... blöder idag också. Nu har jag tappat allt hopp om att detta lilla liv ska stanna kvar hos oss. Det märkliga är att jag inte har ett dugg ont. Det blöder inte heller mycket. Men blöder det gör jag. Spelar ingen roll att jag läser om alla dessa kvinnor som blödit i början av graviditeten. Läser ju om dem som blöder varje månad, och därför inte ens fattar att de är gravida, men ändå har lilla livet fäst och mår bra. DET låter ju som ett mirakel och mirakel är inte för mig =/
Nä hoppet har släkts och jag är ledsen. Men jag har en förmåga att se det ljusa i tillvaron och just nu är jag tacksam och glad för att:
1) Jag har världens finaste dotter! Igår kramade jag henne extra mycket och talade om för henne tusen gånger att jag älskade henne och att om det inte blir något litet liv så gör det inget för jag har redan fått högsta vinsten i henne!
2) Jag har 4 stycken nerfrysta ägg på sjukhuset som är stora och fina och bara väntar på att sättas in i mig. Detta betyder att jag inte behöver gå igenom hela IVF-proceduren igen vilket känns oerhört skönt. Jag behöver bara sätta in det igen (förhoppningsvis nästa ägglossning)
3) Jag och fästmön har pratat mycket och kommit överrens om att ta fram papper och penna. Skriva ner allt som tillhör det förflutna (vår väg tillsammans har inte varit rosenskimrande hela tiden) Vi båda sätter oss och skriver ner allt det som sårat, sånt som gör ont, sånt som man blivit besviken på osv. Sen läser man upp sak för sak och får berätta varför just detta känns så jobbigt och den andre lyssnar. När man gjort det så river man sönder lappen och lägger i en låda. När sedan livet rullar på och vi hamnar i denna onda cirkel av anklagelse, bitterhet och känner dessa sårade känslor så kan man hänvisa till lapparna som är sönderrivna. Vi kan båda påminna varandra om att det ligger i det förflutna. Det är preskriberat och inte längre viktigt i vårat förhållande. Vi har då, i en ritual/ett specifikt tillfälle, bestämt oss för att förlåta och bli förlåten för sånt som hänt tidigare och gemensamt bearbetat detta. INTE mitt i ett bråk då känslorna ligger på ytan utan helt lugnt och sansat. Det blir en grund överenskommelse och vårt sätt att fortsätta vårat gemensamma liv tillsammans. Utan att anklaga eller dra upp gammalt skit. Det ser ljust ut. Kärleken får chans att fortsätta att växa och gro istället för att det bara ska vara irritation och smågnabb hela tiden.
4) Jag vet (av erfarenhet eftersom jag har ett barn sedan tidigare och genom alla tester som tagits på RPC) att jag är fullt frisk och fullt kapabel att få barn. Jag har inget som gör att det försvårar för mig. Precis som vilket annat par som hellst så kan det ta några månader/några försök innan det fäster ordentligt och graviditeten fortskrider så som det ska. Jag behöver inte panika ur för detta utan hålla mig lugn och hoppas att det går bättre nästa gång. Allt har sin tid. Det är en skön tanke att vila i just nu.
5) Jag är en lycklig kvinna som har en sån fin familj. Stora dottern, fästmön som ska bli min fru nästa år och våra djur. En familj full av kärlek till varandra, som stöttar och står vid varandras sida både i med- och motgång. Just nu är det motgång och jag känner deras omsorg och kärlek. Jag är så sjukt tacksam för vad jag har. Vi längtar efter en till familjemedlem och den dagen kommer. Bara inte just nu.
Har sjukskrivit mig idag (skulle ha jobbat 25 timmar i sträck) och tänker ligga i soffan och bara ta det lugnt. Stora dottern är hemma från skolan och har feber så vi kan mysa ner oss tillsammans och bara vara. Det behöver vi just nu. Om det visar sig att jag börjar blöda mer och missfallet är ett faktum så vill jag inte vara på jobbet. Är dessutom ledig i helgen så nu tänker jag vila i 5 hela dagar. Välbehövligt vill jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar