Det är svårt att hänga med i psyket vad som händer. Vi har ju förberett oss sen i somras för att bli gravid. Började att kolla min ägglossning redan i April förra året (oj har det redan gått ett år??) Hade noll koll på min menscykel så jag ville börja kolla det först några månader. Sen sökte vi efter en donator på nätet (via Rfsl) och träffade honom i juli. Jag blev gravid men fick ett tidigt missfall. Både jag och min fästmö tyckte att det var påfrestande att hålla på att ta ägglossningstest och den morgonen det visade en glad gubbe skulle man ta ledigt från jobbet, åka genom Sverige, boka hotell och få till en insemination. Nästa månad, augusti - september, så tänkte vi göra ett försök till men då visade det sig att "vår" donator gått upp i rök och inte längre ville ha kontakt med oss. Jättetråkigt att han inte hade stake nog att säg att han ville dra sig ur utan bara gjorde sig själv okontaktbar. Så den morgonen då jag hade ägglossning så försökte jag få kontakt med de andra donatorerna som vi hade på "reservlistan" och en nappade. En man som är väldigt seriös och som har många barn i Sverige. Vi hade pratat med honom både via nätet och telefonen innan så han kom upp till oss. Jag tänkte inte så långt utan bara lät honom komma. Glad att det såg ut att bli insemination även denna gången och vi hoppades ju självklart att det inte skulle sluta med missfall. Så glad och inte med logiken i behåll så bokar vi att han ska komma till oss. Problemet var att han även är donator till ett par som vi känner. HAN var väldigt klar och tydlig med att han donerar till vem han vill och att det finns fler i vår stad som han är biologisk pappa till. Våra vänner gick dock i taket. Så istället för att prata med oss och säga att det inte kändes bra så bröt de kontakten med oss. Det märkliga är att de också visste att han är en känd donator som har flera barn i vår stad och att risken finns att deras barn får halvsyskon i deras bekantskapskrets (jag menar flatvärlden är inte så stor) men ändå ansåg de att han var "deras" och sa upp vänskapen med oss. Vi träffade honom (eftersom han redan bokat tågbiljetter) men satt mest och pratade hela natten =) Inga bebisar gjorda. Detta vet inte våra sk vänner om. Och vi har inte sagt något eftersom de inte verkar intresserade av att veta vilket beslut vi tillslut tog. Så efter denna händelse så la vi ner projekt-försöka-hitta-en-privat-donator-för-heminsemination.
Vi vilade några månade och bestämde oss för att gå via landstinget. Det får ta den tid det tar, tänkte vi. Och som ni vet, om ni läser min blogg, så gick det väldigt snabbt och vi är så glada. Första samtalet till Reproduktionscenter var i slutet på december 2010. Första läkarbesöket och kuratorsamtalet var i början på januari. Vi blev, som ni också vet, godkända och sen har det bara rullat på. Nu har vi spermier från en donator som är lång, mörk hårig med blå ögon som väntar på oss och på måndag(!!!!!) är det dags att sätta in ägget. (Fick ju IVF på en gång eftersom det visade sig att jag ev hade en trång passage på ena äggledaren. Jag tackade och tog emot även om jag blev gravid i somras, vilket torde innebära att det inte är helt igentäppt utan bara en trängre passage, och har ett barn sedan tidigare)
Börjar se slutet på denna resa. IVF resan. Nu håller vi alla tummar att ägget fastnar så som det ska och att allt går bra. Just nu är bara tanken på att börja om med nässpray och sprutor nästan outhärdlig men det är ju för att jag precis gått igenom det. NU vill vi ha resultat! Och bebis! =) Har gått omkring och inte kunnat längta eller glädjas då jag tänkt att det säkert kommer att sluta med missfall men så får jag ju inte tänka. Jag tänker längta och hoppas och vara glad för att vi ska få en bebis. Om det slutar i gråt så tar vi den sorgen då. Nu tänker jag vara glad. =)
Vet att jag skriver i denna bloggen lite hipp som happ =) Låter faktiskt bara fingrarna dansa över tangentbordet för att få ner mina tankar och känslor. Den är inte så strukturerad och jag återupprepar mig säkert många gånger. Men det är just därför jag har öppnat bloggen - för att skriva av mig. Och självklart för att kunna gå tillbaka senare och läsa hur jag tänkte och kände i början av resan. Och det blir långa inlägg... förstår ju verkligen att man inte orkar (och att det inte är speciellt intressant) att läsa igenom allt detta men kanske kan någon som också går igenom samma sak finna något som kan vara till gagn =) Följer er andra (de som jag har i min blogglistan längst ner på sidan) med spänning och kan riktigt känna er förväntan och glädje när det är dags för insemination eller graviditetstest. Känner även med er som får ledsamma besked. Keep up the good work. En dag är lyckan där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar