Tillbaka...

25 oktober (beräknat förlossningsdatum) har kommit och gått. Jag har varit alldeles för sjuk och sen alldeles för ledsen för att orka blogga. Ska försöka sammanfatta. Vet ej om jag har några läsare kvar men om jag inte har det så skriver jag för mig själv (men finns det någon därute som läser så får ni gärna göra en kommentar så att jag inte känner mig allt för ensam)

Så. En sammanfattning på en höst som varit lång som ett helt liv. Ser att sista blogginlägget var från vecka 25. Det som hände sedan var att sommaren kom, vi spenderade tid i vår sommarstuga i Norrland och var hos svärföräldrarna på Gotland. Jag mådde allt annat än bra. Gick och la mig för att sova redan kl 21.00 VARJE kväll eftersom jag var så trött så trött, mörkerseendet blev bara sämre och sämre och tillslut såg jag i stort sett ingenting. Jag blev mer eller mindre blind. Vi satte upp starka lampor i hemmet, använde ficklampor fastän solen sken och försökte hela tiden anpassa oss efter att min syn försvann. Jag började fylla  på med vätska. Sjukt mycket vätska. Gick sammanlagt upp 33 kg. BM tyckte att jag skulle gå till en dietist för att inte "dra på mig för många överviktskilon", jag fick dessutom göra två glucosbelastningar för att se om jag hade graviditetsdiabetes. Gång på gång talade jag om för BM att jag inte åt onyttigt och att det var vätska och inte fett som jag gick upp i vikt av, men hon ignorerade detta gång på gång. Ingen graviditesdiabets eller högt blodtryck kunde dock skådas och BM kliade sig i huvudet. När jag berättade att synen blivit sämre och att jag i stort sett inte såg någonting alls så sa hon bara "Åhhh vad koooooonstigt. Jag har aaaaaaaaldrig hört talas något liknande. Men blir det värre får du höra av dig". Hur mycket värre kan det bli??? Här sitter jag full av vätska, blind och är fullständigt slut, orkade verkligen ingenting. Ville bara sova. Men som alla sa "Håll ut, det är jobbigt att vara gravid men du vet ju var du får i slutändan". Ja men eller hur?? Jag ska berätta vad jag fick.

I vecka 31 så åker jag och flickvännen på tillväxtkontroll av fostret. Vi vet fortfarande inte vad det är för kön så vi är uppspelta och hoppas på att få veta om det är en son eller dotter som kommer till oss. Ultraljudsköterskan sätter gele på magen och börjar ultraljudet. Vi frågar om hon ser könet. Hon svarar undvikande att det är svårt att se. Sen säger hon orden som får vårt liv att rasa "Jag vill att en mer erfaren doktor tittar också. Jag ser lite vätska i buken på bebisen." Vi får sätta oss i väntrummet ytterligare i 30 minuter och sen kan överläkaren ta emot oss. Ultraljud igen. Orden som kommer emot oss kommer jag aldrig någonsin att glömma "Ert barn har två stora avvikelser. Det första som vi ser är att det är vattenskalle och det andra är att det finns vätska i buken". KUB-test är gjort redan i vecka 12 (detta visade en risk på 1 av 25000 att det skulle vara något syndrom så vi valde att inte göra fostervattensprov) men nu skulle vi göra ett fostervattensprov. Jag kommer inte ens ihåg detta. Jag vet inte heller vad provet visade. Antagligen visade det att vårt barn hade ett syndrom. Detta fick vi inte veta i det här skeendet utan vi fick bara höra att vi skulle åka hem och komma tillbaka om en vecka. Chockade och skakade åkte vi hem. Googlade om vattenskalle och fick mardrömmar. Skulle vårt barn se ut som en alien? Skulle det bli förståndshandikappat? Vad betydde det att det fanns vätska i buken??

Vi dealade med detta under en veckas tid och kom fram till att vi kommer att älska barnet och ta hand om det. Så klart. Vilket alternativ har man? Nä inga. Det var vårt barn och om det skulle visa sig att det hade grava handikapp så får vi göra det bästa av situationen. Vi älskade vårt barn ändå. Så klart.

Återbesök hos specialistmödravården veckan efter (graviditesvecka 32) och nya ultraljud görs. Vi blir inlagda och börjar förstå allvaret. Egentligen vill de plocka ut barnet med akut kejsarsnitt på en gång men eftersom det finns avvikelser så vill de ha fullt läkarteam beredd. Kejsarsnittet planeras därför till dagen efter. Fästmön åker till barnens hus och köper en ny pyjamas med knäppning hela vägen upp till halsen eftersom vi förstår att barnet har ett större huvud än normalt och att det kanske inte går att trä en "vanlig"  pyjamas över huvudet. Jag messar och ringer till alla nära och kära och talar om att vi är inlagda men att det blir kejsarsnitt i morgon. Allt är lugnt. Kanske är barnet gravt handikappat men snart snart är vår bebis hos oss.

Dagen för kejsarsnittet kommer. Har självklart fästmön med mig i op-salen och jag fattar nog inte riktigt vad som händer. Efter att de slitit och dragit i min mage så kommer han. Vår son. Världens finaste lilla pojke. Det var ingen alien, han såg precis ut som vilken liten nyfödd bebis som helst. Lyckan var total. Nu har han här. Nu ska vi kämpa tillsammans emot handikapp och vattenskalle och syndrom. Jag rullas till uppvaket och piggar på mig, fästmön är mest hos sonen och övervakar vad alla läkare gör.

Sen är det lite blankt. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände. Jag vet att jag var alldeles för svag för att sitta i rullstol så jag blev inrullad i sjukhussängen till sonens kuvös på neonatal intensiven. Blind som jag fortfarande var så såg jag inte honom men jag kände honom. jag fick hålla hans hand. Sen rullades jag upp på  BB-avdelningen till mitt rum.

De 6 dagarna som sedan kommer är i ett ända töcken. Jag var svårt sjuk eftersom jag tydligen fått något som heter Mirror syndrom. Detta innebär att man som mamma speglar barnet i magen och försöker avlasta dennes sjukdomar. I vårt fall så visade detta sig genom att jag hade svårt att andas (sonen dog pga att lungorna inte hade plats eller styrka att fylla sig), jag tappade synen (sonen hade missbildade ögon), och jag samlade på mig abnorma mängder vätska (sonen hade vattenskalle och hade vätska i buken och även resten av kroppen) Detta ledde till att jag fick ta en massa prover. Leverprover, njurprover och jag fick blodtransfusion pga anemi och ett hb på under 70. Dessa dygn var ett bland det värsta jag någonsin varit med om. Flera gånger låg jag i sängen och kunde inte ta mig upp och larmet gick nere hos sonen, varpå personalen på den avdelningen jag låg på, rusade in i mitt rum och rullade ner mig till källaren där sonen låg. Timmar och åter timmar låg jag bredvid min son och bara höll hans lilla hand. Jag såg honom inte men jag kände. Jag pratade med honom. Jag pussade på honom. Stora dottern kom dit och fick vara med lillebror, vi läste läxa tillsammans på neonatalavdelningen och vi åt cafeteriamiddag. Men vi var tillsammans. Detta skulle ordna sig. Snart så skulle sonens tillstånd vända och han skulle börja andas själv, utan maskiner. Men det gjorde han inte.

6 dygn senare. Den 6 september kl 07.05 tog han sitt sista andetag. Vi hade fått honom till vårt bröst och höll honom nära nära. I över 12 timmar satt vi och vakade över honom, hud mot hud. Vi förstod att det snart var slut. Vi förbannade Gud och läkarna. Vi grät. Vi tog hand- och fotavtryck. Vi tog fotografier. Vi satt i källaren, utan att ha tagit ett enda andetag ute i friska luften på en vecka, och bara vakade över vår son. Hoppet svek mig först. Sista dygnet öppnade han sina ögon och tittade på mig genom sina små springor. Inom mig hörde jag "Nu är det dags för mig att lämna er. Jag kommer att dö nu mamma". Jag visste att han skulle dö ifrån oss ett dygn innan fästmön förstod det, hon höll hoppets låga brinnande ända in i slutet.

Vi fick 6 dygn. Jag och min älskade efterlängtade son. 6 dygn. Vi såg varandra i ögonen och jag vet att vi kommer att ses igen. En dag. Inte nu. Men sen. Jag måste finnas kvar här för stora dotterns skull, annars hade jag följt med sonen. Men det kan jag inte. Jag måste fortsätta. Jag måste fortsätta leva mitt liv.

Begravningen hade vi den 2 oktober. Vi var 20 stycken i kyrkan och spelade Beatles "Imagine". Lilla vita kistan med så mycket blommor och gosedjur runtomkring. Det var fint och vackert. Vår präst Mats talade om framtiden och att det finns hopp. Vi ville ha det så. Vi sa hejdå till älskade lilla ungen och tårarna rann. De rinner fortfarande. Inte varje dag. Men ofta. Saknaden är så stor. Sorgen över att ha mist honom är så djup.

Nu är det snart första advent. Vi har hängt upp julgardiner och ställt fram ljusstakarna. Jag, fästmön och stora dottern. Vi har skrattat och talat om att vi älskar varandra. Många många gånger. För det är så vi gör. Vi kramas mycket och talar om att "Jag älskar dig". Inom oss finns saknaden och sorgen. Vi är fortfarande sjukskrivna men ska börja jobba på 50% nu i december. Det känns rätt skönt. Som att det finns en morgondag. Hur tung den än är. Hur mycket vår lilla kille saknas oss så fortsätter vi leva våra liv. Finns vänner och människor som tagit avstånd. Som tycker att det är för jobbigt. Men det tar jag i ett annat blogginlägg. Jag har massa att skriva av mig om. Fortsättningen - vågar jag bli gravid igen? Tänk om jag blir lika sjuk igen och tappar synen? Vänner och familj som tystnar och slutar höra av sig. Sorgen. Längtan efter ett friskt och levande barn. Avundsjukan på de som får friska barn. Irritationen över de som bara klagar på att de inte får sova på nätterna pga amning och skrik från sina nyfödda. Depression. Återgången till jobbet. Ja men jag har mycket att skriva om. Som sagt, jag vet inte om jag har några läsare kvar, men om jag har.... skriv en rad för jag tror att jag behöver det.

Vecka 25 - börjar få lite krämpor

Visst känns det att magen växer nu alltså! Men, som tur är har jag stannat i viktuppgången. Jag brukar väga 84 kg, under ett års hormonbehandling och mitt i IVF-karusellen och det faktum att jag slutade röka så gick jag upp 7 kg. Så vid invägningen hos BM vägde jag alltså 91 kg, sen small det till och jag var helt plötsligt uppe i 101 kg och jag trodde jag skulle dö. Men det visade sig att jag samlade på mig vätska under en varm period i maj, så jag gick ner till 97 kg och där har jag stannat. Så från start med IVF har jag gått upp 13 kg och från inskrivning hos BM har jag gått upp 6 kg. Dessa sluta-röka-kilon, ledsen-och-orolig-över-embryon-som-inte-vill-överleva-i-min-livmoder och nu graviditetskilon får jag ta tag i när bebisen fötts. Beräknat datum är den 25 oktober så om jag är realistisk så låter jag första tiden gå över advent, jul och nyår. Dels för att se vad amningen gör och dels för att det just är bästa högtiden på året :) Så lite jobbigt tycker jag att detta med vikten är. Andra krämpor som smugit sig på är andfåddhet (även när jag bara sitter still och pratar) nästäppa, måste gå på toaletten ofta, sköra slemhinnor både i underliv och tandköttet, åderbråck, klåda och utslag på mage och lår, jättedåligt mörkerseende, början på foglossning (känns mest då jag suttit still en hel dag. Ja lite vanliga krämpor med andra ord :) Men det som är jobbigt är att jag börjat se så otroligt dåligt. Törs inte köra bil på kvällarna längre och här hemma går jag och tänder alla lampor för att se något. Måste kolla om jag har A-vitaminbrist :/ Men jag välkomnar denna graviditet och längtar väldigt mycket efter bebisen! Tänk om ca 118 dagar är du här! Tror att jag vill ha en till (om det lyckas vill säga) ganska snart efter :)

Det går fort nu...

Vecka 23 passerade innan jag hann blinka och vi är nu mitt i vecka 24. Kan inte fatta det, tycker att det var nyss jag plussade men det var ju någon gång i februari :) Sen jag blev uttagen ur jobb så har jag njutit av lediga dagar tillsammans med stora dottern som har sommarlov. Hade hon gått i skolan hela dagarna hade jag blivit galen av tristessen men nu kan vi massamassa mamma-dotter-tid innan bebisen kommer. Så i det stora hela mår både jag och bebisen väldigt bra just nu. Jag är ganska stor men inte otymplig vilket gör att jag kan göra en massa saker utan att bli helt slut (får bara ta det i lite lugnare tempo) Just nu så har vi två heldagar på Kolmården där jag måste stå och gå i branta backar hela dagarna men det går hittills över förväntan, kanske grund fysiken inte är så dålig ändå ;)

Vecka 22

Galet så snabbt tiden går nu och så fort magen växer!! Jag hinner inte riktigt med känns det som :) Bara att hänga med så gott det går. Jag är fortfarande lika trött och har fått en klåda på magen och låten som gör mig galen. Har fullt med hudförändringar också fastän jag inte solat något. Undrar vad det kan vara? Ska till specialist mödravården om två dagar, får fråga då. Jag och fästmön har fått komma till gruppsamtalen ang hennes ADHD och det är otroligt bra. Vi lär oss båda två att hantera känslor, förväntningar, besvikelser och det faktum att ADHD finns och kommer att finnas i vår vardag. Acceptans är nästan A och O. Vi är på god väg :) Älskar henne så djupt! Vi klarar allt tillsammans :) I övrigt tycker jag att det liksom knallar på med graviditeten,magen växer och bebisen sparkar varje dag. Känner inte mycket men det räcker med små buffar från insidan så blir jag lugn. Ska ta nya prover på måndag för att se hur blodvärdet ligger nu, hoppas att det stigit lite från botten noteringen på 89 i alla fall. Klådan har jag nämnt. Tröttheten är lamslående vissa dagar men eftersom jag blivit utplockad ur jobb så har jag all möjlighet i världen att vila när jag behöver. Jag har gått ner 4 kg men jag tror att det är vätskan i kroppen som försvunnit den sista veckan. Blir det varmt väder igen och jag står och går mycket så kommer jag antagligen gå upp igen. Nu ska jag äta lite sill och potatis :)

Vecka 21 och bebisen börjar röra på sig :)

Som jag har väntat på att denna lilla krabat skall börja röra mer på sig! Nu känner jag i alla fall små kickar och inte bara fladder :) Denna verkar också vara lugn (precis som storasyster) Magen växer fortfarande explosionsartat från vecka till vecka och så även min vikt :/ Mycket är nog vatten eftersom jag svullnat upp ganska mycket men många kilon är nog, tyvärr, fett också. Jag har inte rört lika mycket på mig som jag brukar utan har legat som en död sill i soffan när jag kommit hem från jobb. Hb- värdet har ju sjunkit till 90 och zink- och järnbristen är tydlig. Så motion har inte varit någon prioritet för mig vilket har resulterat viktippgång på 9 kg! Hur är det i övrigt då? Jo då... som vanligt höll jag på att säga. Det som är vanligt för vår familj alltså. Vi kämpar fortfarande hårt med att få vardagen, samspelet och kommunikationen att funka så smärtfritt som möjligt. Älsklingen har nu i alla fall fått sina första tider inbokade för att gå vidare i adhd- utredningen. Hoppas bara hon kommer ihåg att gå dit! Förra veckan missade hon en psykologtid fast jag påminde henne kvällen innan. Tankarna har börjat snurra kring att vi kanske skall bo åtskilda under vardagarna och bara umgås på helgerna då kraven sänks för henne. Jag tror att det blir lugnast så för alla. Speciellt stora dottern som jag har så grymt dåligt samvete över iom allt bråk :/ Men vi tar en sak i taget. Nu är det bara att gilla läget. Jag måste hålla ihop för barnens skull och det är ju bara att hålla tummarna för att älsklingen får professionell hjälp och ev medicinering innan bebisen kommer. Idag tänkte jsg och dottern i alla fall ta oss ut på äventyr tillsammans. Vi behöver mamma/dotter tid! Så dagen blir nog fin så kag tänker njuta av den i varje sekund!!!

Vecka 20 - Halvlek!

Nu har halva graviditeten gått och jag njuter mer än någonsin. Börjar känna bebisens sparkar nu :) Har ju varit orolig för att jag inte känt så mycket men fick svaret på RUL, min moderkaka ligger i framkant så sparkarna blir dämpade. I övrigt fick vi veta att bebisen växer som den ska och allt ser bra ut. Tyvärr ville h*n inte visa vilket kön det var så det är fortfarande en överraskning! Jag är fortfarande halvtidssjukskriven men kommer förhoppningsvis bli bort plockad ur jobb pga den risk som föreligger om hot och våld. Ska träffa chefen i morgon och diskutera det. Det är tungt att ha ett psykiskt påfrestande jobb och samtidigt ha ett blodvärde på 90 (120 är nedre gränsen) så jag skulle välkomna en sommar där jag var helt ledig och kunde fokusera på att vila, ta medicinerna (alla vitamintillskott pga näringsbrister) och äta rätt och röra på mig varje dag. Har gått upp 8 kg och det är INTE ok. Jag har nog inte ätit mer men jag har rört mig betydligt mindre. Hamnar ju i soffan efter jobbet eftersom jag är så trött och slut. Men rent psykiskt mår jag bättre. Strukturer och vardagsrutiner börjar ta form igen efter en svacka.eller är det så att jag tar mer ansvar nu igen fadtän jsg är sjukskriven och SJUKT trött. Men jag ser till att det finns en matlista på kylskåpet så alla vet vad vi ska äta och hjälper till så gott man kan med detta, men det är ofta jag som både lagar och diskar. Jag städar hemmet, gör listor till min sambo vad hon ska prioritera osv. Det fina i kråksången är att sambons utredning verkar gå framåt då hon ska på två gruppsamtal och föreläsningar, dels om hur man kan strukturera upp sitt liv och vardagen. För som det är nu så gör jag 75% av alla hushållssysslor just pga att hon fastnar i att pilla med dator i en evighet, mixtrar med sladdar en hel kväll, somnar på soffan istället för att hjälpa till med disken, sover på mornarna istället för att gå upp med stora tjejen 07.30 varje dag, slipar och målar utemöbler i 2 månader osv osv men jag har lovat att göra mer hemma eftersom hon blir så stressad och surmulen om hon har för mycket att tänka på. Hoppas kurserna ger aha-upplevelser och att hon får tid att reflektera, prata om och acceptera den här sidan. För ibland blir det extremt jobbigt att leva med :( Men det värsta är inte det omstrukturerade kaoset som gärna blir i vardagen, det värsta är känslostormarna. Men jag har läst om det och letar information på nätet och börjar kunna urskilja hennes känsloinferno som kommer från ingenstans och slår till och äter upp. Jag börjar lära mig att INTE låta hennes känslor påverka mig , för de är hennes och hon får bära dem. Inte jag. Jag har nog med mina. Ja usch å fy jag blir så ledsen då jag tänker på det :( För kärleken mellan oss är så stark, helt orubblig faktiskt. Och så får en dum diagnos förstöra så mycket. Jag är ju speciellt känslig nu när jag är gravid också. Jag blir besviken så ofta. Som igår, hon hade sagt att "när jag kommer hem ikväll ska jag kanske skämma bort dig älskling?" JA TACK!!!! Tänker jag. När hon kommer hem så blir det inte så. Detta hände: JAG lagade middagen, dukade fram och tände ljus och gjorde mysigt. Hon plockade undan från bordet men jag fick diska. Vi åker och handlar, JAG är den som har en lista i huvudet på vad som ska handlas, hon lägger in i kylen när vi kommer hem men JAG hackar upp grönsaker och frukt, ställer fram på bordet, tänder ljus och återigen ser till att liksom allt är med, slutklämmen kommer och liksom tänker till. Så mycket för att bli bortskämd :/ Nåja det gör inte så mycket, det var inte bråk i alla fall. Det höll på att bli om inte jag hållit mig lugn. Jag råkade ju nämna mitt ex namn på affären och då fick kag en salva. Typ i stil med "vad faaan det är ju jävligt märkligt att ALLA personer som vi inte vill ha i vårt liv, finns i vårt liv och vet saker om oss!!" och sen rabblar hon upp namn på löpande band :/ Och ja ba.... Öhhh? Jag sa bara att nötter var bra mellanmål, mitt ex hade hört det av sin PT. VAD har det med alla dem du muttrar och är sur över nu??? Och vaddå finns i våra liv? Vi fick en kasse med kläder av ens mamma, de ringer mig ibland och frågar saker men jag kontaktar ALDRIG dem. Det är ju inte konstigt att folk tolkar henne som extremt svartsjuk och långsint :/ Och den som får ta skiten det är jag. Den som står närmast får ta emot (och försöka stå pall för dessa känslostormar) och det är jag som ska orka. Och när jag känner mig orättvist behandlad eller anklagad eller bara är jävligt less så blir jag onödigt nedlåtande och sur tillbaka. Men jag orkar ju inte jämt. Det är här jag känner mig ensam ofta. Ensam i hur det är att leva med ADHD. Märker att hand i hand med att jag förbereder mig för bebisen så bearbetar jag det faktum att ADHD finns i vår vardag. Och jag står pall för det mesta men jag har sagt INTE ett bråk till på flera timmar. Händer det får vi lösa vår familjesituation på ett annat sätt. För barnen ska inte behöva växa upp i den skiten. No way. Så jag är väl medveten om att vardagen flyter på nu pga att jag insett att jag måste låta min sambo få koncentrera sig på sitt jobb och sen ett projekt i taget här hemma.djupa andetag helt enkelt. Då går det. Och det kommer att gå lättare om jag slipper jobba helt, då orkar jag ta ännu mer ansvar. Som det är nu somnar jag kl 21 i soffan, helt slut efter dagen och pga att jag har ett blodvärde som skulle få de flesta att däcka. Men jag måste orka. För tonåringen och för bebisen. Tack gode Gud att bebisen mår bra. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om den skulle vara stressad pga att jag känner mig stressad över situationen. Så håll en tumme för att utredningen på ADHD går snabbt (de skulle prioritera vårt fall sa de) och att jag får sluta jobba nu inom de närmsta veckorna så att jag orkar.

Vecka 19 och mycket gladare!

Förra veckan var en gråtvecka då allt händes hopplöst, denna vecka mår jag mycket bättre. Jag och sambon har åter hittat tillbaka till den struktur och ordning vi måste ha här hemma. Och vi har pratat ut om varför det blev så här kaotiskt, känslomässig berg-och-dal-bana. Kombinationen graviditet, nytt krävande jobb och ADHD gör att det lätt blir kaotiskt i vår tillvaro. Det är då det krävs att åtminstone en av oss orkar vara stark och få oss båda på benen igen. Släpper båda greppet och tappar sig fullständigt i känslor (och glömmer förnuftet) helt så blir det bara tråkigt och trist. Men det är en svår svår balansgång att bemästra. Vi övar och kämpar, ni som lever med adhd (din egen eller en familjemedlem) vet vad jag pratar om. Hur som helst så är det lugna gatan igen :) Graviditeten tickar på som vanligt och vi har kommit in i vecka 19. Jag är stor som ett hus!! Magen växer enormt snabbt och det känns eftersom det drar, sliter och hugger i ligamenten. Lite besvärligt är det också att andas - pollen allergi, förkylningshosta och så grav på det. Blir inte direkt några raska promenader i det här läget. Andra graviditetskrämpor jag känner av: bröstvårtorna är betydligt större och vårtgårdarna är mörkare, sväller upp i händer och fötter speciellt då det är varmt, det fladdrar i magen (inga riktiga sparkar än) nästäppa och trött. I övrigt mår jag fint! Nästa vecka är det dags för rutinultraljud, hoppas få se om det blir en pojke eller flicka då! :)

Vecka 18

Vecka 18 är här och snart över. Det går fort nu och magen växer explosionsartat från vecka till vecka. Jag kan dock inte glädjas, känner mig ensam i det här. Min partner har klart och tydligt både visat och talat om att det är för mycket krav och när det blir för mycket krav så blir hon stressad, elak, grinig, har dålig attityd gentemot mig och är nedlåtande. Känns väl inte som en dröm graviditet direkt när all fokus måste läggas på min partners issues. Men det är ganska vanligt fenomen, alla strålkastare på henne. På ett eller annat sätt. Är det inte genom positiva ting så går det lika gärna med negativ uppmärksamhet. Tex ramla slå sig, prata högst av alla, svära och ha ett "fult" ordförråd, bli irriterad eller förbannad osv. Graviditeten, den stora dottern, hemmet och allt runt omkring det tar jag hand om. ADHD är en hemsk funktionsnedsättning och handikapp i vardagen för alla som lever i närheten. Jag är väldigt trött och skulle behöva en stark famn att luta mig mot. Men nu får jag vara min egna starka famn. Jsg vet att jsg kan vara stark för allas skull. Men när man blir hånad, förlöjligad, skämtad om att man är ful och pratad till på bebisspråk ena stunden för att få höra det ständiga "Fy faaaann vad du är låg, vad du är nedlåtande i din ton" för att man påpekat att utemöblerna skulle det vara nice att de blev slipade och målade klart snart (har hållit på med dem i 2 månader nu) eller när jag påminner om att vi ska vara kattvakt om 1,5 vecka, kanske det är dags att sätta upp skyddsnätet på balkongen?? Nä då pikar jag :/ Men vad fan vill du då? Ska jag fixa det? Ok men säg det då!! För du har jag fått höra hur betungande det är med jobb, läxläsning, slipa utemöbler, handla kläder med tonåringar och gravid flickvän, ge massage osv osv. Välkommen till LIVET säger jag. Säg till när du är redo att vara min jämlike, och stå vid min sida igen. Fram tills dess så sköter jag det praktiska i hemmet. Men ensam, ja det känner man sig :/ Bebisen i magen? Jo jag bryr mig inte så mycket just nu. Det som räknas det är att hålla ihop för stora dotterns skull. Livet blir inte alltid vad man tänkt sig. Jag som sökt efter TRYGGHET i hela mitt liv, är förlovad och väntar barn med en person som har ADHD. Vi har till och med blivit erbjuden boendestöd när bebisen föds. Vet inte om jag ska skratta eller gråta längre...

Vecka 17 och anemi from hell :/

Har nu gått in i vecka 17 och magen växer från vecka till vecka. Börjar känna av lite typiska graviditetskrämpor så som foglossning,hugg och stickor ligamenten som töjs och näsblod. Men jag tar tacksamt emot det då jag fortfarande är rädd att bebisen har eller kommer att dö i magen utan att kroppen stöter bort det. Vet inte varför jag fått denna irrationella rädsla för MA men den finns där som en mörk skugga i bakgrunden hela tiden. Vi har inte vågat köpa något till bebisen än (min sambo och fästmö har dock köpt ett par baggy jeans i stl 56) För trots två UL så är jag rädd för detta. Trots att jag både ser och känner att magen växer så är jag rädd. Det är verkligen sjukt :/ Sjukt jobbigt är det också :/ Men jsg har läst så pass många bloggar där det faktiskt hänt så det har etsat sig fast. Läser därför inte så många bloggar längre. För att skydda mig själv helt enkelt. Läser dock Anne utan e's blogg och känner så för henne och hennes man. Så om du läser här Anne - jag kan inte kommentera i din blogg från min mobil men ni finns i mina tankar och jag sänder er de varmaste kramar av uppriktig medkänsla till er båda! Livet är verkligen inte rättvist på en fläck ibland och inget kan vi göra åt det mer än att acceptera det bi inte kan förändra på. En sak jag dock önskar kunna förändra på är mitt sjunkande hb, min järnbrist och anemin :/ Dags att gå till läkaren för tredje gången den här veckan för att få järn intravenöst. Hoppas verkligen att detta hjälper nu för den här tröttheten och orkeslösheten är väldigt jobbig att leva med. Som tur är så är jag fortfarande sjukskriven på 50% så det blir mycket vila för den här mamman. I helgen ska vi åka och hälsa på goda vänner, åker båt dit och har beställt buffé till kl 20.00 ikväll så det ser jag fram emot. Jag och lilla regnbågsfamiljen :)

Jag älskar er också!

Fick en kommentar av en Anonym på förra inlägget med orden "Jag älskar dig!" :) Tror att jag vet vem denna anonyma är och kag älskar dig med - till evigheten och tillbaka. Förevigt nu. Vi ska bli mammor och ibland fylls jag av en obeskrivlig lycklig känsla av att allt kommer att ordna sig. Vi kommer att njuta av vår familj på precis det sätt vi önskar med precis de förutsättningar vi kommer att skapa, tillsammans. I övrigt har jag kommit in i vecka 16 nu och mår för det mesta bra förutom att jag har svårt att äta och förutom min anemi. Men ätandet går bättre nu då jag är sjukskriven på 50% och anemin håller läkarna på att behandla genom att jag får dubbelsidig järn intravenöst under några omgångar. Idag skiner solen och stora dottern önskar hitta på något så vi har bestämt oss för bakluckeloppis. Mysigt att vandra runt bland skrot och guldkorn tillsammans med dottern och sen kanske ta en lunch i solen. Söndagar när de är som allra bäst :) Ikväll kommer hon som säger "Jag älskar dig" hem och hela familjen är samlad. Då är jag hel. Ha en fin söndag!