Utanför kroppen - In vitro

Förhoppningsvis ligger nu något av mina ägg i laboratoriet tillsammans med "Donator nr 96" spermier och försöker hitta varandra. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan denna helgen. Läser en massa bloggar av par som går igenom IVF behandlingar och som efter några dagar får den fruktade mensen =( Läser om alla som måste börja om med spray och sprutor och den långa väntan och oron. Försöker se det från den positiva sidan och det är 1. Jag har fina äggstockar och livmoder. 2. De fick ut många ägg som var tillräckligt stora. 3. Jag har inga sjukdomar så som pco, endometrios eller cellförändringar som gör att det är svårare för mig att bli gravid. 4. Donatorn är noga testad och har mycket god kvalitet på sina spermier. 5. Jag har varit gravid (på naturlig väg) tidigare och vet därför att det åtminstone har funkat en gång tidigare med en full graviditet som har resulterat i ett friskt barn.



Bara känslan av att det kommer att gå åt skogen infinner sig när jag åker hissen upp till femte våningen och kliver innanför dörrarna till RPC. Känslan när jag sitter i väntrummet tillsammans med ofrivilligt barnlösa och andra par som förtvivlat längtar och väntar efter en till familjemedlem gör att jag tvivlar på att det kommer att funka för mig. Men jag måste försöka skaka av mig den känslan. Det är ju så himla onödigt att ta ut sorgen i förväg och vara orolig. Men jag kan ändå inte låta bli. Det enda "fel" på mig är att jag har en trång passage på ena äggledaren (därför gör vi IVF istället för insemination) och sen det faktum att min livskamrat inte kan befrukta mig då hon också är en tjej =)



Så imorgon när det är dags för insättning av ägget ska jag försöka tänka positivt. Allt kommer att gå bra. jag kommer att bli mammi och min sambo och fästmö kommer att bli mamma. Stora dottern kommer äntligen att få bli storasyster. Så lilla embryo - se till att dela er så som ni ska och så fäster ni inuti mig i morgon och stannar kvar. Ok? Btw jag har börjat ta vaggisar nu. 3 ggr om dagen. Kladdigt och kletigt är det helt klart  och man kan aldrig riktigt slappna av eftersom det alltid är något medicinskt man ska göra med kroppen flera gånger om dagen. Är det värt det? Ja helt klart. Alla gånger. Så håll gärna en tumme för oss imorgon när det är dags att sätta in ägget igen. Vi behöver tummarna och en jävla massa tur =)