Efter en skitdag igår så känns det bättre idag. Det jag inte får glömma är att det är psykiskt påfrestande för min fru också att gå och vänta och längta efter entingen ett plus eller blod. Det är lätt att glömma när man är mitt uppe i sin egen noja och nervositet.
Nu håller vi tummarna för att ruvardag 8 inte ska innehålla blod och tårar. Är i och för sig inte så nojig än eftersom blodet brukar komma dag 11-13 men en gång kom det redan dag 6 så man vet ju aldrig :( Man vet ingenting och det tär fruktansvärt mycket. Tycker att det är vår tur nu och fattar inte varför våra embryon inte vill fastna? Det är ju tydligen inget fel på mig och kan ju uppenbarligen bli gravid eftersom vi har en dotter. Suck dessa tankar snurrar hela tiden så det kanske inte är så konstigt att jag är disträ, trött och instabil just nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar