Det här med kärlek

Det är ofta som jag får ett fånigt leende på läpparna när jag tänker på min L. När jag tittar på henne fastän hon inte ser. Eller när jag hör henne pedagogiskt och engagerat förklarar hur världshavens strömmar påverkar vårt klimat för stora dottern. Små vardagliga stunder som gör mig varm i kroppen. Leendet sprids i mitt ansikte och jag tänker vilken tur jag haft som träffat henne. Inte bara en gång, utan två. För vi har haft våra duster. Vi har gjort slut, flyttat ifrån varandra och varit bittra fiender. Men hittat tillbaka. Jobbat på det som känts omöjligt, tagit itu med issues som varit nödvändiga, pratat med en familjeterapeut, lärt oss tålamod och respekt inför varandra och vågat hoppas och tro på en framtid tillsammans.

Framtiden kom. Vår längtan efter att utöka vår familj blev sann. I februari satte vi in ett befruktat ägg i min kropp och efter 18 dagar fick vi vårt efterlängtade plus på stickan. Vi började på riktigt förstå att vår gemensamma dröm hade gått i uppfyllelse. Vi hade jobbat oss igenom adhd-diagnos, missförstånd och svartsjuka. Vi började hitta ett lugn och en trygghet i att vi faktiskt älskade varandra och att vi var beredd på att leva resten av våra liv tillsammans. Och nu med både stora dottern och det lilla livet som växte i min mage. Växte gjorde som sagt vår kärlek till varandra också.

Det som inte får hända hände. Det växande barnet i magen var sjuk. Barnet som liksom var "beviset" på att vi var seriösa och verkligen ville vara en stor familj som värnar, älskar och lever tillsammans fick inte längre vara med oss. Vi föll. Hårt. Dygnen på neonatalavdelningen gick vi som i dimma. Jag grät och grät och grät. L vakade vid både min och sonens sjuksäng. Hon var den starka. Jag föll så hårt. Var tredje timme satt jag och pumpade ut bröstmjölk medan tårarna rann. Sömnen ville inte rädda mig utan jag satt vaken dygnet runt. L sov när hon väl hamnade i sängen. Bråken avlöste varandra. Anklagande hårda ord kom från min mun. Sånt som sårar. Sorgen tog över allt. Jag ville skrika och förbanna hela världen. Den som fick ta emot allt var L. Min starka, vackra L.

När Lennon tagit sitt sista andetag trodde jag att jag också skulle ta mitt sista andetag. Känslan när personalen frågar om de kan ta honom (efter att vi suttit i timmar med honom i famnen fastän hjärtat slutat slå) skär fortfarande som knivar inuti mig. Vi vandrade ut från neonatalavdelningen. Hand i hand. Utan vårt barn. Gick upp på mitt rum på BB-avdelningen för kvinnor med komplikationer efter förlossningen. Alla andra hade sina små bebisar i små plastsängar eller i sin famn. Mammorna såg trött och slut ut, efter tunga och jobbiga förlossningar, men de hade sina barn med sig. Barnen skrek i var och vartannat rum. Vi gick i korridoren helt ensamma. Men fortfarande hand i hand. Den som höll mig uppe var min L. Återigen var hon den starka.

Efter 4 dagar blir jag utskriven och vi får åka hem. Vi går upp för trappen till vårt hem. Vårt hem som vi förberett för ännu en liten människa. Som tur är har vi L´s lillasyster med oss hem. Hon var en räddande ängel då allt brast på kvällen och det kändes som att jag ville döda någon. Ilskan och sorgen var så påtaglig, så stark. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag och L bråkade. Ett jättegräl över några varma smörgåsar. Dumt. Så himla dumt. Men så var det. Vi lugnade oss dock och försökte sova den där första natten.

När vi vaknade dagen efter så var ilskan som bortblåst. Istället kände jag bara sorg. Sorg och ledsamhet. Så var det ca 8-10 veckor. Livet var dock tvunget att fortsätta ändå. Stora dottern behövde sina mammor och vi fanns där. VAD som än händer i livet så kommer vi alltid att finnas för henne. Efter begravningen och efter att de flesta läkarbesöken blivit avklarade så började återigen känslan av KÄRLEK att smyga sig på. Sakta sakta kände jag värme och goda känslor i maggropen. Vi pratade/pratar mycket med varandra och det känns så skönt att återigen kunna säga "Jag älskar dig L" och mena det med varje fiber i kroppen.

Nu har det gått 3 månader efter att Lennon dog. 3 månader är egentligen ingenting men för mig känns det som ett helt liv. Varje dag har, mer eller mindre, varit och är en kamp. Varje dag måste jag aktivt påminna mig om allt fint jag faktiskt har runt omkring mig. Stora dottern är orsaken till att jag vill leva. Mitt allra allra finaste i hela världen. Min L är den andra anledningen. Att kärleken till varandra vuxit sig djupare och blivit mer mogen är så påtagligt att man nästan kan ta på det. Vi har en styrka tillsammans och börjar lära oss att utnyttja att vi är så olika istället för att motarbeta varandra hela tiden. Bröllop står ju för dörren. Jag är 100% säker på att jag vill bli hennes fru. Jag vill dela mitt liv med henne. DET är en fantastisk känsla när man varit tillsammans så pass många år som vi varit och gått igenom så mycket som vi gjort och ändå känna denna känslan så starkt.

Så jag ler. Mitt i all sorg så ler jag. När jag ser min långa, mörkhåriga fästmö med ett hjärta av guld, vimsig som en yr höna, charmig till tusen och med håret på ända så ler jag. Hon får mig att våga precis den jag är. Hon får mig att skratta. Hon får mig att vilja bli en bättre människa. Utvecklas. Hon får mig att känna, visa och prata om alla sorters känslor och jag vågar ta för mig av livet som jag aldrig gjort tidigare.

Det är inga problem att känna sig kär och förälskad när man nyss träffats eller varit tillsammans nåt år. Det är inga problem att känna att "vi klarar allt" när allt går på räls. Det är när man varit tillsammans ett tag och vardagen tar över och när jobbigheter hotar att krossa en som den äkta, varaktiga, genuina kärleken visar sig. Jag är glad och oerhört tacksam över att få uppleva det. Jag är en välsignad människa.

Förevigt nu älskar jag dig L.
Jag är din.