Det hugger och drar...

På förmiddagarna mår jag som allra bäst, men ju längre mot kvällen jag går dessto sämre mår jag. Det hugger och drar i magen/livmodern, jag blir uppsvälld något groteskt mycket i magen, jag mår småilla och det liksom suger i magen vilket gör att det är alldeles för lätt att gå och småäta konstant och jag kan inte gå på toaletten trots att det känns som att jag behöver. Dessutom har jag svårt att hålla humöret uppe och känner mig grinig och låg. Längtar tills om två veckor då vi ska på ultraljud, kanske klankat få det där lyckoruset alla pratar om? För just nu känner jag det inte utan skyddar mig själv från besvikelse om något skulle gå galet. Dumt att känna så och inte njuta av denna hemlighet men jag hoppas som sagt att det släpper lite då vi har fått se lilla ärtan.

Invaderat min kropp!

Något har totalt invaderat min kropp, jag har inte längre kontroll på det mest basala så som toalettbestyr, mat och sömn. Hård i magen, konstant hungrig och illa mående. Och sömn, ja det verkar jag inte få nog av. Knepigt det där när kroppen börjar bete sig annorlunda ;)

Det börjar gå in...

... att det fastnat ett litet liv här inne. Har tagit några dagar att verkligen förstå att vi ska bli mammor ännu en gång :) det är så stort och jag känner ett stort behov av att ta hand om mig själv genom att äta mycket frukt och grönt och vara ute i solen och ta promenader. Må bra saker som ger positiv effekt på det lilla livet inuti mig :)

Tog ett grav test till...

... Denna gången med CB's Digitala och det visade samma resultat - GRAVID! Stod 2-3 veckor sen befruktning, vilket betyder att jag borde gå in i vecka 6 nu:) Ringde REP-center och fick tid för ultraljud den 19 mars. Det är ju bara 3 veckor dit :)

Hur mår jag då? Jo då lite illamående ibland, VÄLDIGT trött och spända bröst. Humöret är väl inte det bästa heller. Får verkligen anstränga mig för att inte fräsa ifrån till höger och vänster :)

Overkligt!

Jo det känns nog helt overkligt. Åkte och köpte ett grav.test till idag som jag tänker ta i morgon som är min egentliga TD och sen ringa till Rep-center och meddela resultatet. Så många gånger jag fått ringa och berätta att det blivit minus. Men denna gången får jag säga att det blev positivt. Vilken lycka!

Tack alla ni som skrivit och gratulerat och gläds med mig. Det betyder mycket med det stödet då man går igenom IVF eftersom det kanske inte är något man basunerar ut irl och därför kan känna sig lite ensam. Så tack igen! Jag blir varm och glad.

Ruvardag 17

Men wow! Jag fick ett plus i morse! Ett starkt plus till och med! Kan inte fatta att det är sant. Väckte sambon och vi satt i sängen och stirrade på Stickan länge. Det är svårt att ta in. Måste nog smälta detta tror jag :)

Herre Gud jag har klarat dag 16!

Alltså nu börjar ju även jag hoppas och tro att detta kan gå vägen. Fatta besvikelsen om det inte gör det? Jag har ju varit med ett tag i IVF-svängen så jag borde ju vara van eller åtminstone känna på mig att det fäst denna gången? Men nä. Jag tvivlar på allt vad min kropp talar om för mig och tror ändå att den bara luras :/ Jag har kommit att bli en av dessa desperata kvinnorna som hamnat i Bebiskarusellen, men det är väl kanske inte så konstigt att jag mest känner rädsla då vi aldrig ens lyckats få ett plus. Bara alla dessa minus. Symptom eller ej. Just nu mår jag illa och har ont i brösten. Måtte det bli ett plus i morgon. Jag har nämligen utsett det till min testdag fastän jag egentligen ska vänta en dag till. Men jag vill inte göra testet då vi har huset fullt av kids (är kontaktfamilj/stödfamilj) Men en dag tidigare kan väl inte göra något när jag är på ruvardag 17? Usch tror fan jag mår illa av nervositet. Sambon också :/

Ruvardag 16

Jag vågade inte ta testet i morse. Igår kväll inbillade jag mig att alla symptom försvunnit. Jag var inte lika trött, brösten ömmade nästan ingenting och jag var inte lika svullen i magen. Låg och googlade på andra som upplevt samma men blev inte mycket klokare för det. Och det är ju så dumt att göra det för ALLA upplever det olika. Men när jag vaknade i morse så ömmade brösten igen. Jag blir galen på detta!!

Men nu går jag in i dag 16 och om jag inte börjar blöda så testar jag i morgonbitti. Ännu en dag av papperanalys med andra ord :/

Hittade ett grav test...

... i lådan men jag har inte vågat använda det. Får se hur jag gör i morgonbitti. Klarat denna dagen utan blod i alla fall. Det går långsamt framåt :/

Ruvardag 15

Klarade hela dag 14 :) Så här länge har jag aldrig varit ruvare och jag vet att jag kan ta ett test nu egentligen och att det antagligen skulle visa ett starkt plus OM det fäst. Men min testdag är ju fredag på ruvdag 18 så jag väntar.

Hur mår jag då? Jag vet inte om jag inbillar mig eller är skengravid men jag börjar se ett mönster:

- ont långt ner i magen. Det spänner och liksom trycker. Samma känsla som när jag tog hormonsprutorna för att äggen skulle växa. Blev ju lite överstimulerad så jag tänker att det kan vara sviterna efter det. Enda gången det inte känns är när jag ligger ner.

- trött. Är helt vimsig av trötthet. Somnar så fort jag sätter mig för att kolla på en film och måste gå och lägga mig redan vid 22.00 vilket jag aldrig behövt göra förut. Men det är ju en biverkning på proggisarna också.

- spända bröst. Har ont i brösten hela tiden. De är mycket större än vanligt och ömmar. Till och med när jag varit utan b-h på natten så ömmar de på morgonen. Också biverkning?

- illamående. Får ett smått illamående då jag är hungrig men även efter att jag ätit. Det har jag aldrig känt vid tidigare ruvningar.

- torr i munnen. Har aldrig känt tidigare heller. Förkylning på G?

- känner mig låg. Känner mig sorgsen och små deppig då och då. Kan ju ha att göra med proggisarna också. Och det faktum att jag är nervös och orolig och har haft ont i snart 3 veckor. Det knäcker ju vem som helst. Skulle inte vara lika jobbigt med alla dessa krämpor och symptom om man visste att det skulle bli en bebis. Men nu känns det bara hopplöst och jobbigt att behöva gå igenom allt detta gång på gång utan att få se ett plus.

Så nu går jag in i ruvardag 15 och håller fortfarande tummarna för att det ska bli ytterligare en dag utan besvikelse och tårar. Vågar jag börja hoppas eller skall jag bli kastad ner i misslyckande hålet igen och behöva kravla mig upp därifrån?