Denna helgen då. Jo jag var på personalfest i fredags. Trevligt så länge vi lagade middag och umgicks hemma, krogen var trist och enbart jobbigt. Jobbiga människor, tappade bort mina vänner och stökigt. Det är inte riktigt min grej längre att gå ut på krogen. Tycker att det är så mycket trevligare att umgås hemma. Ålderstecken månne? ;) Jag välkomnar det i sånt fall.
Lördagen spenderades hemma med familjen. Lagade fajitas, tittade på True blood, tände ljus, umgicks med vänner och hade det allmänt lugnt och nice. Idag, söndag, har vi testat att laga kycklingburgare, fortsatt titta på True blood, städat, tvättat och diskat (ja samma gamla trudilutt) Har somnat i soffan till och från under dagen. Det är mysigt. Både jag, L och stora dottern kryper upp bland kuddar och filtar i soffan och tittar på vampyrer, feer och varulvar som strider mot varandra =)
Så vi har haft en skön helg. Har även skrivit under ansökan om byte av lägenhet. Har en vän som önskar mindre lägenhet (och vi önskar då så klart större) så nu har vi skrivit under blanketterna och skall skicka in dem i början på veckan. Kommer att bli så skönt att flytta ifrån denna 3:a och flytta till en 4:a på 102 kvadrat. Det är ett radhus med sovrummen på övervåningen, kök och vardagsrum på nedre våningen, två badrum, BADKAR, liten tomt och altan! =) Allt är nyrenoverat och det är fortfarande i samma område som vi nu bor i, vilket gör att stora dottern kan gå kvar i sin skola och fortfarande ha nära till sina vänner. Helt perfekt med andra ord. Hyran ligger på 2.500 kr mer i månaden men det är helt ok.
I övrigt så har vi andra skojsiga saker att se fram emot denna våren. Har skrivit om det tidigare och här kommer en liten uppdatering (jo det fortskrider enligt planerna) Först och främst är det flytten, vilket vi hoppas blir om bara en månad. Sen är det resa till Egypten med vår bästa vän och hennes kids. 7 mars åker vi och resan är betald och klar. På torsdag skall mäklaren komma och värdera vårt hus i norrland för att sen lägga ut det för försäljning på hemnet. Förhoppningsvis får vi det sålt denna våren. Sen den sista och stora grejen som händer är ju bröllopet. 1 juni står vi brud och inbjudningskorten skall börja tillverkas inom några veckor. Har vänner som är duktiga på det här med scrapbookning och har den där perfekta kreativa ådran för att få till det fint. Kyrkan och prästen är bokad, festlokal är hyrd, värdpar är tillfrågade och de har tackat ja (har redan träffats första gången och börjat planera. De har STORA planer med medeltida tält utanför festlokalen där de ska hänga upp lyktor i taket, servera vin och spela musik där. Blir trevligt värre för folk att kunna gå ut från festlokalen och mingla runt även utanför. Är så tacksam och glad över att de tackat ja. Och engagemanget är det verkligen inget fel på. De har även planer på att göra en regnbågsbröllopstårta till oss *s*) De som skall sjunga är tillfrågade och även de har tackat ja. Våran "bonusdotter" skall sjunga med vår stora dotter "Kärleksvisan" med Sarah Dawn Finer och tjejen som är en del av värdparet skall sjunga tillsammans med en vän till oss "You´re my inspiration" med Chicago. Brudföljet kommer att vara av det mer gedigna slaget =) Blivande fruns systrar, bonus kidsen och stora dottern kommer att gå före oss fram till altaret. Frågan är nu... kommer jag att kunna ha en slimmad, tajt brudklänning eller kommer jag att satsa på en gravidklänning? Jag vet ju av erfarenhet att jag blir extremt stor väldigt snabbt. Magen växer explosivartat. När jag är i vecka 10 så går det absolut inte att dölja mer. Ett delikat problem i sånt fall =)
Ja men ni hör ju. Planerna och händelserna är många. Och jag njuter. Verkligen njuter av det. Livet går vidare. Med eller utan mitt barn som slets ifrån mig. Låter kanske hårt men det är så jag upplever och känner det. Jag MÅSTE överleva och ska jag ändå överleva så kan jag lika gärna försöka njuta (hitta det positiva) av det liv jag blir tilldelad. Det är sjukt jävla jobbigt ibland (inte varje dag, men varannan i alla fall) och tårarna rinner och saknaden och sorgen invaderar hela mig. Men jag tror att jag trycker undan det. Det är verkligen för jobbigt att hela tiden gå in i sorgen. Den finns där. Jag tänker på Lennon ofta ofta. Men jag släpper inte fram det. Håller det inom mig. Kanske är det dumt? Jag vet inte. Känns som att jag måste göra så för att klara av livet här och nu. Jag har inget annat val. Jag har gått igenom stora kriser tidigare iom mina föräldrars missbruk (mamma alkoholist och pappa alkoholist och narkoman), min pappas död och min styvpappas självmord, fosterfamiljer där jag blev... ja vad ska vi kalla det? Skändad? Tagen oskulden? Jag tror att det korrekta ordet är våldtäkt och pedofili. Så ja jag har varit med om hårda, jobbiga och tuffa tider tidigare och jag har alltid tagit mig upp igen. Min fina bästaste vän S brukar då och då säga till mig "Jag känner ingen som är så stark som du är. Du reser dig upp gång på gång, trots att livet slår ner dig." Det är inget jag klappar mig på bröstet för men det är något jag är oerhört stolt över. Jag reser mig. Jag faller ofta och jag gör fel men jag reser mig. Många är dem som dömer mig. De har t.o.m polisanmält mig. Men de känner inte mig. (inte heller blev det någon rättegång eftersom polisen lade ner förundersökningarna) De vet inte vem jag är . De som gör det, de som sett mig liten, rädd, svag och behövande vet också att när det väl gäller så reser jag mig, är stark, kämpar och är en liten fighter.
Oj, hur kom jag hit? Nu blev jag ju väldigt personlig men det gör inget eftersom jag valt att vara hyfsat anonym i denna bloggen. Bara vår donator, L och S som känner mig privat. S vet typ allt om mig. L vet inte allt, långt ifrån, men är en fin omtänksam vän som jag litar mycket på och räknar som en nära vän och donatorn får liksom lära känna mig på detta sättet =)
Nu är klockan halv tolv och jag ska krypa ner i sängen med min L. Fina söta älskade L. Så jag älskar henne! Tror iofs att hon somnat i soffan men då lägger jag på henne en filt och låter henne sova där. Jag kryper ner i sängen med katterna (fattar verkligen inte att jag börjat älska dessa små luddbollar så mycket!! =) Men det gör jag. Det betyder massa.) Godnatt och over and out!
Du kommer alltid kunna lita på mig!
SvaraRaderaBerättar inte ens för A vad som skrivs även fast du sagt att det är okej.
Oh tänk om det är ett + ändå. Hoppet är ju trots allt de sista man överger<3
Ja jag vet att jag kan lita på dig L! Och JA hoppet är det sista som överger, ska ta ett nytt test i morgon om mensen inte kommit igång. Man vet ju aldrig... det kan ju faktiskt lyckas på första försöket, även om jag har mycket svårt att tro det :/ Kram!
Radera