Dagarna och veckorna sniglar sig verkligen fram. Känns som att jag räknar timmarna tills denna sjuka illamående ska gå över. Känner mig helt förlamad. Går konstant med ett illamående och liksom får vätska i munnen så att jag måste svälja hela tiden och sen kräks jag.Borde det inte bli bättre snart så att man njuta av detta mirakel och känna att man kan leva igen.
Imorgon är det i alla fall dags för ultraljud. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Önskar att vi får se ett litethjärta som slår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar