fredag 7 december 2012

Familjetid!

Alla mynt har två sidor. Så även detta myntet som jag väljer att kalla helveteshösten. Förlusten av Lennon har gett mig djupare sår än jag någonsin trott var möjligt. Saknaden efter hans lilla varma kropp kan göra mig insane vissa dagar. Sorgen över att inte få ha honom här är så stor. Den andra sidan av  myntet är att jag utvecklats mycket som människa (låter som en löjlig klyscha men det är verkligen så, jag har vuxit och lärt mig saker om mig själv och det ser jag som utveckling). Jag har lärt känna mig själv ännu mycket mer. Jag litar på min instinkt/maggropskänsla/intuition. Jag uppskattar små vardagliga ting och känner en djup tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv.

Detta har visat sig starkt i att familjebanden har stärkts. Inte bara i vår lilla familj utan även i släkten. Mina svärföräldrar är skilda men vi har bra kontakt med dem båda och deras respektive. Vi bor i samma stad och umgås ganska frekvent. MEN... jag har aldrig riktigt känt mig som en naturlig del av dessa familjer. Det har mer känts som att jag liksom skall bevisa för dem att jag verkligen duger för deras flicka, att jag testas för att se om jag passar in. Det har alltid varit vänligt och trevligt när vi träffats men lite stelt. Lite artigt och inte så där familjärt och öppenhjärtligt. Men efter att Lennon gått bort så har detta ändrats.

Dagen efter hans död så kom de upp till sjukhuset till oss och ville ta farväl av Lennon. Först jag "Nej, det får ni inte. Vem fan vill se en död bebis??" Men sen förstod jag. Jag förstod hur viktigt det var för dem att få komma till "Stilla rummet" och se honom, hålla i honom, låta tårar av sorg få rinna och tala om för honom hur efterlängtad han varit och hur mycket han kommer att saknas dem. Mamma och ena lilla systern kom först. Vi spelade Beatles "Imagine" på mobilen, grät och kramade varandra. Sen kom pappa, Marie och lilla lillasystern. Pappa tog upp Lennon i famnen och han grät när han viskade "Varför skulle du ha så bråttom här i från? Lilla älskade barnbarn, varför skulle du ha så bråttom?". DÅ förstod jag. Det är inte bara vi som väntat och längtat. Det har ju även de gjort.

Någonting hände i vår relation efter detta. Sättet vi pratar med varandra, känslan av att det är viktigt att tala om hur mycket vi betyder för varandra och vikten av att träffas oftare blev viktig. De ringer inte bara till L, de ringer även till mig. De frågar hur jag mår, de kommer och hälsar på oss oftare och det är värme i kramarna.

Stärkt av känslan av att tillhöra en familj/en släkt fortsätter vi in i vintermånaderna. Hösten har passerat. Förlossningen har kommit och gått. Så även Lennon. Vi har beställt gravstenen och på den ska det stå:

Vår kämpe
Kjell Wilhelm Lennon G****
* 31 augusti 2012
+ 6 september 2012

Stenen kommer vecka 1 men pga den frusna marken så kommer vi inte att kunna gravsätta förrän till våren. Då vill vi nog ha en liten liten cermoni. Prästen Mats, jag, L och stora dottern kommer nog att samlas och ta ett allra sista farväl. Plantera vårblommor och känna solens strålar i våra ansikten. Livet går vidare. Det gör det. Jag är mamma till två barn. Tvåbarnsmamma. En vacker, strålande, livfull tonåring och en änglapojke. Med mig på resan har jag självklart min lilla familj men även nya släkten. Det betyder så mycket för mig. Hoppas att jag kan förmedla till dem hur mycket jag tycker om dem och hur viktiga de är för mig.

Ikväll har vi haft traditionella fredagsmyset =) Dottern hade kompis här och vi lagade middag tillsammans. Ikväll blev det helstekt fläskfilé, baconinlindad sparris, tagliatelle och ädelostsås. Efter middagen satt vi kvar länge vid köksbordet och pratade om vänskap, killar, mens och förälskelse. Ljusen tändes och jag och L tog med oss glasen med det röda vinet in till vardagsrummet och slötittade på en dokumentär om grafitti i Senegal (intressant som sjutton *s*) Kidsen fick nachochips, guaccamole, salsa och julmust =)  Känslan av total avslappning och trivsamhet (jo det finns ett ord som heter så) var fullständig. Det här är precis de stunder som jag försöker formulera för er. Vanligt Svensson Fredagsmys när det är som allra allra bäst. När värmen sprider sig i magen och orden blir fattiga.

Har sagt det förr och kommer att tjata om det, jag är en välsignad och lyckligt lottad kvinna som har så mycket fint omkring mig.

I morgon ska vi till julmarknad. Svärmor står och säljer sina silversmycken och de har lovat -4 grader och sol. Det ser lovande ut =) På kvällen skall stora dottern  till sin pappa och jag och L är bjudna hem till kusinen där det är traditionsenligt pepparkakshusbak =) Vattenpipa, rödvin, härliga människor och så en jädra massa pepparkaksdeg står på schemat. Söndagen ägnas åt lilla morfar som skall få flytta tillbaka till sitt älskade boende efter en helrenovering. Bära möbler hela dagen. Bäst att inte röka för mycket vattenpipa och hålla sig till några glas rödtjut så att man orkar vara med morfar och bära han saker =)

Oh my... ett skitlångt inlägg igen. Antar att ingen orkar läsa allt jag skriver. Men det är ok. Jag skriver mest för mig själv. Terapi stavas det visst ;) Men om någon orkar hela vägen så bör ni ha en medalj. Ge mig gärna en kommentar så att jag inte känner mig så ensam här =) Har över 100 unika besökare om dagen men inte många kommenterar. Fast jag är kass själv på att kommentera fastän jag slaviskt följer massa bloggar varje dag så jag förstår. Men ändå. Kommentera. ;)

Nu tar jag och kryper i säng. L har somnat i soffan och stora dottern sover i sin säng. Ska gå runt och blåsa ut ljus och släcka lampor först. Ja just, rensa kattlådan och kasta soporna som står utanför dörren. Ja men ni ser... allt är inte rosenskimrande *s* vardagen pockar på uppmärksamhet mitt i fredagsmyset och familjekärleken ;)

3 kommentarer:

  1. <3 gråter till varje inlägg du skriver. Lennon va verklihgen efterlängtad av många.

    - våran lycka

    SvaraRadera
  2. Jeg leser! Og er glad for at dere støtter hverandre. Og håper dere får alt dere ønsker dere:)

    Ingvild

    SvaraRadera
  3. Våran Lycka - ja han var efterlängtad och nu väldigt saknad! Snart snart vågar/vill/kan vi komma och mysa med er!


    Ingvild - tack så mycket!

    SvaraRadera