8 dagar efter insemination...

... dagarna går snabbt. Har massor att göra hela tiden så jag hinner inte tänka, känna och hoppas så mycket. Men om jag stillar mig en stund så ska jag försöka sammanfatta de senaste dagarna och hur jag mår och känner just nu.

Vi inseminerade alltså två gånger och det finns både starka positiva (hopp) inslag men även negativa (realistiska/fakta) På den positiva sidan står:

1) Vi träffade donatorn redan efter 8 timmar efter omslag på ÄL-stickan. Ju förr dessto bättre känns det som eftersom spermier lever längre än ett ägg.
2) Två dagar senare träffade vi donatorn igen. Tidigare gånger har vi bara inseminerat en gång/cykel men nu känns det som att chansen dubblats.
3) Donatorn är väldigt påläst och satte spermierna direkt i en spruta. De tidigare gångerna har vi fått det i en liten kopp och så har vi själva fått dra upp det i sprutan vilket gjort att spermierna har varit i kontakt med luft men än nödvändigt. Detta har alltså inte skett denna gången.
4) Vi fick tillbaka en "fylld" spruta med en liten slang på. De andra gångerna vi inseminerat så har vi inte haft någon slag. Även detta känns som något positivt då det rimligtvis borde vara så att man kommer längre in med en slang än bara själva lilla sprutan.

På den negativa/realistiska sidan står:

1) Jag har igentäppta äggledarna/äggledaren. Jag vet inte hur omfattande detta är men är det helt tilltäppt så gör vi ju dessa inseminationer helt förgäves =/ Jag har ju blivit gravid tidigare så jag vet ju att det fungerat men det kanske har hänt något med äggledarna de senaste 13 åren? Men istället för att gå och oroa mig så ringde jag sjukhuset och bad dem skicka hem mina journaler så att jag kan läsa mig till vad deras undersökningar på mina äggledare säger. Kanske är det så att jag bara behöver spola? Kanske är de helt tilltäppta? Får journalerna i mitten på denna veckan.

Sen har jag inga fler negativa saker =) Så de positiva är ju långt fler än de negativa vilket ger hopp. Men samtidigt så vet jag ju att (även om äggledarna skulle vara hur fina som helst) så är det vanligt att man får försöka några månader innan det lyckas. Det är ju inte lika påfrestande med heminseminationer som det är att gå igenom IVF med hormonbehandlingar, äggplock och återinförsel av ägg, så det känns inte så jobbigt att behöva göra detta ett tag för att få ett positivt resultat. Men i bakhuvudet lurar ju alltid tanken "Tänk om du aldrig mer blir gravid? Tänk om du fått dina två barn nu och inga fler? Tänk om du blivit för gammal? Och det allra värsta, Tänk om du får ännu ett sjukt barn som dör ifrån dig?

Det är många tankar och jag kastas mellan hopp och tvivlan. De gånger jag tilllåter mig att tänka och känna vill säga. Som tur är tar jobb och familjeliv mycket av min tid så att jag inte hinner grubbla så mycket.

På fredag har det gått 11 dagar efter inseminationen och jag tänkte testa mig då. Vet inte om det kan synas så tidigt? Någon som vet? Bim är ju på måndag (3 dagar senare) så det borde ju funka att testa på fredag. Jag ska nämligen på personalfest och om jag tror att jag är gravid/väntar eller har fått ett plus så vill jag inte gå eftersom mina arbetskamrater kommer att undra varför jag sitter med ett glas cola =) Iofs så kan jag dricka alkoholfritt vin så kanske inte någon lägger märke till det? Jag vill inte att de ska börja undra om jag redan försöker eller är gravid. Vill hålla det hemligt så länge som möjligt. Hm... dilemman ;)

Fysiska symptom då?

Jo jag har hugg i äggstockarna då och då men det har jag iofs i vanliga fall också. Är väldigt känslig vad gäller ÄL och mens och känner på mig (utan att veta datum eller antalet dagar)  när det är dags. Å andra sidan högg det som sjutton vid senaste graviditeten (mer än vanligt) I övrigt har jag inga symptom alls. Inga ömma bröst eller illamående, men det är ju i tidigaste laget att börja leta efter tecken antar jag. Konstigt det där, jag är en kvinna som varit gravid flera gånger, varit i inseminations- och IVFsvängen i ett ex antal år och jag känner min kropp väldigt väl - ÄNDÅ går jag omkring och undrar och känner och ifrågasätter. Tror att man blir sån när man väntar på en ny liten människa. För hoppet måste vi ha. Det lyfter och bär oss genom den jobbiga väntan, genom den tunga sorgen efter Lennon och ger oss en framtidstro. Blir det sen minus och bakslag så får vi vara besvikna och ledsna. Jag kan ta det. Jag vet att jag klarar vad som helst. Sorg är inget som skrämmer mig. Inte heller "misslyckanden". Jag är beredd att tro och hoppas även om det gör ont när mensen kommer.

Nu måste jag kila vidare här på jobb. Var bara tvungen att sätta några tankar på pränt så att jag kan fokusera på det jag behöver göra idag.

Må gott alla!