Framtiden... vågar vi?

Nu  när alla provsvar och läkarundersökningar är klar och jag har fått OK-stämpel på att jag är fullt frisk förklarad, och att det inte ligger några hinder till att bli gravid igen, så börjar ju tankarna att snurra. Ska vi våga försöka igen? De befruktade äggen vi har i frysen på Reproduktionscenter får vi inte använda förrän alla prover är klar. Vilket sorts syndrom hade Lennon och ligger även de sjuka generna (den felaktiga genuppsättningen) i de befruktade äggen? Om det visar sig att det finns risk för återupprepning av det som hänt så kasseras äggen (inte bara mina utan också alla andra par som har sina ägg befruktade med denna donator) Då har vi förbrukat 2 IVF försök (den första gav oss 4 ägg men ingen graviditet, den andra gav oss också 4 ägg och ett blev alltså Lennon men de ägg som är kvar måste kastas) och då har vi bara 1 IVF försök kvar. Detta kommer att ta tid. Dels för att vänta på vad utredningarna visar och dels för att sätta startdatum för att börja nedreglering och börja ta hormonsprutor igen. Frågan är vill passivt vi vänta så länge? Jag blir ju inte yngre direkt om man säger så.

Ett tag kändes det hopplöst. Kommer vi inte att få ett levande barn? Kommer vi aldrig att få ta fram våran vagn och kommer L inte att få möjlighet att göra klart vaggan hon började på till sonen? Kommer stora dottern aldrig att få blir storasyster?

Men så kom vi i kontakt med en donator. Möjligheterna började visa sig och nu ett-två-tre ser det ut som att vi kan få chansen att få göra insemination under tiden vi väntar på IVF. Jag har blivit gravid på "normal" väg en gång (tog ca 3 månader att bli gravid) sen har jag gjort insemination men inte fått något plus på stickan och sen dessa IVF-försök då som resulterade i ett barn. Så min förhoppning på att bli gravid genom insemination är ju inte skyhöga men det skadar ju inte att försöka.

Så i dag gick vi till Apoteket och köpte ägglossningsstickor. Första testet visade inte någon LH-stegring. Får se i morgon. Förhoppningen är just nu att när jag har ägglossning inom de närmsta dagarna och att logistiken fungerar för oss och donatorn för att kunna inseminera i hemmet. Detta mina läsare betyder att chansen för att bli gravid faktiskt finns till jul/nyår. Nu hoppar vi ju inte jämfota av förväntan men hoppets låga brinner så där lite lite lite.

Vi har pratat med vår kurator/beteendevetare om detta att vilja och våga blir gravid igen så snart efter vi förlorat sonen. Många rekommenderar ju ett sk "sorgeår" för att hinna bearbeta och sörja det barn som inte fick leva kvar hos oss. Men lika många rekommenderar att man ser framåt och att man kan sörja/bearbeta samtidigt som man aktivt jobbar för att utöka familjen. Om vi skulle skjuta alla känslor under mattan och inte låtsas om att det hänt, inte prata om det och inte ta professionell hjälp så skulle det nog inte vara så bra. Men eftersom Lennon är så levande för oss, finns med i vårat minne, sörjs och pratas mycket om så ser vi det som ett sundhetstecken att vi vågar se en framtid som kanske kan få vara ljus även för oss.

Detta med heminseminationen håller vi så klart hemligt för alla. Dels för att det finns så många i vår direkta närhet som är orolig för att jag ska bli sjuk igen och dels för att vi knappt själva tror att det är möjligt för mig att bli gravid genom insemination. Men jag har två vänner som fått adressen till denna blogg och ev läser här då och då, men de (S och L) litar jag på till 100 % att de inte säger  något till någon annan. Det känns för privat för att gå ut med det.

Ikväll har vi knäckkokning här hemma. Juleljusen är tända, stora dottern tittar på C More film och lugnet har liksom flyttat in. Det är gott. Det känns gott i hela magen. Har haft en tuff vecka på jobbet med mycket känslor. Jag har tur som har så oerhört fina arbetskamrater. Ledig denna helgen men sen jobbar vi på igen, sakta men säkert går vi upp i procent och förhoppningsvis är vi båda uppe i heltid igen om någon månad. Har sagt det förr, och säger det igen, jag har en enorm förmåga att se det ljusa och fina i saker och ting. Även när det är som allra tyngst. Det väller upp en inomboende stryka när livet blir så där helvetiskt jobbigt och jag vägrar ge upp. Det är något jag är stolt över. Jag är också stolt över att jag vågar visa mig liten, ledsen och sårbar. Ibland bryter jag  ihop och det känns som att jag aldrig någonsin mer ska kunna skratta och uppskatta livet. Men så vänder det. Jag ser vad mycket fint jag har i min familj och i mina vänner. Jag tycker om mig själv många fler dagar om året än för bara några år sedan. Jag börjar få lite grepp på varför jag är som jag är och fungerar så som jag fungerar och lär mig att acceptera det.

Så jag fortsätter min fredagkväll. Tar ett glas vin. Förhoppningsvis är det sista glaset på länge ;) Kokar knäck, umgås med mina tjejer och låter hoppet spira lite inom mig att vi kanske kanske får uppleva ett plus på stickan igen inom några dagar. Håller ni en tumme eller två? =)