Att hålla hela IVF resan hemlig är inte det lättaste när biverkningarna börjar träda fram med full kraft. Igår både grät och skrattade jag helt hysteriskt om vartannat. Jag fick svettningar flera gånger under dagen och trodde inte att det var möjligt så jag alltid fryser i vanliga fall. Jag är yr och har huvudvärk. Och så sover jag typ hela tiden. Hur i hela fridens namn ska jag orka gå på möten idag och sen jobba hela veckan?? Vad säger man till sina arbetskamrater när man börjar gråta för att dokumentet inte sparades under rätt flik? Eller hur förklarar man att man gäspar dygnet runt och knappt orkar med sig själv? Nä det här är verkligen en knepig sits.
Får ta en dag i taget. Försöker att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Är jag trött så vilar jag. Vill jag gråta så gör jag det. Svettas jag får jag väl ta av mig lite kläder. Allt har sin tid och nu är det tydligen tid för mig att vara i klimakteriet =/ Så jag fortsätter att spraya 3 ggr/dag med Suprecur och ser det som en välsignelse. Detta måste jag ju gå igenom för att få ha en liten knodd i min famn. Och det gör jag gärna, måste bara klaga lite emellan åt.
Så jag fortsätter dagen i mitt känslomässiga inferno och försöker att vara så normal som möjligt på utsidan. Än så länge så ska bara närmsta vännerna och familjen veta om att vi går igenom hormonbehandling. De andra får vänta och undra vad det är för monster som tagit min kropp i besittning =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar