Julen närmar sig...

... och som den kontrollfreak jag är så har jag allt under kontroll. Julklapparna är inköpta och inslagna, jag har städat hela hemmet grundligt idag och julbaket är i stort sett klart. Liiiite stressad var jag i morse då jag insåg att helgen liksom "går bort" då vi är bjudna på middag av L´s moster med familj och så ska jag klämma in ett rejält arbetspass också men med älsklingens uppmärksamhet och hjälp så ordnade det sig. Njuter av att hemmet doftar apelsin med nejlikor, hyacint och Ajax ;) Imorgon skall vi hänga på låstet på city gross för att införskaffa det vi behöver till självaste julafton men även en till två veckor efter. Måste fylla på förråden med kyckling, kött, skaldjur, fisk och grönsaker.

Jo jag har nog ganska mycket julefrid. Älskar julen! Älskar att pyssla med grankvistar, röda äpplen och ljuslyktor på uteplatsen, slå in vackra paket och baka sjutusen olika sorters kakor. Bara jag har struktur och planering så funkar det finfint.

Mitt i allt detta så tar jag ägglossningstest varje morgon. Varje morgon tänker jag "Oh shit, tänk om det är en glad gubbe idag... hur i hela fridens namn skall både vi och donatorn ha tid att träffas inom 24 timmar??" Men varje morgon är det en "icke gubbe" :( . Antingen är min cykel extremt lång denna månad eller så missade jag ÄL med 2 dagar då jag egentligen skulle ha börjat ta testerna på lucia men kom inte iväg till Apoteket förräns 2 dagar senare och har missat den. Sjukt jobbigt att ha sån oregelbunden cykel så här 3 månader efter graviditet och förlossning. Men jag tänkte testa över helgen men om det inte visat positivt till jul så väntar vi till nästa månad. Donator är ju världens mest sociala, trevliga, omtänksamma och fina människa så han förstår nog att det är lite "krångligt" så här några månader efter grav/förloss. Men det är en stress i sig att inte riktigt veta från dag till dag om vi skall ställa in oss på att inseminera eller om vi skall ligga på alla fyra och julstäda. Typ. =)

Försöker hitta balansen mellan julefriden och "måsten" och det där att vi så oerhört mycket vill ha ÄL och göra ett inseminationsförsök. Det är svårt. Svårt är det också för att tankarna är "hit och dit", jag gör mina älskade fina vänner besvikna för att jag inte tänkt igenom varje steg på vägen när det gäller att kunna resa ca 3-5 timmar för att umgås (vilket jag längtar mycket efter) och så måste jag ställa in. Men jag har bett om förlåtelse och ska försöka blir bättre på att tänka igenom allt innan jag slänger ur mig "ska vi träffas?" eller "ska jag komma till Åland till er?". Usch tycker verkligen inte om att mina vänner blir besvikna på mig. Jag vill säga förlåt och försöka göra bättre. Min S och hennes kids är för värdefulla för att jag ska vara upphov till besvikelse. Sen har jag "vänner" som svikit mig. Endel har bara slutat höra av sig. Endel har gått så långt att de sagt upp bekantskapen med mig. Det gör ont. Det gör det faktiskt. Men jag försöker tänka att det inte är "riktiga" vänner och att jag har det bättre utan dem. Men ont gör det.

Nu tänker jag njuta lite av barnledig kväll/natt och pussa lite på min älskling.