Nu finns det inget utrymmet för "kanske" och "eventuellt" och "hoppas" - fakta är att jag störtblöder och har ont i magen. Gravtest visar ett starkt minus och jag sitter med en märklig känsla. Trodde att jag skulle bli väldigt ledsen men jag gör inte det. Ringde till Reproduktionscenter och berättade att vårat lilla liv inte stannade kvar inuti mig och frågade hur vi skulle gå tillväga nu.
"Din kropp och ditt psyke behöver vila" fick jag som svar och jag känner att jag kan vila i det. De sätter inte in ett ägg till denna ägglossning utan jag ska nu blöda klar, invänta nästa mens och SEN börja ta ÄL-test. Den dagen jag får utslag ska jag ringa RPC och två dagar senare sätter de in ett av de fyra ägg som ligger och väntar i frysen. Kände hur all press och stress rann av mig. Kände hur jag nu bara kan VARA, få tid att fatta att vårt första IVF misslyckades och låta hormonerna som rusat runt i kroppen få lugna sig och låta min kropp komma in i rätt cykel igen.
Kanske är det bara ett sätt för mig att skydda mig själv från allt för stor besvikelse? Kanske är det mitt sätt att tackla livet - det som sker det sker. Jag kan inte påverka detta och därför är det viktigt att jag vågar känna alla känslor och utifrån dem agera och ta beslut. Jag tror på en blandning av dessa två. Hur det än är så är jag i alla fall inte jätteledsen. Det är väldigt skönt. Förra året, då vi hade en privat donator och gjorde heminsemination, så blev jag jätteledsen och besviken då mensen kom. Jag vet inte om jag hade orkat med en vår av tårar och sorg. Så jag är oerhört tacksam för att jag KÄNNER men inte enbart jobbiga känslor utan även har hoppet kvar och jag tror att detta kan föra mig och fästmön närmare varandra. Det är en klyscha men ändock så sant - Det som inte dödar, härdar. Det som härdats blir stark och genuint. En stabil grund. Vi har mycket att gå igenom, jag och fästmön. Vi har ett bagage som är ganska kringelkrokigt kan man säga och vi har bestämt oss för att det ska inte längre få påverka vårat liv tillsammans.
Så hitintills har bloggen enbart handlat om nässpray, väntan, hormonsprutor, väntan, äggplock, väntan, ägginsättning, väntan. Under några veckor kommer den nog att ta en liten annan inriktning. Dock samma mål - att ta hand om, värna om, bygga på och göra vår familj stabil. Med de familjemedlemar som nu finns och de vi väntar så mycket på. Jag kommer nog att skriva av mig och använda bloggen för att sortera upp mina känslor och sätta ord på det som händer mellan mig och fästmön. Detta är ju också vår väg mot ett starkare och större "vi". Det är så lätt att glömma bort varandra i allt detta och det vill vi ju verkligen inte. Så inte enbart bebisblogg (är det det du är intresserad av att läsa om får du komma tillbaka om ca 1 månad då det är dags att börja ta ÄL-test igen *s*) utan en familje- och känsloblogg.
Summering. Jag är inte gravid. Det gör mig ledsen. Men inte nedslagen. Jag blöder massor och har lite ont. Men inte så ont att jag lider. Jag älskar min familj och det vi har tillsammans är starkt men vi vill bygga upp något ännu starkare, något orubbligt. Ha en grundöverenskommelse mellan oss som man tryggt kan vila i när det blåser starka vindar.
Idag är det fredag och vi har ledig helg. Stora dottern ligger hemma med feber och fästmön likaså. Det blir nog en vääääldigt lugn helg tror jag. Sova, dricka te, se på film och kura ihop oss i en enda stor hög i soffan. Önskar mina få bloggläsare en skön helg - vart ni än står i livet!
