Nu händer det grejer...

Har inte skrivit på länge eftersom vårt "IVF-liv" stått på hold iom alla de undersökningar och forskningar de har gjort på Genetikcentrum. I fredags ringde dock vår läkare från Reproduktionscenter och sa att han fått muntlig redogörelse från Genetik och att han ville ringa oss direkt. Trots alla undersökningar så har de inte kunnat hitta vilket slags syndrom vår Lennon hade. Det finns inget känt fall som de känner till och kan inte matcha det med något annat syndrom. Mest troligt är det en nymutation och ett ännu oupptäckt syndrom som han föddes med. Enligt vår läkare så skall han få denna information skriftlig denna veckan och då återkomma till oss med mer exakt information.

Men som läkaren sa så är detta både goda och dåliga nyheter. Dåliga eftersom vi aldrig kommer att få veta exakt vad som gick fel vid befruktningen och kan därför inte säkerställa att det inte händer igen. Bra nyheter eftersom risken är minimal (nästintill obefintlig) att de befruktade frysta ägg vi har kvar (3 stycken) ska bära på samma anlag och samma genuppsättning. Detta betyder väl då att vi får använda dessa ägg och att det inte föreligger någon risk att vi får ännu ett barn med samma ovanliga syndrom??? Eller?? Läkaren var lite vag i detta men så tolkade jag honom. Antar att vi får mer kött på benen denna veckan då han fått papper från Genetik.

Denna information ger oss ju så klart hopp. Hopp om att stora dottern och Lennon kan få ett syskon inom en snar framtid. Hopp om att vi kan få sätta in våra ägg i min kropp igen och att vi kan få vårt efterlängtade levande barn. Men samtidigt river det upp många sår. Vågar vi hoppas eller kommer de att säga att vi måste slänga dessa ägg pga att Donatorn blivit stoppad? Usch vad jag avskyr att inte veta, att vara helt utelämnad till sjukvården och deras expertis. Men nu ser vi i alla fall en ände på denna väntan. Snart vet vi. Snart har vi svart på vitt hur vi kan gå vidare. Återkommer så snart vi vet något.

I övrigt har vi flyttat. Äntligen har vi fått tag på ett litet radhus där vi har rum till alla och med en liten liten trädgård. Vi håller på att sälja vårt sommarhus i Norrland och som det ser ut så kommer vi att få det sålt om inte allt för lång tid då det är några stycken intresserade. Håller tummarna hårt eftersom det tär på vår ekonomi att sitta och betala på detta hus månad efter månad. Vi har varit utomlands och fått ladda lite batterier i solen. Tyvärr blev min syn kraftigt försämrad i det starka solskenet så på kvällarna var jag som blind och det fick mig att, stundvis, må ganska psykiskt dåligt eftersom jag rent känslomässigt slungades tillbaka till sommaren 2012 då jag nästan var blind. Jag försökte hålla skenet uppe och pratade inte om det så mycket eftersom jag inte ville förstöra semestern för de andra men jag grät flera gånger på kvällarna. Det är ofta tårarna kommer. Speciellt då jag ser ett barn med ett syndrom eller som sitter i rullstol eller har andra handikapp. Blir så påmind om att Lennon mest troligt skulle ha suttit i rullstol och kanske varit blind och haft funktionsnedsättningar både fysiskt och kognitivt. Ibland kan jag känna hans varma kropp i min famn, som att han faktiskt ligger där. Ser framför mig hans ansiktsuttryck när han tittade på mig för första gången med sina små ögon och hur hans hand kramade mitt pekfinger timme efter timme när vi satt och vakade vid hans kuvös. Kommer föralltid att känna detta. Det ligger mig närmast hjärtat.

Roliga ting är att vi gifter oss om 1 månad. Det mesta är klart inför bröllopet men jag är stundvis oerhört nervös och stressad inför allt som måste fixas och gå i lås de sista veckorna och dagarna. Jag är ett kontrollfreak av största mått så detta är verkligen en utmaning för mig. Men bröllopsklänningen är måttbeställd och påväg, brudtärnornas klänningar är klar, så även min blivande frus kostym =) Lokal, präst, bordsdekoration, sång, värdpar och meny är klart. Nu ska bara de sista bitarna falla på plats. Tänk att jag ska bli FRU!!? Galet! =)

Må 2013 bli vårt år! Drömmen vore att få bli gravid efter bröllopet, eller åtminstone få börja försöka bli gravid. Och en ännu större dröm är ju s j ä l v k l a r t att jag ska få en graviditet utan att bli så sjuk och föda ett fullt friskt barn! Vi fortsätter hålla tummarna och tror att det är vår tur nu att få ha lyckan på vår sida och att allt bara kan bli bättre! =)

Ny månad betyder nya möjligheter

Så var undersökningen klar hos Reproduktionscenter. Dels så ville vi få lite mer svar på hur långt de kommit på Genetikcenter med utredningen på Lennon. Svaret blev att de är inne på sista utredningen. De har gjort flera stycken där de har försökt ta reda på vilken sorts syndrom vår son hade och alla tester har visat sig vara negativa (de har alltså inte lyckats ta reda på vad som gick fel vid befruktningen och inte heller om det är jag, donatorn eller vi båda som bär på den felande genen) Så nu gör de alltså sista stora undersökningen och om de inte får något svar på denna så vet vi alltså inte vad som gick fel (och kommer aldrig att få reda på det heller) och om de får ett svar så kan de lokalisera om "felet" ligger hos mig eller donatorn och utifrån det så vet vi om donatorn blir avstängd från att donera via landstinget eller ej. Det som händer då är att våra befruktade ägg (4 stycken) måste kastas och även de andra par som har nerfrysta ägg måste kasta bort sina potentiella embryon. Detta känns väldigt jobbigt. Inte bara för vår skull utan även för alla de andra paren som fått ett barn via denna donatorn och som gärna vill ha syskon. Deras försök/ägg måste också kastas. Kanske är det deras sista försök och så går det till spillo pga av som hände med vår son. Jag har svårt att deala med detta. Det är mycket känslor och tankar kring detta och jag önskade att jag hade någon att prata med om detta. Kanske skall jag ta upp det med vår beteendevetare på fredag? (jo vi går och pratar med en "hjärnskrynklare" vilket är oerhört skönt och ger små nycklar till att förstå ens omgivning och ens egna känslor/handlingar/beteenden) 

Hur som helst. Det andra vi ville kolla upp var om mina äggledare verkligen var tilltäppta. I journalerna (som jag har beställt hem) står det att det är trånga passager MEN att det även kan bero på att undersökningen var ofullständig. Först ville läkaren inte göra en ny undersökning. Han frågade flera gånger VARFÖR vi ville kolla om äggledarna var OK. Vi stod på oss och talade om att vi kanske ville försöka med insemination under tiden vi väntar på nästa IVF-försök. Tillslut gick han med på att göra undersökningen. De spolade igenom äggledarna med kontrastvätska och det var helt fria passager! Ultraljud gjordes också och både äggstockar och livmoder såg helt perfekt ut! GLAD! Detta betyder att det finns chans att bli gravid genom heminsemination. Vilket vi nu har bestämt oss för att göra även denna månad. Så nu tar jag ÄL-stickor varje morgon igen =) 

Borde ha ägglossning vilken dag som helst nu. (de såg på ultraljudet att det snart var dag) Så donatorn är kontaktad och vi kommer att försöka träffas så snart det är dags. Sen är det den långa väntan igen. Väntan på blod. Sist gick jag 4 dagar över tiden men som ni vet kom mensen sen. Får se vad som händer denna gången. Jag har så svårt att förstå att det kan funka med en spruta men jag vet flera stycken om fått barn via heminsemination så det är ju inte omöjligt, även om min hjärna säger "Nä det måste ju vara omöjligt". 

Så vi fortsätter vår resa mot en bebis. Vägen har varit lång. Nästan för lång. Nästan för smärtsam. Vet faktiskt inte vart jag får min styrka ifrån ibland. Men den finns där. Ofta känns det som att människor i min närhet håller på att gnäller, klagar, ältar och bråkar om småsaker och då blir jag så oerhört fedup. Men sen kommer jag på att jag inte behöver ens bry mig om det. Jag behöver inte lägga ner all min tankeverksamhet och energi på att lyssna på klagosångerna utan jag kan bara fortsätta leva mitt liv och gå den väg jag anser vara den rätta för mig (oavsett vad andra tycker) Märkligt är det men ibland slår det mig hur mina perspektiv ändrats iom den resan vi gjort det senaste året. Saker och ting verkar så små och så löjliga i jämförelse med riktiga stormar. Nu säger jag inte att man inte får klaga på små vardagliga jobbigheter men man får lite distans till det när man varit ner i helvetet och vänt. Jag klagar också på tidiga mornar, kall och mörk vinter, förkylning, vänner/bekanta som tabbar sig och andra saker som känns tunga mitt i vardagen. Men det är en sak att notera det men sen försöka se det fina i det man har och försöka vara positiv och det är en helt annan sak att fastna i träsket. Finns ett ordspråk som lyder ungefär så här "Man kan inte hindra att fåglarna flyger ovanför ens huvud men man kan hindra att de bygger bo". Ligger lite i de orden tycker jag. 

Nu skall jag se ett till avsnitt av Sons of Anarchy. Vi har totalt fastnat för denna gangsterserie =) Imorgon skall jag jobba ännu lite kval ö-tid innan jag kliver på mitt ordinarie arbetspass på 24 timmar. Sjukt jobbigt men det drar in pengar och det behöver vi efter denna hösten. Vi tar oss upp på fötter igen, det gör vi alltid. Har som sagt gjort det förr och gör det återigen. Men jag ber en stilla bön om att slippa klättra upp från helvetesgapet gång på gång. Nu vill jag ha lite lugn och ro för mig och min familj. Högst upp på önskelistan står bebis och giftemål =) 

Inte gravid

Ursäkta den sena uppdateringen. Men här kommer den (roligt att jag har så pass många läsare som följer oss på vår väg att bli fler i familjen) Mensen var 4 dagar sen och på de 4 dagarna hinner man hoppas och tvivla mycket.  Att försöka tolka kroppens signaler är inte det lättaste alla gånger. Började som sagt blöda mycket kraftigt och hade sjukt ont i magen/äggstockarna. Som vanligt blödde jag bara i 2-3 dagar, det som var annorlunda var smärtan.  Men den gick också över. Så ingen graviditet så långt ögat kan nå.

Så vad händer nu? Jo om 6 dagar skall vi träffa vår läkare på reproduktionscenter. Dels för att kanske få veta lite mer om hur det går med utredningen på donatorn vi använde oss av då Lennon blev till. Hur länge måste vi vänta? Kommer donatorn att bli stoppad för alltid? Och vad händer med våra tre befruktade ägg i frysen? Blir de kasserade och hela IVF-försök nr 2 blir kastade i soporna? Då har vi bara ett försök kvar. Den andra frågan/önska vi har är att de ska göra en fullständig spolning på mina äggledare. Hur trånga passager har jag? Är det ens möjligt för mig att bli gravid genom insemination? Blir svaret NEJ på båda så har vi lite att fundera på om man säger så :/ Att bara sitta och vänta på att genetikcenter ska göra utredningarna klar är inget alternativ. Att försöka med heminsemination om oddsen är minimala för att lyckas är inte heller ett alternativ.  Vad har vi då för vägar att gå? Att L blir gravid genom heminsemination är en väg. Att åka till Danmark för privat IVF på mig är en annan. Vad göra???? Grymt jobbigt att behöva ta dessa beslut. Det finns starka plus och starka minus för båda alternativen.  Önskar så att det visar sig att mina äggledare inte är för igentäppta utan att det är fullt möjligt att bli gravid genom insemination. Vi har ju världens bästa donator som både är omtänksam, varm och väldigt trevlig samtidigt som han är professionell i sin roll som donator.

Men nu är det bara att vänta till måndag och läkarbesöket. Finns inte så mycket jag kan göra mer än att just vänta. Sen får vi se vilken väg vi måste ta för att få ett syskon till stora dottern och Lennon.

kan det vara möjligt??

Jag skulle som sagt ha haft mensen i söndags. Igår,  måndag, hade jag en yttepytte blödning men sen kom det inget mer. Sprang på toaletten flera gånger i natt för att se om mensen kommit igång men inte en tillstymmelse av blod. Vågar inte hoppas men har det inte kommit igång under dagen så tar jag ett nytt grav test imorgon. Då är det 17 dagar efter ÄL-omslag och inseminering. Kanske var grav testet för tidigt att ta i fredags (dag 11) eller så lurar kroppen mig. Rätt jobbigt detta när man går och väntar :/

Har jag några läsare som blött lite men ändå varit gravid? Har ju läst om detta med nidblödning i samband med att man skulle haft sin mens. Jag har dock aldrig varit med om det vid mina två andra graviditeter. Å andra sidan brukar jag störtblöda dag 1 och 2 vid mens. Vad tror ni? Är kroppen stressad? Jag tar inget progesteron utan har ju gjort heminsemination i naturlig cykel utan extra hormoner.

Väntar tills i morgon. Passar på att jobba 24-timmars passs under tiden :)

... å dagarna går...

Idag är det 14 dagar sedan ÄL-omslag och inseminationen. Tog ett tidigt grav.test i fredags (dag 11) men det visade minus och idag skall jag ha min mens men den har inte kommit. Väntar nog till onsdag (dag 17) och tar ännu ett grav.test om mensen inte kommit då. Klurigt det här när testet säger minus och kroppen säger plus. Typ. Har varit sjukt trött denna helgen. Helt galet trött alltså. Men beror det inte på graviditet så beror det mest troligt på att jag börjat jobba heltid igen efter 4 månaders sjukskrivning. Det är grymt mycket på jobbet med övertid och psykiskt tuffa arbetspass där jag måste ge av mig själv för att hjälpa våra kunder/klienter. Så det är nog mest troligt en chock för kropp och psyke att kicka igång så pass hårt på jobbfronten.

Denna helgen då. Jo jag var på personalfest i fredags. Trevligt så länge vi lagade middag och umgicks hemma, krogen var trist och enbart jobbigt. Jobbiga människor, tappade bort mina vänner och stökigt. Det är inte riktigt min grej längre att gå ut på krogen. Tycker att det är så mycket trevligare att umgås hemma. Ålderstecken månne? ;) Jag välkomnar det i sånt fall.

Lördagen spenderades hemma med familjen. Lagade fajitas, tittade på True blood, tände ljus, umgicks med vänner och hade det allmänt lugnt och nice. Idag, söndag, har vi testat att laga kycklingburgare, fortsatt titta på True blood, städat, tvättat och diskat (ja samma gamla trudilutt) Har somnat i soffan till och från under dagen. Det är mysigt. Både jag, L och stora dottern kryper upp bland kuddar och filtar i soffan och tittar på vampyrer, feer och varulvar som strider mot varandra =)

Så vi har haft en skön helg. Har även skrivit under ansökan om byte av lägenhet. Har en vän som önskar mindre lägenhet (och vi önskar då så klart större) så nu har vi skrivit under blanketterna och skall skicka in dem i början på veckan. Kommer att bli så skönt att flytta ifrån denna 3:a och flytta till en 4:a på 102 kvadrat. Det är ett radhus med sovrummen på övervåningen, kök och vardagsrum på nedre våningen, två badrum, BADKAR, liten tomt och altan! =) Allt är nyrenoverat och det är fortfarande i samma område som vi nu bor i, vilket gör att stora dottern kan gå kvar i sin skola och fortfarande ha nära till sina vänner. Helt perfekt med andra ord. Hyran ligger på 2.500 kr mer i månaden men det är helt ok.

I övrigt så har vi andra skojsiga saker att se fram emot denna våren. Har skrivit om det tidigare och här kommer en liten uppdatering (jo det fortskrider enligt planerna) Först och främst är det flytten, vilket vi hoppas blir om bara en månad. Sen är det resa till Egypten med vår bästa vän och hennes kids. 7 mars åker vi och resan är betald och klar. På torsdag skall mäklaren komma och värdera vårt hus i norrland för att sen lägga ut det för försäljning på hemnet. Förhoppningsvis får vi det sålt denna våren. Sen den sista och stora grejen som händer är ju bröllopet. 1 juni står vi brud och inbjudningskorten skall börja tillverkas inom några veckor. Har vänner som är duktiga på det här med scrapbookning och har den där perfekta kreativa ådran för att få till det fint. Kyrkan och prästen är bokad, festlokal är hyrd, värdpar är tillfrågade och de har tackat ja (har redan träffats första gången och börjat planera. De har STORA planer med medeltida tält utanför festlokalen där de ska hänga upp lyktor i taket, servera vin och spela musik där. Blir trevligt värre för folk att kunna gå ut från festlokalen och mingla runt även utanför. Är så tacksam och glad över att de tackat ja. Och engagemanget är det verkligen inget fel på. De har även planer på att göra en regnbågsbröllopstårta till oss *s*) De som skall sjunga är tillfrågade och även de har tackat ja. Våran "bonusdotter" skall sjunga med vår stora dotter "Kärleksvisan" med Sarah Dawn Finer och tjejen som är en del av värdparet skall sjunga tillsammans med en vän till oss "You´re my inspiration" med Chicago. Brudföljet kommer att vara av det mer gedigna slaget =) Blivande fruns systrar, bonus kidsen och stora dottern kommer att gå före oss fram till altaret. Frågan är nu... kommer jag att kunna ha en slimmad, tajt brudklänning eller kommer jag att satsa på en gravidklänning? Jag vet ju av erfarenhet att jag blir extremt stor väldigt snabbt. Magen växer explosivartat. När jag är i vecka 10 så går det absolut inte att dölja mer. Ett delikat problem i sånt fall =)

Ja men ni hör ju. Planerna och händelserna är många. Och jag njuter. Verkligen njuter av det. Livet går vidare. Med eller utan mitt barn som slets ifrån mig. Låter kanske hårt men det är så jag upplever och känner det. Jag MÅSTE överleva och ska jag ändå överleva så kan jag lika gärna försöka njuta (hitta det positiva) av det liv jag blir tilldelad. Det är sjukt jävla jobbigt ibland (inte varje dag, men varannan i alla fall) och tårarna rinner och saknaden och sorgen invaderar hela mig. Men jag tror att jag trycker undan det. Det är verkligen för jobbigt att hela tiden gå in i sorgen. Den finns där. Jag tänker på Lennon ofta ofta. Men jag släpper inte fram det. Håller det inom mig. Kanske är det dumt? Jag vet inte. Känns som att jag måste göra så för att klara av livet här och nu. Jag har inget annat val. Jag har gått igenom stora kriser tidigare iom mina föräldrars missbruk (mamma alkoholist och pappa alkoholist och narkoman), min pappas död och min styvpappas självmord, fosterfamiljer där jag blev... ja vad ska vi kalla det? Skändad? Tagen oskulden? Jag tror att det korrekta ordet är våldtäkt och pedofili. Så ja jag har varit med om hårda, jobbiga och tuffa tider tidigare och jag har alltid tagit mig upp igen. Min fina bästaste vän S brukar då och då säga till mig "Jag känner ingen som är så stark som du är. Du reser dig upp gång på gång, trots att livet slår ner dig." Det är inget jag klappar mig på bröstet för men det är något jag är oerhört stolt över. Jag reser mig. Jag faller ofta och jag gör fel men jag reser mig. Många är dem som dömer mig. De har t.o.m polisanmält mig. Men de känner inte mig. (inte heller blev det någon rättegång eftersom polisen lade ner förundersökningarna) De vet inte vem jag är . De som gör det, de som sett mig liten, rädd, svag och behövande vet också att  när det väl gäller så reser jag mig, är stark, kämpar och är en liten fighter.

Oj, hur kom jag hit? Nu blev jag ju väldigt personlig men det gör inget eftersom jag valt att vara hyfsat anonym i denna bloggen. Bara vår donator, L och S som känner mig privat. S vet typ allt om mig. L vet inte allt, långt ifrån, men är en fin omtänksam vän som jag litar mycket på och räknar som en nära vän och donatorn får liksom lära känna mig på detta sättet =)

Nu är klockan halv tolv och jag ska krypa ner i sängen med min L. Fina söta älskade L. Så jag älskar henne! Tror iofs att hon somnat i soffan men då lägger jag på henne en filt och låter henne sova där. Jag kryper ner i sängen med katterna (fattar verkligen inte att jag börjat älska dessa små luddbollar så mycket!! =) Men det gör jag. Det betyder massa.) Godnatt och over and out!

8 dagar efter insemination...

... dagarna går snabbt. Har massor att göra hela tiden så jag hinner inte tänka, känna och hoppas så mycket. Men om jag stillar mig en stund så ska jag försöka sammanfatta de senaste dagarna och hur jag mår och känner just nu.

Vi inseminerade alltså två gånger och det finns både starka positiva (hopp) inslag men även negativa (realistiska/fakta) På den positiva sidan står:

1) Vi träffade donatorn redan efter 8 timmar efter omslag på ÄL-stickan. Ju förr dessto bättre känns det som eftersom spermier lever längre än ett ägg.
2) Två dagar senare träffade vi donatorn igen. Tidigare gånger har vi bara inseminerat en gång/cykel men nu känns det som att chansen dubblats.
3) Donatorn är väldigt påläst och satte spermierna direkt i en spruta. De tidigare gångerna har vi fått det i en liten kopp och så har vi själva fått dra upp det i sprutan vilket gjort att spermierna har varit i kontakt med luft men än nödvändigt. Detta har alltså inte skett denna gången.
4) Vi fick tillbaka en "fylld" spruta med en liten slang på. De andra gångerna vi inseminerat så har vi inte haft någon slag. Även detta känns som något positivt då det rimligtvis borde vara så att man kommer längre in med en slang än bara själva lilla sprutan.

På den negativa/realistiska sidan står:

1) Jag har igentäppta äggledarna/äggledaren. Jag vet inte hur omfattande detta är men är det helt tilltäppt så gör vi ju dessa inseminationer helt förgäves =/ Jag har ju blivit gravid tidigare så jag vet ju att det fungerat men det kanske har hänt något med äggledarna de senaste 13 åren? Men istället för att gå och oroa mig så ringde jag sjukhuset och bad dem skicka hem mina journaler så att jag kan läsa mig till vad deras undersökningar på mina äggledare säger. Kanske är det så att jag bara behöver spola? Kanske är de helt tilltäppta? Får journalerna i mitten på denna veckan.

Sen har jag inga fler negativa saker =) Så de positiva är ju långt fler än de negativa vilket ger hopp. Men samtidigt så vet jag ju att (även om äggledarna skulle vara hur fina som helst) så är det vanligt att man får försöka några månader innan det lyckas. Det är ju inte lika påfrestande med heminseminationer som det är att gå igenom IVF med hormonbehandlingar, äggplock och återinförsel av ägg, så det känns inte så jobbigt att behöva göra detta ett tag för att få ett positivt resultat. Men i bakhuvudet lurar ju alltid tanken "Tänk om du aldrig mer blir gravid? Tänk om du fått dina två barn nu och inga fler? Tänk om du blivit för gammal? Och det allra värsta, Tänk om du får ännu ett sjukt barn som dör ifrån dig?

Det är många tankar och jag kastas mellan hopp och tvivlan. De gånger jag tilllåter mig att tänka och känna vill säga. Som tur är tar jobb och familjeliv mycket av min tid så att jag inte hinner grubbla så mycket.

På fredag har det gått 11 dagar efter inseminationen och jag tänkte testa mig då. Vet inte om det kan synas så tidigt? Någon som vet? Bim är ju på måndag (3 dagar senare) så det borde ju funka att testa på fredag. Jag ska nämligen på personalfest och om jag tror att jag är gravid/väntar eller har fått ett plus så vill jag inte gå eftersom mina arbetskamrater kommer att undra varför jag sitter med ett glas cola =) Iofs så kan jag dricka alkoholfritt vin så kanske inte någon lägger märke till det? Jag vill inte att de ska börja undra om jag redan försöker eller är gravid. Vill hålla det hemligt så länge som möjligt. Hm... dilemman ;)

Fysiska symptom då?

Jo jag har hugg i äggstockarna då och då men det har jag iofs i vanliga fall också. Är väldigt känslig vad gäller ÄL och mens och känner på mig (utan att veta datum eller antalet dagar)  när det är dags. Å andra sidan högg det som sjutton vid senaste graviditeten (mer än vanligt) I övrigt har jag inga symptom alls. Inga ömma bröst eller illamående, men det är ju i tidigaste laget att börja leta efter tecken antar jag. Konstigt det där, jag är en kvinna som varit gravid flera gånger, varit i inseminations- och IVFsvängen i ett ex antal år och jag känner min kropp väldigt väl - ÄNDÅ går jag omkring och undrar och känner och ifrågasätter. Tror att man blir sån när man väntar på en ny liten människa. För hoppet måste vi ha. Det lyfter och bär oss genom den jobbiga väntan, genom den tunga sorgen efter Lennon och ger oss en framtidstro. Blir det sen minus och bakslag så får vi vara besvikna och ledsna. Jag kan ta det. Jag vet att jag klarar vad som helst. Sorg är inget som skrämmer mig. Inte heller "misslyckanden". Jag är beredd att tro och hoppas även om det gör ont när mensen kommer.

Nu måste jag kila vidare här på jobb. Var bara tvungen att sätta några tankar på pränt så att jag kan fokusera på det jag behöver göra idag.

Må gott alla!

Årets första försök

Jahapp då har jag inseminerat mig då. I måndagsmorse tog jag ett ÄL-test som var negativt men jag kände i kroppen att det ändå var dags så jag ringde vår donator och vi bestämde att vi skulle träffas senare på kvällen ändå. Vid lunchtid testade jag igen och den välkända "glada gubben" smilade mot mig. LH-stegringen var ett faktum. Kvällen kom och så gjorde även donatorn ;) I en spruta med slang på och sen fick jag och L inseminera. Låg en halvtimme efteråt och småpratade i sängen (ja med benen högt *s*) och fnissade lite. Tänk vad knasigt det känns. Men samtidigt så är vi så otroligt tacksamma över att få den här möjligheten. Tacksam över att det finns människor som vill donera för att hjälpa oss som inte kan få barn på naturlig väg med varandra.

Två dagar senare (idag alltså) så träffades jag och donatorn igen. Denna gången var inte L med men det gick finfint ändå. Jag var inte nervös alls utan det känns väldigt avslappnat och bra när vi träffas. En komisk situation och inte ett dugg romantiskt vill jag lova men det gick som sagt bra ändå. Ibland gäller det att vara effektiv ;)

NU är det bara att vänta. Vänta på mensen eller, förhoppningsvis, vänta på ett plus på stickan. Jag tvivlar ju så otroligt mycket på att det kommer att fungera. Kommer att vara i chock OM det visar sig bli positivt. Men vi resonerar så här: Om vi inte försöker med insemination så finns det ju NOLL chans att bli gravid. Nu har vi i alla fall gjort allt som står i vår makt för att det ska lyckas. Visar det sig att det tar tid och inte blir positivt så vet vi i alla fall vad vi försökt med och kan, med ro i hjärtat, göra vårat sista IVF-försök genom landstinget. Ingen skada skedd liksom. För helt igenväxta är ju inte mina äggledare utan bara lite trängre på ena sidan. Hoppet lever kvar. Får se hur jag känner om det inte funkar...

Så håll en tumme eller två för att det blir en befruktning och att det fäster. Lyckan kommer att vara total den dagen vi kan ge stora dottern och Lennon ett litet syskon.

Det här med tvåsamhet

Jag och min L. Det är en historia som kan berättas om och om igen. Vi träffades första gången på en brandutbildning genom jobbet (samma arbetsgivare men jobbar inte på samma enhet). Jag såg henne och tänkte "Oj vilken ung grabb. Undra om han är nyanställd?" Sen kom HON närmare och vi tittade varandra i ögonen, hälsade,  och jag såg att det var en tjej! Jag föll totalt. L också. Hon missade soffan hon skulle sätta sig i och höll på att ramla på golvet =) Detta var 2006. Hela dagen försökte vi båda vara så nära varandra vi bara kunde. Genom de praktiska övningarna, den teoretiska lektionen och lunchen. Sen sa vi hejdå och sågs inte på 1 månad.

Ödet såg till att vi hade en gemensam vän och när L firade sin 21-års dag på hans krog så ringde han och frågade om jag inte skulle komma ner och överraska henne? Med svettiga händer och hjärtklappning åkte jag ner till henne. Trodde att det skulle kännas konstigt och konstlat men det gjorde det inte. Vi fick varsin drink av vår gemensamme vän och sen satt vi klistrade vid varandra. När kvällen var slut så åkte hon hem till sig och jag till mig. Dagen efter så bestämde vi att träffas. Hon kom hem till mig. Vi pratade hela natten. Sen sov hon över. Dagen efter fortsatte vi prata och lära känna varandra. Hon åkte inte hem den andra natten heller =)

En vecka senare skulle jag göra en operation. L satt vid min sida hela tiden. Tog hand om mig när jag kom hem, detta fastän vi bara känt varandra i en vecka. Känslan av total samhörighet var så oerhört stark. Vårt gemensamma liv började. Hon flyttade så småningom hem till mig och stora dottern. Tyvärr misstolkade jag hennes ADHD som kontrollbehov och jag var inte redo att settle down utan hade ett stort behov av att "frigöra" mig efter flera flera års äktenskap (gifte mig när jag var 21 år gammal) så vi bröt upp. Gjorde slut.

Det var oerhört svårt att vara ifrån varandra. Vi älskade ju fortfarande varandra. Men jag hade en ny relation och L hade en... ja vad ska jag säga? En osund relation med en människa som inte är sund någonstans. Tyvärr. Efter 1,5 år så insåg jag att jag saknade och älskade L så jag frågade om vi kunde träffas på Max och prata. Ja det gick hon med på. Jag berättade att jag fortfarande älskade henne men att jag denna gången önskade/ville göra det på "rätt" sätt. Total ärlighet. Fullständig tillit. Öppenhet. Och gå väldigt varsamt fram. L kände samma. Så vi började dejta så smått igen. Försiktigt. Med osäkra steg närmade vi oss varandra igen och vi sa flera gånger att detta inte kommer att bli den "enkla" vägen utan att det kommer att krävas mycket av oss. O boj vad vi skulle komma att uppleva det.

Vi har fått deala med svartsjuka, ex, sårade känslor och andra människors tyck och tänk. Vi valde att ta kontakt med en beteendevetare, som vi kallar Birger fastän det är en kvinna, och hon har hjälpt oss så mycket. Idag har vi hittat lugnet. Vi har hittat varandra. Respekten finns idag. Och med det så ökar kärleken.

L är min styrka där jag är svag. Hon är den som får mig att skratta. Hon ger mig trygghet. Vi har idag byggt upp ett hem och har en samhörighet som jag aldrig någonsin känt tidigare. Vi kompletterar varandra på ett sätt som är rätt unikt. Läkarna, psykologerna på Ackis och vår beteendevetare vittnar om det gång på gång och säger "Ni är unika. Ert samspel är väldigt intressant att följa". 

Ibland tvivlar jag. Jag undrar om detta verkligen är rätt. Men jag kan alltid prata med L om det. Jag kan dela mina tvivel med henne och hon får mig på rätt tankar igen. Att jag tvivlar och "knölar" beror mest på att jag är HSP (Highly sensitive personality) och agerar rätt upp och ner på KÄNSLAN utan att ta FAKTA i beaktning. Det är så jag funkar. Tyvärr. Så jag ifrågasätter känslan i nuet väldigt ofta men då tar L ner mig på jorden och säger "Är det rimligt Veronica att du känner så här?" och jag är så tacksam för att hon gör så. För oftast är det inte rimligt. Det är min känsla som sveper bort mig bakom all rim och fason.

Idag är vi i det läget att vi vill gifta oss. L ska ta mitt efternamn och vi har suttit hela kvällen och försökt göra fina inbjudningskort till bröllopet. Vi lyckas inte så bra och måste mest troligt ta hjälp av  lite scrapbooking-kunnande-vänner för att få till det fint =)

Myskväll!

I morse blev jag väckt av att mobilen ringde och jag fick orden "du är in beordrad på jobb NU" i örat. Oh Krajst. Ok ok jag kommer. Rusade upp och slängde ihop en matlåda och drog iväg till jobb. Där var det fullt upp hela dagen. Fick sedan höra att jag inte ens får betalt för kval ö-tid utan måste ta ut "tid mot tid". Men tack då. Detta pga att jag är sjukskriven på 50% och egentligen inte kan bli in beordrad. Men nu var jag ju reda på jobb så då tog jag ledigt på kvällen istället (skulle ha jobbat till 21.00) Gissa om det var skönt att åka hem vid 16.00? =)

Kvällen har ägnats åt att laga middag tillsammans. Fajitas med sallad och guaccamole. Tittat på Gladiatorerna *dreglar över både männen och kvinnorna ju* Spelat sällskapsspel med stora dottern och hennes vänner. Och så har vi tittat på brud-& tärnklänningar på nätet. En sån där skön och avslappnat kväll som känns i hela kroppen. Det känns "Jag mår bra, jag är glad och jag är tacksam!" Vi har hittat fina klänningar till så väl brudarna som till tärnorna. Nu är frågan - vilken stil? Vilka färger? Vilken prisklass? Diskussionerna gick höga =)

Samtidigt satt L och surfade runt efter resor. Första veckan i mars åker vi som sagt utomlands med vår bästa vän och hennes kids. Har hittat all inclusive resor för 4.200 :-/pers. DET är ju sjukt billigt! Ser mycket fram emot allt vad våren har att erbjuda - insemination, resa och bröllop. Och jag tänker inte ha några katastrof tankar. Jag tänker boosta mig själv med idel positiva tankar och goda känslor. Måste tro och hoppas att turen står på vår sida nu.

I morgon ska vi plocka ner julen. Bort med granen, tomtarna och alla ljusstakar. In med vårgardiner och tulpaner. Visst våren är inte här ännu men det KÄNNS som att den kommer snart om man får bort alla skäggprydda gubbar och röda dukar. Vi ska även åka till Panduro i morgon och titta efter inbjudningskort och kuvert. Kanske en lunch på Thai Village? "Bara vara" är något jag uppskattar mer än någonsin. Jag, min blivande fru och stora dottern. Förhoppningsvis även en till liten familjemedlem som förgyller vårt liv framöver.

Ja just ja... igår pratade jag med vår donator för första gången i tele. Hoppas att han känner att det kändes bra att få en röst på den kvinna han vill hjälpa. Blir lite nojig då jag alltid vänder och vrider på allt och tror att jag sagt något knasigt. Fast jag måste, även där, tänka att allt blir till det bästa och jag gör så gott jag kan i alla situationer.

Nu tänker jag krypa i säng. Stora dottern har dock svårt att somna. Hon kommer ut i vardagsrummet titt som tätt och bubblar och babblar om bröllop och resa. Fina älskade unge vad jag älskar dig. Men pleeeeeeeace gå och lägg dig!! Dina mammor behöver lite egentid ;) Godnatt!

Härifrån och framåt

Just nu är det mycket på G. Vi har drömmar och mål som vi vill uppfylla. Punktar upp dem:

1) Först och främst är det BEBIS. Den 9 januari ska jag börja ta ägglossningstest igen. Missade ju förra månadens ÄL pga att jag började ta dem för sent (visade sig att jag haft exakt 28 dagars menscykel två månader i rad och jag trodde att jag hade lite längre cykel) Donatorn är informerad och är med på banan och vi... ja vi är väl också med på banan antar jag. Funderar mycket på det där "sorgeåret" som alla pratar om. Men samtidigt så vet jag så oerhört många som, efter ett missfall eller som vi förlorat sitt levande barn, försöker blir gravid igen på en gång. Jag tror att man kan sörja samtidigt som man planerar för ännu en graviditet. Möjligtvis blir det en tung och känslomässig jobbig graviditet men det kanske det även blir om man väntar ett år också? Jag har ingen manual och jag vet inte vad som är bäst så jag går på maggropskänslan och den säger mig att vi vill bli gravida igen och denna gången skall vårt barn överleva. Så planen är alltså att bli gravid under 2013. Helst då så snart som möjligt.

2) Sen kommer vår andra dröm och längtan och det är en SEMESTERRESA tillsammans med vår bästa vän och hennes barn. Tyvärr tär det ganska mycket på ekonomin att vara sjukskrivna i 4 månader och vi har fått lånat från våra egna besparingar för att klara av räkningarna, julklappar och uppehälle. Dessa pengar måste betalas tillbaka till våra "besparingar" (de pengar vi lagt undan till gravstenen, till vårt bröllopskonto och några tusen på ICA krediten) Så frågan är ju om vi får ihop pengar både till att betala tillbaka dessa lånade pengar från oss själva OCH spara ihop till en resa för tre? Vi har dock ett ess i skjortärmen (Tack S för din briljanta idé) och som det ser ut nu så kommer vi att få ihop pengar. Möjligtvis låna lite från S och betala tillbaka lite varje månad under 2013. För det skulle verkligen vara så oerhört välbehövligt med sol, värme, tid med familj och bästaste vännerna.

3) Sista drömmen är ju att få bli HUSTRUR (säger man så? FRUAR kanske?) Well well vi vill väldigt gärna gifta oss med varandra. Vår bakgrund är både rosenskimrande och samtidigt djupsvart och mörk  men vi har tagit oss igenom allt och idag känner vi starkt att vi är ämnade för varandra. Och varför inte då bekräfta detta i kyrkan med "vår" präst Mats tillsammans med vänner och familj? Detta kräver planering och ekonomi... så som allt annat =) Som jag skrivit om tidigare så är kyrkan och prästen bokad den 1 juni och nu är ju frågan... hur stort bröllop kan vi ha? Egentligen vill vi samla hela släkten och alla vännerna och fira KÄRLEKEN tillsammans med dem. Vet att alla skulle vara så glada för vår skull och skåla, dansa och le tillsammans med oss. Det kommer att bli en dag att minnas. Prästen Mats, som gav mig så mycket hopp och tröst två veckor efter att Lennon dog och som höll i begravningen, har ju som sagt tackat JA till att viga oss. Kyrkan, där Lennon kommer att ha gravstenen, är bokad. Musiker och sångare är tillfrågade, bartender är klart, festfixarna har tackat ja och även toastmastern. Den stora frågan är om Linn ska ha klänning eller kostym? ;)

Det är tre stora ting som vi väldigt gärna vill ska "gå vår väg" detta året. Det är faktiskt vår tur nu. Vår tur att utöka familjen, bli hustrur/fruar och få en välbehövlig semesterresa. Nu gäller det bara att logistiken funkar också. Vi börjar inseminera i januari och blir jag (mot alla odds) gravid så är det ingen fara att åka utomlands i början av graviditeten och skulle det inte bli något plus i januari och februari så hoppar vi över mars eftersom vi så väldigt gärna vill åka utomlands. Sen ska ju graviditet och bröllop också "passa ihop" men har jag en liten mage i juni så får jag intala mig själv att det bara är vackert och att det finns fina klänningar även till mig då =)

Från det ena till det andra... jag har en fin vän som heter L (du vet vem du är) Jag har tänkt mycket idag och jag har så dåligt samvete för att vi inte orkat/kunnat träffa ert mirakel Neo. Jag vet att du förstår men jag vill ändå skriva några rader om det. Snart så kommer vi att kunna komma och snusa på er fina son, snart kan vi umgås och skratta och se framåt. Idag går det inte och det är svårt när man tycker så mycket om sina vänner. Ser ju era bilder på Neo i bloggen och på fb och jag kommentera ofta där hur fantastiskt fin och underbar han är. Så perfekt. Men samtidigt som jag ser hur "bra" ni gjort det så slås jag av hur "dåligt" jag presterade. Jag kunde inte avlasta Lennons sjukdomar även om min kropp verkligen försökte. Jag försökte hålla om honom så mycket jag bara kunde när han låg uppkopplad till att maskiner på neonatalavdelningen på Ackis men jag räckte inte till. Jag försökte så ända in åt h*lvete (så mycket att jag själv höll på att stryka med. Även om jag inte förstod det då. Kommer ni ihåg midsommar i Öregrund? En sån fin och skön dag. Men jag var så trött. Så sjuk. Jag försökte hålla modet uppe. Fan) Jag känner mig misslyckad. Misslyckad som mamma. Även om jag ser att jag gör ett bra "jobb" och "lyckas" med med stora dottern som misslyckades jag med Lennon. Hade jag kunnat gjort mer??? Usch. Det är så jävla tungt. Sorgen är en sak. Den kommer och går. Jag delar den inte längre med andra människor utan behåller den för mig själv. Men känslan av otillräcklighet är nästan outhärdlig. Jag känner mig misslyckad. Dålig mamma som inte kunde rädda sitt barn. Det är mörka mörka tankar som jag bara delar med mig här till er som inte känner mig (förutom L och S dårå)

När jag skriver här så låter jag bara fingrarna dansa över tangentbordet (skriver väldigt snabbt) och jag varken reflekterar eller korrekturläser det jag skriver så ni får ta det för vad det är. Det är direkt från hjärtat. Detta är min plats i cybern där jag kan låta det där mörka, hemska och jobbiga komma fram. Bättre det än att jag dränker det i rödvin som jag försökt göra så många gånger =/

Mina tre mål och drömmar för 2013:

1) Bebis
2) Resa
3) Bröllop

Jag är herre över mitt eget universum och jag styr min egen båt.

She flies with her own wings! ;)

Dan före doppareda´n

Ja då sitter jag här, kvällen innan julafton. Har jobbat hela dagen idag och det var med blandade känslor som jag var där. Glad att jag tagit mig tillbaka till arbetslivet efter bara 3,5 månad efter Lennons död men samtidigt ledsen över att inte vara mammaledig och fira första julen tillsammans med båda mina två barn. Tårarna brände bakom ögonlocken samtidigt som jag var tvungen att göra mina arbetsuppgifter. Jobbade dessutom ensam så jag hade ingen kollega som kunde byta av mig så att jag kunde gå undan en stund och samla kraft. Det gör ganska ont och sliter rätt mycket att behöva bita ihop så.

När jag kom hem somnade jag en timme men sen griljerade vi skinkan, fixade middag och gjorde saffransskorpor. Nu sitter vi och tittar på Bingolottos uppesittarkväll, tänkte att vi skulle bli miljonärer ikväll =)

Har de där välkända "huggen i äggstockarna" och kan väl sätta mitt huvud på att jag får ÄL imorgon på självaste julafton. Går ju inte att inseminera då. Suck dumma dumma kroppaskrälle. Hade väl kunnat producera fram ett ägg för någon dag sedan? Nå väl då får vi väl vänta till januari och det är ju ingen nackdel utan mer en fördel då cykeln blir mer och mer regelbunden och chanserna för att bli gravid blir större. Men det är ändå jobbigt att behöva hoppa över en cykel då man liksom är redo och går och väntar. Får se vad stickan säger i morgon.

Nu har jag i alla fall förberett det mesta inför morgondagen. Utan stress. Det enda vi behöver göra i morgon är att bjuda på hembakat och kaffe till stora dotterns pappa på förmiddagen och sen slänga ihop en janssons frestelse och koka/grilla revbensspjäll lagom till middagen på kvällen. Svärmor och hennes man kommer och firar jul med oss. Det känns bra. Min mamma backade ut i sista sekund fastän vi betalat in tågbiljetten till henne för över 2000 kr. Ledsen och besviken på henne är jag, men inte kan jag göra något åt det. Bara att acceptera att hon inte kan bättre och att hon aldrig kommer att bete sig som en mamma utan att jag kommer att få vara hennes "mamma" resten av livet. Jag är den som räddar henne ekonomiskt gång på gång, jag är den som äger huset hon bor i och jag är den som tröstar henne fastän min son gått bort. Det gör ont men å andra sidan är jag van. Jag har alltid tagit hand om henne. Hon är bara 16 år äldre än mig men ofta känns det som att det är jag som är 16 år äldre än henne.

Men denna julaftonen tänker jag njuta av lugnet, familjen (de som kommer), maten, glöggen, titta på dottern när hon öppnar sina julklappar och bara softa. Älskar julen och tänker inte låta knepiga ägglossningstider eller avsaknad av mamma förstöra den utan njuta av de som finns här och nu.

Passar på att  önska mina läsare en God jul! Må ni få det era hjärtan önskar.

Nästa år är "vårt" år!

2013 ska bli vårt år. Det har bestämt. Eller jag försöker boosta mig med positiva tankar om att nästa år kommer att bli ett sånt där finfint år. Nästa år kommer jag att vara gravid igen, vi kommer att säga JA till varandra i kyrkan, vi kommer att åka utomlands tillsammans med bästa vännerna och vi kommer att vara friska. Det ligger inte för mig att vara bitter och älta. Jag ser väldigt lätt framåt, uppåt och tror alltid på att det blir bättre.

HUR jag ska lyckas bli gravid verkar vara skrivet i stjärnorna. Har, som jag skrivit tidigare, tagit ÄL-test nu i en veckas tid utan att det visat någon stegring. Men jag fortsätter, det är ju inte direkt jobbigt att kissa på en sticka varje morgon, men dyrt som sjutton blir det. Även här är jag helt säker på att det kommer att gå vägen en tredje gång. Gravid kan jag ju blir. Barn kan jag ju få. Men vägen dit brukar vara ganska krokig. Får se hur det blir denna gången. Får vila i tanken att jag KAN blir gravid och att vi får de barn vi önskar i sinomtid. Det fina i kråksången är ju att om det inte skulle lyckas för mig att bli gravid så är ju fästmön 9 år yngre än mig och kan också tänka sig att bli gravid. Så oddsen är på vår sida.

Men innan vi går in i nästa år så tänker jag njuta av julen och nyåret. Igår storstädade jag ju hela hemmet - från golv till tak. Idag har vi julhandlat (gissa om vi svimmade när kvittot visade summan 4.300 kr?? Men då har vi handlat nyårsmiddagen och hela januari månads middagar. Men ändå... 4.300!! Gulp.) På kvällen har jag lagt in sill. Har f.d svärmors recept som är så enkelt och helt klart godast. Traditioner måste upprätthållas =) Har även hunnit med snickerskakorna, hallon cheesecake, tacopaj och saffrans skorpor. Effektiva Berta is my middle name =)

Nu ikväll installerar fästmön HD-kanalerna i rätt ordning. Man blir ju galen när man ska titta på tv och så måste man bläddra igenom sjutusen kanaler innan man hittar rätt. Morr. Stora dotterns pappa kom förbi och tittade på hennes betyg och stämde hennes gitarr. Nice att vi har en sån bra relation fastän vi är skilda och fastän dottern valt att inte bo hos honom utan enbart träffa honom då hon själv önskar. Han kommer även bra överens med L idag, och så har det inte alltid varit tyvärr. Men nu bestämde vi att han skulle komma över igen på julaftonsmorgonen och ge dottern hennes julklappar + belöning för sitt betyg =) Jag är glad att han kan uppmuntra henne och tala om för henne hur duktig hon är och att han är stolt över att hon gjort sitt allra bästa i skolan även om hösten varit väldigt jobbig för vår familj och hon har förlorat sin lillebror. Fina fina älskade dotter. Jag är så grymt stolt över att vara hennes mamma. Önskar så hett att vi kan få ge henne en lillebror eller lillasyster i framtiden. Hon är duktig med små barn och längtar mycket efter att  vi ska utöka familjen också. Hoppet lever fortfarande kvar hos oss alla tre. DET är jag tacksam för. Tacksam för att vi inte förlorat hoppet eller gett upp.

Julen närmar sig...

... och som den kontrollfreak jag är så har jag allt under kontroll. Julklapparna är inköpta och inslagna, jag har städat hela hemmet grundligt idag och julbaket är i stort sett klart. Liiiite stressad var jag i morse då jag insåg att helgen liksom "går bort" då vi är bjudna på middag av L´s moster med familj och så ska jag klämma in ett rejält arbetspass också men med älsklingens uppmärksamhet och hjälp så ordnade det sig. Njuter av att hemmet doftar apelsin med nejlikor, hyacint och Ajax ;) Imorgon skall vi hänga på låstet på city gross för att införskaffa det vi behöver till självaste julafton men även en till två veckor efter. Måste fylla på förråden med kyckling, kött, skaldjur, fisk och grönsaker.

Jo jag har nog ganska mycket julefrid. Älskar julen! Älskar att pyssla med grankvistar, röda äpplen och ljuslyktor på uteplatsen, slå in vackra paket och baka sjutusen olika sorters kakor. Bara jag har struktur och planering så funkar det finfint.

Mitt i allt detta så tar jag ägglossningstest varje morgon. Varje morgon tänker jag "Oh shit, tänk om det är en glad gubbe idag... hur i hela fridens namn skall både vi och donatorn ha tid att träffas inom 24 timmar??" Men varje morgon är det en "icke gubbe" :( . Antingen är min cykel extremt lång denna månad eller så missade jag ÄL med 2 dagar då jag egentligen skulle ha börjat ta testerna på lucia men kom inte iväg till Apoteket förräns 2 dagar senare och har missat den. Sjukt jobbigt att ha sån oregelbunden cykel så här 3 månader efter graviditet och förlossning. Men jag tänkte testa över helgen men om det inte visat positivt till jul så väntar vi till nästa månad. Donator är ju världens mest sociala, trevliga, omtänksamma och fina människa så han förstår nog att det är lite "krångligt" så här några månader efter grav/förloss. Men det är en stress i sig att inte riktigt veta från dag till dag om vi skall ställa in oss på att inseminera eller om vi skall ligga på alla fyra och julstäda. Typ. =)

Försöker hitta balansen mellan julefriden och "måsten" och det där att vi så oerhört mycket vill ha ÄL och göra ett inseminationsförsök. Det är svårt. Svårt är det också för att tankarna är "hit och dit", jag gör mina älskade fina vänner besvikna för att jag inte tänkt igenom varje steg på vägen när det gäller att kunna resa ca 3-5 timmar för att umgås (vilket jag längtar mycket efter) och så måste jag ställa in. Men jag har bett om förlåtelse och ska försöka blir bättre på att tänka igenom allt innan jag slänger ur mig "ska vi träffas?" eller "ska jag komma till Åland till er?". Usch tycker verkligen inte om att mina vänner blir besvikna på mig. Jag vill säga förlåt och försöka göra bättre. Min S och hennes kids är för värdefulla för att jag ska vara upphov till besvikelse. Sen har jag "vänner" som svikit mig. Endel har bara slutat höra av sig. Endel har gått så långt att de sagt upp bekantskapen med mig. Det gör ont. Det gör det faktiskt. Men jag försöker tänka att det inte är "riktiga" vänner och att jag har det bättre utan dem. Men ont gör det.

Nu tänker jag njuta lite av barnledig kväll/natt och pussa lite på min älskling.

Denna väntan...

Att vilja bli gravid och aktivt jobba för det är både spännande/hoppfullt men även oerhört påfrestande med all denna väntan. Just nu står vi i startgroparna. Igen. Är liksom på ruta 0 och ägglossningstest tas varje morgon. Än har ingen glad gubbe eller två lika starka streck visat sig. Min förhoppning är att det inträffar innan jul. Så den långa vägen som kallas Väntan har inletts. Väntan på LH-stegring, väntan på att kunna göra graviditetstest, väntan på att ta sig förbi den magiska vecka 10, väntan på att förlossningen skall starta och SEN är det ju tänkt att belöningen kommer. Men vi har lång väg kvar att vandra. Fast det gör faktiskt inte så mycket. Vi har tid. Jag tänker inte känna varken press eller stress. Allt har sin tid och det är bara att ta det lugnt och lära sig tålamod och hitta en skön rytm i denna väntan.


Under tiden vi väntar så försöker vi hitta tillbaka till känslan av att livet är gott att leva. Att vi är tacksamma för att vi har varandra. Att jag överlevde trots att jag blev allvarligt sjuk i Mirror Syndrome. Att stora dottern är en sådan glädje och välsignelse. Att vi har ett hem vi trivs och känner oss trygga. Att vi hittat (eller han hittade nog oss) en donator som vi har en god kontakt med. Att vi med tillförsikt ser fram emot 2013. Att vi älskar varandra. Att vi funnit en styrka inom oss själva som vi inte trodde fanns då Lennon lämnade oss. Att jag är fertil och kan få barn. Att vi kan skratta gott tillsammans.


Denna helgen har varit en väldigt skön helg. Jag och L fick en kväll/natt utan stora dottern, vi satt länge och pratade och umgicks den natten. Egentid är inte så ofta förekommande hos oss men när det väl händer (Plötsligt händer det) så uppskattar vi att spendera tiden med att spela gamla låtar som ger oss fina minnen från 2006 då vi blev tillsammans, prata om det som varit, drömma om framtiden, skoja och skratta tillsammans. Lördagen spenderades i city, bland resten av stadens befolkning, för att införskaffa julklappar till barnen i släkten. Lite middagsfix och knäckkokning hanns också med. Jag känner ingen stress alls inför jul, inhandlingslistan till julmiddagen är klar, granen är klädd och i alla fönstren trängs tomtar med juleljusen. Svärmor tar med sig lite hemgjord rödbetssallad, gravad lax, hovmästarsås och nån halvmeter korv de köpt på nån marknad =) Resten fixar vi och all bakning är klar. För bara 3 månader sedan trodde jag aldrig att jag ens skulle kunna fira jul. Stora dottern sa "Den här julen suger. Alla kommer ju bara att gråta hela tiden". Gissa om det skar i mitt hjärta? Men av någon outgrundlig anledning så har vi tagit oss igenom de tre första månaderna av sorg. Vi ser, som sagt, ljust på framtiden. Vi pratar mycket om Lennon och stora dottern har skrivit en novell om lillebror som inte fick stanna hos oss utan som blev en ängla pojke. Novellen vann första pris i hela skolan och hon fick gå upp på scen och ta emot pris. Gissa om hon var stolt? Gissa om jag är stolt över henne? Hennes sätt att bearbeta sorgen. Hennes förmåga att kunna sätta ord på sina känslor. Hennes glädje över att ha vunnit i en tävling där hela högstadiet var med och tävlade (Hon går i 7:an)

Det finns vissa saker som gör för ont fortfarande. Vi har en garderob där vi samlat alla Lennons saker. Kläder, hand-och fotavtryck, usb-minne med massa fotografier från neo, bäddset, gåvor och nappar. Dessa har jagi inte klarat av att rensa ut ännu. Jag vill inte. Jag har inte öppnat dörren till den garderoben en enda gång efter att vi kom hem från BB utan vår son. Barnvagnen (min drömbarnvagn) vaggan, babysittern och bilbarnstolen har vi dock paketerat in och ställt undan. Det är inte så att jag känner att jag skjuter undan eller förnekar hans existens utan mer att jag vet att det kommer att vara så känslomässigt jobbigt att packa undan det som finns i garderoben. Och jag behöver all min styrka för att vara mamma till stora dottern och för att kunna fortsätta mitt vardagliga liv. Det gör också för ont att umgås med våra vänner som fått barn samma höst som oss. De som jag trodde att jag skulle vara mammaledig tillsammans med och gå på öppna förskolan tillsammans med. Ont gör det också att lyssna på Lennons låt "Imagine" med The Beatles. L spelade den för magen varje kväll. Vi lyssnade på hjärtljuden, som slog så fint, i dopplern och sjöng med i Beatles finaste sång. DET gör för ont att lyssna på. Det hugger i hjärtat och tårarna rinner utan att jag märker det. Jag sörjer mitt barn. Varje dag. Men utåt ser det ut som att livet går vidare, vilket det också gör. Vardagen går sin gilla gång. Livet går vidare. Men hjärtat blöder fortfarande varje dag. Många av våra vänner har slutat höra av sig. Kanske ett samtal på två veckor, eller ett sms med frågan "Allt ok eller?". VAD svarar man på det?? Jo, tack vi mår fint. För det gör vi ju för det mesta. Det är svårt att förklara att sorgen liksom flyttat in på heltid, antaligen för resten av livet. Men vi har lärt oss att leva med det. Jag kan deala med det. Det är som att jag är två personer. En utåt - på jobbet, i samhället och bland dem som jag bara känner ytligt. Och så är jag en tillsammans med L. Där känslorna kommer. Utan att jag håller tillbaka. Vet inte om jag har några läsare som själva har änglabarn, men jag tror att ni kanske har ett hum om vad jag pratar om?

Denna måndagen avrundar jag med att ta en kopp te och "prata" lite med "vår" donator (Jooooo det blev väldigt mycket "" i den meningen) Snart är det sängen tillsammans med min fina L. Varma, starka, underbara L. Vad jag älskar dig! Du, jag, stora dottern och förhoppningsvis ett litet syskon i framtiden =)

Framtiden... vågar vi?

Nu  när alla provsvar och läkarundersökningar är klar och jag har fått OK-stämpel på att jag är fullt frisk förklarad, och att det inte ligger några hinder till att bli gravid igen, så börjar ju tankarna att snurra. Ska vi våga försöka igen? De befruktade äggen vi har i frysen på Reproduktionscenter får vi inte använda förrän alla prover är klar. Vilket sorts syndrom hade Lennon och ligger även de sjuka generna (den felaktiga genuppsättningen) i de befruktade äggen? Om det visar sig att det finns risk för återupprepning av det som hänt så kasseras äggen (inte bara mina utan också alla andra par som har sina ägg befruktade med denna donator) Då har vi förbrukat 2 IVF försök (den första gav oss 4 ägg men ingen graviditet, den andra gav oss också 4 ägg och ett blev alltså Lennon men de ägg som är kvar måste kastas) och då har vi bara 1 IVF försök kvar. Detta kommer att ta tid. Dels för att vänta på vad utredningarna visar och dels för att sätta startdatum för att börja nedreglering och börja ta hormonsprutor igen. Frågan är vill passivt vi vänta så länge? Jag blir ju inte yngre direkt om man säger så.

Ett tag kändes det hopplöst. Kommer vi inte att få ett levande barn? Kommer vi aldrig att få ta fram våran vagn och kommer L inte att få möjlighet att göra klart vaggan hon började på till sonen? Kommer stora dottern aldrig att få blir storasyster?

Men så kom vi i kontakt med en donator. Möjligheterna började visa sig och nu ett-två-tre ser det ut som att vi kan få chansen att få göra insemination under tiden vi väntar på IVF. Jag har blivit gravid på "normal" väg en gång (tog ca 3 månader att bli gravid) sen har jag gjort insemination men inte fått något plus på stickan och sen dessa IVF-försök då som resulterade i ett barn. Så min förhoppning på att bli gravid genom insemination är ju inte skyhöga men det skadar ju inte att försöka.

Så i dag gick vi till Apoteket och köpte ägglossningsstickor. Första testet visade inte någon LH-stegring. Får se i morgon. Förhoppningen är just nu att när jag har ägglossning inom de närmsta dagarna och att logistiken fungerar för oss och donatorn för att kunna inseminera i hemmet. Detta mina läsare betyder att chansen för att bli gravid faktiskt finns till jul/nyår. Nu hoppar vi ju inte jämfota av förväntan men hoppets låga brinner så där lite lite lite.

Vi har pratat med vår kurator/beteendevetare om detta att vilja och våga blir gravid igen så snart efter vi förlorat sonen. Många rekommenderar ju ett sk "sorgeår" för att hinna bearbeta och sörja det barn som inte fick leva kvar hos oss. Men lika många rekommenderar att man ser framåt och att man kan sörja/bearbeta samtidigt som man aktivt jobbar för att utöka familjen. Om vi skulle skjuta alla känslor under mattan och inte låtsas om att det hänt, inte prata om det och inte ta professionell hjälp så skulle det nog inte vara så bra. Men eftersom Lennon är så levande för oss, finns med i vårat minne, sörjs och pratas mycket om så ser vi det som ett sundhetstecken att vi vågar se en framtid som kanske kan få vara ljus även för oss.

Detta med heminseminationen håller vi så klart hemligt för alla. Dels för att det finns så många i vår direkta närhet som är orolig för att jag ska bli sjuk igen och dels för att vi knappt själva tror att det är möjligt för mig att bli gravid genom insemination. Men jag har två vänner som fått adressen till denna blogg och ev läser här då och då, men de (S och L) litar jag på till 100 % att de inte säger  något till någon annan. Det känns för privat för att gå ut med det.

Ikväll har vi knäckkokning här hemma. Juleljusen är tända, stora dottern tittar på C More film och lugnet har liksom flyttat in. Det är gott. Det känns gott i hela magen. Har haft en tuff vecka på jobbet med mycket känslor. Jag har tur som har så oerhört fina arbetskamrater. Ledig denna helgen men sen jobbar vi på igen, sakta men säkert går vi upp i procent och förhoppningsvis är vi båda uppe i heltid igen om någon månad. Har sagt det förr, och säger det igen, jag har en enorm förmåga att se det ljusa och fina i saker och ting. Även när det är som allra tyngst. Det väller upp en inomboende stryka när livet blir så där helvetiskt jobbigt och jag vägrar ge upp. Det är något jag är stolt över. Jag är också stolt över att jag vågar visa mig liten, ledsen och sårbar. Ibland bryter jag  ihop och det känns som att jag aldrig någonsin mer ska kunna skratta och uppskatta livet. Men så vänder det. Jag ser vad mycket fint jag har i min familj och i mina vänner. Jag tycker om mig själv många fler dagar om året än för bara några år sedan. Jag börjar få lite grepp på varför jag är som jag är och fungerar så som jag fungerar och lär mig att acceptera det.

Så jag fortsätter min fredagkväll. Tar ett glas vin. Förhoppningsvis är det sista glaset på länge ;) Kokar knäck, umgås med mina tjejer och låter hoppet spira lite inom mig att vi kanske kanske får uppleva ett plus på stickan igen inom några dagar. Håller ni en tumme eller två? =)

Familjetid!

Alla mynt har två sidor. Så även detta myntet som jag väljer att kalla helveteshösten. Förlusten av Lennon har gett mig djupare sår än jag någonsin trott var möjligt. Saknaden efter hans lilla varma kropp kan göra mig insane vissa dagar. Sorgen över att inte få ha honom här är så stor. Den andra sidan av  myntet är att jag utvecklats mycket som människa (låter som en löjlig klyscha men det är verkligen så, jag har vuxit och lärt mig saker om mig själv och det ser jag som utveckling). Jag har lärt känna mig själv ännu mycket mer. Jag litar på min instinkt/maggropskänsla/intuition. Jag uppskattar små vardagliga ting och känner en djup tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv.

Detta har visat sig starkt i att familjebanden har stärkts. Inte bara i vår lilla familj utan även i släkten. Mina svärföräldrar är skilda men vi har bra kontakt med dem båda och deras respektive. Vi bor i samma stad och umgås ganska frekvent. MEN... jag har aldrig riktigt känt mig som en naturlig del av dessa familjer. Det har mer känts som att jag liksom skall bevisa för dem att jag verkligen duger för deras flicka, att jag testas för att se om jag passar in. Det har alltid varit vänligt och trevligt när vi träffats men lite stelt. Lite artigt och inte så där familjärt och öppenhjärtligt. Men efter att Lennon gått bort så har detta ändrats.

Dagen efter hans död så kom de upp till sjukhuset till oss och ville ta farväl av Lennon. Först jag "Nej, det får ni inte. Vem fan vill se en död bebis??" Men sen förstod jag. Jag förstod hur viktigt det var för dem att få komma till "Stilla rummet" och se honom, hålla i honom, låta tårar av sorg få rinna och tala om för honom hur efterlängtad han varit och hur mycket han kommer att saknas dem. Mamma och ena lilla systern kom först. Vi spelade Beatles "Imagine" på mobilen, grät och kramade varandra. Sen kom pappa, Marie och lilla lillasystern. Pappa tog upp Lennon i famnen och han grät när han viskade "Varför skulle du ha så bråttom här i från? Lilla älskade barnbarn, varför skulle du ha så bråttom?". DÅ förstod jag. Det är inte bara vi som väntat och längtat. Det har ju även de gjort.

Någonting hände i vår relation efter detta. Sättet vi pratar med varandra, känslan av att det är viktigt att tala om hur mycket vi betyder för varandra och vikten av att träffas oftare blev viktig. De ringer inte bara till L, de ringer även till mig. De frågar hur jag mår, de kommer och hälsar på oss oftare och det är värme i kramarna.

Stärkt av känslan av att tillhöra en familj/en släkt fortsätter vi in i vintermånaderna. Hösten har passerat. Förlossningen har kommit och gått. Så även Lennon. Vi har beställt gravstenen och på den ska det stå:

Vår kämpe
Kjell Wilhelm Lennon G****
* 31 augusti 2012
+ 6 september 2012

Stenen kommer vecka 1 men pga den frusna marken så kommer vi inte att kunna gravsätta förrän till våren. Då vill vi nog ha en liten liten cermoni. Prästen Mats, jag, L och stora dottern kommer nog att samlas och ta ett allra sista farväl. Plantera vårblommor och känna solens strålar i våra ansikten. Livet går vidare. Det gör det. Jag är mamma till två barn. Tvåbarnsmamma. En vacker, strålande, livfull tonåring och en änglapojke. Med mig på resan har jag självklart min lilla familj men även nya släkten. Det betyder så mycket för mig. Hoppas att jag kan förmedla till dem hur mycket jag tycker om dem och hur viktiga de är för mig.

Ikväll har vi haft traditionella fredagsmyset =) Dottern hade kompis här och vi lagade middag tillsammans. Ikväll blev det helstekt fläskfilé, baconinlindad sparris, tagliatelle och ädelostsås. Efter middagen satt vi kvar länge vid köksbordet och pratade om vänskap, killar, mens och förälskelse. Ljusen tändes och jag och L tog med oss glasen med det röda vinet in till vardagsrummet och slötittade på en dokumentär om grafitti i Senegal (intressant som sjutton *s*) Kidsen fick nachochips, guaccamole, salsa och julmust =)  Känslan av total avslappning och trivsamhet (jo det finns ett ord som heter så) var fullständig. Det här är precis de stunder som jag försöker formulera för er. Vanligt Svensson Fredagsmys när det är som allra allra bäst. När värmen sprider sig i magen och orden blir fattiga.

Har sagt det förr och kommer att tjata om det, jag är en välsignad och lyckligt lottad kvinna som har så mycket fint omkring mig.

I morgon ska vi till julmarknad. Svärmor står och säljer sina silversmycken och de har lovat -4 grader och sol. Det ser lovande ut =) På kvällen skall stora dottern  till sin pappa och jag och L är bjudna hem till kusinen där det är traditionsenligt pepparkakshusbak =) Vattenpipa, rödvin, härliga människor och så en jädra massa pepparkaksdeg står på schemat. Söndagen ägnas åt lilla morfar som skall få flytta tillbaka till sitt älskade boende efter en helrenovering. Bära möbler hela dagen. Bäst att inte röka för mycket vattenpipa och hålla sig till några glas rödtjut så att man orkar vara med morfar och bära han saker =)

Oh my... ett skitlångt inlägg igen. Antar att ingen orkar läsa allt jag skriver. Men det är ok. Jag skriver mest för mig själv. Terapi stavas det visst ;) Men om någon orkar hela vägen så bör ni ha en medalj. Ge mig gärna en kommentar så att jag inte känner mig så ensam här =) Har över 100 unika besökare om dagen men inte många kommenterar. Fast jag är kass själv på att kommentera fastän jag slaviskt följer massa bloggar varje dag så jag förstår. Men ändå. Kommentera. ;)

Nu tar jag och kryper i säng. L har somnat i soffan och stora dottern sover i sin säng. Ska gå runt och blåsa ut ljus och släcka lampor först. Ja just, rensa kattlådan och kasta soporna som står utanför dörren. Ja men ni ser... allt är inte rosenskimrande *s* vardagen pockar på uppmärksamhet mitt i fredagsmyset och familjekärleken ;)

Det här med kärlek

Det är ofta som jag får ett fånigt leende på läpparna när jag tänker på min L. När jag tittar på henne fastän hon inte ser. Eller när jag hör henne pedagogiskt och engagerat förklarar hur världshavens strömmar påverkar vårt klimat för stora dottern. Små vardagliga stunder som gör mig varm i kroppen. Leendet sprids i mitt ansikte och jag tänker vilken tur jag haft som träffat henne. Inte bara en gång, utan två. För vi har haft våra duster. Vi har gjort slut, flyttat ifrån varandra och varit bittra fiender. Men hittat tillbaka. Jobbat på det som känts omöjligt, tagit itu med issues som varit nödvändiga, pratat med en familjeterapeut, lärt oss tålamod och respekt inför varandra och vågat hoppas och tro på en framtid tillsammans.

Framtiden kom. Vår längtan efter att utöka vår familj blev sann. I februari satte vi in ett befruktat ägg i min kropp och efter 18 dagar fick vi vårt efterlängtade plus på stickan. Vi började på riktigt förstå att vår gemensamma dröm hade gått i uppfyllelse. Vi hade jobbat oss igenom adhd-diagnos, missförstånd och svartsjuka. Vi började hitta ett lugn och en trygghet i att vi faktiskt älskade varandra och att vi var beredd på att leva resten av våra liv tillsammans. Och nu med både stora dottern och det lilla livet som växte i min mage. Växte gjorde som sagt vår kärlek till varandra också.

Det som inte får hända hände. Det växande barnet i magen var sjuk. Barnet som liksom var "beviset" på att vi var seriösa och verkligen ville vara en stor familj som värnar, älskar och lever tillsammans fick inte längre vara med oss. Vi föll. Hårt. Dygnen på neonatalavdelningen gick vi som i dimma. Jag grät och grät och grät. L vakade vid både min och sonens sjuksäng. Hon var den starka. Jag föll så hårt. Var tredje timme satt jag och pumpade ut bröstmjölk medan tårarna rann. Sömnen ville inte rädda mig utan jag satt vaken dygnet runt. L sov när hon väl hamnade i sängen. Bråken avlöste varandra. Anklagande hårda ord kom från min mun. Sånt som sårar. Sorgen tog över allt. Jag ville skrika och förbanna hela världen. Den som fick ta emot allt var L. Min starka, vackra L.

När Lennon tagit sitt sista andetag trodde jag att jag också skulle ta mitt sista andetag. Känslan när personalen frågar om de kan ta honom (efter att vi suttit i timmar med honom i famnen fastän hjärtat slutat slå) skär fortfarande som knivar inuti mig. Vi vandrade ut från neonatalavdelningen. Hand i hand. Utan vårt barn. Gick upp på mitt rum på BB-avdelningen för kvinnor med komplikationer efter förlossningen. Alla andra hade sina små bebisar i små plastsängar eller i sin famn. Mammorna såg trött och slut ut, efter tunga och jobbiga förlossningar, men de hade sina barn med sig. Barnen skrek i var och vartannat rum. Vi gick i korridoren helt ensamma. Men fortfarande hand i hand. Den som höll mig uppe var min L. Återigen var hon den starka.

Efter 4 dagar blir jag utskriven och vi får åka hem. Vi går upp för trappen till vårt hem. Vårt hem som vi förberett för ännu en liten människa. Som tur är har vi L´s lillasyster med oss hem. Hon var en räddande ängel då allt brast på kvällen och det kändes som att jag ville döda någon. Ilskan och sorgen var så påtaglig, så stark. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag och L bråkade. Ett jättegräl över några varma smörgåsar. Dumt. Så himla dumt. Men så var det. Vi lugnade oss dock och försökte sova den där första natten.

När vi vaknade dagen efter så var ilskan som bortblåst. Istället kände jag bara sorg. Sorg och ledsamhet. Så var det ca 8-10 veckor. Livet var dock tvunget att fortsätta ändå. Stora dottern behövde sina mammor och vi fanns där. VAD som än händer i livet så kommer vi alltid att finnas för henne. Efter begravningen och efter att de flesta läkarbesöken blivit avklarade så började återigen känslan av KÄRLEK att smyga sig på. Sakta sakta kände jag värme och goda känslor i maggropen. Vi pratade/pratar mycket med varandra och det känns så skönt att återigen kunna säga "Jag älskar dig L" och mena det med varje fiber i kroppen.

Nu har det gått 3 månader efter att Lennon dog. 3 månader är egentligen ingenting men för mig känns det som ett helt liv. Varje dag har, mer eller mindre, varit och är en kamp. Varje dag måste jag aktivt påminna mig om allt fint jag faktiskt har runt omkring mig. Stora dottern är orsaken till att jag vill leva. Mitt allra allra finaste i hela världen. Min L är den andra anledningen. Att kärleken till varandra vuxit sig djupare och blivit mer mogen är så påtagligt att man nästan kan ta på det. Vi har en styrka tillsammans och börjar lära oss att utnyttja att vi är så olika istället för att motarbeta varandra hela tiden. Bröllop står ju för dörren. Jag är 100% säker på att jag vill bli hennes fru. Jag vill dela mitt liv med henne. DET är en fantastisk känsla när man varit tillsammans så pass många år som vi varit och gått igenom så mycket som vi gjort och ändå känna denna känslan så starkt.

Så jag ler. Mitt i all sorg så ler jag. När jag ser min långa, mörkhåriga fästmö med ett hjärta av guld, vimsig som en yr höna, charmig till tusen och med håret på ända så ler jag. Hon får mig att våga precis den jag är. Hon får mig att skratta. Hon får mig att vilja bli en bättre människa. Utvecklas. Hon får mig att känna, visa och prata om alla sorters känslor och jag vågar ta för mig av livet som jag aldrig gjort tidigare.

Det är inga problem att känna sig kär och förälskad när man nyss träffats eller varit tillsammans nåt år. Det är inga problem att känna att "vi klarar allt" när allt går på räls. Det är när man varit tillsammans ett tag och vardagen tar över och när jobbigheter hotar att krossa en som den äkta, varaktiga, genuina kärleken visar sig. Jag är glad och oerhört tacksam över att få uppleva det. Jag är en välsignad människa.

Förevigt nu älskar jag dig L.
Jag är din.

Framtiden!

Idag hade vi återbesök hos överläkaren Karin Eurenius på Specialistmödravården. Det var med lättat hjärta vi gick därifrån. Alla prover ser bra ut. Jag är frisk som en nötkärna igen. Inga tecken på tumör på hypofysen, inget fel på sköldkörteln eller njurarna. Och ingen Sjögrens syndrom. Nu står det inskrivet i mina journalen att jag är fullt frisk i från Mirror syndrom som jag fick i samband med graviditeten. Alla mina sjukdomar berodde på att jag speglade och försökte avlasta sonens sjukdomar. När sonen fötts så började kroppen tillfriskna igen. Detta innebär att jag fått JA till att bli gravid igen och få hjälp med detta fortsättningsvis också genom landstinget. Det finns inget som tyder på att jag skulle bli lika sjuk igen om jag skulle bli gravid. Nu till dilemmat.

Vi måste få reda på exakt vilket syndrom sonen hade och vilken genmanipulation om gjorde honom så sjuk. Får genetikcenter inte reda på det genom sin forskning och sina provresultat så måste donatorn stoppas och våra befruktade ägg, som ligger i frysen, måste kasseras. Detta är ännu inte helt klart. Det är prio no1 för gentetikcenter att ta reda på detta så snabbt som möjligt eftersom det är flera familjer som vill göra syskonförsök och även de har nedfrysta ägg. Det påverkar många människor om alla dessa befruktade ägg måste kastas. Det som är så dumt är att om våra ägg (på IVF-försök nr 2) måste kastas så har vi bara ett IVF-försök kvar. Jag tycker att vi borde "få tillbaka" försök nr 2 eftersom det inte är vårt fel att de befruktade äggen (potentiella syskon) inte går att använda. Men enligt min läkare på REP-center så får vi inte "göra om" försök nr 2. Märkligt. Eller?

Så nu väntar vi. Väntar på att genetikforskarna skall göra sitt jobb. Utgången kan jag inte sia om. Men jag och L har bestämt oss för att ta kontakt med en privat spermadonator under tiden vi väntar. Jag har mens just nu och borde inom en 2-3 veckors period ha ägglossning. Vi har varit i kontakt med denna donator tidigare och vet att han är seriös och att han fått fullt friska barn tidigare. Ska skicka ett mail till honom och höra om han är intresserad av att hjälpa oss så här "mitt i mellan". Jag har något tilltäppta äggledare på ena sidan och därför fick vi IVF godkänt från landstinget istället för insemination. MEN jag har blivit spontangravid en gång tidigare i livet och det finns tydligen inget som tyder på att det är omöjligt för mig att bli gravid genom insemination (möjligtvis tar det längre tid och eftersom jag är 36 år så rekommenderade/godkände REP-center IVF istället för insemination) Detta gör mig både uppspelt och en aning nervös. Ska vi gå igenom detta med att ta ägglossningstest, panikringa donatorn som bor 60 mil ifrån oss, planera en resa ner eller han en resa upp till oss inom 24 timmar, träffas och genomgå detta märkliga att han ger oss en msk spermier som vi ska spruta upp i min mutta och sen säga "hejdå. Tack." Typ. Äh... det är en MYCKET märklig situation vill jag lova. Som tur är har vi en donator som är professionell, tydlig och målmedveten. Men det känns ändå konstigt. Detta var ju anledningen till att vi avslutade heminseminationerna och övergick till att få hjälp av landstinget. Men som det känns nu så vill vi försöka med heminsemination i december/januari. Funkar inte det så står vi ju fortfarande kvar som "patienter" i landstinget och kommer att få hjälp därifrån.

Vet att några av mina absolut närmsta vännner och några familjemedlemar är rädda och oroliga inför det faktum att jag vill bli gravid igen. Jag kan inte riktigt förklara varför det är så viktigt för mig att få bli det igen och denna gången föda ett friskt barn som överlever, men det känns viktigt. Min fästmö och blivande fru har aldrig någonsin haft en längtan att bli gravid. Hon vill ha barn men hon har aldrig kunnat se sig själv som gravid. Nu har hon sagt att om det inte funkar med mig (om jag inte vågar/vill bli gravid) så kan hon bli det. Men det viktigaste för henne är inte att vara gravid och få biologiska barn utan att ha en familj. Så lotten ligger på mig. Jag VILL bli gravid och nu har jag alltså fått ett kvitto på att det är OK också. Det känns skönt. Nu kan jag i lugn och ro ta beslutet själv om jag orkar/vill/vågar gå igenom ännu en hormonbehandling, graviditet med risk att det återigen blir ett genetiskt fel eller det psykiskt jobbiga med att ta kontakt med vår privata donator. Det är ingen annan som väljer det åt mig. Sen kanske det inte fungerar. DET vet man aldrig. Hur många gånger har man inte stirrat på den där förbannade stickan och låtit tårarna rinna när minuset hånat en rakt i ansiktet? Hur många gånger har besvikelsen inte sköljt över en när blodet börjat rinna mellan benen?MEN  nu finns det  hopp. Stora dottern och ängla sonen kanske får ett syskon en dag. Kanske kanske. Jag inser själv hur fruktansvärt stark jag är som ens vågar och orkar tro på en framtid och har ett hopp om att vi kommer att få det vi önskar. Låter det kaxigt? Nä inte ett dugg. Jag är inte kaxig. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag inte kan  påverka ett enda dugg, men jag kan hoppas och önska. Jag kan välja att leva i tacksamhet för allt fint jag har omkring mig och jag kan tro på en framtid där våra drömmar blir till verklighet.

Nu blev det ett sånt där skitlångt inlägg igen. Måste nog skriva oftare för jag har så mycket på hjärtat. Sånt som inte kommer fram i vanliga fall och sånt som jag går och bär på hela tiden. Detta är min plats (ta emot det med ödmjukhet och respekt är du snäll för jag är känslig) och här är jag 100% ärlig ( på gott och ont antagligen men det det gör inget för det är bara flickvännen och bästaste vännen som fått bloggadressen. I övrig är jag ju fortfarande anonym. Men det är klart, känner du mig och snubblat in på sidan så kan du ju lägga ihop ett och ett. Men är det så, så ber jag dig att visa respekt. Detta är min plats i cybern där jag är sårbar. Hugg inte ner mig)

Over and out. Idag har vi fixat framsidan på vår balkong. Kastat höstljungen, prydnadskålen och sommarens örter (jo det var på tiden *s*) och satt upp granris och ljusslingor. Hela lilla familjen engagerade sig och skratten avlöste varandra. Låter det som en statusuppdatering på fb? Haha... men så var det. Vi skrattade, skojade, kände glädje i att vara tillsammans och gemensamt göra det julfint. Vi har många sådana stunder. Kanske är vi extra noga med att tala om att vi älskar varandra och visa varandra respekt och kärlek efter att vi förlorat vår son/lillebror? Jag vet inte. Kanske har vi alltid varit sådana (L och jag har dock bråkat mycket förut pga svartsjuka och jobbigheter) Nåväl. Lite julgodis är bakat, pepparkakor hänger i fönstren, granriset och ljusslingorna är uppsatta utomhus och inne brinner första ljuset i staken. Vi trivs. Vi uppskattar och trivs i varandras sällskap. Tyvärr saknas dock en liten kille. Vår lilla efterlängtade saknade älskade son. Men han finns med oss. Varje dag. Han namn är Lennon.

Idag har jag haft ett möte med min chef för att samtala om återgången till jobbet och se över schemat. Resultatet blev: Jag bestämmer själv hur mycket jag vill jobba (jag och min läkare tycker att 25 % är lagom att börja med) Jag bestämmer själv hur jag vill jobba (25 % på min heltid är ynka 9,25 timmar/veckan och jag valde själv när jag ville lägga dessa tider) Jag fick erbjudande att börja på ett annat jobb (även detta fast heltidsanställning) men samtidigt fick jag höra av min chef att hon mer än gärna ser att jag stannar kvar (bra för självförtroendet att både få ett jobberbjudande plus att jag är välkommen och behövd på mitt nuvarande jobb) Passade även på att kila förbi facket, då jag är facklig representant på min arbetsplats, och fick även höra där att de saknat mig. Det är precis sånt jag behöver få höra just nu. Jag behöver få höra att jag fortfarande "räknas" och att jag är efterlängtad. Jag behöver få känslan av att livet fortsätter, trots att jag trodde att mitt hjärta skulle sluta slå, och att jag har en del i den här världen. Så om två veckor är det dags för mig att utsättas för ännu en prövning - återgången till jobbet.

Lägger in en bild (första  "personlig"a bilden jag lagt in här på bloggen då jag valt att vara anonym hittills) på sonens kista, endel av blommorna och gosedjuren. Som jag skrev i förra inlägget så var vi ca 20 personer på begravningen. Enbart de närmsta. Prästen Mats tog jag kontakt med bara några veckor efter att sonen dött. Jag ville prata med någon som trodde på Gud. Någon som tror på en GOD Gud. Jag ville ställa denna personen mot väggen och fråga "Hur fan kan du tro  på det goda när något sånt här händer? Och kan du se någon mening med det?" Jag var full av bitterhet men ville så förtvivlat gärna få prata med någon som har en sån där orubblig tro på en Högre makt. Och jag är så tacksam över att vi fick kontakt med Mats. När vi berättade vår historia så sa han, med tårar i ögonen, "När jag hör om sånt här så tvivlar även jag. Jag ifrågasätter den Gud som jag tror på och jag sörjer". DET förändrade mig. Jag träffade en präst, som vigt sitt liv till att tjäna Gud, som säger "Jag är människa, jag tvivlar, jag sörjer. Men jag söker ändå tröst och tror att det alltid kommer något gott ur allt. Man måste bara vara öppen för det" DET gav mig styrka. Det gav mig styrka att känna att i slutändan så kommer det att komma något gott ur detta. Det finns en mening med allt. ALLT. Kan en präst tvivla och förbanna så kan jag. Kan en präst tro så kan jag. Kan en präst se någon liten ljusglimt i allt mörker så kan jag.

Det har aldrig någonsin trott att det skulle vara viktigt för mig att ordna med en begravning. Jag har mer tänkt att det är häftigt/coolt att sprida askan för vinden eftersom själen ändå inte är kvar. Men efter sonens död så blev det plötsligt jätteviktigt med ritualen kring begravningen. Att han var nerbäddad i kistan av oss i varma täcken, att vi hade vår familj närvarande vid avskedet och att det var just en värdig begravning och en fin gravsten. Jag har omvärderat en hel del. Från att ha trott på någon slags new age-filosofi till att faktiskt tro att det kanske möjligtvis finns en Gud (Skapare, Högre Makt) som man kan ha en personlig relation med. Inte så att jag blir religiös och fantatisk fundamentalist men mer en inre tro på något större än mig själv som ger styrka. Det är rofyllt och fint. Jag har Mats att tacka för det. En personlig och härlig man som visat mig att livet är inte svart/vitt utan är mer regnbågsliknande.

Denna präst Mats har jag nu åter kontaktat. Denna gången frågade jag honom om han kunde tänkta sig att viga två kvinnor. Han blev glad för vår skull och tackade JA med orden "Det är en ära för mig att få viga er till hustru och hustru!" Så den 1 juni är tanken att jag ska stå brud med min L =) Ni som följt oss längre tillbaka vet att vi haft det tufft. Det har varit irritationer och ADHD-utredningar och vi har liksom inte hittat något lugn i vårt förhållande. Men nu är det som att allt vänt. Jag ser på henne på ett annat sätt och mycket är tack vare vår beteendevetare som vi går till en gång i veckan. Jag har fått en större acceptans och förståelse för hur L funkar och jag känner i varje fiber att jag älskar henne och att det är henne jag vill dela mitt liv med. Så nu är kyrkan bokad, prästen bokad, bartender fixad och fotografer tillfrågade. Nu saknas bara pengarna =/ Plånboken blir ju inte fet av att vara sjukskriven om man säger så. Men om det går som jag önskar så jobbar jag, som sagt, 25 % i december, går upp till halvtid i januari och börjar på heltid i februari.

Någon av er läsare som gift er? Har ni några bra spartips? Att göra buffe istället för 3-rätters middag, att ha bar till självkostnadspris och ordna med fotograf, frisör och dekoration själv vet jag blir billigare. Men finns det något annat att tänka på? Dyrast är ju ringar, lokal och kläder till oss och brudtärnorna. Tips någon? Skulle dessutom verkligen behöva ha någon/några som kunde sjunga. Ingen av våra vänner är musikaliska :/ Vad gör man då? Hyr in någon? Låter kantorn sjunga? Sjunga själv? Spela cd? Hmmm... detta tål att tänkas på. Och det gör jag så gärna. Vi behöver verkligen känna att 2013 blir "vårt" år. Att vi har något roligt att se fram emot. Kanske blir det bebis också. Då skulle lyckan vara total =)

Tillbaka...

25 oktober (beräknat förlossningsdatum) har kommit och gått. Jag har varit alldeles för sjuk och sen alldeles för ledsen för att orka blogga. Ska försöka sammanfatta. Vet ej om jag har några läsare kvar men om jag inte har det så skriver jag för mig själv (men finns det någon därute som läser så får ni gärna göra en kommentar så att jag inte känner mig allt för ensam)

Så. En sammanfattning på en höst som varit lång som ett helt liv. Ser att sista blogginlägget var från vecka 25. Det som hände sedan var att sommaren kom, vi spenderade tid i vår sommarstuga i Norrland och var hos svärföräldrarna på Gotland. Jag mådde allt annat än bra. Gick och la mig för att sova redan kl 21.00 VARJE kväll eftersom jag var så trött så trött, mörkerseendet blev bara sämre och sämre och tillslut såg jag i stort sett ingenting. Jag blev mer eller mindre blind. Vi satte upp starka lampor i hemmet, använde ficklampor fastän solen sken och försökte hela tiden anpassa oss efter att min syn försvann. Jag började fylla  på med vätska. Sjukt mycket vätska. Gick sammanlagt upp 33 kg. BM tyckte att jag skulle gå till en dietist för att inte "dra på mig för många överviktskilon", jag fick dessutom göra två glucosbelastningar för att se om jag hade graviditetsdiabetes. Gång på gång talade jag om för BM att jag inte åt onyttigt och att det var vätska och inte fett som jag gick upp i vikt av, men hon ignorerade detta gång på gång. Ingen graviditesdiabets eller högt blodtryck kunde dock skådas och BM kliade sig i huvudet. När jag berättade att synen blivit sämre och att jag i stort sett inte såg någonting alls så sa hon bara "Åhhh vad koooooonstigt. Jag har aaaaaaaaldrig hört talas något liknande. Men blir det värre får du höra av dig". Hur mycket värre kan det bli??? Här sitter jag full av vätska, blind och är fullständigt slut, orkade verkligen ingenting. Ville bara sova. Men som alla sa "Håll ut, det är jobbigt att vara gravid men du vet ju var du får i slutändan". Ja men eller hur?? Jag ska berätta vad jag fick.

I vecka 31 så åker jag och flickvännen på tillväxtkontroll av fostret. Vi vet fortfarande inte vad det är för kön så vi är uppspelta och hoppas på att få veta om det är en son eller dotter som kommer till oss. Ultraljudsköterskan sätter gele på magen och börjar ultraljudet. Vi frågar om hon ser könet. Hon svarar undvikande att det är svårt att se. Sen säger hon orden som får vårt liv att rasa "Jag vill att en mer erfaren doktor tittar också. Jag ser lite vätska i buken på bebisen." Vi får sätta oss i väntrummet ytterligare i 30 minuter och sen kan överläkaren ta emot oss. Ultraljud igen. Orden som kommer emot oss kommer jag aldrig någonsin att glömma "Ert barn har två stora avvikelser. Det första som vi ser är att det är vattenskalle och det andra är att det finns vätska i buken". KUB-test är gjort redan i vecka 12 (detta visade en risk på 1 av 25000 att det skulle vara något syndrom så vi valde att inte göra fostervattensprov) men nu skulle vi göra ett fostervattensprov. Jag kommer inte ens ihåg detta. Jag vet inte heller vad provet visade. Antagligen visade det att vårt barn hade ett syndrom. Detta fick vi inte veta i det här skeendet utan vi fick bara höra att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. Chockade och skakade åkte vi hem. Googlade om vattenskalle och fick mardrömmar. Skulle vårt barn se ut som en alien? Skulle det bli förståndshandikappat? Vad betydde det att det fanns vätska i buken??

Vi dealade med detta under en veckas tid och kom fram till att vi kommer att älska barnet och ta hand om det. Så klart. Vilket alternativ har man? Nä inga. Det var vårt barn och om det skulle visa sig att det hade grava handikapp så får vi göra det bästa av situationen. Vi älskade vårt barn ändå. Så klart.

Återbesök hos specialistmödravården veckan efter (graviditesvecka 32) och nya ultraljud görs. Vi blir inlagda och börjar förstå allvaret. Egentligen vill de plocka ut barnet med akut kejsarsnitt på en gång men eftersom det finns avvikelser så vill de ha fullt läkarteam beredd. Kejsarsnittet planeras därför till dagen efter. Fästmön åker till barnens hus och köper en ny pyjamas med knäppning hela vägen upp till halsen eftersom vi förstår att barnet har ett större huvud än normalt och att det kanske inte går att trä en "vanlig"  pyjamas över huvudet. Jag messar och ringer till alla nära och kära och talar om att vi är inlagda men att det blir kejsarsnitt i morgon. Allt är lugnt. Kanske är barnet gravt handikappat men snart snart är vår bebis hos oss.

Dagen för kejsarsnittet kommer. Har självklart fästmön med mig i op-salen och jag fattar nog inte riktigt vad som händer. Efter att de slitit och dragit i min mage så kommer han. Vår son. Världens finaste lilla pojke. Det var ingen alien, han såg precis ut som vilken liten nyfödd bebis som helst. Lyckan var total. Nu har han här. Nu ska vi kämpa tillsammans emot handikapp och vattenskalle och syndrom. Jag rullas till uppvaket och piggar på mig, fästmön är mest hos sonen och övervakar vad alla läkare gör.

Sen är det lite blankt. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände. Jag vet att jag var alldeles för svag för att sitta i rullstol så jag blev inrullad i sjukhussängen till sonens kuvös på neonatal intensiven. Blind som jag fortfarande var så såg jag inte honom men jag kände honom. jag fick hålla hans hand. Sen rullades jag upp på  BB-avdelningen till mitt rum.

De 6 dagarna som sedan kommer är i ett ända töcken. Jag var svårt sjuk eftersom jag tydligen fått något som heter Mirror syndrom. Detta innebär att man som mamma speglar barnet i magen och försöker avlasta dennes sjukdomar. I vårt fall så visade detta sig genom att jag hade svårt att andas (sonen dog pga att lungorna inte hade plats eller styrka att fylla sig), jag tappade synen (sonen hade missbildade ögon), och jag samlade på mig abnorma mängder vätska (sonen hade vattenskalle och hade vätska i buken och även resten av kroppen) Detta ledde till att jag fick ta en massa prover. Leverprover, njurprover och jag fick blodtransfusion pga anemi och ett hb på under 70. Dessa dygn var ett bland det värsta jag någonsin varit med om. Flera gånger låg jag i sängen och kunde inte ta mig upp och larmet gick nere hos sonen, varpå personalen på den avdelningen jag låg på, rusade in i mitt rum och rullade ner mig till källaren där sonen låg. Timmar och åter timmar låg jag bredvid min son och bara höll hans lilla hand. Jag såg honom inte men jag kände. Jag pratade med honom. Jag pussade på honom. Stora dottern kom dit och fick vara med lillebror, vi läste läxa tillsammans på neonatalavdelningen och vi åt cafeteriamiddag. Men vi var tillsammans. Detta skulle ordna sig. Snart så skulle sonens tillstånd vända och han skulle börja andas själv, utan maskiner. Men det gjorde han inte.

6 dygn senare. Den 6 september kl 07.05 tog han sitt sista andetag. Vi hade fått honom till vårt bröst och höll honom nära nära. I över 12 timmar satt vi och vakade över honom, hud mot hud. Vi förstod att det snart var slut. Vi förbannade Gud och läkarna. Vi grät. Vi tog hand- och fotavtryck. Vi tog fotografier. Vi satt i källaren, utan att ha tagit ett enda andetag ute i friska luften på en vecka, och bara vakade över vår son. Hoppet svek mig först. Sista dygnet öppnade han sina ögon och tittade på mig genom sina små springor. Inom mig hörde jag "Nu är det dags för mig att lämna er. Jag kommer att dö nu mamma". Jag visste att han skulle dö ifrån oss ett dygn innan fästmön förstod det, hon höll hoppets låga brinnande ända in i slutet.

Vi fick 6 dygn. Jag och min älskade efterlängtade son. 6 dygn. Vi såg varandra i ögonen och jag vet att vi kommer att ses igen. En dag. Inte nu. Men sen. Jag måste finnas kvar här för stora dotterns skull, annars hade jag följt med sonen. Men det kan jag inte. Jag måste fortsätta. Jag måste fortsätta leva mitt liv.

Begravningen hade vi den 2 oktober. Vi var 20 stycken i kyrkan och spelade Beatles "Imagine". Lilla vita kistan med så mycket blommor och gosedjur runtomkring. Det var fint och vackert. Vår präst Mats talade om framtiden och att det finns hopp. Vi ville ha det så. Vi sa hejdå till älskade lilla ungen och tårarna rann. De rinner fortfarande. Inte varje dag. Men ofta. Saknaden är så stor. Sorgen över att ha mist honom är så djup.

Nu är det snart första advent. Vi har hängt upp julgardiner och ställt fram ljusstakarna. Jag, fästmön och stora dottern. Vi har skrattat och talat om att vi älskar varandra. Många många gånger. För det är så vi gör. Vi kramas mycket och talar om att "Jag älskar dig". Inom oss finns saknaden och sorgen. Vi är fortfarande sjukskrivna men ska börja jobba på 50% nu i december. Det känns rätt skönt. Som att det finns en morgondag. Hur tung den än är. Hur mycket vår lilla kille saknas oss så fortsätter vi leva våra liv. Finns vänner och människor som tagit avstånd. Som tycker att det är för jobbigt. Men det tar jag i ett annat blogginlägg. Jag har massa att skriva av mig om. Fortsättningen - vågar jag bli gravid igen? Tänk om jag blir lika sjuk igen och tappar synen? Vänner och familj som tystnar och slutar höra av sig. Sorgen. Längtan efter ett friskt och levande barn. Avundsjukan på de som får friska barn. Irritationen över de som bara klagar på att de inte får sova på nätterna pga amning och skrik från sina nyfödda. Depression. Återgången till jobbet. Ja men jag har mycket att skriva om. Som sagt, jag vet inte om jag har några läsare kvar, men om jag har.... skriv en rad för jag tror att jag behöver det.