Inte denna gången heller...

Satte in ägget i tisdags och 5 dagar senare började jag blöda :( fattar inte riktigt hur det går till? Jag menar om ägget inte fäster så ska det väl ändå ta typ 14 dagar innan det stöts ut och man får mens? Någon vänlig själ som vet hur det funkar? Jag har inte ont men jag blöder rikligt, precis som vanlig menstruation. Igår mådde jag dock så illa att jag kräktes. Ska ringa reproduktionscenter idag och meddela läget. Känns som ett misslyckande. Rent känslomässigt alltså. Tänker jag logiskt så vet jag att många måste göra flera försök innan det lyckas. Jag vet ju att det inte är "något fel på mig" då jag har ett barn redan. Men ändå... Längtan är stor och nu kommer REP-center att ha sommarstängt i 4 veckor. Väntan blir lång, besvikelsen är svår att bearbeta och oron sätter sig som en klump i magen. Försöker tänka om och se det positiva. En sommar där jag kan gå ner mina 5 kg som jag lagt på mig under vintern, njuta av ett glas rose och resa tillsammans med familjen. Hoppas att det går bättre för er andra som jag följer här på nätet.

Helg!

Då bar det helg igen. Har jobbat kväll och kom hem vid niotiden. Dottern sover hos kompis och fästmön jobbar hela natten. Så fruktansvärt ensamt alltså. När man är van att ha hemmet fullt av liv och rörelse så blir det liksom för tyst när man är själv. Tog mig något att äta, slog på tv:n, kollade fejset och tig en varm dusch. Men tankarna snurrar ändå och jag börjar tro att det inte finns något litet liv inuti mig :( jag vet ju rent logiskt att det är alldeles för tidigt för att känna något ÄNDÅ går jag och nojar mig över att brösten inte ömmar och att magen är lika platt som vanligt. Vill ha graviditetssymptom!!! Knasfia är vad jag är. Jag vet. Men eftersom förra försöket inte gick bra så vill man ju så gärna att detta ska gå vägen. Och ett tecken på att det "går vägen" är ju att man mår illa, brösten ömmar och man är konstant trött. So hit me! Pleace! :))

Det gick bra!

Enligt läkaren på REP-centrum var mitt frysta ägg fint och hade tinat och var befruktat precis så som det skulle. Bra där. Vi satte in ägget igår och det hela var över på några minuter. Inget dramatiskt eller så, utan jag kände mig som vanligt när jag gick därifrån. Nu väntar jag bara på några graviditetssymptom så att man känner att något finns där inne. 18 dagars väntan innan grav.test ska man vänta, det är ju en halv evighet. Så 2/7 skall jag ta grav.test om jag inte börjat blöda som förra gången. Nu håller vi tummarna för att 4:e försöket lyckas (2 indeminationer och nu andra IVF)

Väntan har varit lång men nu är det dags igen!

Jag har tackat gudarna många gånger för att jag har sådan lång menscykel, men när man vill bli gravid är det en sjukt jobbig väntan att ha 40 dagars cykel. Men nu är det dags igen. 1:a frysförsöket i morgon. Känner mig märkligt lugn, kanske för att jag vet vad som kommer att hända? Skönt är det i alla fall att slippa känna press och stress. Vi har valt att inte berätta för varken familj eller närmsta vännerna att vi ska sätta in ett ägg igen. De vet om att vi går igenom IVF behandling och förra gången visste de om tidpunkten men inte denna gången alltså. Så nu håller vi tummarna för att det ska fästa och att jag får vara gravid denna sommaren.

Väntan...

Länge sedan jag bloggade men det har faktiskt inte hänt så mycket här. Livet knallar på. Vi njuter hämningslöst av Våren, Värmen och Varandra. De tre V:a liksom ;) Vi jobbar på och försöker finna tid för vänner och gemenskap därimellan.

Första IVF blev ju misslyckat. Inget ägg som fäste. En paus ville de att jag skulle ge mig själv och min kropp. Så nu väntar jag in mensen och sen ska jag börja ta ägglossningstest igen. Så om en sisådär 2-3 veckor är det dags igen. Håller tummarna för att ett av de frysta äggen vill fästa och ge oss ett barn. Men under tiden vi väntar så liksom har vi det rätt gött =)

Ville bara ge ett litet livstecken härifrån och önskar er som läser en fin vecka!

Nu är det fakta.

Nu finns det inget utrymmet för "kanske" och "eventuellt" och "hoppas" - fakta är att jag störtblöder och har ont i magen. Gravtest visar ett starkt minus och jag sitter med en märklig känsla. Trodde att jag skulle bli väldigt ledsen men jag gör inte det. Ringde till Reproduktionscenter och berättade att vårat lilla liv inte stannade kvar inuti mig och frågade hur vi skulle gå tillväga nu. "Din kropp och ditt psyke behöver vila" fick jag som svar och jag känner att jag kan vila i det. De sätter inte in ett ägg till denna ägglossning utan jag ska nu blöda klar, invänta nästa mens och SEN börja ta ÄL-test. Den dagen jag får utslag ska jag ringa RPC och två dagar senare sätter de in ett av de fyra ägg som ligger och väntar i frysen. Kände hur all press och stress rann av mig. Kände hur jag nu bara kan VARA, få tid att fatta att vårt första IVF misslyckades och låta hormonerna som rusat runt i kroppen få lugna sig och låta min kropp komma in i rätt cykel igen.


Kanske är det bara ett sätt för mig att skydda mig själv från allt för stor besvikelse? Kanske är det mitt sätt att tackla livet - det som sker det sker. Jag kan inte påverka detta och därför är det viktigt att jag vågar känna alla känslor och utifrån dem agera och ta beslut. Jag tror på en blandning av dessa två. Hur det än är så är jag i alla fall inte jätteledsen. Det är väldigt skönt. Förra året, då vi hade en privat donator och gjorde heminsemination, så blev jag jätteledsen och besviken då mensen kom. Jag vet inte om jag hade orkat med en vår av tårar och sorg. Så jag är oerhört tacksam för att jag KÄNNER men inte enbart jobbiga känslor utan även har hoppet kvar och jag tror att detta kan föra mig och fästmön närmare varandra. Det är en klyscha men ändock så sant - Det som inte dödar, härdar. Det som härdats blir stark och genuint. En stabil grund. Vi har mycket att gå igenom, jag och fästmön. Vi har ett bagage som är ganska kringelkrokigt kan man säga och vi har bestämt oss för att det ska inte längre få påverka vårat liv tillsammans.


Så hitintills har bloggen enbart handlat om nässpray, väntan, hormonsprutor, väntan, äggplock, väntan, ägginsättning, väntan. Under några veckor kommer den nog att ta en liten annan inriktning. Dock samma mål - att ta hand om, värna om, bygga på och göra vår familj stabil. Med de familjemedlemar som nu finns och de vi väntar så mycket på. Jag kommer nog att skriva av mig och använda bloggen för att sortera upp mina känslor och sätta ord på det som händer mellan mig och fästmön. Detta är ju också vår väg mot ett starkare och större "vi". Det är så lätt att glömma bort varandra i allt detta och det vill vi ju verkligen inte. Så inte enbart bebisblogg (är det det du är intresserad av att läsa om får du komma tillbaka om ca 1 månad då det är dags att börja ta ÄL-test igen *s*) utan en familje- och känsloblogg.


Summering. Jag är inte gravid. Det gör mig ledsen. Men inte nedslagen. Jag blöder massor och har lite ont. Men inte så ont att jag lider. Jag älskar min familj och det vi har tillsammans är starkt men vi vill bygga upp något ännu starkare, något orubbligt. Ha en grundöverenskommelse mellan oss som man tryggt kan vila i när det blåser starka vindar.


Idag är det fredag och vi har ledig helg. Stora dottern ligger hemma med feber och fästmön likaså. Det blir nog en vääääldigt lugn helg tror jag. Sova, dricka te, se på film och kura ihop oss i en enda stor hög i soffan. Önskar mina få bloggläsare en skön helg - vart ni än står i livet!

Äsch

Jag bara fortsätter att blöda. Har inte ont (inte ens menssmärtor) men jag mår väldigt illa. Dumma dumma mig har rökt flera cigg idag (ja jag vet DET är tabu och fruktansvärt fel) men jag är så säker på att det lilla livet som planterats i mig inte ville fästa och oron, stressen och pressen lindras lite av några bloss på en äcklig Marlboro. (jag har slutat röka egentligen men vad ska jag säga??? Jag började idag igen. Slutar imorgon igen. Lovar mig själv det. För jag är värd att vara rökfri)

Hursomhelst så har jag rökt, blött och mått illa. Vilken ljuvlig dag. Jag hade tänkt skita i att ta grav.test imorgon (vad spelar det för roll liksom?) Men jag förstår ju att Reproduktionscentrum vill att jag ska ta ett när jag ringer dem imorgon eftersom det är 18 dagar sedan insättningen. Lika bra att göra som man blivit tillsagd. Torka tårarna och gå vidare. Hoppas att IVF 2 och något av mina 4 frysta ägg vill ge oss ett litet barn nästa gång. En sak är säker och det är en jävla resa detta. Ett bland det jobbigaste jag gjort faktiskt. Nerverna ligger utanpå och jag har ett enormt behov av att grotta in mig själv, i mig själv. Helst av allt vill jag gömma mig för hela världen och bara ruva ifred. Ligga i fosterställning och vänta ut tiden. Hoppas på det bästa. Men nu är allt hopp förbi och jag ska ta det där jävla testet imorgon och se minuset lysa in my face. Som ett stopplyse. Rött. Nej. Stopp. Här är det förbjudet att gå vidare. Allt negativt man kan uppbringa kommer detta blåa lilla strecka att skriva tyst åt mig när jag kissar på stickan i min ensamhet.

Nä idag är ingen bra dag. Pendlar mellan att det är ok, vi gör ett nytt försök snart igen och att det kommer att bli bra. För att i nästa minut vilja gråta som ett barn och låta någon hålla om mig och trösta mig. Äsch jag går och lägger mig. Orkar inte tänka på detta mer. Antar att denna bloggen är ett bland det tristaste och tråkigaste man kan läsa men jag orkar inte upprätthålla någon fasad här. Har ju en annan blogg där jag smilar och dricker kaffe och lever livet. Så jävla falskt. Det här är jag. Nu. Eller vänta... det är inte alls falskt - det är bara en annan sida av mig. Det här mörka och dystra är inte heller bara jag, men just nu är det en del av mig. Små små delar av one part of the lesbian mothers liksom. Sunk. Å. Fy. Godnatt.

Fortsätter att blöda...

... blöder idag också. Nu har jag tappat allt hopp om att detta lilla liv ska stanna kvar hos oss. Det märkliga är att jag inte har ett dugg ont. Det blöder inte heller mycket. Men blöder det gör jag. Spelar ingen roll att jag läser om alla dessa kvinnor som blödit i början av graviditeten. Läser ju om dem som blöder varje månad, och därför inte ens fattar att de är gravida, men ändå har lilla livet fäst och mår bra. DET låter ju som ett mirakel och mirakel är inte för mig =/

Nä hoppet har släkts och jag är ledsen. Men jag har en förmåga att se det ljusa i tillvaron och just nu är jag tacksam och glad för att:

1) Jag har världens finaste dotter! Igår kramade jag henne extra mycket och talade om för henne tusen gånger att jag älskade henne och att om det inte blir något litet liv så gör det inget för jag har redan fått högsta vinsten i henne!

2) Jag har 4 stycken nerfrysta ägg på sjukhuset som är stora och fina och bara väntar på att sättas in i mig. Detta betyder att jag inte behöver gå igenom hela IVF-proceduren igen vilket känns oerhört skönt. Jag behöver bara sätta in det igen (förhoppningsvis nästa ägglossning)

3) Jag och fästmön har pratat mycket och kommit överrens om att ta fram papper och penna. Skriva ner allt som tillhör det förflutna (vår väg tillsammans har inte varit rosenskimrande hela tiden) Vi båda sätter oss och skriver ner allt det som sårat, sånt som gör ont, sånt som man blivit besviken på osv. Sen läser man upp sak för sak och får berätta varför just detta känns så jobbigt och den andre lyssnar. När man gjort det så river man sönder lappen och lägger i en låda. När sedan livet rullar på och vi hamnar i denna onda cirkel av anklagelse, bitterhet och känner dessa sårade känslor så kan man hänvisa till lapparna som är sönderrivna. Vi kan båda påminna varandra om att det ligger i det förflutna. Det är preskriberat och inte längre viktigt i vårat förhållande. Vi har då, i en ritual/ett specifikt tillfälle, bestämt oss för att förlåta och bli förlåten för sånt som hänt tidigare och gemensamt bearbetat detta. INTE mitt i ett bråk då känslorna ligger på ytan utan helt lugnt och sansat. Det blir en grund överenskommelse och vårt sätt att fortsätta vårat gemensamma liv tillsammans. Utan att anklaga eller dra upp gammalt skit. Det ser ljust ut. Kärleken får chans att fortsätta att växa och gro istället för att det bara ska vara irritation och smågnabb hela tiden.

4) Jag vet (av erfarenhet eftersom jag har ett barn sedan tidigare och genom alla tester som tagits på RPC) att jag är fullt frisk och fullt kapabel att få barn. Jag har inget som gör att det försvårar för mig. Precis som vilket annat par som hellst så kan det ta några månader/några försök innan det fäster ordentligt och graviditeten fortskrider så som det ska. Jag behöver inte panika ur för detta utan hålla mig lugn och hoppas att det går bättre nästa gång. Allt har sin tid. Det är en skön tanke att vila i just nu.

5) Jag är en lycklig kvinna som har en sån fin familj. Stora dottern, fästmön som ska bli min fru nästa år och våra djur. En familj full av kärlek till varandra, som stöttar och står vid varandras sida både i med- och motgång. Just nu är det motgång och jag känner deras omsorg och kärlek. Jag är så sjukt tacksam för vad jag har. Vi längtar efter en till familjemedlem och den dagen kommer. Bara inte just nu.


Har sjukskrivit mig idag (skulle ha jobbat 25 timmar i sträck) och tänker ligga i soffan och bara ta det lugnt. Stora dottern är hemma från skolan och har feber så vi kan mysa ner oss tillsammans och bara vara. Det behöver vi just nu. Om det visar sig att jag börjar blöda mer och missfallet är ett faktum så vill jag inte vara på jobbet. Är dessutom ledig i helgen så nu tänker jag vila i 5 hela dagar. Välbehövligt vill jag lova.

Ruvardag 16 och jag har börjat blöda

Vet varken ut eller in. Ska jag våga hoppas att detta går bra eller ska jag ge upp? Har i två dagar haft bruna flytningar och idag fick jag blödningar. Rött klart blod. Brösten som har ömmat massor de senaste två veckorna gör inte ett dugg ont längre. Tecken på att graviditeten är avbruten. MEN jag har inte ont. Jag har inga magsmärtor över huvudtaget. Vad är detta? Googlar och läser på div olika forum om blödning tidigt i graviditet och det är förvånansvärt många som blött både en och två och massa gånger och ändå har det inte inneburit missfall.

Just nu går jag omkring i en bubbla och bara liksom väntar. Väntar på att jag ska få magsmärtor eller att jag ska störtblöda. Går till jobbet så som inget hänt, försöker hålla fasaden uppe. Kommer hem, lagar mat, läser läxor med stora dottern och lever vidare mitt liv. Samtidigt som jag håller på att gå sönder. Jag och fästmön har bråkat något kopiöst den senaste tiden. Anklagat varandra, hållit saker emot varandra, dragit upp skit från förr osv osv Nerverna ligger utanpå för oss båda. Det är verkligen jobbigt detta. Hoppet i mig har släkts men ändå kan jag inte låta bli och hoppas. Hoppas att blödningarna slutat imorgon. Hoppas att brösten börjar ömma igen. Hoppas att jag ska må illa och kräkas i morgonbitti. I övermorgon ska jag ta grav.test och sen ringa IVF-kliniken och berätta om det är positivt eller negativt. Just nu ser det mörkt ut...


Förresten. Hon skrev sen i ett sms att hon Älskade mig och att hon står vid min sida föralltid. ;)

...

... nu sa hon inte ens puss i telefonen. Jag gråter och försöker bita ihop...