Vecka 19 och mycket gladare!

Förra veckan var en gråtvecka då allt händes hopplöst, denna vecka mår jag mycket bättre. Jag och sambon har åter hittat tillbaka till den struktur och ordning vi måste ha här hemma. Och vi har pratat ut om varför det blev så här kaotiskt, känslomässig berg-och-dal-bana. Kombinationen graviditet, nytt krävande jobb och ADHD gör att det lätt blir kaotiskt i vår tillvaro. Det är då det krävs att åtminstone en av oss orkar vara stark och få oss båda på benen igen. Släpper båda greppet och tappar sig fullständigt i känslor (och glömmer förnuftet) helt så blir det bara tråkigt och trist. Men det är en svår svår balansgång att bemästra. Vi övar och kämpar, ni som lever med adhd (din egen eller en familjemedlem) vet vad jag pratar om. Hur som helst så är det lugna gatan igen :) Graviditeten tickar på som vanligt och vi har kommit in i vecka 19. Jag är stor som ett hus!! Magen växer enormt snabbt och det känns eftersom det drar, sliter och hugger i ligamenten. Lite besvärligt är det också att andas - pollen allergi, förkylningshosta och så grav på det. Blir inte direkt några raska promenader i det här läget. Andra graviditetskrämpor jag känner av: bröstvårtorna är betydligt större och vårtgårdarna är mörkare, sväller upp i händer och fötter speciellt då det är varmt, det fladdrar i magen (inga riktiga sparkar än) nästäppa och trött. I övrigt mår jag fint! Nästa vecka är det dags för rutinultraljud, hoppas få se om det blir en pojke eller flicka då! :)

Vecka 18

Vecka 18 är här och snart över. Det går fort nu och magen växer explosionsartat från vecka till vecka. Jag kan dock inte glädjas, känner mig ensam i det här. Min partner har klart och tydligt både visat och talat om att det är för mycket krav och när det blir för mycket krav så blir hon stressad, elak, grinig, har dålig attityd gentemot mig och är nedlåtande. Känns väl inte som en dröm graviditet direkt när all fokus måste läggas på min partners issues. Men det är ganska vanligt fenomen, alla strålkastare på henne. På ett eller annat sätt. Är det inte genom positiva ting så går det lika gärna med negativ uppmärksamhet. Tex ramla slå sig, prata högst av alla, svära och ha ett "fult" ordförråd, bli irriterad eller förbannad osv. Graviditeten, den stora dottern, hemmet och allt runt omkring det tar jag hand om. ADHD är en hemsk funktionsnedsättning och handikapp i vardagen för alla som lever i närheten. Jag är väldigt trött och skulle behöva en stark famn att luta mig mot. Men nu får jag vara min egna starka famn. Jsg vet att jsg kan vara stark för allas skull. Men när man blir hånad, förlöjligad, skämtad om att man är ful och pratad till på bebisspråk ena stunden för att få höra det ständiga "Fy faaaann vad du är låg, vad du är nedlåtande i din ton" för att man påpekat att utemöblerna skulle det vara nice att de blev slipade och målade klart snart (har hållit på med dem i 2 månader nu) eller när jag påminner om att vi ska vara kattvakt om 1,5 vecka, kanske det är dags att sätta upp skyddsnätet på balkongen?? Nä då pikar jag :/ Men vad fan vill du då? Ska jag fixa det? Ok men säg det då!! För du har jag fått höra hur betungande det är med jobb, läxläsning, slipa utemöbler, handla kläder med tonåringar och gravid flickvän, ge massage osv osv. Välkommen till LIVET säger jag. Säg till när du är redo att vara min jämlike, och stå vid min sida igen. Fram tills dess så sköter jag det praktiska i hemmet. Men ensam, ja det känner man sig :/ Bebisen i magen? Jo jag bryr mig inte så mycket just nu. Det som räknas det är att hålla ihop för stora dotterns skull. Livet blir inte alltid vad man tänkt sig. Jag som sökt efter TRYGGHET i hela mitt liv, är förlovad och väntar barn med en person som har ADHD. Vi har till och med blivit erbjuden boendestöd när bebisen föds. Vet inte om jag ska skratta eller gråta längre...

Vecka 17 och anemi from hell :/

Har nu gått in i vecka 17 och magen växer från vecka till vecka. Börjar känna av lite typiska graviditetskrämpor så som foglossning,hugg och stickor ligamenten som töjs och näsblod. Men jag tar tacksamt emot det då jag fortfarande är rädd att bebisen har eller kommer att dö i magen utan att kroppen stöter bort det. Vet inte varför jag fått denna irrationella rädsla för MA men den finns där som en mörk skugga i bakgrunden hela tiden. Vi har inte vågat köpa något till bebisen än (min sambo och fästmö har dock köpt ett par baggy jeans i stl 56) För trots två UL så är jag rädd för detta. Trots att jag både ser och känner att magen växer så är jag rädd. Det är verkligen sjukt :/ Sjukt jobbigt är det också :/ Men jsg har läst så pass många bloggar där det faktiskt hänt så det har etsat sig fast. Läser därför inte så många bloggar längre. För att skydda mig själv helt enkelt. Läser dock Anne utan e's blogg och känner så för henne och hennes man. Så om du läser här Anne - jag kan inte kommentera i din blogg från min mobil men ni finns i mina tankar och jag sänder er de varmaste kramar av uppriktig medkänsla till er båda! Livet är verkligen inte rättvist på en fläck ibland och inget kan vi göra åt det mer än att acceptera det bi inte kan förändra på. En sak jag dock önskar kunna förändra på är mitt sjunkande hb, min järnbrist och anemin :/ Dags att gå till läkaren för tredje gången den här veckan för att få järn intravenöst. Hoppas verkligen att detta hjälper nu för den här tröttheten och orkeslösheten är väldigt jobbig att leva med. Som tur är så är jag fortfarande sjukskriven på 50% så det blir mycket vila för den här mamman. I helgen ska vi åka och hälsa på goda vänner, åker båt dit och har beställt buffé till kl 20.00 ikväll så det ser jag fram emot. Jag och lilla regnbågsfamiljen :)

Jag älskar er också!

Fick en kommentar av en Anonym på förra inlägget med orden "Jag älskar dig!" :) Tror att jag vet vem denna anonyma är och kag älskar dig med - till evigheten och tillbaka. Förevigt nu. Vi ska bli mammor och ibland fylls jag av en obeskrivlig lycklig känsla av att allt kommer att ordna sig. Vi kommer att njuta av vår familj på precis det sätt vi önskar med precis de förutsättningar vi kommer att skapa, tillsammans. I övrigt har jag kommit in i vecka 16 nu och mår för det mesta bra förutom att jag har svårt att äta och förutom min anemi. Men ätandet går bättre nu då jag är sjukskriven på 50% och anemin håller läkarna på att behandla genom att jag får dubbelsidig järn intravenöst under några omgångar. Idag skiner solen och stora dottern önskar hitta på något så vi har bestämt oss för bakluckeloppis. Mysigt att vandra runt bland skrot och guldkorn tillsammans med dottern och sen kanske ta en lunch i solen. Söndagar när de är som allra bäst :) Ikväll kommer hon som säger "Jag älskar dig" hem och hela familjen är samlad. Då är jag hel. Ha en fin söndag!