Det hugger och drar...

På förmiddagarna mår jag som allra bäst, men ju längre mot kvällen jag går dessto sämre mår jag. Det hugger och drar i magen/livmodern, jag blir uppsvälld något groteskt mycket i magen, jag mår småilla och det liksom suger i magen vilket gör att det är alldeles för lätt att gå och småäta konstant och jag kan inte gå på toaletten trots att det känns som att jag behöver. Dessutom har jag svårt att hålla humöret uppe och känner mig grinig och låg. Längtar tills om två veckor då vi ska på ultraljud, kanske klankat få det där lyckoruset alla pratar om? För just nu känner jag det inte utan skyddar mig själv från besvikelse om något skulle gå galet. Dumt att känna så och inte njuta av denna hemlighet men jag hoppas som sagt att det släpper lite då vi har fått se lilla ärtan.

Invaderat min kropp!

Något har totalt invaderat min kropp, jag har inte längre kontroll på det mest basala så som toalettbestyr, mat och sömn. Hård i magen, konstant hungrig och illa mående. Och sömn, ja det verkar jag inte få nog av. Knepigt det där när kroppen börjar bete sig annorlunda ;)

Det börjar gå in...

... att det fastnat ett litet liv här inne. Har tagit några dagar att verkligen förstå att vi ska bli mammor ännu en gång :) det är så stort och jag känner ett stort behov av att ta hand om mig själv genom att äta mycket frukt och grönt och vara ute i solen och ta promenader. Må bra saker som ger positiv effekt på det lilla livet inuti mig :)

Tog ett grav test till...

... Denna gången med CB's Digitala och det visade samma resultat - GRAVID! Stod 2-3 veckor sen befruktning, vilket betyder att jag borde gå in i vecka 6 nu:) Ringde REP-center och fick tid för ultraljud den 19 mars. Det är ju bara 3 veckor dit :)

Hur mår jag då? Jo då lite illamående ibland, VÄLDIGT trött och spända bröst. Humöret är väl inte det bästa heller. Får verkligen anstränga mig för att inte fräsa ifrån till höger och vänster :)

Overkligt!

Jo det känns nog helt overkligt. Åkte och köpte ett grav.test till idag som jag tänker ta i morgon som är min egentliga TD och sen ringa till Rep-center och meddela resultatet. Så många gånger jag fått ringa och berätta att det blivit minus. Men denna gången får jag säga att det blev positivt. Vilken lycka!

Tack alla ni som skrivit och gratulerat och gläds med mig. Det betyder mycket med det stödet då man går igenom IVF eftersom det kanske inte är något man basunerar ut irl och därför kan känna sig lite ensam. Så tack igen! Jag blir varm och glad.

Ruvardag 17

Men wow! Jag fick ett plus i morse! Ett starkt plus till och med! Kan inte fatta att det är sant. Väckte sambon och vi satt i sängen och stirrade på Stickan länge. Det är svårt att ta in. Måste nog smälta detta tror jag :)

Herre Gud jag har klarat dag 16!

Alltså nu börjar ju även jag hoppas och tro att detta kan gå vägen. Fatta besvikelsen om det inte gör det? Jag har ju varit med ett tag i IVF-svängen så jag borde ju vara van eller åtminstone känna på mig att det fäst denna gången? Men nä. Jag tvivlar på allt vad min kropp talar om för mig och tror ändå att den bara luras :/ Jag har kommit att bli en av dessa desperata kvinnorna som hamnat i Bebiskarusellen, men det är väl kanske inte så konstigt att jag mest känner rädsla då vi aldrig ens lyckats få ett plus. Bara alla dessa minus. Symptom eller ej. Just nu mår jag illa och har ont i brösten. Måtte det bli ett plus i morgon. Jag har nämligen utsett det till min testdag fastän jag egentligen ska vänta en dag till. Men jag vill inte göra testet då vi har huset fullt av kids (är kontaktfamilj/stödfamilj) Men en dag tidigare kan väl inte göra något när jag är på ruvardag 17? Usch tror fan jag mår illa av nervositet. Sambon också :/

Ruvardag 16

Jag vågade inte ta testet i morse. Igår kväll inbillade jag mig att alla symptom försvunnit. Jag var inte lika trött, brösten ömmade nästan ingenting och jag var inte lika svullen i magen. Låg och googlade på andra som upplevt samma men blev inte mycket klokare för det. Och det är ju så dumt att göra det för ALLA upplever det olika. Men när jag vaknade i morse så ömmade brösten igen. Jag blir galen på detta!!

Men nu går jag in i dag 16 och om jag inte börjar blöda så testar jag i morgonbitti. Ännu en dag av papperanalys med andra ord :/

Hittade ett grav test...

... i lådan men jag har inte vågat använda det. Får se hur jag gör i morgonbitti. Klarat denna dagen utan blod i alla fall. Det går långsamt framåt :/

Ruvardag 15

Klarade hela dag 14 :) Så här länge har jag aldrig varit ruvare och jag vet att jag kan ta ett test nu egentligen och att det antagligen skulle visa ett starkt plus OM det fäst. Men min testdag är ju fredag på ruvdag 18 så jag väntar.

Hur mår jag då? Jag vet inte om jag inbillar mig eller är skengravid men jag börjar se ett mönster:

- ont långt ner i magen. Det spänner och liksom trycker. Samma känsla som när jag tog hormonsprutorna för att äggen skulle växa. Blev ju lite överstimulerad så jag tänker att det kan vara sviterna efter det. Enda gången det inte känns är när jag ligger ner.

- trött. Är helt vimsig av trötthet. Somnar så fort jag sätter mig för att kolla på en film och måste gå och lägga mig redan vid 22.00 vilket jag aldrig behövt göra förut. Men det är ju en biverkning på proggisarna också.

- spända bröst. Har ont i brösten hela tiden. De är mycket större än vanligt och ömmar. Till och med när jag varit utan b-h på natten så ömmar de på morgonen. Också biverkning?

- illamående. Får ett smått illamående då jag är hungrig men även efter att jag ätit. Det har jag aldrig känt vid tidigare ruvningar.

- torr i munnen. Har aldrig känt tidigare heller. Förkylning på G?

- känner mig låg. Känner mig sorgsen och små deppig då och då. Kan ju ha att göra med proggisarna också. Och det faktum att jag är nervös och orolig och har haft ont i snart 3 veckor. Det knäcker ju vem som helst. Skulle inte vara lika jobbigt med alla dessa krämpor och symptom om man visste att det skulle bli en bebis. Men nu känns det bara hopplöst och jobbigt att behöva gå igenom allt detta gång på gång utan att få se ett plus.

Så nu går jag in i ruvardag 15 och håller fortfarande tummarna för att det ska bli ytterligare en dag utan besvikelse och tårar. Vågar jag börja hoppas eller skall jag bli kastad ner i misslyckande hålet igen och behöva kravla mig upp därifrån?

Halvlek

Usch så jag springer på toaletten. Vågar fortfarande inte hoppas. För tänk om det är så överjävligt att jag ruvat så här länge utan minsta lilla tecken på blödning och så är det ändå inget embryo som fäst? Men tänk tänk om det är vår tur nu??

Ruvardag 14

Detta är ju min 2:a IVF och därför är det nästan ofrånkomligt att jag jämför med första omgången. Vid min första IVF blev 5 ägg befruktade. Satte så klart in ett ET som inte fäste. De andra 4 FET sattes också in med jämna mellanrum under förra året men tyvärr fäste de inte heller.

Nu då? Det blev ett ägg mindre än första omgången. Ett ruvar jag på nu och tre till frysen. Det är jag glad för. 4 försök till med andra ord. Har fått testa lite andra mediciner, både under hormonstimuleringen och nu efter insättningen. Kanske är det ett vinnande koncept? Äggen såg ju så perfekta och fina ut att de valde att fotografera dem och använda i studiesyfte. Det måste väl betyda något?? (ja jag greppar varje halmstrå här)

Annat som jag jämför med då? Jo den sista insättningen (FET NR4) var den jag ruvade längst. De andra äggen ruvade jag 11-13 dagar, sen kom antingen bruna spottings eller direkt klar rött blod. Men en gång ruvade jag så länge som 14 dagar. Nu vid denna ruvning är jag på dag 14 och jag mår illa av nervositet. Ska jag klara denna dagen då det ALLTID skitit sig förut? Försöker även jämföra "krämpor" och tidiga grav.tecken. Brösten ömmar fortfarande väldigt mycket, det hugger och moler i äggstockarna. Magen är uppsvälld på kvällarna och jag kan bara äta lite åt gången annars mår jag väldigt illa.

Så det är mycket som är annorlunda om jag jämför med förra omgången. Ska jag våga hoppas att vi också skall få den stora lyckan att se ett plus? Än vågar jag inte ropa hej och jag vågar definitivt inte testa innan testdagen den 24/2 (fredag)

Läser igenom detta inlägg och ser att det är väldigt rörigt. Dels orkar jag inte rätta stavfelen som ofta blir med autokorrigeringen på mobilen som jag bloggar ifrån och dels så är nog min hjärna så här rörig av alla tankar och känslor. Måtte det klarna lite snart.

Överlevt denna dagen också

Så var ruvardag 13 till ända och helt utan blod. Har varit extremt trött, lite illa mående och haft ont långt ner i magen, mest på höger sida. Har sprungit på toaletten en gång i timmen men som sagt allt är lugnt än så länge. Phu. Detta knäcker mig snart.

Ruvardag 13

Kvällen igår gick bra, inget brunt och inget blod. Efter middagen vid 21.00 var jag så trött att jag lånade värdinnans säng för att vila lite. Trots höga skratt och techomusik så sov jag som en klubbad säl i två timmar :/ Det om något är väl ett tecken på grav???? Men som vanligt så kan det även vara en biverkning. Efter att ha agerat fyllechaffis ner till krogen åkte jag hem och somnade på soffan och sov där hela natten. Det första jag gjorde när jag vaknade var att springa på toaletten och se om jag börjat blöda. Men det var som sagt ok. Nu håller vi tummarna för att denna dagen fortsätter så.

Ruvardag 12

Ikväll skall vi på fest och jag är inte ett dugg sugen på det. Tänk om jag börjar blöda under kvällen? Hur ska jag hålla ihop och inte visa något då? En av mina vänner som är gravid kommer också att vara där så jag måste deala med det också. Som tur är så kan jag säga att jag är chafför och därför inte tar ett glas vin. Fy så jobbigt detta är. Och hur sjutton ska jag orka hålla mig vaken? Går ju och lägger mig 22.00 nu för tiden eftersom jag är så trött att jag är näst intill okontaktbar då. Ja det här lär bli en utmaning. Hoppas bara för allt i världen att jag slipper blodet. Det är det enda jag tänker på just nu. Jag låter helt manisk här i mina blogginlägg men det är för att jag bara skriver om denna IVF resa här och med allt vad det innebär. Skönt att skriva ner sin oro på ett och samma ställe. Så ruvardag 12... Låt mig få skriva dag 13 i morgon.

Klarat dag 11

Ruvardag 11 är snart till enda och inte en tillstymmelse till blod eller bruna spottings. Känns som en seger i sig eftersom det bruna kom denna dagen på vårt förra ET. Idag har jag varit på språng på förmiddagen och det liksom "drog" i nedre delen av magen och jag kände mig tung, som att jag skulle väga 100 kg typ. Vi käkade wok på stan till lunch och jag höll på att spy av den färska koriandern. När vi kom hem la jag mig på soffan och somnade och sov i 2 timmar!! Det händer aldrig mig i vanliga fall. Visst jan jag somna på soffan men då sover jag Max 30-45 minuter. Men jag är så fruktansvärt trött alltså. Jag vill ju så gärna tro att allt detta är för att embryot har fäst och jag är gravid men så tänker jsg i nästa sekund att det är dessa jävla biverkningar :/

Men inget blod ännu som sagt och så länge det inte kommit så finns det fortfarande en chans. Håller fortfarande tummarna och hoppas

Ruvardag 11

Idag börjar den värsta oron :/ Usch å fy. Det är idag ooch de två närmaste dagarna jag brukar börja blöda. Törs inte hoppas ett enda dugg att det ska vara annorlunda denna gången. Visst känner jag en massa symptom så som stick i underlivet och längre upp i magen, huvudvärk, trötthet, lite illa mående på morgonen men jag vet ju att allt detta kan lika gärna vara biverkningar på proggisarna eller tecken på att mensen är på G. Suck.

Orättvist?

På fb ploppar det upp den ena ultraljudsbilden efter den andra. Tre av mina vänner ska ha barn. När är det vår tur? Ruvardag 10 är snart till ända och inget blod ännu i alla fall. Idag har det stickt till i magen flera gånger. Inte värk och inget molande, bara som små nålstick, undrar vad det betyder? Mens på G?

Ruvardag 10

Inget blod ännu. Idag går jsg in i ruvardag 10. 8 dagar kvar till TD. Jag tänker inte testa i förväg. Det är ändå ingen ide, blodet kommer nog vilken dag som helst. Att jag skulle få se ett plus på Stickan känns helt osannolikt. Fick ju dom sagt inte det på hela förra IVF försöket, trots 6 fina ägg som sattes in. Börjar förbereda mig på att det inte blir något syskon för oss.

Molande mensvärk

Det här kommer inte att sluta bra...

Ruvardag 9

Inget nytt under solen. Dagarna segar sig fram men nu går jag i alla fall in i ruvardag 9. Denna eviga väntan och nedräkning. I morse "rann det till" och jag sprang upp på toaletten och var helt säker på att det skulle vara blod men det var kletet från vaggisarna. Mina blödningar följer ju inga mönster, inland har det börjat med lite brunt för att sen efter två dagar gå över till mens och ibland har det blivit stört blödning med klarrött blod på en gång. Jag väntar helt enkelt. Och håller tummarna.

Ruvardag 8

Efter en skitdag igår så känns det bättre idag. Det jag inte får glömma är att det är psykiskt påfrestande för min fru också att gå och vänta och längta efter entingen ett plus eller blod. Det är lätt att glömma när man är mitt uppe i sin egen noja och nervositet.

Nu håller vi tummarna för att ruvardag 8 inte ska innehålla blod och tårar. Är i och för sig inte så nojig än eftersom blodet brukar komma dag 11-13 men en gång kom det redan dag 6 så man vet ju aldrig :( Man vet ingenting och det tär fruktansvärt mycket. Tycker att det är vår tur nu och fattar inte varför våra embryon inte vill fastna? Det är ju tydligen inget fel på mig och kan ju uppenbarligen bli gravid eftersom vi har en dotter. Suck dessa tankar snurrar hela tiden så det kanske inte är så konstigt att jag är disträ, trött och instabil just nu?

Ruvardag 7

Då har första veckan som ruvare gått. Det har fan inte varit lätt den här gången. Jag bara väntar på att blodet skall komma. Det är så psykiskt påfrestande att det inte går att förklara. Det har ju alltid kommit så det är omöjligt att tänka och tro något annat just nu. Rent fysiskt så spänner brösten så som att det var stora blåmärken på dem och magen är uppsvälld. Det gör sällan ont eller moler men när jag sätter mig eller reser mig så hugger det till i äggstockarna/livmodern/eller vad det nu är. Men allt detta kommer antagligen av vaggisarna som jag trycker upp 3 ggr/dag. Det är ju helt omöjligt att försöka klura ut vad som kan vara en graviditet och vad som är tillsatta hormoner. Men skit mår jag. Jag hade tagit det med glädje om jag visste att det skulle resultera i en graviditet men nu går jag igenom allt detta med samma känsla som alla andra gånger, snart kommer blodet och jag har misslyckats ännu en gång.

På hemmafronten känner jag mig missförstådd och minsta lilla all denna oro och hormonpåslag gör sig påmind (dvs jag blir sur eller har ett pissigt humör) så får jag sådana jävla mothugg att det liknar ingenting :/ Tänk om jag skulle få höra en enda gång "Jag förstår att du känner dig gråtmild,labil och ilsk just nu och jag förstår att det är jobbigt". Nä men nä då blir det ett krig här hemma. Partnern går i taket på två röda sekunder och ska minsann tala om för mig hur onödigt det var att jag brusade upp, att jag får skärpa mig och ska minsann tala om varför HON har rätt att bete sig, ironisera, förlöjliga och bråka tillbaka på mig. Det har gått så långt att jag kniper käft om min oro och om hur jag mår. Tyvärr rinner det över. Som igår då jag kände att det jag sa inte lyssnades på eller respekterades. Inte ett enda ord så som "ok älskling jag förstår att du blev arg och jag ber om ursäkt för att jag inte lyssnade. Nästa gång skall jag vara lite mer lyhörd för dina önskemål och behov. Du bär ju faktiskt, förhoppningsvis, vårt barn och jag vill självklart inte göra något emot dig fastän du sagt ifrån" nä så funkar det inte här. Men jag ska minsann vara förstående när vi kommer till hennes tillkortakommanden.

Skit så arg jag är. Och orolig. Och trött på att må så här utan att veta om det är medicinernas biverkningar eller om det är en grav på gång.

Ruvardag 5

Så går jag in i ruvardag 5. Än har jag varken börjat noja mig eller maniskt springa på toaletten för pappersanalysen. Men jag vet, av erfarenhet, att det kommer. Har så många misslyckade försök bakom mig att jag liksom förväntar mig att börja blöda på ruvardag 10 - 13. Jag hinner liksom aldrig ens få ta ett grav.test innan det hela är över. Så jag skyddar nog mig själv från besvikelsen och tänker att detta kommer inte att gå vägen heller.

Det som förbryllar mig är att jag går ut så fina ägg och att de delar sig så bra och är kompatibla med donatorns spermier. Men ändå vill det inte fästa. Läkaren mumlade något om att jag inte skall sätta in äggen i min egen menscykel pga att jag är så oregelbunden utan att vi ska styra det nästa gång. Nu har jag ju satt in ett färskt ägg och har fullt hormonpåslag och försöker hjälpa kroppen på vägen med dessa vaggisar, men skulle det inte funka denna gången så har jag ju ett gäng FET att testa och som jag förstod det så skall det inte vara i min naturliga menscykel. Jag vet inte hur det funkar men jag antar att man ska styra min ägglossning med mediciner och håller koll med ultraljud när det är bästa tidpunkten att göra en återinföring? Nåja jag får väl se. Nu ska jag bara klara av den här ruvningen först. Avskyr att hormonerna man tillsätter påverkar kroppen så mycket. Brösten spänner, magen är uppblåst och jag känner mig allmänt gråtmild och känslig.

Idag ska sambon jobba hela dagen och natten. Blir ensamt. Men jag får väl roa mig med att läsa böcker och se på film. Och så är det ju melodifestivalen ikväll :)

Nytt år. Nya försök.

Naiva som vi var så trodde vi ju att vi skulle vara gravida under 2011. Det visade sig att det inte var så enkelt. Trots att jag är fullt frisk, har ett barn sedan 13 år tillbaka och svarade bra på hormonbehandlingen så ville inget ägg stanna. Har aldrig fått ett positivt gravtest utan alltid börjat blöda på ruvardag 11-14.

Vi kände båda att en paus över jul och nyår var nödvändigt. Hade det fint och bra. Förutom att min sambo lyckades svika mig rejält på juldagen och trampade sönder tilliten totalt. Har börjat gå till en familjeterapeut för att klara av detta. Sveken har varit många och stora och det har inte varit självklart att vi skulle fortsätta med en IVF-omgång till. Skulle vi gå skilda vägar eller skulle vi kämpa för kärleken? Vi valde det sistnämnda. Och det har varit och ÄR det jobbigaste jag någonsin gjort.


Mitt i alla känslor så började jag nedregleringen med nässpray Synarela och sen hormonsprutorna Menopur 1200. Jag har mått skit. Känslorna har vajat och jag känner inte igen mig själv. Jag rekommenderar inte att gå igenom en sån här sak när förhållandet är i gungning :( Men nu har vi gjort äggplocket, vilket var oerhört smärtsamt denna gången då den vänstra äggstocken gömde sig och de fick trycka mycket och länge för att hitta äggblåsorna. Kunde nästan inte stå eller gå på 3 dygn efter. Fick dock 11 ägg. 1 sattes tillbaka för 5 dagar sedan, 4 till frysen och 1 på långtidsodling (får se om det klarar sig och hamnar i frysen också) På REP-center hade de tagit foto på mina ägg som exemplar på perfekta ägg. Vad det nu betyder :/ Hoppas på att det är synonymt med starka ägg som vill stanna kvar. Men jag har liksom förlorat allt hopp när det kommer till den saken. Förra året stannade inte ett enda ägg kvar utan jag började som sagt blöda innan ruvartiden varit slut.

Fast någonstans så gror hoppet. Annars skulle vi inte gå igenom allt igen. Har ju ett försök kvar inom landstinget om det skulle visa sig att det inte funkar denna gången heller. Men jag tror inte att jag orkar gå igenom detta igen. Då har jag gjort vad min kropp och psyke orkar med. Är idag på ruvardag 4 och väntar på blödning. Försöker att inte tänka så mycket på det eftersom jag redan ställt in mig på att börja blöda om en si så där 10 dagar. Blev överstimulerad så jag är sjukskriven pga smärta och vätska i buken. Försöker slappna av och vila men det är svårt. En dag i taget helt enkelt.