Årets första försök

Jahapp då har jag inseminerat mig då. I måndagsmorse tog jag ett ÄL-test som var negativt men jag kände i kroppen att det ändå var dags så jag ringde vår donator och vi bestämde att vi skulle träffas senare på kvällen ändå. Vid lunchtid testade jag igen och den välkända "glada gubben" smilade mot mig. LH-stegringen var ett faktum. Kvällen kom och så gjorde även donatorn ;) I en spruta med slang på och sen fick jag och L inseminera. Låg en halvtimme efteråt och småpratade i sängen (ja med benen högt *s*) och fnissade lite. Tänk vad knasigt det känns. Men samtidigt så är vi så otroligt tacksamma över att få den här möjligheten. Tacksam över att det finns människor som vill donera för att hjälpa oss som inte kan få barn på naturlig väg med varandra.

Två dagar senare (idag alltså) så träffades jag och donatorn igen. Denna gången var inte L med men det gick finfint ändå. Jag var inte nervös alls utan det känns väldigt avslappnat och bra när vi träffas. En komisk situation och inte ett dugg romantiskt vill jag lova men det gick som sagt bra ändå. Ibland gäller det att vara effektiv ;)

NU är det bara att vänta. Vänta på mensen eller, förhoppningsvis, vänta på ett plus på stickan. Jag tvivlar ju så otroligt mycket på att det kommer att fungera. Kommer att vara i chock OM det visar sig bli positivt. Men vi resonerar så här: Om vi inte försöker med insemination så finns det ju NOLL chans att bli gravid. Nu har vi i alla fall gjort allt som står i vår makt för att det ska lyckas. Visar det sig att det tar tid och inte blir positivt så vet vi i alla fall vad vi försökt med och kan, med ro i hjärtat, göra vårat sista IVF-försök genom landstinget. Ingen skada skedd liksom. För helt igenväxta är ju inte mina äggledare utan bara lite trängre på ena sidan. Hoppet lever kvar. Får se hur jag känner om det inte funkar...

Så håll en tumme eller två för att det blir en befruktning och att det fäster. Lyckan kommer att vara total den dagen vi kan ge stora dottern och Lennon ett litet syskon.