Vecka 18

Vecka 18 är här och snart över. Det går fort nu och magen växer explosionsartat från vecka till vecka. Jag kan dock inte glädjas, känner mig ensam i det här. Min partner har klart och tydligt både visat och talat om att det är för mycket krav och när det blir för mycket krav så blir hon stressad, elak, grinig, har dålig attityd gentemot mig och är nedlåtande. Känns väl inte som en dröm graviditet direkt när all fokus måste läggas på min partners issues. Men det är ganska vanligt fenomen, alla strålkastare på henne. På ett eller annat sätt. Är det inte genom positiva ting så går det lika gärna med negativ uppmärksamhet. Tex ramla slå sig, prata högst av alla, svära och ha ett "fult" ordförråd, bli irriterad eller förbannad osv. Graviditeten, den stora dottern, hemmet och allt runt omkring det tar jag hand om. ADHD är en hemsk funktionsnedsättning och handikapp i vardagen för alla som lever i närheten. Jag är väldigt trött och skulle behöva en stark famn att luta mig mot. Men nu får jag vara min egna starka famn. Jsg vet att jsg kan vara stark för allas skull. Men när man blir hånad, förlöjligad, skämtad om att man är ful och pratad till på bebisspråk ena stunden för att få höra det ständiga "Fy faaaann vad du är låg, vad du är nedlåtande i din ton" för att man påpekat att utemöblerna skulle det vara nice att de blev slipade och målade klart snart (har hållit på med dem i 2 månader nu) eller när jag påminner om att vi ska vara kattvakt om 1,5 vecka, kanske det är dags att sätta upp skyddsnätet på balkongen?? Nä då pikar jag :/ Men vad fan vill du då? Ska jag fixa det? Ok men säg det då!! För du har jag fått höra hur betungande det är med jobb, läxläsning, slipa utemöbler, handla kläder med tonåringar och gravid flickvän, ge massage osv osv. Välkommen till LIVET säger jag. Säg till när du är redo att vara min jämlike, och stå vid min sida igen. Fram tills dess så sköter jag det praktiska i hemmet. Men ensam, ja det känner man sig :/ Bebisen i magen? Jo jag bryr mig inte så mycket just nu. Det som räknas det är att hålla ihop för stora dotterns skull. Livet blir inte alltid vad man tänkt sig. Jag som sökt efter TRYGGHET i hela mitt liv, är förlovad och väntar barn med en person som har ADHD. Vi har till och med blivit erbjuden boendestöd när bebisen föds. Vet inte om jag ska skratta eller gråta längre...