tisdag 4 december 2012

Framtiden!


Idag hade vi återbesök hos överläkaren Karin Eurenius på Specialistmödravården. Det var med lättat hjärta vi gick därifrån. Alla prover ser bra ut. Jag är frisk som en nötkärna igen. Inga tecken på tumör på hypofysen, inget fel på sköldkörteln eller njurarna. Och ingen Sjögrens syndrom. Nu står det inskrivet i mina journalen att jag är fullt frisk i från Mirror syndrom som jag fick i samband med graviditeten. Alla mina sjukdomar berodde på att jag speglade och försökte avlasta sonens sjukdomar. När sonen fötts så började kroppen tillfriskna igen. Detta innebär att jag fått JA till att bli gravid igen och få hjälp med detta fortsättningsvis också genom landstinget. Det finns inget som tyder på att jag skulle bli lika sjuk igen om jag skulle bli gravid. Nu till dilemmat.

Vi måste få reda på exakt vilket syndrom sonen hade och vilken genmanipulation om gjorde honom så sjuk. Får genetikcenter inte reda på det genom sin forskning och sina provresultat så måste donatorn stoppas och våra befruktade ägg, som ligger i frysen, måste kasseras. Detta är ännu inte helt klart. Det är prio no1 för gentetikcenter att ta reda på detta så snabbt som möjligt eftersom det är flera familjer som vill göra syskonförsök och även de har nedfrysta ägg. Det påverkar många människor om alla dessa befruktade ägg måste kastas. Det som är så dumt är att om våra ägg (på IVF-försök nr 2) måste kastas så har vi bara ett IVF-försök kvar. Jag tycker att vi borde "få tillbaka" försök nr 2 eftersom det inte är vårt fel att de befruktade äggen (potentiella syskon) inte går att använda. Men enligt min läkare på REP-center så får vi inte "göra om" försök nr 2. Märkligt. Eller?

Så nu väntar vi. Väntar på att genetikforskarna skall göra sitt jobb. Utgången kan jag inte sia om. Men jag och L har bestämt oss för att ta kontakt med en privat spermadonator under tiden vi väntar. Jag har mens just nu och borde inom en 2-3 veckors period ha ägglossning. Vi har varit i kontakt med denna donator tidigare och vet att han är seriös och att han fått fullt friska barn tidigare. Ska skicka ett mail till honom och höra om han är intresserad av att hjälpa oss så här "mitt i mellan". Jag har något tilltäppta äggledare på ena sidan och därför fick vi IVF godkänt från landstinget istället för insemination. MEN jag har blivit spontangravid en gång tidigare i livet och det finns tydligen inget som tyder på att det är omöjligt för mig att bli gravid genom insemination (möjligtvis tar det längre tid och eftersom jag är 36 år så rekommenderade/godkände REP-center IVF istället för insemination) Detta gör mig både uppspelt och en aning nervös. Ska vi gå igenom detta med att ta ägglossningstest, panikringa donatorn som bor 60 mil ifrån oss, planera en resa ner eller han en resa upp till oss inom 24 timmar, träffas och genomgå detta märkliga att han ger oss en msk spermier som vi ska spruta upp i min mutta och sen säga "hejdå. Tack." Typ. Äh... det är en MYCKET märklig situation vill jag lova. Som tur är har vi en donator som är professionell, tydlig och målmedveten. Men det känns ändå konstigt. Detta var ju anledningen till att vi avslutade heminseminationerna och övergick till att få hjälp av landstinget. Men som det känns nu så vill vi försöka med heminsemination i december/januari. Funkar inte det så står vi ju fortfarande kvar som "patienter" i landstinget och kommer att få hjälp därifrån.

Vet att några av mina absolut närmsta vännner och några familjemedlemar är rädda och oroliga inför det faktum att jag vill bli gravid igen. Jag kan inte riktigt förklara varför det är så viktigt för mig att få bli det igen och denna gången föda ett friskt barn som överlever, men det känns viktigt. Min fästmö och blivande fru har aldrig någonsin haft en längtan att bli gravid. Hon vill ha barn men hon har aldrig kunnat se sig själv som gravid. Nu har hon sagt att om det inte funkar med mig (om jag inte vågar/vill bli gravid) så kan hon bli det. Men det viktigaste för henne är inte att vara gravid och få biologiska barn utan att ha en familj. Så lotten ligger på mig. Jag VILL bli gravid och nu har jag alltså fått ett kvitto på att det är OK också. Det känns skönt. Nu kan jag i lugn och ro ta beslutet själv om jag orkar/vill/vågar gå igenom ännu en hormonbehandling, graviditet med risk att det återigen blir ett genetiskt fel eller det psykiskt jobbiga med att ta kontakt med vår privata donator. Det är ingen annan som väljer det åt mig. Sen kanske det inte fungerar. DET vet man aldrig. Hur många gånger har man inte stirrat på den där förbannade stickan och låtit tårarna rinna när minuset hånat en rakt i ansiktet? Hur många gånger har besvikelsen inte sköljt över en när blodet börjat rinna mellan benen?MEN  nu finns det  hopp. Stora dottern och ängla sonen kanske får ett syskon en dag. Kanske kanske. Jag inser själv hur fruktansvärt stark jag är som ens vågar och orkar tro på en framtid och har ett hopp om att vi kommer att få det vi önskar. Låter det kaxigt? Nä inte ett dugg. Jag är inte kaxig. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag inte kan  påverka ett enda dugg, men jag kan hoppas och önska. Jag kan välja att leva i tacksamhet för allt fint jag har omkring mig och jag kan tro på en framtid där våra drömmar blir till verklighet.

Nu blev det ett sånt där skitlångt inlägg igen. Måste nog skriva oftare för jag har så mycket på hjärtat. Sånt som inte kommer fram i vanliga fall och sånt som jag går och bär på hela tiden. Detta är min plats (ta emot det med ödmjukhet och respekt är du snäll för jag är känslig) och här är jag 100% ärlig ( på gott och ont antagligen men det det gör inget för det är bara flickvännen och bästaste vännen som fått bloggadressen. I övrig är jag ju fortfarande anonym. Men det är klart, känner du mig och snubblat in på sidan så kan du ju lägga ihop ett och ett. Men är det så, så ber jag dig att visa respekt. Detta är min plats i cybern där jag är sårbar. Hugg inte ner mig)

Over and out. Idag har vi fixat framsidan på vår balkong. Kastat höstljungen, prydnadskålen och sommarens örter (jo det var på tiden *s*) och satt upp granris och ljusslingor. Hela lilla familjen engagerade sig och skratten avlöste varandra. Låter det som en statusuppdatering på fb? Haha... men så var det. Vi skrattade, skojade, kände glädje i att vara tillsammans och gemensamt göra det julfint. Vi har många sådana stunder. Kanske är vi extra noga med att tala om att vi älskar varandra och visa varandra respekt och kärlek efter att vi förlorat vår son/lillebror? Jag vet inte. Kanske har vi alltid varit sådana (L och jag har dock bråkat mycket förut pga svartsjuka och jobbigheter) Nåväl. Lite julgodis är bakat, pepparkakor hänger i fönstren, granriset och ljusslingorna är uppsatta utomhus och inne brinner första ljuset i staken. Vi trivs. Vi uppskattar och trivs i varandras sällskap. Tyvärr saknas dock en liten kille. Vår lilla efterlängtade saknade älskade son. Men han finns med oss. Varje dag. Han namn är Lennon.

2 kommentarer:

  1. Vilket fint namn ni gav den lille. Du skriver fint om er och honom <3.

    SvaraRadera
  2. Tack du fina tudorienne! Det känns som att det är omöjligt att beskriva för er i ord hur jag känner för min L, stora dottern och Lennon men jag blir glad att du tycker att jag skriver fint om dem.

    SvaraRadera