Familjetid!

Alla mynt har två sidor. Så även detta myntet som jag väljer att kalla helveteshösten. Förlusten av Lennon har gett mig djupare sår än jag någonsin trott var möjligt. Saknaden efter hans lilla varma kropp kan göra mig insane vissa dagar. Sorgen över att inte få ha honom här är så stor. Den andra sidan av  myntet är att jag utvecklats mycket som människa (låter som en löjlig klyscha men det är verkligen så, jag har vuxit och lärt mig saker om mig själv och det ser jag som utveckling). Jag har lärt känna mig själv ännu mycket mer. Jag litar på min instinkt/maggropskänsla/intuition. Jag uppskattar små vardagliga ting och känner en djup tacksamhet över allt fint jag har i mitt liv.

Detta har visat sig starkt i att familjebanden har stärkts. Inte bara i vår lilla familj utan även i släkten. Mina svärföräldrar är skilda men vi har bra kontakt med dem båda och deras respektive. Vi bor i samma stad och umgås ganska frekvent. MEN... jag har aldrig riktigt känt mig som en naturlig del av dessa familjer. Det har mer känts som att jag liksom skall bevisa för dem att jag verkligen duger för deras flicka, att jag testas för att se om jag passar in. Det har alltid varit vänligt och trevligt när vi träffats men lite stelt. Lite artigt och inte så där familjärt och öppenhjärtligt. Men efter att Lennon gått bort så har detta ändrats.

Dagen efter hans död så kom de upp till sjukhuset till oss och ville ta farväl av Lennon. Först jag "Nej, det får ni inte. Vem fan vill se en död bebis??" Men sen förstod jag. Jag förstod hur viktigt det var för dem att få komma till "Stilla rummet" och se honom, hålla i honom, låta tårar av sorg få rinna och tala om för honom hur efterlängtad han varit och hur mycket han kommer att saknas dem. Mamma och ena lilla systern kom först. Vi spelade Beatles "Imagine" på mobilen, grät och kramade varandra. Sen kom pappa, Marie och lilla lillasystern. Pappa tog upp Lennon i famnen och han grät när han viskade "Varför skulle du ha så bråttom här i från? Lilla älskade barnbarn, varför skulle du ha så bråttom?". DÅ förstod jag. Det är inte bara vi som väntat och längtat. Det har ju även de gjort.

Någonting hände i vår relation efter detta. Sättet vi pratar med varandra, känslan av att det är viktigt att tala om hur mycket vi betyder för varandra och vikten av att träffas oftare blev viktig. De ringer inte bara till L, de ringer även till mig. De frågar hur jag mår, de kommer och hälsar på oss oftare och det är värme i kramarna.

Stärkt av känslan av att tillhöra en familj/en släkt fortsätter vi in i vintermånaderna. Hösten har passerat. Förlossningen har kommit och gått. Så även Lennon. Vi har beställt gravstenen och på den ska det stå:

Vår kämpe
Kjell Wilhelm Lennon G****
* 31 augusti 2012
+ 6 september 2012

Stenen kommer vecka 1 men pga den frusna marken så kommer vi inte att kunna gravsätta förrän till våren. Då vill vi nog ha en liten liten cermoni. Prästen Mats, jag, L och stora dottern kommer nog att samlas och ta ett allra sista farväl. Plantera vårblommor och känna solens strålar i våra ansikten. Livet går vidare. Det gör det. Jag är mamma till två barn. Tvåbarnsmamma. En vacker, strålande, livfull tonåring och en änglapojke. Med mig på resan har jag självklart min lilla familj men även nya släkten. Det betyder så mycket för mig. Hoppas att jag kan förmedla till dem hur mycket jag tycker om dem och hur viktiga de är för mig.

Ikväll har vi haft traditionella fredagsmyset =) Dottern hade kompis här och vi lagade middag tillsammans. Ikväll blev det helstekt fläskfilé, baconinlindad sparris, tagliatelle och ädelostsås. Efter middagen satt vi kvar länge vid köksbordet och pratade om vänskap, killar, mens och förälskelse. Ljusen tändes och jag och L tog med oss glasen med det röda vinet in till vardagsrummet och slötittade på en dokumentär om grafitti i Senegal (intressant som sjutton *s*) Kidsen fick nachochips, guaccamole, salsa och julmust =)  Känslan av total avslappning och trivsamhet (jo det finns ett ord som heter så) var fullständig. Det här är precis de stunder som jag försöker formulera för er. Vanligt Svensson Fredagsmys när det är som allra allra bäst. När värmen sprider sig i magen och orden blir fattiga.

Har sagt det förr och kommer att tjata om det, jag är en välsignad och lyckligt lottad kvinna som har så mycket fint omkring mig.

I morgon ska vi till julmarknad. Svärmor står och säljer sina silversmycken och de har lovat -4 grader och sol. Det ser lovande ut =) På kvällen skall stora dottern  till sin pappa och jag och L är bjudna hem till kusinen där det är traditionsenligt pepparkakshusbak =) Vattenpipa, rödvin, härliga människor och så en jädra massa pepparkaksdeg står på schemat. Söndagen ägnas åt lilla morfar som skall få flytta tillbaka till sitt älskade boende efter en helrenovering. Bära möbler hela dagen. Bäst att inte röka för mycket vattenpipa och hålla sig till några glas rödtjut så att man orkar vara med morfar och bära han saker =)

Oh my... ett skitlångt inlägg igen. Antar att ingen orkar läsa allt jag skriver. Men det är ok. Jag skriver mest för mig själv. Terapi stavas det visst ;) Men om någon orkar hela vägen så bör ni ha en medalj. Ge mig gärna en kommentar så att jag inte känner mig så ensam här =) Har över 100 unika besökare om dagen men inte många kommenterar. Fast jag är kass själv på att kommentera fastän jag slaviskt följer massa bloggar varje dag så jag förstår. Men ändå. Kommentera. ;)

Nu tar jag och kryper i säng. L har somnat i soffan och stora dottern sover i sin säng. Ska gå runt och blåsa ut ljus och släcka lampor först. Ja just, rensa kattlådan och kasta soporna som står utanför dörren. Ja men ni ser... allt är inte rosenskimrande *s* vardagen pockar på uppmärksamhet mitt i fredagsmyset och familjekärleken ;)

Det här med kärlek

Det är ofta som jag får ett fånigt leende på läpparna när jag tänker på min L. När jag tittar på henne fastän hon inte ser. Eller när jag hör henne pedagogiskt och engagerat förklarar hur världshavens strömmar påverkar vårt klimat för stora dottern. Små vardagliga stunder som gör mig varm i kroppen. Leendet sprids i mitt ansikte och jag tänker vilken tur jag haft som träffat henne. Inte bara en gång, utan två. För vi har haft våra duster. Vi har gjort slut, flyttat ifrån varandra och varit bittra fiender. Men hittat tillbaka. Jobbat på det som känts omöjligt, tagit itu med issues som varit nödvändiga, pratat med en familjeterapeut, lärt oss tålamod och respekt inför varandra och vågat hoppas och tro på en framtid tillsammans.

Framtiden kom. Vår längtan efter att utöka vår familj blev sann. I februari satte vi in ett befruktat ägg i min kropp och efter 18 dagar fick vi vårt efterlängtade plus på stickan. Vi började på riktigt förstå att vår gemensamma dröm hade gått i uppfyllelse. Vi hade jobbat oss igenom adhd-diagnos, missförstånd och svartsjuka. Vi började hitta ett lugn och en trygghet i att vi faktiskt älskade varandra och att vi var beredd på att leva resten av våra liv tillsammans. Och nu med både stora dottern och det lilla livet som växte i min mage. Växte gjorde som sagt vår kärlek till varandra också.

Det som inte får hända hände. Det växande barnet i magen var sjuk. Barnet som liksom var "beviset" på att vi var seriösa och verkligen ville vara en stor familj som värnar, älskar och lever tillsammans fick inte längre vara med oss. Vi föll. Hårt. Dygnen på neonatalavdelningen gick vi som i dimma. Jag grät och grät och grät. L vakade vid både min och sonens sjuksäng. Hon var den starka. Jag föll så hårt. Var tredje timme satt jag och pumpade ut bröstmjölk medan tårarna rann. Sömnen ville inte rädda mig utan jag satt vaken dygnet runt. L sov när hon väl hamnade i sängen. Bråken avlöste varandra. Anklagande hårda ord kom från min mun. Sånt som sårar. Sorgen tog över allt. Jag ville skrika och förbanna hela världen. Den som fick ta emot allt var L. Min starka, vackra L.

När Lennon tagit sitt sista andetag trodde jag att jag också skulle ta mitt sista andetag. Känslan när personalen frågar om de kan ta honom (efter att vi suttit i timmar med honom i famnen fastän hjärtat slutat slå) skär fortfarande som knivar inuti mig. Vi vandrade ut från neonatalavdelningen. Hand i hand. Utan vårt barn. Gick upp på mitt rum på BB-avdelningen för kvinnor med komplikationer efter förlossningen. Alla andra hade sina små bebisar i små plastsängar eller i sin famn. Mammorna såg trött och slut ut, efter tunga och jobbiga förlossningar, men de hade sina barn med sig. Barnen skrek i var och vartannat rum. Vi gick i korridoren helt ensamma. Men fortfarande hand i hand. Den som höll mig uppe var min L. Återigen var hon den starka.

Efter 4 dagar blir jag utskriven och vi får åka hem. Vi går upp för trappen till vårt hem. Vårt hem som vi förberett för ännu en liten människa. Som tur är har vi L´s lillasyster med oss hem. Hon var en räddande ängel då allt brast på kvällen och det kändes som att jag ville döda någon. Ilskan och sorgen var så påtaglig, så stark. Jag trodde jag skulle gå sönder. Jag och L bråkade. Ett jättegräl över några varma smörgåsar. Dumt. Så himla dumt. Men så var det. Vi lugnade oss dock och försökte sova den där första natten.

När vi vaknade dagen efter så var ilskan som bortblåst. Istället kände jag bara sorg. Sorg och ledsamhet. Så var det ca 8-10 veckor. Livet var dock tvunget att fortsätta ändå. Stora dottern behövde sina mammor och vi fanns där. VAD som än händer i livet så kommer vi alltid att finnas för henne. Efter begravningen och efter att de flesta läkarbesöken blivit avklarade så började återigen känslan av KÄRLEK att smyga sig på. Sakta sakta kände jag värme och goda känslor i maggropen. Vi pratade/pratar mycket med varandra och det känns så skönt att återigen kunna säga "Jag älskar dig L" och mena det med varje fiber i kroppen.

Nu har det gått 3 månader efter att Lennon dog. 3 månader är egentligen ingenting men för mig känns det som ett helt liv. Varje dag har, mer eller mindre, varit och är en kamp. Varje dag måste jag aktivt påminna mig om allt fint jag faktiskt har runt omkring mig. Stora dottern är orsaken till att jag vill leva. Mitt allra allra finaste i hela världen. Min L är den andra anledningen. Att kärleken till varandra vuxit sig djupare och blivit mer mogen är så påtagligt att man nästan kan ta på det. Vi har en styrka tillsammans och börjar lära oss att utnyttja att vi är så olika istället för att motarbeta varandra hela tiden. Bröllop står ju för dörren. Jag är 100% säker på att jag vill bli hennes fru. Jag vill dela mitt liv med henne. DET är en fantastisk känsla när man varit tillsammans så pass många år som vi varit och gått igenom så mycket som vi gjort och ändå känna denna känslan så starkt.

Så jag ler. Mitt i all sorg så ler jag. När jag ser min långa, mörkhåriga fästmö med ett hjärta av guld, vimsig som en yr höna, charmig till tusen och med håret på ända så ler jag. Hon får mig att våga precis den jag är. Hon får mig att skratta. Hon får mig att vilja bli en bättre människa. Utvecklas. Hon får mig att känna, visa och prata om alla sorters känslor och jag vågar ta för mig av livet som jag aldrig gjort tidigare.

Det är inga problem att känna sig kär och förälskad när man nyss träffats eller varit tillsammans nåt år. Det är inga problem att känna att "vi klarar allt" när allt går på räls. Det är när man varit tillsammans ett tag och vardagen tar över och när jobbigheter hotar att krossa en som den äkta, varaktiga, genuina kärleken visar sig. Jag är glad och oerhört tacksam över att få uppleva det. Jag är en välsignad människa.

Förevigt nu älskar jag dig L.
Jag är din.

Framtiden!

Idag hade vi återbesök hos överläkaren Karin Eurenius på Specialistmödravården. Det var med lättat hjärta vi gick därifrån. Alla prover ser bra ut. Jag är frisk som en nötkärna igen. Inga tecken på tumör på hypofysen, inget fel på sköldkörteln eller njurarna. Och ingen Sjögrens syndrom. Nu står det inskrivet i mina journalen att jag är fullt frisk i från Mirror syndrom som jag fick i samband med graviditeten. Alla mina sjukdomar berodde på att jag speglade och försökte avlasta sonens sjukdomar. När sonen fötts så började kroppen tillfriskna igen. Detta innebär att jag fått JA till att bli gravid igen och få hjälp med detta fortsättningsvis också genom landstinget. Det finns inget som tyder på att jag skulle bli lika sjuk igen om jag skulle bli gravid. Nu till dilemmat.

Vi måste få reda på exakt vilket syndrom sonen hade och vilken genmanipulation om gjorde honom så sjuk. Får genetikcenter inte reda på det genom sin forskning och sina provresultat så måste donatorn stoppas och våra befruktade ägg, som ligger i frysen, måste kasseras. Detta är ännu inte helt klart. Det är prio no1 för gentetikcenter att ta reda på detta så snabbt som möjligt eftersom det är flera familjer som vill göra syskonförsök och även de har nedfrysta ägg. Det påverkar många människor om alla dessa befruktade ägg måste kastas. Det som är så dumt är att om våra ägg (på IVF-försök nr 2) måste kastas så har vi bara ett IVF-försök kvar. Jag tycker att vi borde "få tillbaka" försök nr 2 eftersom det inte är vårt fel att de befruktade äggen (potentiella syskon) inte går att använda. Men enligt min läkare på REP-center så får vi inte "göra om" försök nr 2. Märkligt. Eller?

Så nu väntar vi. Väntar på att genetikforskarna skall göra sitt jobb. Utgången kan jag inte sia om. Men jag och L har bestämt oss för att ta kontakt med en privat spermadonator under tiden vi väntar. Jag har mens just nu och borde inom en 2-3 veckors period ha ägglossning. Vi har varit i kontakt med denna donator tidigare och vet att han är seriös och att han fått fullt friska barn tidigare. Ska skicka ett mail till honom och höra om han är intresserad av att hjälpa oss så här "mitt i mellan". Jag har något tilltäppta äggledare på ena sidan och därför fick vi IVF godkänt från landstinget istället för insemination. MEN jag har blivit spontangravid en gång tidigare i livet och det finns tydligen inget som tyder på att det är omöjligt för mig att bli gravid genom insemination (möjligtvis tar det längre tid och eftersom jag är 36 år så rekommenderade/godkände REP-center IVF istället för insemination) Detta gör mig både uppspelt och en aning nervös. Ska vi gå igenom detta med att ta ägglossningstest, panikringa donatorn som bor 60 mil ifrån oss, planera en resa ner eller han en resa upp till oss inom 24 timmar, träffas och genomgå detta märkliga att han ger oss en msk spermier som vi ska spruta upp i min mutta och sen säga "hejdå. Tack." Typ. Äh... det är en MYCKET märklig situation vill jag lova. Som tur är har vi en donator som är professionell, tydlig och målmedveten. Men det känns ändå konstigt. Detta var ju anledningen till att vi avslutade heminseminationerna och övergick till att få hjälp av landstinget. Men som det känns nu så vill vi försöka med heminsemination i december/januari. Funkar inte det så står vi ju fortfarande kvar som "patienter" i landstinget och kommer att få hjälp därifrån.

Vet att några av mina absolut närmsta vännner och några familjemedlemar är rädda och oroliga inför det faktum att jag vill bli gravid igen. Jag kan inte riktigt förklara varför det är så viktigt för mig att få bli det igen och denna gången föda ett friskt barn som överlever, men det känns viktigt. Min fästmö och blivande fru har aldrig någonsin haft en längtan att bli gravid. Hon vill ha barn men hon har aldrig kunnat se sig själv som gravid. Nu har hon sagt att om det inte funkar med mig (om jag inte vågar/vill bli gravid) så kan hon bli det. Men det viktigaste för henne är inte att vara gravid och få biologiska barn utan att ha en familj. Så lotten ligger på mig. Jag VILL bli gravid och nu har jag alltså fått ett kvitto på att det är OK också. Det känns skönt. Nu kan jag i lugn och ro ta beslutet själv om jag orkar/vill/vågar gå igenom ännu en hormonbehandling, graviditet med risk att det återigen blir ett genetiskt fel eller det psykiskt jobbiga med att ta kontakt med vår privata donator. Det är ingen annan som väljer det åt mig. Sen kanske det inte fungerar. DET vet man aldrig. Hur många gånger har man inte stirrat på den där förbannade stickan och låtit tårarna rinna när minuset hånat en rakt i ansiktet? Hur många gånger har besvikelsen inte sköljt över en när blodet börjat rinna mellan benen?MEN  nu finns det  hopp. Stora dottern och ängla sonen kanske får ett syskon en dag. Kanske kanske. Jag inser själv hur fruktansvärt stark jag är som ens vågar och orkar tro på en framtid och har ett hopp om att vi kommer att få det vi önskar. Låter det kaxigt? Nä inte ett dugg. Jag är inte kaxig. Jag är ödmjuk inför det faktum att jag inte kan  påverka ett enda dugg, men jag kan hoppas och önska. Jag kan välja att leva i tacksamhet för allt fint jag har omkring mig och jag kan tro på en framtid där våra drömmar blir till verklighet.

Nu blev det ett sånt där skitlångt inlägg igen. Måste nog skriva oftare för jag har så mycket på hjärtat. Sånt som inte kommer fram i vanliga fall och sånt som jag går och bär på hela tiden. Detta är min plats (ta emot det med ödmjukhet och respekt är du snäll för jag är känslig) och här är jag 100% ärlig ( på gott och ont antagligen men det det gör inget för det är bara flickvännen och bästaste vännen som fått bloggadressen. I övrig är jag ju fortfarande anonym. Men det är klart, känner du mig och snubblat in på sidan så kan du ju lägga ihop ett och ett. Men är det så, så ber jag dig att visa respekt. Detta är min plats i cybern där jag är sårbar. Hugg inte ner mig)

Over and out. Idag har vi fixat framsidan på vår balkong. Kastat höstljungen, prydnadskålen och sommarens örter (jo det var på tiden *s*) och satt upp granris och ljusslingor. Hela lilla familjen engagerade sig och skratten avlöste varandra. Låter det som en statusuppdatering på fb? Haha... men så var det. Vi skrattade, skojade, kände glädje i att vara tillsammans och gemensamt göra det julfint. Vi har många sådana stunder. Kanske är vi extra noga med att tala om att vi älskar varandra och visa varandra respekt och kärlek efter att vi förlorat vår son/lillebror? Jag vet inte. Kanske har vi alltid varit sådana (L och jag har dock bråkat mycket förut pga svartsjuka och jobbigheter) Nåväl. Lite julgodis är bakat, pepparkakor hänger i fönstren, granriset och ljusslingorna är uppsatta utomhus och inne brinner första ljuset i staken. Vi trivs. Vi uppskattar och trivs i varandras sällskap. Tyvärr saknas dock en liten kille. Vår lilla efterlängtade saknade älskade son. Men han finns med oss. Varje dag. Han namn är Lennon.

Idag har jag haft ett möte med min chef för att samtala om återgången till jobbet och se över schemat. Resultatet blev: Jag bestämmer själv hur mycket jag vill jobba (jag och min läkare tycker att 25 % är lagom att börja med) Jag bestämmer själv hur jag vill jobba (25 % på min heltid är ynka 9,25 timmar/veckan och jag valde själv när jag ville lägga dessa tider) Jag fick erbjudande att börja på ett annat jobb (även detta fast heltidsanställning) men samtidigt fick jag höra av min chef att hon mer än gärna ser att jag stannar kvar (bra för självförtroendet att både få ett jobberbjudande plus att jag är välkommen och behövd på mitt nuvarande jobb) Passade även på att kila förbi facket, då jag är facklig representant på min arbetsplats, och fick även höra där att de saknat mig. Det är precis sånt jag behöver få höra just nu. Jag behöver få höra att jag fortfarande "räknas" och att jag är efterlängtad. Jag behöver få känslan av att livet fortsätter, trots att jag trodde att mitt hjärta skulle sluta slå, och att jag har en del i den här världen. Så om två veckor är det dags för mig att utsättas för ännu en prövning - återgången till jobbet.

Lägger in en bild (första  "personlig"a bilden jag lagt in här på bloggen då jag valt att vara anonym hittills) på sonens kista, endel av blommorna och gosedjuren. Som jag skrev i förra inlägget så var vi ca 20 personer på begravningen. Enbart de närmsta. Prästen Mats tog jag kontakt med bara några veckor efter att sonen dött. Jag ville prata med någon som trodde på Gud. Någon som tror på en GOD Gud. Jag ville ställa denna personen mot väggen och fråga "Hur fan kan du tro  på det goda när något sånt här händer? Och kan du se någon mening med det?" Jag var full av bitterhet men ville så förtvivlat gärna få prata med någon som har en sån där orubblig tro på en Högre makt. Och jag är så tacksam över att vi fick kontakt med Mats. När vi berättade vår historia så sa han, med tårar i ögonen, "När jag hör om sånt här så tvivlar även jag. Jag ifrågasätter den Gud som jag tror på och jag sörjer". DET förändrade mig. Jag träffade en präst, som vigt sitt liv till att tjäna Gud, som säger "Jag är människa, jag tvivlar, jag sörjer. Men jag söker ändå tröst och tror att det alltid kommer något gott ur allt. Man måste bara vara öppen för det" DET gav mig styrka. Det gav mig styrka att känna att i slutändan så kommer det att komma något gott ur detta. Det finns en mening med allt. ALLT. Kan en präst tvivla och förbanna så kan jag. Kan en präst tro så kan jag. Kan en präst se någon liten ljusglimt i allt mörker så kan jag.

Det har aldrig någonsin trott att det skulle vara viktigt för mig att ordna med en begravning. Jag har mer tänkt att det är häftigt/coolt att sprida askan för vinden eftersom själen ändå inte är kvar. Men efter sonens död så blev det plötsligt jätteviktigt med ritualen kring begravningen. Att han var nerbäddad i kistan av oss i varma täcken, att vi hade vår familj närvarande vid avskedet och att det var just en värdig begravning och en fin gravsten. Jag har omvärderat en hel del. Från att ha trott på någon slags new age-filosofi till att faktiskt tro att det kanske möjligtvis finns en Gud (Skapare, Högre Makt) som man kan ha en personlig relation med. Inte så att jag blir religiös och fantatisk fundamentalist men mer en inre tro på något större än mig själv som ger styrka. Det är rofyllt och fint. Jag har Mats att tacka för det. En personlig och härlig man som visat mig att livet är inte svart/vitt utan är mer regnbågsliknande.

Denna präst Mats har jag nu åter kontaktat. Denna gången frågade jag honom om han kunde tänkta sig att viga två kvinnor. Han blev glad för vår skull och tackade JA med orden "Det är en ära för mig att få viga er till hustru och hustru!" Så den 1 juni är tanken att jag ska stå brud med min L =) Ni som följt oss längre tillbaka vet att vi haft det tufft. Det har varit irritationer och ADHD-utredningar och vi har liksom inte hittat något lugn i vårt förhållande. Men nu är det som att allt vänt. Jag ser på henne på ett annat sätt och mycket är tack vare vår beteendevetare som vi går till en gång i veckan. Jag har fått en större acceptans och förståelse för hur L funkar och jag känner i varje fiber att jag älskar henne och att det är henne jag vill dela mitt liv med. Så nu är kyrkan bokad, prästen bokad, bartender fixad och fotografer tillfrågade. Nu saknas bara pengarna =/ Plånboken blir ju inte fet av att vara sjukskriven om man säger så. Men om det går som jag önskar så jobbar jag, som sagt, 25 % i december, går upp till halvtid i januari och börjar på heltid i februari.

Någon av er läsare som gift er? Har ni några bra spartips? Att göra buffe istället för 3-rätters middag, att ha bar till självkostnadspris och ordna med fotograf, frisör och dekoration själv vet jag blir billigare. Men finns det något annat att tänka på? Dyrast är ju ringar, lokal och kläder till oss och brudtärnorna. Tips någon? Skulle dessutom verkligen behöva ha någon/några som kunde sjunga. Ingen av våra vänner är musikaliska :/ Vad gör man då? Hyr in någon? Låter kantorn sjunga? Sjunga själv? Spela cd? Hmmm... detta tål att tänkas på. Och det gör jag så gärna. Vi behöver verkligen känna att 2013 blir "vårt" år. Att vi har något roligt att se fram emot. Kanske blir det bebis också. Då skulle lyckan vara total =)

Tillbaka...

25 oktober (beräknat förlossningsdatum) har kommit och gått. Jag har varit alldeles för sjuk och sen alldeles för ledsen för att orka blogga. Ska försöka sammanfatta. Vet ej om jag har några läsare kvar men om jag inte har det så skriver jag för mig själv (men finns det någon därute som läser så får ni gärna göra en kommentar så att jag inte känner mig allt för ensam)

Så. En sammanfattning på en höst som varit lång som ett helt liv. Ser att sista blogginlägget var från vecka 25. Det som hände sedan var att sommaren kom, vi spenderade tid i vår sommarstuga i Norrland och var hos svärföräldrarna på Gotland. Jag mådde allt annat än bra. Gick och la mig för att sova redan kl 21.00 VARJE kväll eftersom jag var så trött så trött, mörkerseendet blev bara sämre och sämre och tillslut såg jag i stort sett ingenting. Jag blev mer eller mindre blind. Vi satte upp starka lampor i hemmet, använde ficklampor fastän solen sken och försökte hela tiden anpassa oss efter att min syn försvann. Jag började fylla  på med vätska. Sjukt mycket vätska. Gick sammanlagt upp 33 kg. BM tyckte att jag skulle gå till en dietist för att inte "dra på mig för många överviktskilon", jag fick dessutom göra två glucosbelastningar för att se om jag hade graviditetsdiabetes. Gång på gång talade jag om för BM att jag inte åt onyttigt och att det var vätska och inte fett som jag gick upp i vikt av, men hon ignorerade detta gång på gång. Ingen graviditesdiabets eller högt blodtryck kunde dock skådas och BM kliade sig i huvudet. När jag berättade att synen blivit sämre och att jag i stort sett inte såg någonting alls så sa hon bara "Åhhh vad koooooonstigt. Jag har aaaaaaaaldrig hört talas något liknande. Men blir det värre får du höra av dig". Hur mycket värre kan det bli??? Här sitter jag full av vätska, blind och är fullständigt slut, orkade verkligen ingenting. Ville bara sova. Men som alla sa "Håll ut, det är jobbigt att vara gravid men du vet ju var du får i slutändan". Ja men eller hur?? Jag ska berätta vad jag fick.

I vecka 31 så åker jag och flickvännen på tillväxtkontroll av fostret. Vi vet fortfarande inte vad det är för kön så vi är uppspelta och hoppas på att få veta om det är en son eller dotter som kommer till oss. Ultraljudsköterskan sätter gele på magen och börjar ultraljudet. Vi frågar om hon ser könet. Hon svarar undvikande att det är svårt att se. Sen säger hon orden som får vårt liv att rasa "Jag vill att en mer erfaren doktor tittar också. Jag ser lite vätska i buken på bebisen." Vi får sätta oss i väntrummet ytterligare i 30 minuter och sen kan överläkaren ta emot oss. Ultraljud igen. Orden som kommer emot oss kommer jag aldrig någonsin att glömma "Ert barn har två stora avvikelser. Det första som vi ser är att det är vattenskalle och det andra är att det finns vätska i buken". KUB-test är gjort redan i vecka 12 (detta visade en risk på 1 av 25000 att det skulle vara något syndrom så vi valde att inte göra fostervattensprov) men nu skulle vi göra ett fostervattensprov. Jag kommer inte ens ihåg detta. Jag vet inte heller vad provet visade. Antagligen visade det att vårt barn hade ett syndrom. Detta fick vi inte veta i det här skeendet utan vi fick bara höra att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. Chockade och skakade åkte vi hem. Googlade om vattenskalle och fick mardrömmar. Skulle vårt barn se ut som en alien? Skulle det bli förståndshandikappat? Vad betydde det att det fanns vätska i buken??

Vi dealade med detta under en veckas tid och kom fram till att vi kommer att älska barnet och ta hand om det. Så klart. Vilket alternativ har man? Nä inga. Det var vårt barn och om det skulle visa sig att det hade grava handikapp så får vi göra det bästa av situationen. Vi älskade vårt barn ändå. Så klart.

Återbesök hos specialistmödravården veckan efter (graviditesvecka 32) och nya ultraljud görs. Vi blir inlagda och börjar förstå allvaret. Egentligen vill de plocka ut barnet med akut kejsarsnitt på en gång men eftersom det finns avvikelser så vill de ha fullt läkarteam beredd. Kejsarsnittet planeras därför till dagen efter. Fästmön åker till barnens hus och köper en ny pyjamas med knäppning hela vägen upp till halsen eftersom vi förstår att barnet har ett större huvud än normalt och att det kanske inte går att trä en "vanlig"  pyjamas över huvudet. Jag messar och ringer till alla nära och kära och talar om att vi är inlagda men att det blir kejsarsnitt i morgon. Allt är lugnt. Kanske är barnet gravt handikappat men snart snart är vår bebis hos oss.

Dagen för kejsarsnittet kommer. Har självklart fästmön med mig i op-salen och jag fattar nog inte riktigt vad som händer. Efter att de slitit och dragit i min mage så kommer han. Vår son. Världens finaste lilla pojke. Det var ingen alien, han såg precis ut som vilken liten nyfödd bebis som helst. Lyckan var total. Nu har han här. Nu ska vi kämpa tillsammans emot handikapp och vattenskalle och syndrom. Jag rullas till uppvaket och piggar på mig, fästmön är mest hos sonen och övervakar vad alla läkare gör.

Sen är det lite blankt. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände. Jag vet att jag var alldeles för svag för att sitta i rullstol så jag blev inrullad i sjukhussängen till sonens kuvös på neonatal intensiven. Blind som jag fortfarande var så såg jag inte honom men jag kände honom. jag fick hålla hans hand. Sen rullades jag upp på  BB-avdelningen till mitt rum.

De 6 dagarna som sedan kommer är i ett ända töcken. Jag var svårt sjuk eftersom jag tydligen fått något som heter Mirror syndrom. Detta innebär att man som mamma speglar barnet i magen och försöker avlasta dennes sjukdomar. I vårt fall så visade detta sig genom att jag hade svårt att andas (sonen dog pga att lungorna inte hade plats eller styrka att fylla sig), jag tappade synen (sonen hade missbildade ögon), och jag samlade på mig abnorma mängder vätska (sonen hade vattenskalle och hade vätska i buken och även resten av kroppen) Detta ledde till att jag fick ta en massa prover. Leverprover, njurprover och jag fick blodtransfusion pga anemi och ett hb på under 70. Dessa dygn var ett bland det värsta jag någonsin varit med om. Flera gånger låg jag i sängen och kunde inte ta mig upp och larmet gick nere hos sonen, varpå personalen på den avdelningen jag låg på, rusade in i mitt rum och rullade ner mig till källaren där sonen låg. Timmar och åter timmar låg jag bredvid min son och bara höll hans lilla hand. Jag såg honom inte men jag kände. Jag pratade med honom. Jag pussade på honom. Stora dottern kom dit och fick vara med lillebror, vi läste läxa tillsammans på neonatalavdelningen och vi åt cafeteriamiddag. Men vi var tillsammans. Detta skulle ordna sig. Snart så skulle sonens tillstånd vända och han skulle börja andas själv, utan maskiner. Men det gjorde han inte.

6 dygn senare. Den 6 september kl 07.05 tog han sitt sista andetag. Vi hade fått honom till vårt bröst och höll honom nära nära. I över 12 timmar satt vi och vakade över honom, hud mot hud. Vi förstod att det snart var slut. Vi förbannade Gud och läkarna. Vi grät. Vi tog hand- och fotavtryck. Vi tog fotografier. Vi satt i källaren, utan att ha tagit ett enda andetag ute i friska luften på en vecka, och bara vakade över vår son. Hoppet svek mig först. Sista dygnet öppnade han sina ögon och tittade på mig genom sina små springor. Inom mig hörde jag "Nu är det dags för mig att lämna er. Jag kommer att dö nu mamma". Jag visste att han skulle dö ifrån oss ett dygn innan fästmön förstod det, hon höll hoppets låga brinnande ända in i slutet.

Vi fick 6 dygn. Jag och min älskade efterlängtade son. 6 dygn. Vi såg varandra i ögonen och jag vet att vi kommer att ses igen. En dag. Inte nu. Men sen. Jag måste finnas kvar här för stora dotterns skull, annars hade jag följt med sonen. Men det kan jag inte. Jag måste fortsätta. Jag måste fortsätta leva mitt liv.

Begravningen hade vi den 2 oktober. Vi var 20 stycken i kyrkan och spelade Beatles "Imagine". Lilla vita kistan med så mycket blommor och gosedjur runtomkring. Det var fint och vackert. Vår präst Mats talade om framtiden och att det finns hopp. Vi ville ha det så. Vi sa hejdå till älskade lilla ungen och tårarna rann. De rinner fortfarande. Inte varje dag. Men ofta. Saknaden är så stor. Sorgen över att ha mist honom är så djup.

Nu är det snart första advent. Vi har hängt upp julgardiner och ställt fram ljusstakarna. Jag, fästmön och stora dottern. Vi har skrattat och talat om att vi älskar varandra. Många många gånger. För det är så vi gör. Vi kramas mycket och talar om att "Jag älskar dig". Inom oss finns saknaden och sorgen. Vi är fortfarande sjukskrivna men ska börja jobba på 50% nu i december. Det känns rätt skönt. Som att det finns en morgondag. Hur tung den än är. Hur mycket vår lilla kille saknas oss så fortsätter vi leva våra liv. Finns vänner och människor som tagit avstånd. Som tycker att det är för jobbigt. Men det tar jag i ett annat blogginlägg. Jag har massa att skriva av mig om. Fortsättningen - vågar jag bli gravid igen? Tänk om jag blir lika sjuk igen och tappar synen? Vänner och familj som tystnar och slutar höra av sig. Sorgen. Längtan efter ett friskt och levande barn. Avundsjukan på de som får friska barn. Irritationen över de som bara klagar på att de inte får sova på nätterna pga amning och skrik från sina nyfödda. Depression. Återgången till jobbet. Ja men jag har mycket att skriva om. Som sagt, jag vet inte om jag har några läsare kvar, men om jag har.... skriv en rad för jag tror att jag behöver det.

Vecka 25 - börjar få lite krämpor

Visst känns det att magen växer nu alltså! Men, som tur är har jag stannat i viktuppgången. Jag brukar väga 84 kg, under ett års hormonbehandling och mitt i IVF-karusellen och det faktum att jag slutade röka så gick jag upp 7 kg. Så vid invägningen hos BM vägde jag alltså 91 kg, sen small det till och jag var helt plötsligt uppe i 101 kg och jag trodde jag skulle dö. Men det visade sig att jag samlade på mig vätska under en varm period i maj, så jag gick ner till 97 kg och där har jag stannat. Så från start med IVF har jag gått upp 13 kg och från inskrivning hos BM har jag gått upp 6 kg. Dessa sluta-röka-kilon, ledsen-och-orolig-över-embryon-som-inte-vill-överleva-i-min-livmoder och nu graviditetskilon får jag ta tag i när bebisen fötts. Beräknat datum är den 25 oktober så om jag är realistisk så låter jag första tiden gå över advent, jul och nyår. Dels för att se vad amningen gör och dels för att det just är bästa högtiden på året :) Så lite jobbigt tycker jag att detta med vikten är. Andra krämpor som smugit sig på är andfåddhet (även när jag bara sitter still och pratar) nästäppa, måste gå på toaletten ofta, sköra slemhinnor både i underliv och tandköttet, åderbråck, klåda och utslag på mage och lår, jättedåligt mörkerseende, början på foglossning (känns mest då jag suttit still en hel dag. Ja lite vanliga krämpor med andra ord :) Men det som är jobbigt är att jag börjat se så otroligt dåligt. Törs inte köra bil på kvällarna längre och här hemma går jag och tänder alla lampor för att se något. Måste kolla om jag har A-vitaminbrist :/ Men jag välkomnar denna graviditet och längtar väldigt mycket efter bebisen! Tänk om ca 118 dagar är du här! Tror att jag vill ha en till (om det lyckas vill säga) ganska snart efter :)

Det går fort nu...

Vecka 23 passerade innan jag hann blinka och vi är nu mitt i vecka 24. Kan inte fatta det, tycker att det var nyss jag plussade men det var ju någon gång i februari :) Sen jag blev uttagen ur jobb så har jag njutit av lediga dagar tillsammans med stora dottern som har sommarlov. Hade hon gått i skolan hela dagarna hade jag blivit galen av tristessen men nu kan vi massamassa mamma-dotter-tid innan bebisen kommer. Så i det stora hela mår både jag och bebisen väldigt bra just nu. Jag är ganska stor men inte otymplig vilket gör att jag kan göra en massa saker utan att bli helt slut (får bara ta det i lite lugnare tempo) Just nu så har vi två heldagar på Kolmården där jag måste stå och gå i branta backar hela dagarna men det går hittills över förväntan, kanske grund fysiken inte är så dålig ändå ;)

Vecka 22

Galet så snabbt tiden går nu och så fort magen växer!! Jag hinner inte riktigt med känns det som :) Bara att hänga med så gott det går. Jag är fortfarande lika trött och har fått en klåda på magen och låten som gör mig galen. Har fullt med hudförändringar också fastän jag inte solat något. Undrar vad det kan vara? Ska till specialist mödravården om två dagar, får fråga då. Jag och fästmön har fått komma till gruppsamtalen ang hennes ADHD och det är otroligt bra. Vi lär oss båda två att hantera känslor, förväntningar, besvikelser och det faktum att ADHD finns och kommer att finnas i vår vardag. Acceptans är nästan A och O. Vi är på god väg :) Älskar henne så djupt! Vi klarar allt tillsammans :) I övrigt tycker jag att det liksom knallar på med graviditeten,magen växer och bebisen sparkar varje dag. Känner inte mycket men det räcker med små buffar från insidan så blir jag lugn. Ska ta nya prover på måndag för att se hur blodvärdet ligger nu, hoppas att det stigit lite från botten noteringen på 89 i alla fall. Klådan har jag nämnt. Tröttheten är lamslående vissa dagar men eftersom jag blivit utplockad ur jobb så har jag all möjlighet i världen att vila när jag behöver. Jag har gått ner 4 kg men jag tror att det är vätskan i kroppen som försvunnit den sista veckan. Blir det varmt väder igen och jag står och går mycket så kommer jag antagligen gå upp igen. Nu ska jag äta lite sill och potatis :)

Vecka 21 och bebisen börjar röra på sig :)

Som jag har väntat på att denna lilla krabat skall börja röra mer på sig! Nu känner jag i alla fall små kickar och inte bara fladder :) Denna verkar också vara lugn (precis som storasyster) Magen växer fortfarande explosionsartat från vecka till vecka och så även min vikt :/ Mycket är nog vatten eftersom jag svullnat upp ganska mycket men många kilon är nog, tyvärr, fett också. Jag har inte rört lika mycket på mig som jag brukar utan har legat som en död sill i soffan när jag kommit hem från jobb. Hb- värdet har ju sjunkit till 90 och zink- och järnbristen är tydlig. Så motion har inte varit någon prioritet för mig vilket har resulterat viktippgång på 9 kg! Hur är det i övrigt då? Jo då... som vanligt höll jag på att säga. Det som är vanligt för vår familj alltså. Vi kämpar fortfarande hårt med att få vardagen, samspelet och kommunikationen att funka så smärtfritt som möjligt. Älsklingen har nu i alla fall fått sina första tider inbokade för att gå vidare i adhd- utredningen. Hoppas bara hon kommer ihåg att gå dit! Förra veckan missade hon en psykologtid fast jag påminde henne kvällen innan. Tankarna har börjat snurra kring att vi kanske skall bo åtskilda under vardagarna och bara umgås på helgerna då kraven sänks för henne. Jag tror att det blir lugnast så för alla. Speciellt stora dottern som jag har så grymt dåligt samvete över iom allt bråk :/ Men vi tar en sak i taget. Nu är det bara att gilla läget. Jag måste hålla ihop för barnens skull och det är ju bara att hålla tummarna för att älsklingen får professionell hjälp och ev medicinering innan bebisen kommer. Idag tänkte jsg och dottern i alla fall ta oss ut på äventyr tillsammans. Vi behöver mamma/dotter tid! Så dagen blir nog fin så kag tänker njuta av den i varje sekund!!!

Vecka 20 - Halvlek!

Nu har halva graviditeten gått och jag njuter mer än någonsin. Börjar känna bebisens sparkar nu :) Har ju varit orolig för att jag inte känt så mycket men fick svaret på RUL, min moderkaka ligger i framkant så sparkarna blir dämpade. I övrigt fick vi veta att bebisen växer som den ska och allt ser bra ut. Tyvärr ville h*n inte visa vilket kön det var så det är fortfarande en överraskning! Jag är fortfarande halvtidssjukskriven men kommer förhoppningsvis bli bort plockad ur jobb pga den risk som föreligger om hot och våld. Ska träffa chefen i morgon och diskutera det. Det är tungt att ha ett psykiskt påfrestande jobb och samtidigt ha ett blodvärde på 90 (120 är nedre gränsen) så jag skulle välkomna en sommar där jag var helt ledig och kunde fokusera på att vila, ta medicinerna (alla vitamintillskott pga näringsbrister) och äta rätt och röra på mig varje dag. Har gått upp 8 kg och det är INTE ok. Jag har nog inte ätit mer men jag har rört mig betydligt mindre. Hamnar ju i soffan efter jobbet eftersom jag är så trött och slut. Men rent psykiskt mår jag bättre. Strukturer och vardagsrutiner börjar ta form igen efter en svacka.eller är det så att jag tar mer ansvar nu igen fadtän jsg är sjukskriven och SJUKT trött. Men jag ser till att det finns en matlista på kylskåpet så alla vet vad vi ska äta och hjälper till så gott man kan med detta, men det är ofta jag som både lagar och diskar. Jag städar hemmet, gör listor till min sambo vad hon ska prioritera osv. Det fina i kråksången är att sambons utredning verkar gå framåt då hon ska på två gruppsamtal och föreläsningar, dels om hur man kan strukturera upp sitt liv och vardagen. För som det är nu så gör jag 75% av alla hushållssysslor just pga att hon fastnar i att pilla med dator i en evighet, mixtrar med sladdar en hel kväll, somnar på soffan istället för att hjälpa till med disken, sover på mornarna istället för att gå upp med stora tjejen 07.30 varje dag, slipar och målar utemöbler i 2 månader osv osv men jag har lovat att göra mer hemma eftersom hon blir så stressad och surmulen om hon har för mycket att tänka på. Hoppas kurserna ger aha-upplevelser och att hon får tid att reflektera, prata om och acceptera den här sidan. För ibland blir det extremt jobbigt att leva med :( Men det värsta är inte det omstrukturerade kaoset som gärna blir i vardagen, det värsta är känslostormarna. Men jag har läst om det och letar information på nätet och börjar kunna urskilja hennes känsloinferno som kommer från ingenstans och slår till och äter upp. Jag börjar lära mig att INTE låta hennes känslor påverka mig , för de är hennes och hon får bära dem. Inte jag. Jag har nog med mina. Ja usch å fy jag blir så ledsen då jag tänker på det :( För kärleken mellan oss är så stark, helt orubblig faktiskt. Och så får en dum diagnos förstöra så mycket. Jag är ju speciellt känslig nu när jag är gravid också. Jag blir besviken så ofta. Som igår, hon hade sagt att "när jag kommer hem ikväll ska jag kanske skämma bort dig älskling?" JA TACK!!!! Tänker jag. När hon kommer hem så blir det inte så. Detta hände: JAG lagade middagen, dukade fram och tände ljus och gjorde mysigt. Hon plockade undan från bordet men jag fick diska. Vi åker och handlar, JAG är den som har en lista i huvudet på vad som ska handlas, hon lägger in i kylen när vi kommer hem men JAG hackar upp grönsaker och frukt, ställer fram på bordet, tänder ljus och återigen ser till att liksom allt är med, slutklämmen kommer och liksom tänker till. Så mycket för att bli bortskämd :/ Nåja det gör inte så mycket, det var inte bråk i alla fall. Det höll på att bli om inte jag hållit mig lugn. Jag råkade ju nämna mitt ex namn på affären och då fick kag en salva. Typ i stil med "vad faaan det är ju jävligt märkligt att ALLA personer som vi inte vill ha i vårt liv, finns i vårt liv och vet saker om oss!!" och sen rabblar hon upp namn på löpande band :/ Och ja ba.... Öhhh? Jag sa bara att nötter var bra mellanmål, mitt ex hade hört det av sin PT. VAD har det med alla dem du muttrar och är sur över nu??? Och vaddå finns i våra liv? Vi fick en kasse med kläder av ens mamma, de ringer mig ibland och frågar saker men jag kontaktar ALDRIG dem. Det är ju inte konstigt att folk tolkar henne som extremt svartsjuk och långsint :/ Och den som får ta skiten det är jag. Den som står närmast får ta emot (och försöka stå pall för dessa känslostormar) och det är jag som ska orka. Och när jag känner mig orättvist behandlad eller anklagad eller bara är jävligt less så blir jag onödigt nedlåtande och sur tillbaka. Men jag orkar ju inte jämt. Det är här jag känner mig ensam ofta. Ensam i hur det är att leva med ADHD. Märker att hand i hand med att jag förbereder mig för bebisen så bearbetar jag det faktum att ADHD finns i vår vardag. Och jag står pall för det mesta men jag har sagt INTE ett bråk till på flera timmar. Händer det får vi lösa vår familjesituation på ett annat sätt. För barnen ska inte behöva växa upp i den skiten. No way. Så jag är väl medveten om att vardagen flyter på nu pga att jag insett att jag måste låta min sambo få koncentrera sig på sitt jobb och sen ett projekt i taget här hemma.djupa andetag helt enkelt. Då går det. Och det kommer att gå lättare om jag slipper jobba helt, då orkar jag ta ännu mer ansvar. Som det är nu somnar jag kl 21 i soffan, helt slut efter dagen och pga att jag har ett blodvärde som skulle få de flesta att däcka. Men jag måste orka. För tonåringen och för bebisen. Tack gode Gud att bebisen mår bra. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om den skulle vara stressad pga att jag känner mig stressad över situationen. Så håll en tumme för att utredningen på ADHD går snabbt (de skulle prioritera vårt fall sa de) och att jag får sluta jobba nu inom de närmsta veckorna så att jag orkar.