Vecka 19 och mycket gladare!

Förra veckan var en gråtvecka då allt händes hopplöst, denna vecka mår jag mycket bättre. Jag och sambon har åter hittat tillbaka till den struktur och ordning vi måste ha här hemma. Och vi har pratat ut om varför det blev så här kaotiskt, känslomässig berg-och-dal-bana. Kombinationen graviditet, nytt krävande jobb och ADHD gör att det lätt blir kaotiskt i vår tillvaro. Det är då det krävs att åtminstone en av oss orkar vara stark och få oss båda på benen igen. Släpper båda greppet och tappar sig fullständigt i känslor (och glömmer förnuftet) helt så blir det bara tråkigt och trist. Men det är en svår svår balansgång att bemästra. Vi övar och kämpar, ni som lever med adhd (din egen eller en familjemedlem) vet vad jag pratar om. Hur som helst så är det lugna gatan igen :) Graviditeten tickar på som vanligt och vi har kommit in i vecka 19. Jag är stor som ett hus!! Magen växer enormt snabbt och det känns eftersom det drar, sliter och hugger i ligamenten. Lite besvärligt är det också att andas - pollen allergi, förkylningshosta och så grav på det. Blir inte direkt några raska promenader i det här läget. Andra graviditetskrämpor jag känner av: bröstvårtorna är betydligt större och vårtgårdarna är mörkare, sväller upp i händer och fötter speciellt då det är varmt, det fladdrar i magen (inga riktiga sparkar än) nästäppa och trött. I övrigt mår jag fint! Nästa vecka är det dags för rutinultraljud, hoppas få se om det blir en pojke eller flicka då! :)

Vecka 18

Vecka 18 är här och snart över. Det går fort nu och magen växer explosionsartat från vecka till vecka. Jag kan dock inte glädjas, känner mig ensam i det här. Min partner har klart och tydligt både visat och talat om att det är för mycket krav och när det blir för mycket krav så blir hon stressad, elak, grinig, har dålig attityd gentemot mig och är nedlåtande. Känns väl inte som en dröm graviditet direkt när all fokus måste läggas på min partners issues. Men det är ganska vanligt fenomen, alla strålkastare på henne. På ett eller annat sätt. Är det inte genom positiva ting så går det lika gärna med negativ uppmärksamhet. Tex ramla slå sig, prata högst av alla, svära och ha ett "fult" ordförråd, bli irriterad eller förbannad osv. Graviditeten, den stora dottern, hemmet och allt runt omkring det tar jag hand om. ADHD är en hemsk funktionsnedsättning och handikapp i vardagen för alla som lever i närheten. Jag är väldigt trött och skulle behöva en stark famn att luta mig mot. Men nu får jag vara min egna starka famn. Jsg vet att jsg kan vara stark för allas skull. Men när man blir hånad, förlöjligad, skämtad om att man är ful och pratad till på bebisspråk ena stunden för att få höra det ständiga "Fy faaaann vad du är låg, vad du är nedlåtande i din ton" för att man påpekat att utemöblerna skulle det vara nice att de blev slipade och målade klart snart (har hållit på med dem i 2 månader nu) eller när jag påminner om att vi ska vara kattvakt om 1,5 vecka, kanske det är dags att sätta upp skyddsnätet på balkongen?? Nä då pikar jag :/ Men vad fan vill du då? Ska jag fixa det? Ok men säg det då!! För du har jag fått höra hur betungande det är med jobb, läxläsning, slipa utemöbler, handla kläder med tonåringar och gravid flickvän, ge massage osv osv. Välkommen till LIVET säger jag. Säg till när du är redo att vara min jämlike, och stå vid min sida igen. Fram tills dess så sköter jag det praktiska i hemmet. Men ensam, ja det känner man sig :/ Bebisen i magen? Jo jag bryr mig inte så mycket just nu. Det som räknas det är att hålla ihop för stora dotterns skull. Livet blir inte alltid vad man tänkt sig. Jag som sökt efter TRYGGHET i hela mitt liv, är förlovad och väntar barn med en person som har ADHD. Vi har till och med blivit erbjuden boendestöd när bebisen föds. Vet inte om jag ska skratta eller gråta längre...

Vecka 17 och anemi from hell :/

Har nu gått in i vecka 17 och magen växer från vecka till vecka. Börjar känna av lite typiska graviditetskrämpor så som foglossning,hugg och stickor ligamenten som töjs och näsblod. Men jag tar tacksamt emot det då jag fortfarande är rädd att bebisen har eller kommer att dö i magen utan att kroppen stöter bort det. Vet inte varför jag fått denna irrationella rädsla för MA men den finns där som en mörk skugga i bakgrunden hela tiden. Vi har inte vågat köpa något till bebisen än (min sambo och fästmö har dock köpt ett par baggy jeans i stl 56) För trots två UL så är jag rädd för detta. Trots att jag både ser och känner att magen växer så är jag rädd. Det är verkligen sjukt :/ Sjukt jobbigt är det också :/ Men jsg har läst så pass många bloggar där det faktiskt hänt så det har etsat sig fast. Läser därför inte så många bloggar längre. För att skydda mig själv helt enkelt. Läser dock Anne utan e's blogg och känner så för henne och hennes man. Så om du läser här Anne - jag kan inte kommentera i din blogg från min mobil men ni finns i mina tankar och jag sänder er de varmaste kramar av uppriktig medkänsla till er båda! Livet är verkligen inte rättvist på en fläck ibland och inget kan vi göra åt det mer än att acceptera det bi inte kan förändra på. En sak jag dock önskar kunna förändra på är mitt sjunkande hb, min järnbrist och anemin :/ Dags att gå till läkaren för tredje gången den här veckan för att få järn intravenöst. Hoppas verkligen att detta hjälper nu för den här tröttheten och orkeslösheten är väldigt jobbig att leva med. Som tur är så är jag fortfarande sjukskriven på 50% så det blir mycket vila för den här mamman. I helgen ska vi åka och hälsa på goda vänner, åker båt dit och har beställt buffé till kl 20.00 ikväll så det ser jag fram emot. Jag och lilla regnbågsfamiljen :)

Jag älskar er också!

Fick en kommentar av en Anonym på förra inlägget med orden "Jag älskar dig!" :) Tror att jag vet vem denna anonyma är och kag älskar dig med - till evigheten och tillbaka. Förevigt nu. Vi ska bli mammor och ibland fylls jag av en obeskrivlig lycklig känsla av att allt kommer att ordna sig. Vi kommer att njuta av vår familj på precis det sätt vi önskar med precis de förutsättningar vi kommer att skapa, tillsammans. I övrigt har jag kommit in i vecka 16 nu och mår för det mesta bra förutom att jag har svårt att äta och förutom min anemi. Men ätandet går bättre nu då jag är sjukskriven på 50% och anemin håller läkarna på att behandla genom att jag får dubbelsidig järn intravenöst under några omgångar. Idag skiner solen och stora dottern önskar hitta på något så vi har bestämt oss för bakluckeloppis. Mysigt att vandra runt bland skrot och guldkorn tillsammans med dottern och sen kanske ta en lunch i solen. Söndagar när de är som allra bäst :) Ikväll kommer hon som säger "Jag älskar dig" hem och hela familjen är samlad. Då är jag hel. Ha en fin söndag!

Vecka 15

Veckorna tickar på och jag känner mig mer och mer lugn i att bebisen vill stanna hos oss. Två UL har vi gjort och båda visade ett perfekt litet hjärta som slog. Vardagen lunkar på och vi har bestämt oss för att inte flytta till större lägenhet utan bo kvar här och planeringen för att byta ut alla mörka och murriga tapeter till ljusa fräscha har dragit igång. Vi behöver också lägga ner mycket tankeverksamhet på hur vi skall få till förvaringen på bästa sätt. Det är mycket att göra eftersom det innefattar alla rum men det kommer nog att bli grymt bra när det är klart :) I övrigt då? Hur mår jag? Jo mycket bra skulle jsg nog vilja säga! Förutom att jag har svårt att äta :( Det tar mig fortfarande upp mot 1 timme att få i mig mat och eftersom den tiden inte finns på jobbet så är jag halvtidssjukskriven i en månad. Sen väntar möte med försäkringskassan och min chef för att se vad som kan göras. Att jobba heltid (psykosocial hård belastning och långa dygnspass) funkar helt enkelt inte. Jag blir stressad och det tar tvärstopp när jag ska äta. Illamående, kallsvettig, yr och extremt trött blir jag. Men 50% funkar fint än så länge i alla fall :) nu ska jag ta lite frukost och sen göra mig ordning för planeringsdag på jobbet. Tuffar vidare i min graviditet med ett leende på läpparna. Sänder även en extra tanke till Anne och Krister idag!

KUB-test idag!

Så var det då dags för det fruktade UL som skulle tala om hur stor sannolikhet det är att vårt barn föds med Downs syndrom (och några andra kromosomförändringar) Vi fick en siffra på 1:3500 vilket räknades som en minimal risk. Gissa om jag andades ut? ;) Vi bad om ett kort och hon tog sig tid att ta ett fint kort och skriva ut det fastän hon inte behövde. Kön kunde hon dock inte se utan vi får vänta ca 5 veckor till RUL. Vi är lyckliga och rusiga. Det blev så verkligt att det faktiskt bor en liten bebis i min mage som hör kullerbyttor och suger på tummen. Längtar tills h*n är hos oss!!

Vecka 14

Nu är veckan här som jag väntat på. På torsdag skall vi göra ännu ett VUL för att göra ett KUB-test (blodproven är redan tagna förra veckan) Jag är inte rädd för ev en dom om Down Syndrom (även om tanken finns där och vi har pratat om att det finns en ökad risk för kromosom förändringar. Men risken borde vara liten eftersom jag inte ens fyllt 36 år än) Jag är mer livrädd att hjärtat slutat slå. Kan inte hjälpa det :( Logiken och förnuftet säger att jag då rimligen skulle ha fått blödning och smärta vid ett ev missfall. Men jsg är inte längre rationell när denna rädsla slår in utan tänker att bebisen kan ha dött typ igår och därför har inte kroppen stött ut det. Går omkring och tror att denna rädsla (med dess destruktiva tankar) kommer att gå över på torsdag men jag är rädd att det inte gör det. Jag var aldrig så här nojig vid min första graviditet. Men då fanns det inte en miljon bloggar som man kunde läsa sig sjuk på, inte heller var tillgången till internet lika självklar som nu. Nu kan jag sitta och googla på död och elände i timmar från min mobil, det kunde jsg inte då. Och inte heller var jag så hemskt rädd hela tiden heller. Summan av kardemumman är att jag inte ska läsa så mycket om andras graviditeter utan fokusera mer på min egen och vara så där naivt och självklart lycklig som jag förra gången. så pepp pepp lesbian mother, du kommer att ha din bebis i dina armar i oktober :) och nu kan du njuta av att gå in i vecka14 ;)

Vecka 13

Jag har varit på glukosbelastning (det är rutin att göra om man hade det vid sin första graviditet, vilket jag hade med stora dottern) Traskade iväg kl 08.00 till barnmorskan på fastande mage och tog ett stick i fingret som visade 4,7 i blodsocker. Sen fick jag dricka två stora glas med någon blandning som smakade fan och sött som sjutton. Tanken är nu att överbelasta kroppen med socker och se om man bildar tillräckligt med insulin för att ta hand om det. Vilket jag gjorde. Blodsockret visade 4,8 trots sockerchocken :) Då kan jag bocka av det på listan i alla fall :)

Sen har jag träffat läkare igen som sjukskrivit mig en vecka till så att jag förhoppningsvis får ordning på ätandet, uppsvälldheten och magkatarren. Sen ska jag tydligen upp i deras diskussion-grupp för att se om specialist mödravården behöver ta över eller om jag kan fortsätta hos min vanliga barnmorska.

VUL är inbokat om exakt en vecka för KUB-testet. Då är jag i vecka 14 och om hjärtat slår på bebisen så kommer vi att berätta för allmänheten att vi väntar barn. Det känns skönt eftersom jag blir lite isolerad här då magen redan är så stor att det inte går att dölja. Men vi vill som sagt vänta en vecka till. Är sjukt nervös att vi inte ska se något hjärta som slår. Det vore den absolut största mardrömmen. Jag försöker att inte tänka på det men hoppas att tiden går fort till torsdag.

I övrigt är jag ju överlycklig att kommit förbi vecka 12 utan blödningar eller missfall. Tänk om det verkligen är vår tur nu??

Sjukskriven

Jahapp i morse ringde barnmorskan och väckte mig kl 08.00 och sa att hon tänkt på mig sen inskrivningssamtalet igår och att hon ville att en läkare skulle titta på mig eftersom jag berättat att jag upplever stress på jobbet iom att jag jobbar 24 timmar i sträck och att det inte finns tid för matpauser och eftersom jag knappt får i mig mat och behöver lång tid på mig att äta så blir det att jag inte får i mig tillräckligt med näring. Så både näringsbrist, stress, risk för hot och våld och att min mage är väldigt uppsvullen gjorde att de tror att jag har typ magkatarr fast inte i magsäcken utan i tolvfingertarmen. Har aldrig hört något liknande men det kan tydligen uppstå och jag har blivit beordrad vila vila vila.

Vidare kommer jag att bli kallad till specialist mödravården för extra tillväxt kontroller eftersom jag har dessa näringsbrister och pga det jobb jag har och att jag har stress symptom. KUB-test skall också bokas och Glucos belastning. Phu. Det är mycket nu. Känns ganska skönt att få koncentrera mig på mat tider, näring, sömn och motion. Må-bra-grejer helt enkelt.

Vecka 12 och inskrivning hos barnmorskan

... Och jag andas ut ännu lite mer. Jag börjar nästan tro på att denna lilla ska stanna hos oss. Illamåendet har nästan helt släppt, mår bara illa om jag fått i mig för lite näring under dagen eller om jag stressat mycket på jobbet. Men i övrigt börjar jag må fint på dagarna :) Ska på inskrivningssamtal hos barnmorskan idag och har nyss kissat i en liten burk för att kunna ta med mig morgonurin till henne :) Har även läst på om fostervattensprov och vi är rörande överens om att vi inte vill ta det. Men vi kommer att ta ett KUB-test. Detta mest för att man får göra ett UL extra men också för att man på ett säkert sätt faktiskt får reda på om bebisen har Downs syndrom och på så sätt så kan vi förbereda oss på det. För vi skulle aldrig någonsin kunna abortera bort fostret för att den har en sjukdom eller ett kromosomfel. Men det kan vara bra att få bearbeta och sörja att man inte får ett friskt barn och planera så att livet blir så bra som möjligt. Så resonerar vi. Men mest är det faktiskt för att få se den lilla en extra gång. Det är en sån härlig känsla att se hjärtat slå :)) Nu är det dags för några timmars möte på jobb innan jag tar min lilla mugg med kiss och travar iväg till MVC :)