Ruvardag 10

Inget blod ännu. Idag går jsg in i ruvardag 10. 8 dagar kvar till TD. Jag tänker inte testa i förväg. Det är ändå ingen ide, blodet kommer nog vilken dag som helst. Att jag skulle få se ett plus på Stickan känns helt osannolikt. Fick ju dom sagt inte det på hela förra IVF försöket, trots 6 fina ägg som sattes in. Börjar förbereda mig på att det inte blir något syskon för oss.

Molande mensvärk

Det här kommer inte att sluta bra...

Ruvardag 9

Inget nytt under solen. Dagarna segar sig fram men nu går jag i alla fall in i ruvardag 9. Denna eviga väntan och nedräkning. I morse "rann det till" och jag sprang upp på toaletten och var helt säker på att det skulle vara blod men det var kletet från vaggisarna. Mina blödningar följer ju inga mönster, inland har det börjat med lite brunt för att sen efter två dagar gå över till mens och ibland har det blivit stört blödning med klarrött blod på en gång. Jag väntar helt enkelt. Och håller tummarna.

Ruvardag 8

Efter en skitdag igår så känns det bättre idag. Det jag inte får glömma är att det är psykiskt påfrestande för min fru också att gå och vänta och längta efter entingen ett plus eller blod. Det är lätt att glömma när man är mitt uppe i sin egen noja och nervositet.

Nu håller vi tummarna för att ruvardag 8 inte ska innehålla blod och tårar. Är i och för sig inte så nojig än eftersom blodet brukar komma dag 11-13 men en gång kom det redan dag 6 så man vet ju aldrig :( Man vet ingenting och det tär fruktansvärt mycket. Tycker att det är vår tur nu och fattar inte varför våra embryon inte vill fastna? Det är ju tydligen inget fel på mig och kan ju uppenbarligen bli gravid eftersom vi har en dotter. Suck dessa tankar snurrar hela tiden så det kanske inte är så konstigt att jag är disträ, trött och instabil just nu?

Ruvardag 7

Då har första veckan som ruvare gått. Det har fan inte varit lätt den här gången. Jag bara väntar på att blodet skall komma. Det är så psykiskt påfrestande att det inte går att förklara. Det har ju alltid kommit så det är omöjligt att tänka och tro något annat just nu. Rent fysiskt så spänner brösten så som att det var stora blåmärken på dem och magen är uppsvälld. Det gör sällan ont eller moler men när jag sätter mig eller reser mig så hugger det till i äggstockarna/livmodern/eller vad det nu är. Men allt detta kommer antagligen av vaggisarna som jag trycker upp 3 ggr/dag. Det är ju helt omöjligt att försöka klura ut vad som kan vara en graviditet och vad som är tillsatta hormoner. Men skit mår jag. Jag hade tagit det med glädje om jag visste att det skulle resultera i en graviditet men nu går jag igenom allt detta med samma känsla som alla andra gånger, snart kommer blodet och jag har misslyckats ännu en gång.

På hemmafronten känner jag mig missförstådd och minsta lilla all denna oro och hormonpåslag gör sig påmind (dvs jag blir sur eller har ett pissigt humör) så får jag sådana jävla mothugg att det liknar ingenting :/ Tänk om jag skulle få höra en enda gång "Jag förstår att du känner dig gråtmild,labil och ilsk just nu och jag förstår att det är jobbigt". Nä men nä då blir det ett krig här hemma. Partnern går i taket på två röda sekunder och ska minsann tala om för mig hur onödigt det var att jag brusade upp, att jag får skärpa mig och ska minsann tala om varför HON har rätt att bete sig, ironisera, förlöjliga och bråka tillbaka på mig. Det har gått så långt att jag kniper käft om min oro och om hur jag mår. Tyvärr rinner det över. Som igår då jag kände att det jag sa inte lyssnades på eller respekterades. Inte ett enda ord så som "ok älskling jag förstår att du blev arg och jag ber om ursäkt för att jag inte lyssnade. Nästa gång skall jag vara lite mer lyhörd för dina önskemål och behov. Du bär ju faktiskt, förhoppningsvis, vårt barn och jag vill självklart inte göra något emot dig fastän du sagt ifrån" nä så funkar det inte här. Men jag ska minsann vara förstående när vi kommer till hennes tillkortakommanden.

Skit så arg jag är. Och orolig. Och trött på att må så här utan att veta om det är medicinernas biverkningar eller om det är en grav på gång.

Ruvardag 5

Så går jag in i ruvardag 5. Än har jag varken börjat noja mig eller maniskt springa på toaletten för pappersanalysen. Men jag vet, av erfarenhet, att det kommer. Har så många misslyckade försök bakom mig att jag liksom förväntar mig att börja blöda på ruvardag 10 - 13. Jag hinner liksom aldrig ens få ta ett grav.test innan det hela är över. Så jag skyddar nog mig själv från besvikelsen och tänker att detta kommer inte att gå vägen heller.

Det som förbryllar mig är att jag går ut så fina ägg och att de delar sig så bra och är kompatibla med donatorns spermier. Men ändå vill det inte fästa. Läkaren mumlade något om att jag inte skall sätta in äggen i min egen menscykel pga att jag är så oregelbunden utan att vi ska styra det nästa gång. Nu har jag ju satt in ett färskt ägg och har fullt hormonpåslag och försöker hjälpa kroppen på vägen med dessa vaggisar, men skulle det inte funka denna gången så har jag ju ett gäng FET att testa och som jag förstod det så skall det inte vara i min naturliga menscykel. Jag vet inte hur det funkar men jag antar att man ska styra min ägglossning med mediciner och håller koll med ultraljud när det är bästa tidpunkten att göra en återinföring? Nåja jag får väl se. Nu ska jag bara klara av den här ruvningen först. Avskyr att hormonerna man tillsätter påverkar kroppen så mycket. Brösten spänner, magen är uppblåst och jag känner mig allmänt gråtmild och känslig.

Idag ska sambon jobba hela dagen och natten. Blir ensamt. Men jag får väl roa mig med att läsa böcker och se på film. Och så är det ju melodifestivalen ikväll :)

Nytt år. Nya försök.

Naiva som vi var så trodde vi ju att vi skulle vara gravida under 2011. Det visade sig att det inte var så enkelt. Trots att jag är fullt frisk, har ett barn sedan 13 år tillbaka och svarade bra på hormonbehandlingen så ville inget ägg stanna. Har aldrig fått ett positivt gravtest utan alltid börjat blöda på ruvardag 11-14.

Vi kände båda att en paus över jul och nyår var nödvändigt. Hade det fint och bra. Förutom att min sambo lyckades svika mig rejält på juldagen och trampade sönder tilliten totalt. Har börjat gå till en familjeterapeut för att klara av detta. Sveken har varit många och stora och det har inte varit självklart att vi skulle fortsätta med en IVF-omgång till. Skulle vi gå skilda vägar eller skulle vi kämpa för kärleken? Vi valde det sistnämnda. Och det har varit och ÄR det jobbigaste jag någonsin gjort.


Mitt i alla känslor så började jag nedregleringen med nässpray Synarela och sen hormonsprutorna Menopur 1200. Jag har mått skit. Känslorna har vajat och jag känner inte igen mig själv. Jag rekommenderar inte att gå igenom en sån här sak när förhållandet är i gungning :( Men nu har vi gjort äggplocket, vilket var oerhört smärtsamt denna gången då den vänstra äggstocken gömde sig och de fick trycka mycket och länge för att hitta äggblåsorna. Kunde nästan inte stå eller gå på 3 dygn efter. Fick dock 11 ägg. 1 sattes tillbaka för 5 dagar sedan, 4 till frysen och 1 på långtidsodling (får se om det klarar sig och hamnar i frysen också) På REP-center hade de tagit foto på mina ägg som exemplar på perfekta ägg. Vad det nu betyder :/ Hoppas på att det är synonymt med starka ägg som vill stanna kvar. Men jag har liksom förlorat allt hopp när det kommer till den saken. Förra året stannade inte ett enda ägg kvar utan jag började som sagt blöda innan ruvartiden varit slut.

Fast någonstans så gror hoppet. Annars skulle vi inte gå igenom allt igen. Har ju ett försök kvar inom landstinget om det skulle visa sig att det inte funkar denna gången heller. Men jag tror inte att jag orkar gå igenom detta igen. Då har jag gjort vad min kropp och psyke orkar med. Är idag på ruvardag 4 och väntar på blödning. Försöker att inte tänka så mycket på det eftersom jag redan ställt in mig på att börja blöda om en si så där 10 dagar. Blev överstimulerad så jag är sjukskriven pga smärta och vätska i buken. Försöker slappna av och vila men det är svårt. En dag i taget helt enkelt.

Kan inte sova

Av någon outgrundlig anledning kan jag inte sova. Somnade inte förrän vid 01.30 och är vaken nu endast efter 3 timmars sömn. Det första jag gjorde var såklart att gå och kissa för att se om jag börjat blöda, vilket jag inte hade. Med andra ord är jag nu på ruvardag 16. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker intala mig själv att "det som sker det sker" och att jag ska slappna av och ta dagen som den kommer. Jag håller på att analysera mig själv till fördärvet. Så här ser den, smått sjuka, analysen ut:

1) Brösten ömmar fortfarande. När jag har bh på mig är det fruktansvärt obekvämt och ömmar ännu mer. De ömmar lite mindre när jag varit utan bh under natten och när jag duschar på morgonen gör de inte ont alls vilket gör att jag slänger på mig bhn så fort jag kan och klämmer och känner på brösten som värsta psykpatienten tills de börjar ömma igen.

2) Det hugger och sticker. Både inuti slidan och lite längre upp. Sambon satt och googlade på "tidiga graviditetstecken" igår för att se om det är vanligt. Om jag är vanlig (läs normal) Men vi hittade bara andra gravida som kände av det som var i slutet på grav. Tolkar detta som att mensen är påväg.

3) Laddat ner en grav app på iphonen. Den säger att jag är i vecka 5+3 och att jag kan må illa. Mest på mornarna. Men jag känner av ett smått illamående både på morgonen och om jag inte ätit på några timmar. Inbillning?

4) Tog ju ett "tjuvtest" på ruvdag 14 och det visade minus. Försöker intala mig själv att det var för tidigt men å andra sidan läste jag en annan blogg som hade tjuvtestat på ruvdag 9 och fått positivt. Där sjönk hoppat. Sambon började googla återigen och hittade en tjej som inte testade positivt förrän dag 20. Men VAD??? Kan det vara så olika? Varför kan det inte finnas enkla svar på mina frågor och en säker mall/ordning som man kan följa? När jag testade hade jag ju kissat 2,5 timme så jag försöker även där intala mig att det kanske inte hade samlats tillräckligt med hormoner (eller vad det nu är som mäts) Planen är att inte kissa på minst 5 timmar på fredag då min egentliga testdag är.

Ja men ni ser ju själva hur jag håller på. Tror att jag håller på att bli knäpp :/ Beter mig helt konstigt och jag känner inte igen mig själv. Sambon är nervös och ringer eller smsar flera gånger per dag för att höra om jag börjat blöda. Och vi försöker intala oss själva att ta det lugnt och inte stressa upp oss :)

Så summan av kardemmumman är: minus på Stickan men ingen mens. Snacka om att hamna i ingemansland. Fortsätter att hålla tummarna för att jag ska klara av ruvardag 16 utan blod. Kan väl få vara vår tur nu?

Ruvardag 15

Så här långt mot en graviditet har vi aldrig kommit. Vi är både nervösa, oroliga och förväntansfulla. Men hoppet börjar gro mer och mer för varje timme som jag inte börjat blöda. Gjorde ju som sagt gravtest igår på ruvardag 14 men det visade minus. Tänkte inte ta några fler "tjuvtest" förrän på fredag då rep-center sagt att vi ska testa. Blir bara kortslutning i hjärnan då. För å ena sidan visar det minus men å andra sidan ömmar brösten mer och mer och jag blöder inte. Lika bra att försöka leva som vanligt och inte stressa upp sig.

Var faktiskt och köpte byxor igår. Det är första gången på 1,5 år!! Jag har hela tiden tänkt att det inte är någon ide eftersom magen kommer att börja växa snart men nu har jag alltså lagt ner den dumma tanken. Jag kommer med glädje lägga undan de här byxorna om/när de blir för små. Och det kan ju ta tid, det har jag ju erfarenhet av så att säga. Men jag tycker faktiskt att det ska vara vår tur nu!! Läkarna säger ju att både jag och donatorn är fullt friska och fullt kapabla att göra ett barn i värmeskåpet :)

Så nu fortsätter vi hålla tummarna varje timme.

Ruvardag 14

Jag är lite smått förvirrad. I Uppsala skall man göra sitt gravtest på dag 18 men när jag googlar runt så ser jag att de flesta andra kliniker rekommenderar att göra gravtest på dag 14 efter insättning. Så i morse kunde jag inte hålla mig utan gjorde ett test - som visade minus. Självklart blev jag besviken men samtidigt har inte hoppet släckts helt ännu just pga att vår rep-center säger att vi skall vänta till fredag. Och just för att jag inte blöder så klart. Så jag fortsätter några dagar till med att nervöst springa på toaletten för att se om jag fått mensen :/ Avskyr verkligen denna perioden av ruvartiden. Så nu håller vi tummarna här hemma för att det var lite för tidigt för ett test och att dagarna fram till fredag, som är ruvardag 18, går snabbt och utan den förhatliga mensen.