Ödet såg till att vi hade en gemensam vän och när L firade sin 21-års dag på hans krog så ringde han och frågade om jag inte skulle komma ner och överraska henne? Med svettiga händer och hjärtklappning åkte jag ner till henne. Trodde att det skulle kännas konstigt och konstlat men det gjorde det inte. Vi fick varsin drink av vår gemensamme vän och sen satt vi klistrade vid varandra. När kvällen var slut så åkte hon hem till sig och jag till mig. Dagen efter så bestämde vi att träffas. Hon kom hem till mig. Vi pratade hela natten. Sen sov hon över. Dagen efter fortsatte vi prata och lära känna varandra. Hon åkte inte hem den andra natten heller =)
En vecka senare skulle jag göra en operation. L satt vid min sida hela tiden. Tog hand om mig när jag kom hem, detta fastän vi bara känt varandra i en vecka. Känslan av total samhörighet var så oerhört stark. Vårt gemensamma liv började. Hon flyttade så småningom hem till mig och stora dottern. Tyvärr misstolkade jag hennes ADHD som kontrollbehov och jag var inte redo att settle down utan hade ett stort behov av att "frigöra" mig efter flera flera års äktenskap (gifte mig när jag var 21 år gammal) så vi bröt upp. Gjorde slut.
Det var oerhört svårt att vara ifrån varandra. Vi älskade ju fortfarande varandra. Men jag hade en ny relation och L hade en... ja vad ska jag säga? En osund relation med en människa som inte är sund någonstans. Tyvärr. Efter 1,5 år så insåg jag att jag saknade och älskade L så jag frågade om vi kunde träffas på Max och prata. Ja det gick hon med på. Jag berättade att jag fortfarande älskade henne men att jag denna gången önskade/ville göra det på "rätt" sätt. Total ärlighet. Fullständig tillit. Öppenhet. Och gå väldigt varsamt fram. L kände samma. Så vi började dejta så smått igen. Försiktigt. Med osäkra steg närmade vi oss varandra igen och vi sa flera gånger att detta inte kommer att bli den "enkla" vägen utan att det kommer att krävas mycket av oss. O boj vad vi skulle komma att uppleva det.
Vi har fått deala med svartsjuka, ex, sårade känslor och andra människors tyck och tänk. Vi valde att ta kontakt med en beteendevetare, som vi kallar Birger fastän det är en kvinna, och hon har hjälpt oss så mycket. Idag har vi hittat lugnet. Vi har hittat varandra. Respekten finns idag. Och med det så ökar kärleken.
L är min styrka där jag är svag. Hon är den som får mig att skratta. Hon ger mig trygghet. Vi har idag byggt upp ett hem och har en samhörighet som jag aldrig någonsin känt tidigare. Vi kompletterar varandra på ett sätt som är rätt unikt. Läkarna, psykologerna på Ackis och vår beteendevetare vittnar om det gång på gång och säger "Ni är unika. Ert samspel är väldigt intressant att följa".
Ibland tvivlar jag. Jag undrar om detta verkligen är rätt. Men jag kan alltid prata med L om det. Jag kan dela mina tvivel med henne och hon får mig på rätt tankar igen. Att jag tvivlar och "knölar" beror mest på att jag är HSP (Highly sensitive personality) och agerar rätt upp och ner på KÄNSLAN utan att ta FAKTA i beaktning. Det är så jag funkar. Tyvärr. Så jag ifrågasätter känslan i nuet väldigt ofta men då tar L ner mig på jorden och säger "Är det rimligt Veronica att du känner så här?" och jag är så tacksam för att hon gör så. För oftast är det inte rimligt. Det är min känsla som sveper bort mig bakom all rim och fason.
Idag är vi i det läget att vi vill gifta oss. L ska ta mitt efternamn och vi har suttit hela kvällen och försökt göra fina inbjudningskort till bröllopet. Vi lyckas inte så bra och måste mest troligt ta hjälp av lite scrapbooking-kunnande-vänner för att få till det fint =)
Kolla runt innan överallt!
SvaraRaderaPå allt, så ni får allt som ni vill ha det!
:) och stort grattis!
Google är ju miljoner värt när man ska gifta sig =) Varje kväll sitter vi framför var sin dator och surfar på klänningar, lokaler, mat, dukningsförslag osv osv. Och inte nog med det, vi letar resor också som besatta =) Resa och bröllop och förhoppningsvis en liten knodd detta året, låter inte det som en bra plan ;)
SvaraRaderaOch TACK för grattiset!