befrukta. Sen två dagar senare så ska det befruktade ägget föras in i mig igen!!! Gud det är ju spännande, läskigt, overkligt och samtidigt helt fantastiskt! Jag måste släppa tankarna på att jag antagligen kommer att få missfall - nu om någonsin måste jag leva efter mitt eget motto som är "Ta ut all glädje i förväg, det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan!"


Lilla älskade bebis... stanna kvar hos oss och låt oss lära känna dig! Min längtan blir bara större och större för varje dag. Försöker att inte prata om det så mycket med mina nära och kära eftersom jag tror att de tycker att jag "snöat" in totalt utan jag försöker att leva som vanligt. Men inom mig börjar en längtan ta plats som är svår att beskriva. Jag är mer än redo att bli mamma en gång till. Min fästmö är förväntansfull att bli mamma igen och få vara med från början (hon kom in i vårat liv då dottern var 8 år) och stora dottern längtar efter ett lillasyskon. Vi är redo och jag tänker njuta av denna väntan. Inte gå omkring och oroa mig för att det ska bli bakslag och tårar.


Nu är det hög tid att spraya i näsan första gången idag. Sen ska jag vattna blommorna och dra fram dammsugaren. Som sagt... t.o.m städet gör jag med ett leende på läpparna idag. Jag njuter! Fler sådana här dagar tack! =)

Börjat med sprutor nu

Idag var första dagen med hormonsprutan. Shit så läskigt. Och så verkligt allt börjar bli. Hitintills har jag ju bara sprayat nässpray 3 ggr/dag men nu ska jag ta dessa sprutor i magen. Det var ett himla trixande och jag är lite rädd att göra fel på något sätt men nu är den tagen i alla fall.


Det märkliga är att jag nu äntligen kommit till fas 2 som jag kallar det. Har längtat efter den här dagen för det betyder att om 6 dagar ska jag ta blodprov och göra ultraljud för att se hur mycket äggblåsorna har vuxit och sen få ett datum för att plocka ut äggen. Borde ju känna mig förväntansfull och glad men jag vill bara gråta. Det är så mycket känslor. Vågar inte tro att det kommer att gå bra hela vägen utan förbereder mig på att få missfall. Biverkningarna är jobbiga. Huvudvärk, trötthet som är förlamande, humörsvängningar, deppighet, mardrömmar, svettningar, finnar och värk i ben och händer. Så nu sitter jag här och vet inte riktigt om jag är glad eller ledsen. Vågar ju som sagt inte hoppas på att bebisen vill stanna kvar inom mig och jag vet inte om jag orkar med besvikelsen när mensen kommer. Så jag går omkring i något slags ingemansland och liksom bara väntar. Har ju väntat på denna andra fas och nu när jag är där så freakar jag ut lite.


Hade behövt fästmön här hos mig ikväll men istället för att säga det så säger jag att det går bra när hon vill åka till vänner. Bad henne åka förbi affären först och köpa jordnötsringar till mig (är sjukt sugen och hungrig hela tiden) och det gjorde hon. Kom hem med påsen och gick sen igen. Fan vad jag ville skrika och gapa på henne och ge henne dåligt samvete för att hon lämnar mig med alla känslor. Men när jag tänker logiskt och rationellt så är det ju självklart att hon ska få åka till sin vän. Jag har aldrig något emot det. Så hur ska hon kunna veta att just ikväll ville jag att hon skulle prioritera mig?? Jag kan komma på 1000 anledningar men de finns liksom bara i min skruvade lilla hormonstinna värld just nu. Så jag kniper käft. Försöker att inte visa mig besviken för då är det risk för ett onödigt tjafs och bråk och det orkar jag verkligen inte med. Jag överreagerar väl antagligen men just nu är det så här det känns. Att hon prioriterar vänner före mig. Vad fan är en jordnötspåse?? GUUUUUUDDDDD vad jag är orättvis. Men det får jag vara för det här min blogg och jag orkar inte vara något annat är orättvis och tycka synd om mig själv just nu. Blääää för mig.


Så. Antingen gör jag det bästa av situationen. Tänder lite ljus. Får barnet i säng och ger fästmön massa kärlek när hon kommer hem och talar om för henne att behöver närhet och kramar. Eller så bitchar jag mig och fryser ut genom att låtsas vara överdrivet engagerad i något tråkigt program på tv. Valet är inte speciellt svårt. Jag vet. Men just nu känns det inte som att jag har kontrollen på mina känslor. Men just nu bestämmer jag mig för att lämna de överdrivet dumma känslorna här i bloggen och hämtar lite nya ljus. Hoppar in i duschen och tar på mig myskläder och liksom känner att jag har det jävligt bra. =)


Är det inte bra med blogg så säg? *s* Well ville mest berätta för er att jag börjat med dessa sprutor nu och att jag är labil som en kossa och så ville jag skriva av mig lite jobbiga känslor. Tror att jag fått med allt. Right? =)

My sweet lovely girl - I LOVE YOU!

Tänk att vi planerar barn tillsammans? Det är ju helt galet härligt underbart! Jag har fått en envis hosta som håller mig vaken på nätterna och som gjorde att jag vaknad 06.00 imorse fastän jag har en ledig lördag. Gissa om jag blir så där glad och varm i hela kroppen när jag masar mig upp och ser att min fästmö har förberett både te och kaffe till mig. Och en liten lapp bredvid där det stod "Godmorgon älskling. Jag älskar dig!" =) Jag valde kaffe. Var bara att trycka på knappen och vänta några minuter. Så nu sitter jag här framför datorn och dricker morgonkaffe. Känner att livet är fint. Det känns som att vi har en hemlighet som flätar oss samman med de starkaste av kärlekstrådar. Hon och jag. Alltid. Älskar min vackra flicka mer än ord kan beskriva! Mycket snart så blir vår familj större. Jag, min blivande fru, våran tonåring och förhoppningsvis en liten bebis. Behöver jag säga att jag är så där skönt lugn och harmonisk idag? *s*

Godmorgon bloggläsare! Önskar er en fin dag!

Sprayar vidare...

... vardagen liksom bara rullar på nu. Traskar till jobbet, gör det jag ska, umgås med vänner, lagar middag/städar/diskar/tvättar i hemmet, tar hand om barn, försöker överleva förkylningar och sprayar Suprecur 3 ggr/dag. Men det finns något tryggt i det invanda och tråkiga. Vi räknar ner dagar och nu är det bara 6 dagar kvar innan vi får börja med hormonsprutor. DÅ känns det som att vi gått in i fas 2 och sen kommer tredje delmålet med ultraljud och äggplock och SEN (äntligen) införande av ett befruktat ägg. Det börjar bli mer och mer verkligt och jag känner mig nervös för att det inte ska funka. Tänk om jag inte får några fina ägg? Eller om det bara blir ett ägg och det misslyckas och jag måste börja om med hela proceduren? Just nu känns det nästan som en omöjlighet =/ Fast står man inför det faktum så är det bara att gilla läget och försöka se det positiva.

Vi har börjat fundera på namn. Är ju så mysigt att sitta och drömma sig bort tillsammans. Jag och dottern är förtjusta i Ture och fästmön vill gärna ha Teodor. Tjejnamn är vi överens om - Belle. Det betyder "vacker" på Franska  och vi tycker att det är väldigt fint. Men vi hinner ändra oss många många gånger men som sagt det är mysigt att ligga i sängen på kvällarna tillsammans med våran tonåring och prata och göra detta med bebisen så verkligt som möjligt. Hela familjen ska ju vara förberedd så gott det går och hela familjen är delaktiga och vi diskuterar namn, färg på barnvagn och boende med liv och lust =)

Är lycklig i min lilla del av världen trots mycket vardag och att det känns som att jag sprayat i näsan i en halv evighet. Förkyld håller jag också på att bli - hostar så att det skär i lungorna =/ Vill verkligen inte få den här förkylningen som alla går och drar på. Ska nog börja hutta kanjang i helgen och boosta mig ordentligt med färskpressad apelsin juice och kiwi.

Önskar er en fin helg!

Det är rätt gött ändå

En vecka efter användandet av Suprecur så kan jag konstatera att de flesta biverkningarna lugnat ner sig. Eller så har jag bara anpassat mig efter dem. Vilket som så mår jag lite bättre. Har hunnit fått blödning (som sig bör) och den har gått över. Allt är i sin ordning med andra ord. Jag är inte lika yrslig längre och humöret är stabilare. Mardrömmar/oroliga drömmar/livliga drömmar har jag fortfarande och den tryckande och dova huvudvärken. Men det kan jag leva med. Är bara glad att jag inte håller på att svimma varje gång jag reser mig upp. Det är rätt jobbigt att sköljas över av en våg av illamående så fort man reser sig ur soffan. Men nu börjar det som sagt att blir bättre *peppar peppar*

Idag är det fredag och de allra flesta skriver på fb att det ska bli såååå skönt med lite ledighet. Jag och fästmön kliver på vårat arbetspass klockan 14.00 idag och sen kör vi på hela helgen. Håller verkligen tummarna för att jag ska få må så här pass bra under hela helgen så att jag kan jobba. Varken kan eller vill ha fler korta sjukskrivningar pga illamående, huvudvärk och gråtattacker. Så det är fredag även i denna familjen - och jobb står på schemat. Tror dock att det blir en lugn helg då jag tjuvkikat lite på agendan.

Räknar dagar. Att allt ska ta sån lång tid? Väntan. That´s my middle name. Snart kommer tonåringen hem - längtar efter henne så det gör ont i kroppen. Men hon har haft en bra sportlovsvecka med sin pappa vilket glädjer mig mycket. Längtar efter att få köra igång med sprutor. Längtar efter vecka 12 då det är dags för äggplock! Satt igår och spånade på namn. Tjejnamn är enkelt. Där är vi rörande överens om vilka vi tycker är fina. Killnamn är mycket svårare. Men vi har enats om ett i alla fall. Där är det tur att det är lång tid kvar tills lilla bebisen kommer =) Detta ska stötas och blötas många gånger till. MYS! Framtidsdrömmar. Längtan. Lycka. Tro och hopp.

Fylld av kärlek och tacksamhet

Dagen började ju inte så himla najs. Vakna av störtblödningen from hell i vargatimmen är väl kanske inte det trevligaste man är med om. Trodde i min enfald att det nu bara var att ringa till REP-centrum och få klartecken att böja med sprutorna men se det fick jag inte. De ville bara att jag skulle ringa och tala om när jag fick min blödning så att de kunde anteckna det och så sa de att jag skulle fortsätta med Suprecur 1 vecka till. Hrmpf. Men när jag accepterat att jag inte kan skynda på detta så kände jag mig lugn igen och dagen blev riktigt bra.

Har gått omkring med en genomlycklig känsla i hela kroppen idag. Tänkt och längtat efter min fästmö (som jobbar till halv tio ikväll) och gått och smålett lite för mig själv. Lycklig i det lilla just nu. Glad för att kroppen verkar svara på medicineringen så som den ska, glad för att jag har så himla goa arbetskamrater och chef (berättade för chefen idag att vi går igenom en IVF och hon önskade mig all lycka till och skulle hålla tummarna för att de kommer en liten bebis i slutet på detta året) Jag är glad för att jag och fästmön har det så fint tillsammans, att vi är så ärliga och totalt öppna mot varandra. Att vi lyckats ta oss igenom de jobbiga stunderna och att vi känner oss lyckliga och kära i varandra. Jag är glad för att solen värmde så gott i mitt ansikte idag när jag stod på busshållplatsen och väntade på att bussen skulle ta mig hem. Jag är glad för att jag har vänner som bor bara något kvarter bort som man kan pipa över till och ta en kaffe med och prata om livet i stort och fjanta och tramsa sig i smått. Ja idag har varit en bra dag. En helt vanlig onsdag. Mitt i livet. Mitt i bebisresan. Ser små barn överallt och drömmer mig bort till graviditetsmage, barnvagnar och bebisdoft.

Avslutar dagen med te och hårdbrödmackor framför en film tror jag bestämt. Ska tända lite ljus och krypa ner under filten i soffan och vänta på att flickan kommer hem.  Idag är det gott att vara jag. =)

05.00 å vaken

Vaknade runt halvfem i morse av störtblödning. Visst har jag läst i alla papper från Reproduktionscenter att jag ska få en blödning ca 1 vecka efter att jag börjat använda Suprecur nässpray men att det skulle se ut som ett blodbad 5 dagar efter första sprayen hade jag inte räknat med. Allt som jag inte själv har kontroll över freaks me out. Och detta har jag ju verkligen ingen kontroll över. Kroppens funktioner är helt styrd av kemikalier och det är bara att följa med och hoppas på det bästa.

Så nu sitter jag här. Nyduschad klockan fem på morgonen och kan inte somna om. Har tänt aromalampan och kokat kaffe och har det rätt fint ändå. Klockan åtta ska jag ringa REP-centrum och informera om att jag blöder och ska då få klartecken med att börja med sprutorna. Vi har ju fått instruktioner på hur man ska blanda till lösningen och hur man ska ta det i magfettet så det ska nog inte bli några problem. Det knasiga är att jag har varit piercad över typ hela kroppen och har även ett gäng tatueringar men ändå är det läskigt att ta sprutor. Låter fästmön göra det på mig istället =)

Det börjar närma sig. Fas nr 2. Sprutorna. Ska väl så småningom få en ultraljudstid för att se hur mina äggblåsor växer och hålla koll på att de inte är för få (har bara 3-4 stycken i varje äggstock i vanliga fall.) men det får heller inte bli för många. Tror inte på Gud. Tror inte att det finns någon Gud men ändå ber jag och håller tummarna för att någon någonstans skall sända tur och lycka på min väg så att äggen växer och att de kan plocka ut flera stycken och att det finaste ägget blir befruktat. Och om det inte fäster så som det ska så vore det väldigt skönt att ha några nerfrysta så att jag inte måste börja om hela proceduren från scratch. Fattar ni... OM 3 veckor kan jag vara gravid??? Hur galet är inte det??? jag har haft en sån enorm tur och sånt flyt så jag hoppas att det håller i sig hela vägen. *hoppas hoppas* Tog kontakt med REP-centrum första gången i början av januari. Nu är det i slutet av februari och vi har kommit en lång väg. jag är förväntansfull och pirrig. Jag vill vara gravid nu! =)

Klimakteriet

Att det skulle vara så här jobbigt att stoppa sin egen menscykel och över en natt hamna i klimakteriet kunde jag aldrig tro. Försöker verkligen i det längsta att ignorera alla biverkningar som nässprayen ger men tyvärr går det inte att förbi se denna fruktansvärda huvudvärk. Andra biverkningar jag fått är att jag sover väldigt oroligt och drömmer mycket (konstiga, stressande och osammanhängande drömmar som gör att jag vaknar kallsvettig flera gånger per natt) Jag har även svallningar och blir helt plötsligt jättevarm och klibbig på hela kroppen, känslorna åker berg och dalbana (ibland känns det som att jag bara vill sätta mig ner och gråta för att ni nästa sekund känna lycka och glädje över allt det fina jag har runtomkring mig) Jag mår också väldigt illa. Har svårt att äta varm mat och längtar bara efter pastasallader och ciabattabröd med div röror på. Tröttheten jag känner är även förlamande. Så biverkningarna har verkligen kommit.

Det som gör att jag inte ger upp är ju självklart att vi vill ha ett barn. Jag vet ju att det kommer att vara så här i en vecka till och sen kommer jag att börja ta hormonsprutor (vilket också ger vissa bieffekter men då är vi ju inne i fas 2 på resan och målet närmar sig)

Nä bäst att lägga sig en sväng på soffan och försöka bota huvudvärken. Flickvännen är och handlar mat så att vi kan fixa oss någon middag. Idag blir det ciabatta med tonfiskröra (tonfisk, kokt ägg, purjolök, cremefraiche, svartpeppar, citronsalt och massa sallad) och antagligen äta det framför en dvd. Vill ha tips på några bra serier som man kan ladda ner och se. (har sett Gray´s, desperata husfruar, one tree hill, true blood, medium, csi - de flesta varianter) Så om det är någon som hittat hit och har något bra förslag - give it to me! =)

Så efter en dag där jag knappt lyft ett finger - mer än att tagit 6 rör blod på VC för att se om jag fortfarande har järnbrist - så lägger jag mig i soffan igen och konsekvent vägrar lyfta fingrarna resten av dagen också. Imorgon har jag möte på jobbet och sen måste jag till banken för att fixa lite papper inför bokföringen som ska vara klar den första mars. Så idag lata mig - imorgon försöka hänga med i livet som pågår utanför min egen lilla bubbla. Hej på en stund!

Känslostormar

Att hålla hela IVF resan hemlig är inte det lättaste när biverkningarna börjar träda fram med full kraft. Igår både grät och skrattade jag helt hysteriskt om vartannat. Jag fick svettningar flera gånger under dagen och trodde inte att det var möjligt så jag alltid fryser i vanliga fall. Jag är yr och har huvudvärk. Och så sover jag typ hela tiden. Hur i hela fridens namn ska jag orka gå på möten idag och sen jobba hela veckan?? Vad säger man till sina arbetskamrater när man börjar gråta för att dokumentet inte sparades under rätt flik? Eller hur förklarar man att man gäspar dygnet runt och knappt orkar med sig själv? Nä det här är verkligen en knepig sits.

Får ta en dag i taget. Försöker att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Är jag trött så vilar jag. Vill jag gråta så gör jag det. Svettas jag får jag väl ta av mig lite kläder. Allt har sin tid och nu är det tydligen tid för mig att vara i klimakteriet =/ Så jag fortsätter att spraya 3 ggr/dag med Suprecur och ser det som en välsignelse. Detta måste jag ju gå igenom för att få ha en liten knodd i min famn. Och det gör jag gärna, måste bara klaga lite emellan åt.

Så jag fortsätter dagen i mitt känslomässiga inferno och försöker att vara så normal som möjligt på utsidan. Än så länge så ska bara närmsta vännerna och familjen veta om att vi går igenom hormonbehandling. De andra får vänta och undra vad det är för monster som tagit min kropp i besittning =)

Dag nr 2

Nu har jag sprayat i näsan två dagar och känner inte av några biverkningar alls. Tankar på att det faktiskt kanske kommer en liten knodd i magen om en sisådär 2-3 veckor är svindlande. Är jag beredd på det här? Vi har ju en tonåring hemma och så börja om på nytt med en liten en är det ju många som skulle tveka inför om man säger så =) Men det är nog bara sunt att känna och tänka och liksom förbereda sig så gott man kan på det nya stora som väntar. Att inte känna lite oro och tvivla på sin förmåga kanske skulle vara mer oroväckande.

Idag ska vi hem till svärföräldrarna på födelsedagsmiddag. Svärmor vet om våra graviditetsplaner och är glad för vår skull. Svärfar fick nyss reda på det och hur han reagerat vet vi inte ännu eftersom det var svärmor som berättade det för honom. Lär väl få se ikväll hur dan han är emot oss =) Han är liksom lite konservativ och träig om man säger så. Men det är skönt att alla andra i släkten är glada för vår skull och håller tummarna för att det ska lyckas.

Nu måste jag rusa. Hejhopp!

Nu kör vi!

På alla hjärtansdag (i måndags) gick startskottet för vår IVF-resa. Kl 11.00 träffade vi läkaren på REP-centrum och fick information om hur vi ska gå tillväga. De gjorde även ett ultraljud till på mig för att se hur många äggblåsor jag hade och det visade sig att jag bara hade 3-4 stycken i vardera äggstock även denna gång. Så beslutet att gå direkt på IVF istället för insemination var nog klokt.

På kvällen rövade jag bort flickvännen till Sthlm där vi checkade in på hotell och efter att jag friat till henne så skålade vi i champagne. För självklart sa hon JA! =) På kvällen hade jag bokat biljetter till QX Gay gala och där hade vi en grymt skoj kväll. Drack vin, dansade, frotterade oss med kändisar och hade det allmänt skoj. En perfekt förlovningskväll med andra ord. (Fick lycka till av Carina Berg och Kristian Luuk som även fick oss att lova att skicka in våran kommande bröllopsbild till dem så att de kunde visa det på nästa års Gay gala *s*) Lyckliga och trötta åkte vi tillbaka till hotellet och somnade i varandras famn.

Dagen efter gick vi och beställde ringar. Så idag - lördag - sätter vi på oss dem och visar hela världen att vi är förlovade och planerar att gifta oss till våren 2012. Idag - fortfarande lördag - så ska jag även börja ta nässpray (SUPRECUR) 3 ggr/dag i ca 1 vecka. När jag får en blödning skall jag ringa till REP-centrum och få klartecken att börja med hormonsprutorna. NU är det verkligen på gång! Har läst att biverkningarna är ganska många och verkar vara väldigt jobbiga. Ungefär som att hamna i klimakteriet över en natt typ. Känner mig lite orolig för detta då jag och fästmön haft en tung period förra året då vi tjafsade mycket. Nu är det lugnt och vi har hittat harmoni och jag är lite rädd att det ska bli påfrestande för vårat förhållande om jag får för mycket biverkningar på medicinerna. Inte rädd så att jag tror att hon lämnar mig så klart, utan mer rädd att det fina vi har och den tryggheten vi känner kommer att sättas på prov. Familjelivet i hemmet är en sån viktig del att det liksom inte finns varken tid eller ork att ha det "spänt" hemma. Jobbet, barn och vardagen tar ut sin rätt så när jag kommer hem till familjen vill jag bara kunna slappna av och vila. Tror iofs inte att det blir något problem, men tanken finns att det kan bli en jobbig tid. Lika bra att ställa in sig på det så blir det en positiv överraskning om det går finfint.

Längtar fruktansvärt mycket efter ett PLUS. Har gått med en barnlängtan mer eller mindre i flera år nu och är mer än redo att bli mamma igen. Så nu håller vi tummarna på att det funkar på första försöket. Har ju 3 IVF försök att göra genom landstinget om det vill sig illa men det vore ju skönt om det funkade direkt (vet att rent statistisk får många gå igenom ett par försök innan de blir gravida men jag håller tummarna ändå att det funkar första gången.)

Så nu blir det att spraya i näsan kl 07.00, 14.00 & 21.00 under en veckas tid. Kommer nog att skriva av mig tankar och känslor här. Kanske blir en gnutta personligt men det är ju därför jag har en anonym blogg fram tills vi ser en graviditet.

Förväntansfull!

Tankarna är ofta hos ett kommande barn. Vi har fått tid för information av IVF och för att få recept på hormonsprutor den 14 feb. Nu är det bara en vecka kvar och jag längtar. Jag kan inte fatta att det faktiskt håller på att bli en verklighet att vi ska få bli mammor igen. Samtidigt blir jag rädd att det inte ska funka. Att jag är för gammal (fyller 35 år) eller att något ska misslyckas och ägget inte fäster som det ska. Men istället för att gå och oroa mig så väljer jag att glädjas och tänka att självklart går allt som vi vill! Det värsta som kan hända är att vi varit glad i onödan =)

Denna helgen har vi bara varit hemma och tagit det lugnt. Jag, Flickvännen och dottern. Melodifestivalen har startat och vi är riktiga Mello fan så lördagkvällarna tillsammans med familjen är räddad! *s* I övrigt har jag sovit mycket, fattar inte hur det kommer sig att jag är så himla trött hela tiden. Men jag passar på att sova då jag kan då nästa arbetsvecka är rätt tung.

Igår berättade flickvännen för sin mamma att vi  planererar barn. Hon blev jätteglad! Det känns så skönt att ha familjen vid sin sida som stöttar oss när vi går igenom detta. Jag vill inte hålla det hemligt för dem att vi försöker få ett barn till utan vi vill ta med dem på resan. Vi planerar också att förlova oss och så småningom gifta oss. Men en sak i taget =) Men drömma kan man väl få göra?

Återkommer nästa vecka då jag ska börja ta sprutor. Antar att inläggen kommer att speglas av alla hormoner och jag planerar att ha denna blogg som lite avlastningsplats och för att visa hur det kan vara för en helt vanlig lesbisk familj att gå igenom en sån här sak =)

Alla hjärtans dag!

Ringde upp REP-centrum idag för att få en tid för igångsättning av IVF behandling och vi fick tid den 14 februari. =) Då kör vi. Jag är upprymd, glad och förväntansfull inför detta stora. Jag har försökt läst så mycket jag kommit över så att jag ska vara väl förberedd på tiden med hormonsprutor och som jag förstår så kan det vara ganska påfrestande för både kropp och psyke. Men det är det värt. Jag är oerhört glad över att få den här chansen att få 3 stycken IVF av landstinget för att få ett till barn.

Tankar på att vi ska utöka vår familj får mig att börja längta efter att även gifta oss. Tittar lite smått på hus också eftersom våran lägenhet kommer att vara för liten om vi får ett till barn. Det går bra nu. Jag mår bra nu. Lyckan behöver inte stå på min sida - den har flyttat in! Oavsett hur omständigheterna ser ut och oavsett vilka svårigheter/jobbigheter som kommer i vår väg. Jag är lycklig i mig själv och tillsammans med min sambo och vår dotter och våra djur. TACK Gode Någon som är i himlen! ;)

Alla hjärtansdag blir en bra dag tror jag. Först REP-centrum och sen på kvällen har jag en överraskning till sambon. Hon vet inget men jag har skaffat barnvakt och har planerat något romantiskt för oss.

Nu blir det middag och sen tänker jag fortsätta läsa min bok i soffan och bara slappa.

Här startar vår resa!

Hej!

I början kommer jag att vara anonym då jag och min flickvän ännu inte gjort det offentligt att vi håller på att skaffa barn. Längre fram så kommer vi att säga hej ordentligt till er. Men jag hoppas att ni vill följa oss på vår resa fastän det är bakom internets anonyma skärm.

Jag är en 34 årig kvinna som lever tillsammans med min 26-åringa flickvän. Blev tillsammans för över 4 år sedan (gjorde slut och strulade på var sitt håll under en period innan vi insåg att vi fortfarande älskade varandra och ville leva tillsammans) och lever nu tillsammans med en tonåring, katter och kaniner =) Vi bor i en medelstor stad och jobbar båda inom vård och omsorgen. Vi båda har "kommit ut" för länge sedan och vår familj, släkt, vänner, arbetskamrater och annat löst folk vet om att vi är lesbiska. Det de inte vet är att vi planerar för att skaffa ett till barn. I den här bloggen kommer jag att skriva om vår vardag, mina tankar och reflektioner då det kommer till familj, relationer och barn.

Varmt välkomna!

Må Storken komma

till oss under 2011 *s*