1) Först och främst är det BEBIS. Den 9 januari ska jag börja ta ägglossningstest igen. Missade ju förra månadens ÄL pga att jag började ta dem för sent (visade sig att jag haft exakt 28 dagars menscykel två månader i rad och jag trodde att jag hade lite längre cykel) Donatorn är informerad och är med på banan och vi... ja vi är väl också med på banan antar jag. Funderar mycket på det där "sorgeåret" som alla pratar om. Men samtidigt så vet jag så oerhört många som, efter ett missfall eller som vi förlorat sitt levande barn, försöker blir gravid igen på en gång. Jag tror att man kan sörja samtidigt som man planerar för ännu en graviditet. Möjligtvis blir det en tung och känslomässig jobbig graviditet men det kanske det även blir om man väntar ett år också? Jag har ingen manual och jag vet inte vad som är bäst så jag går på maggropskänslan och den säger mig att vi vill bli gravida igen och denna gången skall vårt barn överleva. Så planen är alltså att bli gravid under 2013. Helst då så snart som möjligt.
2) Sen kommer vår andra dröm och längtan och det är en SEMESTERRESA tillsammans med vår bästa vän och hennes barn. Tyvärr tär det ganska mycket på ekonomin att vara sjukskrivna i 4 månader och vi har fått lånat från våra egna besparingar för att klara av räkningarna, julklappar och uppehälle. Dessa pengar måste betalas tillbaka till våra "besparingar" (de pengar vi lagt undan till gravstenen, till vårt bröllopskonto och några tusen på ICA krediten) Så frågan är ju om vi får ihop pengar både till att betala tillbaka dessa lånade pengar från oss själva OCH spara ihop till en resa för tre? Vi har dock ett ess i skjortärmen (Tack S för din briljanta idé) och som det ser ut nu så kommer vi att få ihop pengar. Möjligtvis låna lite från S och betala tillbaka lite varje månad under 2013. För det skulle verkligen vara så oerhört välbehövligt med sol, värme, tid med familj och bästaste vännerna.
3) Sista drömmen är ju att få bli HUSTRUR (säger man så? FRUAR kanske?) Well well vi vill väldigt gärna gifta oss med varandra. Vår bakgrund är både rosenskimrande och samtidigt djupsvart och mörk men vi har tagit oss igenom allt och idag känner vi starkt att vi är ämnade för varandra. Och varför inte då bekräfta detta i kyrkan med "vår" präst Mats tillsammans med vänner och familj? Detta kräver planering och ekonomi... så som allt annat =) Som jag skrivit om tidigare så är kyrkan och prästen bokad den 1 juni och nu är ju frågan... hur stort bröllop kan vi ha? Egentligen vill vi samla hela släkten och alla vännerna och fira KÄRLEKEN tillsammans med dem. Vet att alla skulle vara så glada för vår skull och skåla, dansa och le tillsammans med oss. Det kommer att bli en dag att minnas. Prästen Mats, som gav mig så mycket hopp och tröst två veckor efter att Lennon dog och som höll i begravningen, har ju som sagt tackat JA till att viga oss. Kyrkan, där Lennon kommer att ha gravstenen, är bokad. Musiker och sångare är tillfrågade, bartender är klart, festfixarna har tackat ja och även toastmastern. Den stora frågan är om Linn ska ha klänning eller kostym? ;)
Det är tre stora ting som vi väldigt gärna vill ska "gå vår väg" detta året. Det är faktiskt vår tur nu. Vår tur att utöka familjen, bli hustrur/fruar och få en välbehövlig semesterresa. Nu gäller det bara att logistiken funkar också. Vi börjar inseminera i januari och blir jag (mot alla odds) gravid så är det ingen fara att åka utomlands i början av graviditeten och skulle det inte bli något plus i januari och februari så hoppar vi över mars eftersom vi så väldigt gärna vill åka utomlands. Sen ska ju graviditet och bröllop också "passa ihop" men har jag en liten mage i juni så får jag intala mig själv att det bara är vackert och att det finns fina klänningar även till mig då =)
Från det ena till det andra... jag har en fin vän som heter L (du vet vem du är) Jag har tänkt mycket idag och jag har så dåligt samvete för att vi inte orkat/kunnat träffa ert mirakel Neo. Jag vet att du förstår men jag vill ändå skriva några rader om det. Snart så kommer vi att kunna komma och snusa på er fina son, snart kan vi umgås och skratta och se framåt. Idag går det inte och det är svårt när man tycker så mycket om sina vänner. Ser ju era bilder på Neo i bloggen och på fb och jag kommentera ofta där hur fantastiskt fin och underbar han är. Så perfekt. Men samtidigt som jag ser hur "bra" ni gjort det så slås jag av hur "dåligt" jag presterade. Jag kunde inte avlasta Lennons sjukdomar även om min kropp verkligen försökte. Jag försökte hålla om honom så mycket jag bara kunde när han låg uppkopplad till att maskiner på neonatalavdelningen på Ackis men jag räckte inte till. Jag försökte så ända in åt h*lvete (så mycket att jag själv höll på att stryka med. Även om jag inte förstod det då. Kommer ni ihåg midsommar i Öregrund? En sån fin och skön dag. Men jag var så trött. Så sjuk. Jag försökte hålla modet uppe. Fan) Jag känner mig misslyckad. Misslyckad som mamma. Även om jag ser att jag gör ett bra "jobb" och "lyckas" med med stora dottern som misslyckades jag med Lennon. Hade jag kunnat gjort mer??? Usch. Det är så jävla tungt. Sorgen är en sak. Den kommer och går. Jag delar den inte längre med andra människor utan behåller den för mig själv. Men känslan av otillräcklighet är nästan outhärdlig. Jag känner mig misslyckad. Dålig mamma som inte kunde rädda sitt barn. Det är mörka mörka tankar som jag bara delar med mig här till er som inte känner mig (förutom L och S dårå)
När jag skriver här så låter jag bara fingrarna dansa över tangentbordet (skriver väldigt snabbt) och jag varken reflekterar eller korrekturläser det jag skriver så ni får ta det för vad det är. Det är direkt från hjärtat. Detta är min plats i cybern där jag kan låta det där mörka, hemska och jobbiga komma fram. Bättre det än att jag dränker det i rödvin som jag försökt göra så många gånger =/
Mina tre mål och drömmar för 2013:
1) Bebis
2) Resa
3) Bröllop
Jag är herre över mitt eget universum och jag styr min egen båt.
She flies with her own wings! ;)
Men du då gumman du ska ALDRIG klandra dig själv för L död. Du hade aldrig kunnat rädda honom vad du än gjort. Han va sjuk och hans öde va tyvärr redan bestäm innan han föddes.
SvaraRaderaHjärtat aldrig lägga skulden på dig själv. Ryser i hela kroppen när jag läser de.
Vet att du vill men du/ni ska ta den tid ni behöver. Vi och Neo finns kvar. Tror tom att det blir lättare om tiden får gå.. Han blir större och känslan av erat lilla liv när du håller honom kanske känns lättare... Ja hur menar jag nu.. Jo att Neo är större då... Inte så liten så han förknippas med L stl.. Men oh vad fel de låter.
Förstår du vad jag menar??
Ja midsommar va den bästa på väldigt länge. Så mysigt, lättsamt och helt underbart.
Vilka saker ni har att se fram emot jag hoppas så att alla tre går vägen. Ni kommer vara så vackra vid altaret<3 be om hjälp till alla ni kan så man kan minska budgeten tror ingen skulle misstycka. Även enkla bröllop är fina!! Behöver inte vara så storslaget som många verkar tro.
Jag förstår precis vad du menar, tror också att det blir lättare då Neo inte längre än ett spädbarn utan har blivit lite äldre. Ser fram emot när vi kan umgås igen så att vi får lära känna honom.
SvaraRaderaJag vet ju med förnuftet att jag inte kunnat göra mer för Lennon men känslan är en helt annan. Känslan av att inte räcka till och inte kunna skydda är det värsta (tillsammans med sorgen och saknaden) som jag någonsin upplevt. Men det blir lättare att leva med för varje dag som går.
Bröllop... jo vi kommer att be familj och vänner hjälpa oss med förberedelser istället för att ge bröllopsgåvor och på så sätt få ner kostnaderna. Har hittat finaste bröllopsklänningarna och tärnklänningarna på nätet! Så roligt att sitta och drömma... nu ska man bara bestämma sig också =) Ska jag satsa på en slank och skräddarsydd klänning eller en "mammaklänning"? Hm... det får framtiden utvisa =)
Kramar!