Två långa veckor har nu snart gått...

... och vi väntar fortfarande. Nu är det 12 dagar sedan de satte in det befruktade ägget. Om två dagar kan vi ta graviditetstest för att se om det fäst men jag kommer inte att vilja ta grav.test. Är för rädd för vad det ska visa. Så jag tänker vänta. Vänta och se om jag börjar blöda, då vet jag ju att det inte fäst och släppt. Just as simple as that.


Känner mig väldigt ensam i det här. Har ju självklart min sambo att prata med men i övrigt så snurrar tankar och känslor och jag känner att jag har inget att relatera till eller någon att prata med som gått igenom IVF. Det är påfrestande på ett annat sätt att VETA att man är befruktad men inte om det vill stanna kvar än att inte veta om man blivit befruktad eller ej. Nu är jag liksom orolig från dag 1 att det ska släppa. Tidigare då vi inseminerat så har jag varit lugnare och väntat i godan ro på BIM dagarna. Men jag ska försöka att slappna av även nu. Sitter på jobbet (jobbar jour denna helgen) men måste nog krypa i säng så att jag orkar med morgondagen. 28 timmars arbetspass (med 6 timmars jour vilket betyder att man får sova om verksamheten tillåter) kräver att jag sover alla de timmarna jag kan och får. Ett är då väldigt säkert och det är att man blir fruktansvärt trött och sömnig av att vara gravid. Så om jag bara ska kalkylera på sömnbehovet så är jag verkligen jättegravid! =)


Önskar er en skön helg. Följer några bloggar (har blogglistan längst ner på denna sida) och håller tummarna för alla som längtar så mycket efter ett barn. Läser om er sorg, förhoppning, förtvivlan och lycka. Oj så det berör. All styrka till er!