Vecka 20 - Halvlek!

Nu har halva graviditeten gått och jag njuter mer än någonsin. Börjar känna bebisens sparkar nu :) Har ju varit orolig för att jag inte känt så mycket men fick svaret på RUL, min moderkaka ligger i framkant så sparkarna blir dämpade. I övrigt fick vi veta att bebisen växer som den ska och allt ser bra ut. Tyvärr ville h*n inte visa vilket kön det var så det är fortfarande en överraskning! Jag är fortfarande halvtidssjukskriven men kommer förhoppningsvis bli bort plockad ur jobb pga den risk som föreligger om hot och våld. Ska träffa chefen i morgon och diskutera det. Det är tungt att ha ett psykiskt påfrestande jobb och samtidigt ha ett blodvärde på 90 (120 är nedre gränsen) så jag skulle välkomna en sommar där jag var helt ledig och kunde fokusera på att vila, ta medicinerna (alla vitamintillskott pga näringsbrister) och äta rätt och röra på mig varje dag. Har gått upp 8 kg och det är INTE ok. Jag har nog inte ätit mer men jag har rört mig betydligt mindre. Hamnar ju i soffan efter jobbet eftersom jag är så trött och slut. Men rent psykiskt mår jag bättre. Strukturer och vardagsrutiner börjar ta form igen efter en svacka.eller är det så att jag tar mer ansvar nu igen fadtän jsg är sjukskriven och SJUKT trött. Men jag ser till att det finns en matlista på kylskåpet så alla vet vad vi ska äta och hjälper till så gott man kan med detta, men det är ofta jag som både lagar och diskar. Jag städar hemmet, gör listor till min sambo vad hon ska prioritera osv. Det fina i kråksången är att sambons utredning verkar gå framåt då hon ska på två gruppsamtal och föreläsningar, dels om hur man kan strukturera upp sitt liv och vardagen. För som det är nu så gör jag 75% av alla hushållssysslor just pga att hon fastnar i att pilla med dator i en evighet, mixtrar med sladdar en hel kväll, somnar på soffan istället för att hjälpa till med disken, sover på mornarna istället för att gå upp med stora tjejen 07.30 varje dag, slipar och målar utemöbler i 2 månader osv osv men jag har lovat att göra mer hemma eftersom hon blir så stressad och surmulen om hon har för mycket att tänka på. Hoppas kurserna ger aha-upplevelser och att hon får tid att reflektera, prata om och acceptera den här sidan. För ibland blir det extremt jobbigt att leva med :( Men det värsta är inte det omstrukturerade kaoset som gärna blir i vardagen, det värsta är känslostormarna. Men jag har läst om det och letar information på nätet och börjar kunna urskilja hennes känsloinferno som kommer från ingenstans och slår till och äter upp. Jag börjar lära mig att INTE låta hennes känslor påverka mig , för de är hennes och hon får bära dem. Inte jag. Jag har nog med mina. Ja usch å fy jag blir så ledsen då jag tänker på det :( För kärleken mellan oss är så stark, helt orubblig faktiskt. Och så får en dum diagnos förstöra så mycket. Jag är ju speciellt känslig nu när jag är gravid också. Jag blir besviken så ofta. Som igår, hon hade sagt att "när jag kommer hem ikväll ska jag kanske skämma bort dig älskling?" JA TACK!!!! Tänker jag. När hon kommer hem så blir det inte så. Detta hände: JAG lagade middagen, dukade fram och tände ljus och gjorde mysigt. Hon plockade undan från bordet men jag fick diska. Vi åker och handlar, JAG är den som har en lista i huvudet på vad som ska handlas, hon lägger in i kylen när vi kommer hem men JAG hackar upp grönsaker och frukt, ställer fram på bordet, tänder ljus och återigen ser till att liksom allt är med, slutklämmen kommer och liksom tänker till. Så mycket för att bli bortskämd :/ Nåja det gör inte så mycket, det var inte bråk i alla fall. Det höll på att bli om inte jag hållit mig lugn. Jag råkade ju nämna mitt ex namn på affären och då fick kag en salva. Typ i stil med "vad faaan det är ju jävligt märkligt att ALLA personer som vi inte vill ha i vårt liv, finns i vårt liv och vet saker om oss!!" och sen rabblar hon upp namn på löpande band :/ Och ja ba.... Öhhh? Jag sa bara att nötter var bra mellanmål, mitt ex hade hört det av sin PT. VAD har det med alla dem du muttrar och är sur över nu??? Och vaddå finns i våra liv? Vi fick en kasse med kläder av ens mamma, de ringer mig ibland och frågar saker men jag kontaktar ALDRIG dem. Det är ju inte konstigt att folk tolkar henne som extremt svartsjuk och långsint :/ Och den som får ta skiten det är jag. Den som står närmast får ta emot (och försöka stå pall för dessa känslostormar) och det är jag som ska orka. Och när jag känner mig orättvist behandlad eller anklagad eller bara är jävligt less så blir jag onödigt nedlåtande och sur tillbaka. Men jag orkar ju inte jämt. Det är här jag känner mig ensam ofta. Ensam i hur det är att leva med ADHD. Märker att hand i hand med att jag förbereder mig för bebisen så bearbetar jag det faktum att ADHD finns i vår vardag. Och jag står pall för det mesta men jag har sagt INTE ett bråk till på flera timmar. Händer det får vi lösa vår familjesituation på ett annat sätt. För barnen ska inte behöva växa upp i den skiten. No way. Så jag är väl medveten om att vardagen flyter på nu pga att jag insett att jag måste låta min sambo få koncentrera sig på sitt jobb och sen ett projekt i taget här hemma.djupa andetag helt enkelt. Då går det. Och det kommer att gå lättare om jag slipper jobba helt, då orkar jag ta ännu mer ansvar. Som det är nu somnar jag kl 21 i soffan, helt slut efter dagen och pga att jag har ett blodvärde som skulle få de flesta att däcka. Men jag måste orka. För tonåringen och för bebisen. Tack gode Gud att bebisen mår bra. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om den skulle vara stressad pga att jag känner mig stressad över situationen. Så håll en tumme för att utredningen på ADHD går snabbt (de skulle prioritera vårt fall sa de) och att jag får sluta jobba nu inom de närmsta veckorna så att jag orkar.