Nu är det fakta.

Nu finns det inget utrymmet för "kanske" och "eventuellt" och "hoppas" - fakta är att jag störtblöder och har ont i magen. Gravtest visar ett starkt minus och jag sitter med en märklig känsla. Trodde att jag skulle bli väldigt ledsen men jag gör inte det. Ringde till Reproduktionscenter och berättade att vårat lilla liv inte stannade kvar inuti mig och frågade hur vi skulle gå tillväga nu. "Din kropp och ditt psyke behöver vila" fick jag som svar och jag känner att jag kan vila i det. De sätter inte in ett ägg till denna ägglossning utan jag ska nu blöda klar, invänta nästa mens och SEN börja ta ÄL-test. Den dagen jag får utslag ska jag ringa RPC och två dagar senare sätter de in ett av de fyra ägg som ligger och väntar i frysen. Kände hur all press och stress rann av mig. Kände hur jag nu bara kan VARA, få tid att fatta att vårt första IVF misslyckades och låta hormonerna som rusat runt i kroppen få lugna sig och låta min kropp komma in i rätt cykel igen.


Kanske är det bara ett sätt för mig att skydda mig själv från allt för stor besvikelse? Kanske är det mitt sätt att tackla livet - det som sker det sker. Jag kan inte påverka detta och därför är det viktigt att jag vågar känna alla känslor och utifrån dem agera och ta beslut. Jag tror på en blandning av dessa två. Hur det än är så är jag i alla fall inte jätteledsen. Det är väldigt skönt. Förra året, då vi hade en privat donator och gjorde heminsemination, så blev jag jätteledsen och besviken då mensen kom. Jag vet inte om jag hade orkat med en vår av tårar och sorg. Så jag är oerhört tacksam för att jag KÄNNER men inte enbart jobbiga känslor utan även har hoppet kvar och jag tror att detta kan föra mig och fästmön närmare varandra. Det är en klyscha men ändock så sant - Det som inte dödar, härdar. Det som härdats blir stark och genuint. En stabil grund. Vi har mycket att gå igenom, jag och fästmön. Vi har ett bagage som är ganska kringelkrokigt kan man säga och vi har bestämt oss för att det ska inte längre få påverka vårat liv tillsammans.


Så hitintills har bloggen enbart handlat om nässpray, väntan, hormonsprutor, väntan, äggplock, väntan, ägginsättning, väntan. Under några veckor kommer den nog att ta en liten annan inriktning. Dock samma mål - att ta hand om, värna om, bygga på och göra vår familj stabil. Med de familjemedlemar som nu finns och de vi väntar så mycket på. Jag kommer nog att skriva av mig och använda bloggen för att sortera upp mina känslor och sätta ord på det som händer mellan mig och fästmön. Detta är ju också vår väg mot ett starkare och större "vi". Det är så lätt att glömma bort varandra i allt detta och det vill vi ju verkligen inte. Så inte enbart bebisblogg (är det det du är intresserad av att läsa om får du komma tillbaka om ca 1 månad då det är dags att börja ta ÄL-test igen *s*) utan en familje- och känsloblogg.


Summering. Jag är inte gravid. Det gör mig ledsen. Men inte nedslagen. Jag blöder massor och har lite ont. Men inte så ont att jag lider. Jag älskar min familj och det vi har tillsammans är starkt men vi vill bygga upp något ännu starkare, något orubbligt. Ha en grundöverenskommelse mellan oss som man tryggt kan vila i när det blåser starka vindar.


Idag är det fredag och vi har ledig helg. Stora dottern ligger hemma med feber och fästmön likaså. Det blir nog en vääääldigt lugn helg tror jag. Sova, dricka te, se på film och kura ihop oss i en enda stor hög i soffan. Önskar mina få bloggläsare en skön helg - vart ni än står i livet!

Äsch

Jag bara fortsätter att blöda. Har inte ont (inte ens menssmärtor) men jag mår väldigt illa. Dumma dumma mig har rökt flera cigg idag (ja jag vet DET är tabu och fruktansvärt fel) men jag är så säker på att det lilla livet som planterats i mig inte ville fästa och oron, stressen och pressen lindras lite av några bloss på en äcklig Marlboro. (jag har slutat röka egentligen men vad ska jag säga??? Jag började idag igen. Slutar imorgon igen. Lovar mig själv det. För jag är värd att vara rökfri)

Hursomhelst så har jag rökt, blött och mått illa. Vilken ljuvlig dag. Jag hade tänkt skita i att ta grav.test imorgon (vad spelar det för roll liksom?) Men jag förstår ju att Reproduktionscentrum vill att jag ska ta ett när jag ringer dem imorgon eftersom det är 18 dagar sedan insättningen. Lika bra att göra som man blivit tillsagd. Torka tårarna och gå vidare. Hoppas att IVF 2 och något av mina 4 frysta ägg vill ge oss ett litet barn nästa gång. En sak är säker och det är en jävla resa detta. Ett bland det jobbigaste jag gjort faktiskt. Nerverna ligger utanpå och jag har ett enormt behov av att grotta in mig själv, i mig själv. Helst av allt vill jag gömma mig för hela världen och bara ruva ifred. Ligga i fosterställning och vänta ut tiden. Hoppas på det bästa. Men nu är allt hopp förbi och jag ska ta det där jävla testet imorgon och se minuset lysa in my face. Som ett stopplyse. Rött. Nej. Stopp. Här är det förbjudet att gå vidare. Allt negativt man kan uppbringa kommer detta blåa lilla strecka att skriva tyst åt mig när jag kissar på stickan i min ensamhet.

Nä idag är ingen bra dag. Pendlar mellan att det är ok, vi gör ett nytt försök snart igen och att det kommer att bli bra. För att i nästa minut vilja gråta som ett barn och låta någon hålla om mig och trösta mig. Äsch jag går och lägger mig. Orkar inte tänka på detta mer. Antar att denna bloggen är ett bland det tristaste och tråkigaste man kan läsa men jag orkar inte upprätthålla någon fasad här. Har ju en annan blogg där jag smilar och dricker kaffe och lever livet. Så jävla falskt. Det här är jag. Nu. Eller vänta... det är inte alls falskt - det är bara en annan sida av mig. Det här mörka och dystra är inte heller bara jag, men just nu är det en del av mig. Små små delar av one part of the lesbian mothers liksom. Sunk. Å. Fy. Godnatt.

Fortsätter att blöda...

... blöder idag också. Nu har jag tappat allt hopp om att detta lilla liv ska stanna kvar hos oss. Det märkliga är att jag inte har ett dugg ont. Det blöder inte heller mycket. Men blöder det gör jag. Spelar ingen roll att jag läser om alla dessa kvinnor som blödit i början av graviditeten. Läser ju om dem som blöder varje månad, och därför inte ens fattar att de är gravida, men ändå har lilla livet fäst och mår bra. DET låter ju som ett mirakel och mirakel är inte för mig =/

Nä hoppet har släkts och jag är ledsen. Men jag har en förmåga att se det ljusa i tillvaron och just nu är jag tacksam och glad för att:

1) Jag har världens finaste dotter! Igår kramade jag henne extra mycket och talade om för henne tusen gånger att jag älskade henne och att om det inte blir något litet liv så gör det inget för jag har redan fått högsta vinsten i henne!

2) Jag har 4 stycken nerfrysta ägg på sjukhuset som är stora och fina och bara väntar på att sättas in i mig. Detta betyder att jag inte behöver gå igenom hela IVF-proceduren igen vilket känns oerhört skönt. Jag behöver bara sätta in det igen (förhoppningsvis nästa ägglossning)

3) Jag och fästmön har pratat mycket och kommit överrens om att ta fram papper och penna. Skriva ner allt som tillhör det förflutna (vår väg tillsammans har inte varit rosenskimrande hela tiden) Vi båda sätter oss och skriver ner allt det som sårat, sånt som gör ont, sånt som man blivit besviken på osv. Sen läser man upp sak för sak och får berätta varför just detta känns så jobbigt och den andre lyssnar. När man gjort det så river man sönder lappen och lägger i en låda. När sedan livet rullar på och vi hamnar i denna onda cirkel av anklagelse, bitterhet och känner dessa sårade känslor så kan man hänvisa till lapparna som är sönderrivna. Vi kan båda påminna varandra om att det ligger i det förflutna. Det är preskriberat och inte längre viktigt i vårat förhållande. Vi har då, i en ritual/ett specifikt tillfälle, bestämt oss för att förlåta och bli förlåten för sånt som hänt tidigare och gemensamt bearbetat detta. INTE mitt i ett bråk då känslorna ligger på ytan utan helt lugnt och sansat. Det blir en grund överenskommelse och vårt sätt att fortsätta vårat gemensamma liv tillsammans. Utan att anklaga eller dra upp gammalt skit. Det ser ljust ut. Kärleken får chans att fortsätta att växa och gro istället för att det bara ska vara irritation och smågnabb hela tiden.

4) Jag vet (av erfarenhet eftersom jag har ett barn sedan tidigare och genom alla tester som tagits på RPC) att jag är fullt frisk och fullt kapabel att få barn. Jag har inget som gör att det försvårar för mig. Precis som vilket annat par som hellst så kan det ta några månader/några försök innan det fäster ordentligt och graviditeten fortskrider så som det ska. Jag behöver inte panika ur för detta utan hålla mig lugn och hoppas att det går bättre nästa gång. Allt har sin tid. Det är en skön tanke att vila i just nu.

5) Jag är en lycklig kvinna som har en sån fin familj. Stora dottern, fästmön som ska bli min fru nästa år och våra djur. En familj full av kärlek till varandra, som stöttar och står vid varandras sida både i med- och motgång. Just nu är det motgång och jag känner deras omsorg och kärlek. Jag är så sjukt tacksam för vad jag har. Vi längtar efter en till familjemedlem och den dagen kommer. Bara inte just nu.


Har sjukskrivit mig idag (skulle ha jobbat 25 timmar i sträck) och tänker ligga i soffan och bara ta det lugnt. Stora dottern är hemma från skolan och har feber så vi kan mysa ner oss tillsammans och bara vara. Det behöver vi just nu. Om det visar sig att jag börjar blöda mer och missfallet är ett faktum så vill jag inte vara på jobbet. Är dessutom ledig i helgen så nu tänker jag vila i 5 hela dagar. Välbehövligt vill jag lova.

Ruvardag 16 och jag har börjat blöda

Vet varken ut eller in. Ska jag våga hoppas att detta går bra eller ska jag ge upp? Har i två dagar haft bruna flytningar och idag fick jag blödningar. Rött klart blod. Brösten som har ömmat massor de senaste två veckorna gör inte ett dugg ont längre. Tecken på att graviditeten är avbruten. MEN jag har inte ont. Jag har inga magsmärtor över huvudtaget. Vad är detta? Googlar och läser på div olika forum om blödning tidigt i graviditet och det är förvånansvärt många som blött både en och två och massa gånger och ändå har det inte inneburit missfall.

Just nu går jag omkring i en bubbla och bara liksom väntar. Väntar på att jag ska få magsmärtor eller att jag ska störtblöda. Går till jobbet så som inget hänt, försöker hålla fasaden uppe. Kommer hem, lagar mat, läser läxor med stora dottern och lever vidare mitt liv. Samtidigt som jag håller på att gå sönder. Jag och fästmön har bråkat något kopiöst den senaste tiden. Anklagat varandra, hållit saker emot varandra, dragit upp skit från förr osv osv Nerverna ligger utanpå för oss båda. Det är verkligen jobbigt detta. Hoppet i mig har släkts men ändå kan jag inte låta bli och hoppas. Hoppas att blödningarna slutat imorgon. Hoppas att brösten börjar ömma igen. Hoppas att jag ska må illa och kräkas i morgonbitti. I övermorgon ska jag ta grav.test och sen ringa IVF-kliniken och berätta om det är positivt eller negativt. Just nu ser det mörkt ut...


Förresten. Hon skrev sen i ett sms att hon Älskade mig och att hon står vid min sida föralltid. ;)

...

... nu sa hon inte ens puss i telefonen. Jag gråter och försöker bita ihop...

Vet varken ut eller in...

... fan vad det tär på kroppen med en hormonbehandling och IVF. Nu är jag på ruvardag 14 och har haft bruna flytningar igen. Ser helt klart ut som gammalt blod. Kroppen och psyket är i konstant stressläge och det känns som att jag är ensammen och ingen förstår mig. Jag gör tydligen bara en massa fel hela tiden och jag känner inte att duger åt min fästmö. Just nu är allt skit och jag bara gråter. Fan. Ont i magen har jag också... inte mycket.. det är en molande värk. Det värker mest i hjärtat faktiskt. Jag är verkligen en dålig människa som inte kan skilja på rätt och fel. Hur fan ska jag kunna bli mamma igen???? Det är verkligen synd om min fästmö som måste ha mig i sitt liv, vilken jävla nitlott =(

Håller andan

Hade inga fler bruna flytningar/sekret/slem/kalladetvadduvill. Bara mitt på dagen. Inte heller fick jag ont i magen. Håller andan och hoppas att jag fick uppleva detta som så många andra tydligen gör under första veckorna som gravid.


Jag tror att jag går in in vecka 5 nu. Eller 6. Har lite svårt att räkna ut. Skall jag börja räkna 3:e veckan då jag tog ägglossningssprutan? Eller då de plockade ägget och lät det bli befruktat i värmeskåpet på sjukan? Eller då de satte in det för att sedan själv fästa i livmodern? Jag är ingen expert på detta men rimligtvis är jag i vecka 5. Alldeles alldeles i början av en graviditet med andra ord. Har ju inte ens gjort något gravtest ännu. Ska göra det denna veckan tänkte jag. Så jag fortsätter hålla andan att den lill* känner för att klamra sig fast inuti mig och göra oss till mammor en gång till i livet.


Idag är det dags för ett dygn på jobbet. Vill verkligen inte behöva uppleva flytningar/blod (läs oro, rädsla, besvikelse) när jag är själv mitt i natten. urk. Men man kan ju inte sjukskriva sig för att man är orolig heller. Gör så som jag skulle råda andra i min situation - försök att slappna av. Det är bättre för bebisen också. Ta en dag i taget och passa på att uppleva, känna, njuta av att du är gravid nu istället för att noja dig och oroa dig. Hmmm... ja ja ja jag ska försöka. Vet att du egentligen är en klok, rationell, vis och stabil kvinna - varför flippa nu? ;)

Orolig.

Nu är jag orolig. Hade bruna flytningar i förmiddags när jag torkade mig. Satte mig vid datorn och sökte information på nätet och läser att mellan 25-40 % av alla gravida har bruna/ljusrosa flytningar i början av graviditeten. Detta kan komma då mensen skulle ha kommit, att man haft sex eller ansträngt sig. Blodkärlen är känsliga och blodkärlen är sköra det är lätt att de brister och då kan man ha brunaktiga flytningar. Jag har haft två missfall tidigare i livet. Första gången vaknade jag på natten av att jag störtblödde och hade magsmärtor så att jag grät. Andra gången hade jag också ont i magen och började blöda efter en dag och då var det rött blod på en gång. Denna gången är det annorlunda så jag försöker intala mig själv att det är helt normalt, men det är svårt. Jag har inte ont i magen utan bara en molande värk och ibland liksom sticker det till i området kring äggstockarna, livmodern.


Det dumma är att jag rev ut allt ur förrådet idag och flyttade möbler, bokhyllor och alla våra böcker. Nu tror jag ju att jag fått mf för att jag överanstängt mig =/ Jag och fästmön har bråkat mycket också den senaste tiden, det tär på psyket att gå igenom en IVF och all denna oro som det medför. Så inre stress och lyfta tungt kanske inte var så bra? Förhoppningsvis är det därför jag har dessa flytningar. att något blodkärl spruckit. Eller? Urk vad det här är jobbigt. Nu ska jag pussa lite på stora dottern (om hon vill.. tonåringar ni vet *s*) och vänta på att fästmön ska komma hem från jobbet. Ska försöka ta det lugnt och vila mycket ikväll och i morgon på förmiddagen. Sen börjar jag jobba 14.00 och ska vara på jobbet 25 timmar =/ Bara att hoppas att det blir ett lugnt arbetspass. (fästmön vill egentligen inte ens att jag ska vara kvar på mitt jobb då jag är gravid då det är mycket hot och våld och psykisk press. Men jag trivs så jag tänker jobba, men det får väldigt gärna vara lugnt just på mina arbetspass)


TACK för uppmuntran i förra inlägget. Betyder mycket med en liten kommentar i sådana här situationer.

Två långa veckor har nu snart gått...

... och vi väntar fortfarande. Nu är det 12 dagar sedan de satte in det befruktade ägget. Om två dagar kan vi ta graviditetstest för att se om det fäst men jag kommer inte att vilja ta grav.test. Är för rädd för vad det ska visa. Så jag tänker vänta. Vänta och se om jag börjar blöda, då vet jag ju att det inte fäst och släppt. Just as simple as that.


Känner mig väldigt ensam i det här. Har ju självklart min sambo att prata med men i övrigt så snurrar tankar och känslor och jag känner att jag har inget att relatera till eller någon att prata med som gått igenom IVF. Det är påfrestande på ett annat sätt att VETA att man är befruktad men inte om det vill stanna kvar än att inte veta om man blivit befruktad eller ej. Nu är jag liksom orolig från dag 1 att det ska släppa. Tidigare då vi inseminerat så har jag varit lugnare och väntat i godan ro på BIM dagarna. Men jag ska försöka att slappna av även nu. Sitter på jobbet (jobbar jour denna helgen) men måste nog krypa i säng så att jag orkar med morgondagen. 28 timmars arbetspass (med 6 timmars jour vilket betyder att man får sova om verksamheten tillåter) kräver att jag sover alla de timmarna jag kan och får. Ett är då väldigt säkert och det är att man blir fruktansvärt trött och sömnig av att vara gravid. Så om jag bara ska kalkylera på sömnbehovet så är jag verkligen jättegravid! =)


Önskar er en skön helg. Följer några bloggar (har blogglistan längst ner på denna sida) och håller tummarna för alla som längtar så mycket efter ett barn. Läser om er sorg, förhoppning, förtvivlan och lycka. Oj så det berör. All styrka till er!

Ruvardag 10

Det är en vecka kvar tills jag ska ta grav.test. Tiden går så långsamt och det är så jobbigt att inte veta om det fäst eller inte. Brösten ömmar som fan men det kan ju bero på progesteronet som jag tar 3ggr/dag. Men jag hoppas ju att det beror på att jag bildar så mycket eget progesteron just för att jag är gravid. Men en vecka kvar. Nästa torsdag. Suck. Men det är ju bara att gilla läget och hoppas att det går vägen. Om det inte gör det så har vi 4 stycken nerfrusna befruktade ägg på RPC. Det är bra. Då behöver jag inte gå igenom hela proceduren med spray och hormonsprutor igen utan kan sätta in ägget redan nästa period. Men vi håller alla tummar vi har att det ska gå bra.