Men som läkaren sa så är detta både goda och dåliga nyheter. Dåliga eftersom vi aldrig kommer att få veta exakt vad som gick fel vid befruktningen och kan därför inte säkerställa att det inte händer igen. Bra nyheter eftersom risken är minimal (nästintill obefintlig) att de befruktade frysta ägg vi har kvar (3 stycken) ska bära på samma anlag och samma genuppsättning. Detta betyder väl då att vi får använda dessa ägg och att det inte föreligger någon risk att vi får ännu ett barn med samma ovanliga syndrom??? Eller?? Läkaren var lite vag i detta men så tolkade jag honom. Antar att vi får mer kött på benen denna veckan då han fått papper från Genetik.
Denna information ger oss ju så klart hopp. Hopp om att stora dottern och Lennon kan få ett syskon inom en snar framtid. Hopp om att vi kan få sätta in våra ägg i min kropp igen och att vi kan få vårt efterlängtade levande barn. Men samtidigt river det upp många sår. Vågar vi hoppas eller kommer de att säga att vi måste slänga dessa ägg pga att Donatorn blivit stoppad? Usch vad jag avskyr att inte veta, att vara helt utelämnad till sjukvården och deras expertis. Men nu ser vi i alla fall en ände på denna väntan. Snart vet vi. Snart har vi svart på vitt hur vi kan gå vidare. Återkommer så snart vi vet något.
I övrigt har vi flyttat. Äntligen har vi fått tag på ett litet radhus där vi har rum till alla och med en liten liten trädgård. Vi håller på att sälja vårt sommarhus i Norrland och som det ser ut så kommer vi att få det sålt om inte allt för lång tid då det är några stycken intresserade. Håller tummarna hårt eftersom det tär på vår ekonomi att sitta och betala på detta hus månad efter månad. Vi har varit utomlands och fått ladda lite batterier i solen. Tyvärr blev min syn kraftigt försämrad i det starka solskenet så på kvällarna var jag som blind och det fick mig att, stundvis, må ganska psykiskt dåligt eftersom jag rent känslomässigt slungades tillbaka till sommaren 2012 då jag nästan var blind. Jag försökte hålla skenet uppe och pratade inte om det så mycket eftersom jag inte ville förstöra semestern för de andra men jag grät flera gånger på kvällarna. Det är ofta tårarna kommer. Speciellt då jag ser ett barn med ett syndrom eller som sitter i rullstol eller har andra handikapp. Blir så påmind om att Lennon mest troligt skulle ha suttit i rullstol och kanske varit blind och haft funktionsnedsättningar både fysiskt och kognitivt. Ibland kan jag känna hans varma kropp i min famn, som att han faktiskt ligger där. Ser framför mig hans ansiktsuttryck när han tittade på mig för första gången med sina små ögon och hur hans hand kramade mitt pekfinger timme efter timme när vi satt och vakade vid hans kuvös. Kommer föralltid att känna detta. Det ligger mig närmast hjärtat.
Roliga ting är att vi gifter oss om 1 månad. Det mesta är klart inför bröllopet men jag är stundvis oerhört nervös och stressad inför allt som måste fixas och gå i lås de sista veckorna och dagarna. Jag är ett kontrollfreak av största mått så detta är verkligen en utmaning för mig. Men bröllopsklänningen är måttbeställd och påväg, brudtärnornas klänningar är klar, så även min blivande frus kostym =) Lokal, präst, bordsdekoration, sång, värdpar och meny är klart. Nu ska bara de sista bitarna falla på plats. Tänk att jag ska bli FRU!!? Galet! =)
Må 2013 bli vårt år! Drömmen vore att få bli gravid efter bröllopet, eller åtminstone få börja försöka bli gravid. Och en ännu större dröm är ju s j ä l v k l a r t att jag ska få en graviditet utan att bli så sjuk och föda ett fullt friskt barn! Vi fortsätter hålla tummarna och tror att det är vår tur nu att få ha lyckan på vår sida och att allt bara kan bli bättre! =)
