Klarat dag 11

Ruvardag 11 är snart till enda och inte en tillstymmelse till blod eller bruna spottings. Känns som en seger i sig eftersom det bruna kom denna dagen på vårt förra ET. Idag har jag varit på språng på förmiddagen och det liksom "drog" i nedre delen av magen och jag kände mig tung, som att jag skulle väga 100 kg typ. Vi käkade wok på stan till lunch och jag höll på att spy av den färska koriandern. När vi kom hem la jag mig på soffan och somnade och sov i 2 timmar!! Det händer aldrig mig i vanliga fall. Visst jan jag somna på soffan men då sover jag Max 30-45 minuter. Men jag är så fruktansvärt trött alltså. Jag vill ju så gärna tro att allt detta är för att embryot har fäst och jag är gravid men så tänker jsg i nästa sekund att det är dessa jävla biverkningar :/

Men inget blod ännu som sagt och så länge det inte kommit så finns det fortfarande en chans. Håller fortfarande tummarna och hoppas

Ruvardag 11

Idag börjar den värsta oron :/ Usch å fy. Det är idag ooch de två närmaste dagarna jag brukar börja blöda. Törs inte hoppas ett enda dugg att det ska vara annorlunda denna gången. Visst känner jag en massa symptom så som stick i underlivet och längre upp i magen, huvudvärk, trötthet, lite illa mående på morgonen men jag vet ju att allt detta kan lika gärna vara biverkningar på proggisarna eller tecken på att mensen är på G. Suck.

Orättvist?

På fb ploppar det upp den ena ultraljudsbilden efter den andra. Tre av mina vänner ska ha barn. När är det vår tur? Ruvardag 10 är snart till ända och inget blod ännu i alla fall. Idag har det stickt till i magen flera gånger. Inte värk och inget molande, bara som små nålstick, undrar vad det betyder? Mens på G?

Ruvardag 10

Inget blod ännu. Idag går jsg in i ruvardag 10. 8 dagar kvar till TD. Jag tänker inte testa i förväg. Det är ändå ingen ide, blodet kommer nog vilken dag som helst. Att jag skulle få se ett plus på Stickan känns helt osannolikt. Fick ju dom sagt inte det på hela förra IVF försöket, trots 6 fina ägg som sattes in. Börjar förbereda mig på att det inte blir något syskon för oss.

Molande mensvärk

Det här kommer inte att sluta bra...

Ruvardag 9

Inget nytt under solen. Dagarna segar sig fram men nu går jag i alla fall in i ruvardag 9. Denna eviga väntan och nedräkning. I morse "rann det till" och jag sprang upp på toaletten och var helt säker på att det skulle vara blod men det var kletet från vaggisarna. Mina blödningar följer ju inga mönster, inland har det börjat med lite brunt för att sen efter två dagar gå över till mens och ibland har det blivit stört blödning med klarrött blod på en gång. Jag väntar helt enkelt. Och håller tummarna.

Ruvardag 8

Efter en skitdag igår så känns det bättre idag. Det jag inte får glömma är att det är psykiskt påfrestande för min fru också att gå och vänta och längta efter entingen ett plus eller blod. Det är lätt att glömma när man är mitt uppe i sin egen noja och nervositet.

Nu håller vi tummarna för att ruvardag 8 inte ska innehålla blod och tårar. Är i och för sig inte så nojig än eftersom blodet brukar komma dag 11-13 men en gång kom det redan dag 6 så man vet ju aldrig :( Man vet ingenting och det tär fruktansvärt mycket. Tycker att det är vår tur nu och fattar inte varför våra embryon inte vill fastna? Det är ju tydligen inget fel på mig och kan ju uppenbarligen bli gravid eftersom vi har en dotter. Suck dessa tankar snurrar hela tiden så det kanske inte är så konstigt att jag är disträ, trött och instabil just nu?

Ruvardag 7

Då har första veckan som ruvare gått. Det har fan inte varit lätt den här gången. Jag bara väntar på att blodet skall komma. Det är så psykiskt påfrestande att det inte går att förklara. Det har ju alltid kommit så det är omöjligt att tänka och tro något annat just nu. Rent fysiskt så spänner brösten så som att det var stora blåmärken på dem och magen är uppsvälld. Det gör sällan ont eller moler men när jag sätter mig eller reser mig så hugger det till i äggstockarna/livmodern/eller vad det nu är. Men allt detta kommer antagligen av vaggisarna som jag trycker upp 3 ggr/dag. Det är ju helt omöjligt att försöka klura ut vad som kan vara en graviditet och vad som är tillsatta hormoner. Men skit mår jag. Jag hade tagit det med glädje om jag visste att det skulle resultera i en graviditet men nu går jag igenom allt detta med samma känsla som alla andra gånger, snart kommer blodet och jag har misslyckats ännu en gång.

På hemmafronten känner jag mig missförstådd och minsta lilla all denna oro och hormonpåslag gör sig påmind (dvs jag blir sur eller har ett pissigt humör) så får jag sådana jävla mothugg att det liknar ingenting :/ Tänk om jag skulle få höra en enda gång "Jag förstår att du känner dig gråtmild,labil och ilsk just nu och jag förstår att det är jobbigt". Nä men nä då blir det ett krig här hemma. Partnern går i taket på två röda sekunder och ska minsann tala om för mig hur onödigt det var att jag brusade upp, att jag får skärpa mig och ska minsann tala om varför HON har rätt att bete sig, ironisera, förlöjliga och bråka tillbaka på mig. Det har gått så långt att jag kniper käft om min oro och om hur jag mår. Tyvärr rinner det över. Som igår då jag kände att det jag sa inte lyssnades på eller respekterades. Inte ett enda ord så som "ok älskling jag förstår att du blev arg och jag ber om ursäkt för att jag inte lyssnade. Nästa gång skall jag vara lite mer lyhörd för dina önskemål och behov. Du bär ju faktiskt, förhoppningsvis, vårt barn och jag vill självklart inte göra något emot dig fastän du sagt ifrån" nä så funkar det inte här. Men jag ska minsann vara förstående när vi kommer till hennes tillkortakommanden.

Skit så arg jag är. Och orolig. Och trött på att må så här utan att veta om det är medicinernas biverkningar eller om det är en grav på gång.

Ruvardag 5

Så går jag in i ruvardag 5. Än har jag varken börjat noja mig eller maniskt springa på toaletten för pappersanalysen. Men jag vet, av erfarenhet, att det kommer. Har så många misslyckade försök bakom mig att jag liksom förväntar mig att börja blöda på ruvardag 10 - 13. Jag hinner liksom aldrig ens få ta ett grav.test innan det hela är över. Så jag skyddar nog mig själv från besvikelsen och tänker att detta kommer inte att gå vägen heller.

Det som förbryllar mig är att jag går ut så fina ägg och att de delar sig så bra och är kompatibla med donatorns spermier. Men ändå vill det inte fästa. Läkaren mumlade något om att jag inte skall sätta in äggen i min egen menscykel pga att jag är så oregelbunden utan att vi ska styra det nästa gång. Nu har jag ju satt in ett färskt ägg och har fullt hormonpåslag och försöker hjälpa kroppen på vägen med dessa vaggisar, men skulle det inte funka denna gången så har jag ju ett gäng FET att testa och som jag förstod det så skall det inte vara i min naturliga menscykel. Jag vet inte hur det funkar men jag antar att man ska styra min ägglossning med mediciner och håller koll med ultraljud när det är bästa tidpunkten att göra en återinföring? Nåja jag får väl se. Nu ska jag bara klara av den här ruvningen först. Avskyr att hormonerna man tillsätter påverkar kroppen så mycket. Brösten spänner, magen är uppblåst och jag känner mig allmänt gråtmild och känslig.

Idag ska sambon jobba hela dagen och natten. Blir ensamt. Men jag får väl roa mig med att läsa böcker och se på film. Och så är det ju melodifestivalen ikväll :)

Nytt år. Nya försök.

Naiva som vi var så trodde vi ju att vi skulle vara gravida under 2011. Det visade sig att det inte var så enkelt. Trots att jag är fullt frisk, har ett barn sedan 13 år tillbaka och svarade bra på hormonbehandlingen så ville inget ägg stanna. Har aldrig fått ett positivt gravtest utan alltid börjat blöda på ruvardag 11-14.

Vi kände båda att en paus över jul och nyår var nödvändigt. Hade det fint och bra. Förutom att min sambo lyckades svika mig rejält på juldagen och trampade sönder tilliten totalt. Har börjat gå till en familjeterapeut för att klara av detta. Sveken har varit många och stora och det har inte varit självklart att vi skulle fortsätta med en IVF-omgång till. Skulle vi gå skilda vägar eller skulle vi kämpa för kärleken? Vi valde det sistnämnda. Och det har varit och ÄR det jobbigaste jag någonsin gjort.


Mitt i alla känslor så började jag nedregleringen med nässpray Synarela och sen hormonsprutorna Menopur 1200. Jag har mått skit. Känslorna har vajat och jag känner inte igen mig själv. Jag rekommenderar inte att gå igenom en sån här sak när förhållandet är i gungning :( Men nu har vi gjort äggplocket, vilket var oerhört smärtsamt denna gången då den vänstra äggstocken gömde sig och de fick trycka mycket och länge för att hitta äggblåsorna. Kunde nästan inte stå eller gå på 3 dygn efter. Fick dock 11 ägg. 1 sattes tillbaka för 5 dagar sedan, 4 till frysen och 1 på långtidsodling (får se om det klarar sig och hamnar i frysen också) På REP-center hade de tagit foto på mina ägg som exemplar på perfekta ägg. Vad det nu betyder :/ Hoppas på att det är synonymt med starka ägg som vill stanna kvar. Men jag har liksom förlorat allt hopp när det kommer till den saken. Förra året stannade inte ett enda ägg kvar utan jag började som sagt blöda innan ruvartiden varit slut.

Fast någonstans så gror hoppet. Annars skulle vi inte gå igenom allt igen. Har ju ett försök kvar inom landstinget om det skulle visa sig att det inte funkar denna gången heller. Men jag tror inte att jag orkar gå igenom detta igen. Då har jag gjort vad min kropp och psyke orkar med. Är idag på ruvardag 4 och väntar på blödning. Försöker att inte tänka så mycket på det eftersom jag redan ställt in mig på att börja blöda om en si så där 10 dagar. Blev överstimulerad så jag är sjukskriven pga smärta och vätska i buken. Försöker slappna av och vila men det är svårt. En dag i taget helt enkelt.