Idag har jag haft ett möte med min chef för att samtala om återgången till jobbet och se över schemat. Resultatet blev: Jag bestämmer själv hur mycket jag vill jobba (jag och min läkare tycker att 25 % är lagom att börja med) Jag bestämmer själv hur jag vill jobba (25 % på min heltid är ynka 9,25 timmar/veckan och jag valde själv när jag ville lägga dessa tider) Jag fick erbjudande att börja på ett annat jobb (även detta fast heltidsanställning) men samtidigt fick jag höra av min chef att hon mer än gärna ser att jag stannar kvar (bra för självförtroendet att både få ett jobberbjudande plus att jag är välkommen och behövd på mitt nuvarande jobb) Passade även på att kila förbi facket, då jag är facklig representant på min arbetsplats, och fick även höra där att de saknat mig. Det är precis sånt jag behöver få höra just nu. Jag behöver få höra att jag fortfarande "räknas" och att jag är efterlängtad. Jag behöver få känslan av att livet fortsätter, trots att jag trodde att mitt hjärta skulle sluta slå, och att jag har en del i den här världen. Så om två veckor är det dags för mig att utsättas för ännu en prövning - återgången till jobbet.

Lägger in en bild (första  "personlig"a bilden jag lagt in här på bloggen då jag valt att vara anonym hittills) på sonens kista, endel av blommorna och gosedjuren. Som jag skrev i förra inlägget så var vi ca 20 personer på begravningen. Enbart de närmsta. Prästen Mats tog jag kontakt med bara några veckor efter att sonen dött. Jag ville prata med någon som trodde på Gud. Någon som tror på en GOD Gud. Jag ville ställa denna personen mot väggen och fråga "Hur fan kan du tro  på det goda när något sånt här händer? Och kan du se någon mening med det?" Jag var full av bitterhet men ville så förtvivlat gärna få prata med någon som har en sån där orubblig tro på en Högre makt. Och jag är så tacksam över att vi fick kontakt med Mats. När vi berättade vår historia så sa han, med tårar i ögonen, "När jag hör om sånt här så tvivlar även jag. Jag ifrågasätter den Gud som jag tror på och jag sörjer". DET förändrade mig. Jag träffade en präst, som vigt sitt liv till att tjäna Gud, som säger "Jag är människa, jag tvivlar, jag sörjer. Men jag söker ändå tröst och tror att det alltid kommer något gott ur allt. Man måste bara vara öppen för det" DET gav mig styrka. Det gav mig styrka att känna att i slutändan så kommer det att komma något gott ur detta. Det finns en mening med allt. ALLT. Kan en präst tvivla och förbanna så kan jag. Kan en präst tro så kan jag. Kan en präst se någon liten ljusglimt i allt mörker så kan jag.

Det har aldrig någonsin trott att det skulle vara viktigt för mig att ordna med en begravning. Jag har mer tänkt att det är häftigt/coolt att sprida askan för vinden eftersom själen ändå inte är kvar. Men efter sonens död så blev det plötsligt jätteviktigt med ritualen kring begravningen. Att han var nerbäddad i kistan av oss i varma täcken, att vi hade vår familj närvarande vid avskedet och att det var just en värdig begravning och en fin gravsten. Jag har omvärderat en hel del. Från att ha trott på någon slags new age-filosofi till att faktiskt tro att det kanske möjligtvis finns en Gud (Skapare, Högre Makt) som man kan ha en personlig relation med. Inte så att jag blir religiös och fantatisk fundamentalist men mer en inre tro på något större än mig själv som ger styrka. Det är rofyllt och fint. Jag har Mats att tacka för det. En personlig och härlig man som visat mig att livet är inte svart/vitt utan är mer regnbågsliknande.

Denna präst Mats har jag nu åter kontaktat. Denna gången frågade jag honom om han kunde tänkta sig att viga två kvinnor. Han blev glad för vår skull och tackade JA med orden "Det är en ära för mig att få viga er till hustru och hustru!" Så den 1 juni är tanken att jag ska stå brud med min L =) Ni som följt oss längre tillbaka vet att vi haft det tufft. Det har varit irritationer och ADHD-utredningar och vi har liksom inte hittat något lugn i vårt förhållande. Men nu är det som att allt vänt. Jag ser på henne på ett annat sätt och mycket är tack vare vår beteendevetare som vi går till en gång i veckan. Jag har fått en större acceptans och förståelse för hur L funkar och jag känner i varje fiber att jag älskar henne och att det är henne jag vill dela mitt liv med. Så nu är kyrkan bokad, prästen bokad, bartender fixad och fotografer tillfrågade. Nu saknas bara pengarna =/ Plånboken blir ju inte fet av att vara sjukskriven om man säger så. Men om det går som jag önskar så jobbar jag, som sagt, 25 % i december, går upp till halvtid i januari och börjar på heltid i februari.

Någon av er läsare som gift er? Har ni några bra spartips? Att göra buffe istället för 3-rätters middag, att ha bar till självkostnadspris och ordna med fotograf, frisör och dekoration själv vet jag blir billigare. Men finns det något annat att tänka på? Dyrast är ju ringar, lokal och kläder till oss och brudtärnorna. Tips någon? Skulle dessutom verkligen behöva ha någon/några som kunde sjunga. Ingen av våra vänner är musikaliska :/ Vad gör man då? Hyr in någon? Låter kantorn sjunga? Sjunga själv? Spela cd? Hmmm... detta tål att tänkas på. Och det gör jag så gärna. Vi behöver verkligen känna att 2013 blir "vårt" år. Att vi har något roligt att se fram emot. Kanske blir det bebis också. Då skulle lyckan vara total =)