Då har första veckan som ruvare gått. Det har fan inte varit lätt den här gången. Jag bara väntar på att blodet skall komma. Det är så psykiskt påfrestande att det inte går att förklara. Det har ju alltid kommit så det är omöjligt att tänka och tro något annat just nu. Rent fysiskt så spänner brösten så som att det var stora blåmärken på dem och magen är uppsvälld. Det gör sällan ont eller moler men när jag sätter mig eller reser mig så hugger det till i äggstockarna/livmodern/eller vad det nu är. Men allt detta kommer antagligen av vaggisarna som jag trycker upp 3 ggr/dag. Det är ju helt omöjligt att försöka klura ut vad som kan vara en graviditet och vad som är tillsatta hormoner. Men skit mår jag. Jag hade tagit det med glädje om jag visste att det skulle resultera i en graviditet men nu går jag igenom allt detta med samma känsla som alla andra gånger, snart kommer blodet och jag har misslyckats ännu en gång.
På hemmafronten känner jag mig missförstådd och minsta lilla all denna oro och hormonpåslag gör sig påmind (dvs jag blir sur eller har ett pissigt humör) så får jag sådana jävla mothugg att det liknar ingenting :/ Tänk om jag skulle få höra en enda gång "Jag förstår att du känner dig gråtmild,labil och ilsk just nu och jag förstår att det är jobbigt". Nä men nä då blir det ett krig här hemma. Partnern går i taket på två röda sekunder och ska minsann tala om för mig hur onödigt det var att jag brusade upp, att jag får skärpa mig och ska minsann tala om varför HON har rätt att bete sig, ironisera, förlöjliga och bråka tillbaka på mig. Det har gått så långt att jag kniper käft om min oro och om hur jag mår. Tyvärr rinner det över. Som igår då jag kände att det jag sa inte lyssnades på eller respekterades. Inte ett enda ord så som "ok älskling jag förstår att du blev arg och jag ber om ursäkt för att jag inte lyssnade. Nästa gång skall jag vara lite mer lyhörd för dina önskemål och behov. Du bär ju faktiskt, förhoppningsvis, vårt barn och jag vill självklart inte göra något emot dig fastän du sagt ifrån" nä så funkar det inte här. Men jag ska minsann vara förstående när vi kommer till hennes tillkortakommanden.
Skit så arg jag är. Och orolig. Och trött på att må så här utan att veta om det är medicinernas biverkningar eller om det är en grav på gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar