måndag 17 december 2012

Denna väntan...

Att vilja bli gravid och aktivt jobba för det är både spännande/hoppfullt men även oerhört påfrestande med all denna väntan. Just nu står vi i startgroparna. Igen. Är liksom på ruta 0 och ägglossningstest tas varje morgon. Än har ingen glad gubbe eller två lika starka streck visat sig. Min förhoppning är att det inträffar innan jul. Så den långa vägen som kallas Väntan har inletts. Väntan på LH-stegring, väntan på att kunna göra graviditetstest, väntan på att ta sig förbi den magiska vecka 10, väntan på att förlossningen skall starta och SEN är det ju tänkt att belöningen kommer. Men vi har lång väg kvar att vandra. Fast det gör faktiskt inte så mycket. Vi har tid. Jag tänker inte känna varken press eller stress. Allt har sin tid och det är bara att ta det lugnt och lära sig tålamod och hitta en skön rytm i denna väntan.


Under tiden vi väntar så försöker vi hitta tillbaka till känslan av att livet är gott att leva. Att vi är tacksamma för att vi har varandra. Att jag överlevde trots att jag blev allvarligt sjuk i Mirror Syndrome. Att stora dottern är en sådan glädje och välsignelse. Att vi har ett hem vi trivs och känner oss trygga. Att vi hittat (eller han hittade nog oss) en donator som vi har en god kontakt med. Att vi med tillförsikt ser fram emot 2013. Att vi älskar varandra. Att vi funnit en styrka inom oss själva som vi inte trodde fanns då Lennon lämnade oss. Att jag är fertil och kan få barn. Att vi kan skratta gott tillsammans.


Denna helgen har varit en väldigt skön helg. Jag och L fick en kväll/natt utan stora dottern, vi satt länge och pratade och umgicks den natten. Egentid är inte så ofta förekommande hos oss men när det väl händer (Plötsligt händer det) så uppskattar vi att spendera tiden med att spela gamla låtar som ger oss fina minnen från 2006 då vi blev tillsammans, prata om det som varit, drömma om framtiden, skoja och skratta tillsammans. Lördagen spenderades i city, bland resten av stadens befolkning, för att införskaffa julklappar till barnen i släkten. Lite middagsfix och knäckkokning hanns också med. Jag känner ingen stress alls inför jul, inhandlingslistan till julmiddagen är klar, granen är klädd och i alla fönstren trängs tomtar med juleljusen. Svärmor tar med sig lite hemgjord rödbetssallad, gravad lax, hovmästarsås och nån halvmeter korv de köpt på nån marknad =) Resten fixar vi och all bakning är klar. För bara 3 månader sedan trodde jag aldrig att jag ens skulle kunna fira jul. Stora dottern sa "Den här julen suger. Alla kommer ju bara att gråta hela tiden". Gissa om det skar i mitt hjärta? Men av någon outgrundlig anledning så har vi tagit oss igenom de tre första månaderna av sorg. Vi ser, som sagt, ljust på framtiden. Vi pratar mycket om Lennon och stora dottern har skrivit en novell om lillebror som inte fick stanna hos oss utan som blev en ängla pojke. Novellen vann första pris i hela skolan och hon fick gå upp på scen och ta emot pris. Gissa om hon var stolt? Gissa om jag är stolt över henne? Hennes sätt att bearbeta sorgen. Hennes förmåga att kunna sätta ord på sina känslor. Hennes glädje över att ha vunnit i en tävling där hela högstadiet var med och tävlade (Hon går i 7:an)

Det finns vissa saker som gör för ont fortfarande. Vi har en garderob där vi samlat alla Lennons saker. Kläder, hand-och fotavtryck, usb-minne med massa fotografier från neo, bäddset, gåvor och nappar. Dessa har jagi inte klarat av att rensa ut ännu. Jag vill inte. Jag har inte öppnat dörren till den garderoben en enda gång efter att vi kom hem från BB utan vår son. Barnvagnen (min drömbarnvagn) vaggan, babysittern och bilbarnstolen har vi dock paketerat in och ställt undan. Det är inte så att jag känner att jag skjuter undan eller förnekar hans existens utan mer att jag vet att det kommer att vara så känslomässigt jobbigt att packa undan det som finns i garderoben. Och jag behöver all min styrka för att vara mamma till stora dottern och för att kunna fortsätta mitt vardagliga liv. Det gör också för ont att umgås med våra vänner som fått barn samma höst som oss. De som jag trodde att jag skulle vara mammaledig tillsammans med och gå på öppna förskolan tillsammans med. Ont gör det också att lyssna på Lennons låt "Imagine" med The Beatles. L spelade den för magen varje kväll. Vi lyssnade på hjärtljuden, som slog så fint, i dopplern och sjöng med i Beatles finaste sång. DET gör för ont att lyssna på. Det hugger i hjärtat och tårarna rinner utan att jag märker det. Jag sörjer mitt barn. Varje dag. Men utåt ser det ut som att livet går vidare, vilket det också gör. Vardagen går sin gilla gång. Livet går vidare. Men hjärtat blöder fortfarande varje dag. Många av våra vänner har slutat höra av sig. Kanske ett samtal på två veckor, eller ett sms med frågan "Allt ok eller?". VAD svarar man på det?? Jo, tack vi mår fint. För det gör vi ju för det mesta. Det är svårt att förklara att sorgen liksom flyttat in på heltid, antaligen för resten av livet. Men vi har lärt oss att leva med det. Jag kan deala med det. Det är som att jag är två personer. En utåt - på jobbet, i samhället och bland dem som jag bara känner ytligt. Och så är jag en tillsammans med L. Där känslorna kommer. Utan att jag håller tillbaka. Vet inte om jag har några läsare som själva har änglabarn, men jag tror att ni kanske har ett hum om vad jag pratar om?

Denna måndagen avrundar jag med att ta en kopp te och "prata" lite med "vår" donator (Jooooo det blev väldigt mycket "" i den meningen) Snart är det sängen tillsammans med min fina L. Varma, starka, underbara L. Vad jag älskar dig! Du, jag, stora dottern och förhoppningsvis ett litet syskon i framtiden =)


3 kommentarer:

  1. Ryser varje gång jag läser dina inlägg.

    Jag tar åt mig av de du skriver och jag vill så gärna höra av mig till er. Helst lite varje dag.
    Men jag känner liksom som ni att det är tungt.
    Har fortf klumpen i magen.. Klumpen av skuld att N finns men inte L. Vi skulle ju gå igenom all denna lycka tillsammans.

    Men jag vill att ni ska veta att vi tänker på er varje dag!
    Jag har sagt t A att vi borde åka förbi med en liten gåva och hänga på dörren men jag är rädd för att ni ska se de och att det blir för jobbigt att de gör för ont för er att se oss just nu.

    Jisses så svårt allt blir när vi bara vill ge er fetaste kramen. Men jag vet att våran tid tillsammans kommer och vi finns här när ni orkar.

    Jag kommer alltid stå här och stötta i den mån jag kan. När tiden är inne.

    Älskade vänner<3 //L

    SvaraRadera
  2. Fina omtänksamma underbara L, Ni ska aldrig aldrig känna en klump av skam. Eran fina N är en gudagåva och vi älskar honom även om vi inte klarat av att träffa honom (och er) än. Känn ingen skuld och skam, du och A gav oss den mysigaste och finaste midsommaraftonen och ni har stöttat oss så fint genom sms och fb. No hard feelings. ok? ;) Ni är fina människor och vi räknar er som våra vänner. N är en vacker, söt och underbar pojke (skriver det till er då och då på fb) och ni förtjänar all lycka tillsammans med honom.

    Fina L, ni har ju också gått igenom svåra stunder. Jag kände inte dig så mycket då så jag kunde inte vara en stabil och stöttande vän. Men du om någon vet vad det innebär att gå igenom tuffa tider genom din bror och missfall. Så känn aldrig någonsin att du "inte räcker till", vi ser er som nära, fina och genuina vänner.

    Snart kan vi hälsa på er och pussa på er N. Inte än, men snart.

    L - allt gott till er!

    SvaraRadera
  3. Goa du jag vet att jag inte borde känna så men ja de e svårt.

    Nu blickar vi framåt och håller alla tummar och tår för kommande stunder. Ni ska fixa detta och ni ska ha eran lilla i famnen son om tid. :)

    SvaraRadera