Det går fort nu...

Vecka 23 passerade innan jag hann blinka och vi är nu mitt i vecka 24. Kan inte fatta det, tycker att det var nyss jag plussade men det var ju någon gång i februari :) Sen jag blev uttagen ur jobb så har jag njutit av lediga dagar tillsammans med stora dottern som har sommarlov. Hade hon gått i skolan hela dagarna hade jag blivit galen av tristessen men nu kan vi massamassa mamma-dotter-tid innan bebisen kommer. Så i det stora hela mår både jag och bebisen väldigt bra just nu. Jag är ganska stor men inte otymplig vilket gör att jag kan göra en massa saker utan att bli helt slut (får bara ta det i lite lugnare tempo) Just nu så har vi två heldagar på Kolmården där jag måste stå och gå i branta backar hela dagarna men det går hittills över förväntan, kanske grund fysiken inte är så dålig ändå ;)

Vecka 22

Galet så snabbt tiden går nu och så fort magen växer!! Jag hinner inte riktigt med känns det som :) Bara att hänga med så gott det går. Jag är fortfarande lika trött och har fått en klåda på magen och låten som gör mig galen. Har fullt med hudförändringar också fastän jag inte solat något. Undrar vad det kan vara? Ska till specialist mödravården om två dagar, får fråga då. Jag och fästmön har fått komma till gruppsamtalen ang hennes ADHD och det är otroligt bra. Vi lär oss båda två att hantera känslor, förväntningar, besvikelser och det faktum att ADHD finns och kommer att finnas i vår vardag. Acceptans är nästan A och O. Vi är på god väg :) Älskar henne så djupt! Vi klarar allt tillsammans :) I övrigt tycker jag att det liksom knallar på med graviditeten,magen växer och bebisen sparkar varje dag. Känner inte mycket men det räcker med små buffar från insidan så blir jag lugn. Ska ta nya prover på måndag för att se hur blodvärdet ligger nu, hoppas att det stigit lite från botten noteringen på 89 i alla fall. Klådan har jag nämnt. Tröttheten är lamslående vissa dagar men eftersom jag blivit utplockad ur jobb så har jag all möjlighet i världen att vila när jag behöver. Jag har gått ner 4 kg men jag tror att det är vätskan i kroppen som försvunnit den sista veckan. Blir det varmt väder igen och jag står och går mycket så kommer jag antagligen gå upp igen. Nu ska jag äta lite sill och potatis :)

Vecka 21 och bebisen börjar röra på sig :)

Som jag har väntat på att denna lilla krabat skall börja röra mer på sig! Nu känner jag i alla fall små kickar och inte bara fladder :) Denna verkar också vara lugn (precis som storasyster) Magen växer fortfarande explosionsartat från vecka till vecka och så även min vikt :/ Mycket är nog vatten eftersom jag svullnat upp ganska mycket men många kilon är nog, tyvärr, fett också. Jag har inte rört lika mycket på mig som jag brukar utan har legat som en död sill i soffan när jag kommit hem från jobb. Hb- värdet har ju sjunkit till 90 och zink- och järnbristen är tydlig. Så motion har inte varit någon prioritet för mig vilket har resulterat viktippgång på 9 kg! Hur är det i övrigt då? Jo då... som vanligt höll jag på att säga. Det som är vanligt för vår familj alltså. Vi kämpar fortfarande hårt med att få vardagen, samspelet och kommunikationen att funka så smärtfritt som möjligt. Älsklingen har nu i alla fall fått sina första tider inbokade för att gå vidare i adhd- utredningen. Hoppas bara hon kommer ihåg att gå dit! Förra veckan missade hon en psykologtid fast jag påminde henne kvällen innan. Tankarna har börjat snurra kring att vi kanske skall bo åtskilda under vardagarna och bara umgås på helgerna då kraven sänks för henne. Jag tror att det blir lugnast så för alla. Speciellt stora dottern som jag har så grymt dåligt samvete över iom allt bråk :/ Men vi tar en sak i taget. Nu är det bara att gilla läget. Jag måste hålla ihop för barnens skull och det är ju bara att hålla tummarna för att älsklingen får professionell hjälp och ev medicinering innan bebisen kommer. Idag tänkte jsg och dottern i alla fall ta oss ut på äventyr tillsammans. Vi behöver mamma/dotter tid! Så dagen blir nog fin så kag tänker njuta av den i varje sekund!!!

Vecka 20 - Halvlek!

Nu har halva graviditeten gått och jag njuter mer än någonsin. Börjar känna bebisens sparkar nu :) Har ju varit orolig för att jag inte känt så mycket men fick svaret på RUL, min moderkaka ligger i framkant så sparkarna blir dämpade. I övrigt fick vi veta att bebisen växer som den ska och allt ser bra ut. Tyvärr ville h*n inte visa vilket kön det var så det är fortfarande en överraskning! Jag är fortfarande halvtidssjukskriven men kommer förhoppningsvis bli bort plockad ur jobb pga den risk som föreligger om hot och våld. Ska träffa chefen i morgon och diskutera det. Det är tungt att ha ett psykiskt påfrestande jobb och samtidigt ha ett blodvärde på 90 (120 är nedre gränsen) så jag skulle välkomna en sommar där jag var helt ledig och kunde fokusera på att vila, ta medicinerna (alla vitamintillskott pga näringsbrister) och äta rätt och röra på mig varje dag. Har gått upp 8 kg och det är INTE ok. Jag har nog inte ätit mer men jag har rört mig betydligt mindre. Hamnar ju i soffan efter jobbet eftersom jag är så trött och slut. Men rent psykiskt mår jag bättre. Strukturer och vardagsrutiner börjar ta form igen efter en svacka.eller är det så att jag tar mer ansvar nu igen fadtän jsg är sjukskriven och SJUKT trött. Men jag ser till att det finns en matlista på kylskåpet så alla vet vad vi ska äta och hjälper till så gott man kan med detta, men det är ofta jag som både lagar och diskar. Jag städar hemmet, gör listor till min sambo vad hon ska prioritera osv. Det fina i kråksången är att sambons utredning verkar gå framåt då hon ska på två gruppsamtal och föreläsningar, dels om hur man kan strukturera upp sitt liv och vardagen. För som det är nu så gör jag 75% av alla hushållssysslor just pga att hon fastnar i att pilla med dator i en evighet, mixtrar med sladdar en hel kväll, somnar på soffan istället för att hjälpa till med disken, sover på mornarna istället för att gå upp med stora tjejen 07.30 varje dag, slipar och målar utemöbler i 2 månader osv osv men jag har lovat att göra mer hemma eftersom hon blir så stressad och surmulen om hon har för mycket att tänka på. Hoppas kurserna ger aha-upplevelser och att hon får tid att reflektera, prata om och acceptera den här sidan. För ibland blir det extremt jobbigt att leva med :( Men det värsta är inte det omstrukturerade kaoset som gärna blir i vardagen, det värsta är känslostormarna. Men jag har läst om det och letar information på nätet och börjar kunna urskilja hennes känsloinferno som kommer från ingenstans och slår till och äter upp. Jag börjar lära mig att INTE låta hennes känslor påverka mig , för de är hennes och hon får bära dem. Inte jag. Jag har nog med mina. Ja usch å fy jag blir så ledsen då jag tänker på det :( För kärleken mellan oss är så stark, helt orubblig faktiskt. Och så får en dum diagnos förstöra så mycket. Jag är ju speciellt känslig nu när jag är gravid också. Jag blir besviken så ofta. Som igår, hon hade sagt att "när jag kommer hem ikväll ska jag kanske skämma bort dig älskling?" JA TACK!!!! Tänker jag. När hon kommer hem så blir det inte så. Detta hände: JAG lagade middagen, dukade fram och tände ljus och gjorde mysigt. Hon plockade undan från bordet men jag fick diska. Vi åker och handlar, JAG är den som har en lista i huvudet på vad som ska handlas, hon lägger in i kylen när vi kommer hem men JAG hackar upp grönsaker och frukt, ställer fram på bordet, tänder ljus och återigen ser till att liksom allt är med, slutklämmen kommer och liksom tänker till. Så mycket för att bli bortskämd :/ Nåja det gör inte så mycket, det var inte bråk i alla fall. Det höll på att bli om inte jag hållit mig lugn. Jag råkade ju nämna mitt ex namn på affären och då fick kag en salva. Typ i stil med "vad faaan det är ju jävligt märkligt att ALLA personer som vi inte vill ha i vårt liv, finns i vårt liv och vet saker om oss!!" och sen rabblar hon upp namn på löpande band :/ Och ja ba.... Öhhh? Jag sa bara att nötter var bra mellanmål, mitt ex hade hört det av sin PT. VAD har det med alla dem du muttrar och är sur över nu??? Och vaddå finns i våra liv? Vi fick en kasse med kläder av ens mamma, de ringer mig ibland och frågar saker men jag kontaktar ALDRIG dem. Det är ju inte konstigt att folk tolkar henne som extremt svartsjuk och långsint :/ Och den som får ta skiten det är jag. Den som står närmast får ta emot (och försöka stå pall för dessa känslostormar) och det är jag som ska orka. Och när jag känner mig orättvist behandlad eller anklagad eller bara är jävligt less så blir jag onödigt nedlåtande och sur tillbaka. Men jag orkar ju inte jämt. Det är här jag känner mig ensam ofta. Ensam i hur det är att leva med ADHD. Märker att hand i hand med att jag förbereder mig för bebisen så bearbetar jag det faktum att ADHD finns i vår vardag. Och jag står pall för det mesta men jag har sagt INTE ett bråk till på flera timmar. Händer det får vi lösa vår familjesituation på ett annat sätt. För barnen ska inte behöva växa upp i den skiten. No way. Så jag är väl medveten om att vardagen flyter på nu pga att jag insett att jag måste låta min sambo få koncentrera sig på sitt jobb och sen ett projekt i taget här hemma.djupa andetag helt enkelt. Då går det. Och det kommer att gå lättare om jag slipper jobba helt, då orkar jag ta ännu mer ansvar. Som det är nu somnar jag kl 21 i soffan, helt slut efter dagen och pga att jag har ett blodvärde som skulle få de flesta att däcka. Men jag måste orka. För tonåringen och för bebisen. Tack gode Gud att bebisen mår bra. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om den skulle vara stressad pga att jag känner mig stressad över situationen. Så håll en tumme för att utredningen på ADHD går snabbt (de skulle prioritera vårt fall sa de) och att jag får sluta jobba nu inom de närmsta veckorna så att jag orkar.